Bildkavalkad från prisutdelningen av Slangbellan. En helt fantastisk kväll. Och nej, jag vann inte men känner mig som en vinnare ändå. Att få bli nominerad till det här priset känns som ett oerhört stort erkännande och en fantastisk start för mitt författarskap.
Strax börjar det! På den stora whiteboarden ser man vilka som är med och sponsrar priset. Den uppmärksamma har förstås sett att Svenska akademien också bidrar till något vettigt också: nämligen det här priset. Längst till höger syns Kalle Guettler som är den som tillverkar själva Slangbellan.Jag intervjuas av Boel Werner som suttit i juryn för Slangbellan. Jag bekänner att jag alltid drömt om att bli hästboksförfattare, vilket drar ner många skratt!Högläsning ur Anton och Teitur.Mitt yngsta barn är helnöjd över att jag inte vunnit eftersom pappa lovat att om mamma inte vinner så ska Fluffis (gullig katt vi brukar passa) flytta hem till oss.Efter prisutdelningen bjuder BULT oss författare på middag på Resaturang Rydberg. På bilden, jag och min förläggare Anna Lärk Ståhlberg.Vi fick fantastiskt vackra blommor. Jag fick även blommor, choklad och presenter från mina ”fans” som var med på prisutdelningen.
Google har gjort en ”film” av de bilder som min man tog på prisutdelningen. Bortse från den töntiga musiken, den har google valt!
Än en gång, stort tack till styrelsen för BULT (Barn- och ungomslitteratursektionen hos Sveriges författarförbund) för en fantastisk kväll.
Tack till min förläggare Anna på Kikkuli förlag som trodde på mig och mitt manus.
Och tack till alla er andra som stöttar och hejar på!
Eftersom jag inte hade ett debutantporträtt i Svensk bokhandels katalog så kommer ett här istället.
”Det finns inga svenska hästböcker som handlar om islandshästar eller westernridning. Skriv en sådan. Du kommer att bli utgiven direkt.”
Året är 2005. Platsen är folkuniversitetets lokaler i Stockholm. Orden, min skrivlärare Ylvas.
Jag har precis fått återkoppling på min första inlämningsuppgift på kursen Att skriva för barn och unga. I flera år har jag drömt om att skriva barnböcker, helst hästböcker och genom att anmäla mig till den här kursen har jag tagit första steget mot min dröm.
Min första inlämningsuppgift har självklart hästtema. Som jag minns den innehöll den hästbokens alla kännetecken (klichéer!): fattig med duktig flicka som inte har råd med ridlektioner. Elaka, rika hästtjejer som givetvis är sämre ryttare och slutligen en ridlärare som ser den här fattiga flickan och möjliggör ridning för henne.
Samtidigt måste ju texten ha haft någonting annars hade väl inte Ylva sagt så där?
Några månader senare börjar jag skriva på det som så småningom blir Anton och Teitur, en ungdomsbok om hästar och kärlek och som sedan blir nominerad till Slangbellan, Sveriges författarförbunds debutantpris.
Boken tar tid att skriva. Från idé till påskrivet förlagsavtal tar jag omvägen förbi vårt första barn, en doktorsavhandling, lämnar universitetet och får ett ”riktigt” jobb, flyttar till en ny stad, får ett barn till, byter jobb igen. Kort sagt: livet. I tid mätt 10 år.
Nästa bok börjar jag skriva omedelbart efteråt. Den här gången går det fortare. Efter åtta månader är manuset klart för att skickas till förlag och hittar ganska snart ett förlag som vill ge ut boken, Drömmen om Chamir inom ett år.
Nu då?
När jag skriver det här är jag ju egentligen ingen debutant längre. Med två böcker utgivna, varav en nominerad till ett fint pris, en tredje bok på gång och dessutom invald i författarförbundet har jag ju hunnit bli författare på riktigt.
Men nu kan ju också betyda ”nu som i just nu”. Det här inlägget är skrivet på förhand och jag har bestämt mig för att publicera det samtidigt som prisutdelningen till Slangbellan börjar.
De här senaste veckorna har varit fantastiska men tanken kommer ändå:
Vad ska jag skriva nu?
Det senaste halvåret har, trots synbara framgångar varit kantade av sådant som i alla fall inte jag vill skriva om i sociala medier och jag har inte skrivit alls. Och hur toppar man en nominering till slangbellan liksom?
Jag vet faktiskt inte. Kanske ska jag bara låta mig själv landa efter det här och se vad det blir. Idéer finns. Och halvskrivna manus från förra året. Kanske blir det ett eller flera av dem. Kanske något helt nytt.
Det är svårt att tänka på så mycket annat just nu. I morgon är det prisutdelning och då får vi veta vem som vinner Slangbellan 2017, årets bästa debutbok för barn- och ungdomsböcker.
Jag har förstås läst de andra två nominerade böckerna: Allt jag inte sa av Yrsa Wallden och Haj-Jenny av Lisa Lundmark. Jag tycker båda är riktigt bra och även om jag förstås hoppas att jag vinner så tycker jag att båda böckerna är värdiga vinnare.
Både Yrsa och Lisa har blivit intervjuade av tidskriften Författaren och ni hittar intervjuerna här, här och här. Nomineringarna kan ni läsa om här.
Bloggen Bara Hästböcker har också intervjuat juryn för Slangbellan med anledning av att Anton och Teitur är den första hästboken någonsin som nominerats till Slangbellan. Det känns rätt häftigt alltså. Intevjun hittar ni här.
Det här inlägget kommer att handla om Teitur, ”huvudhästen” i min debutbok Anton och Teitur. I boken är Teitur en fuxfärgad islandshäst som är född på Island men senare importerad till Sverige. Exakt hur gammal Teitur är nämns inte i boken, men jag tänker mig att han är ungefär 10 år gammal. Han är en femgångare, ganska svår att trava. Han är trygg och stabil. Blir egentligen inte rädd för något, inte ens om det skulle dyka upp motorcrossförare i skogen. Däremot gillar han inte eld. Dessutom är han klok och precis som det finns historier om hur islandshästar har räddat sina ryttare från hemska snöstormar på fjället, så räddar Teitur Anton den där iskalla natten i skogen.
Den riktiga Teitur då? Finns han? Jo då. För Teitur i boken är nämligen en sammanslagning av två av mina älsklingshästar genom tiderna: Beauty Anne och Manuél (Manne).
Vi börjar med Beauty Anne, eller Bella som jag kallade henne. Till viss del är det precis som i en hästbok. Bella var en häst som stod på en liten gård i skogen, några kilometer från villaområdet som jag bodde i. Jag var bara elva år men fick rida så mycket jag ville och jag var i princip där varje dag för att pyssla med henne och rida ut i skogen. För att komma till gården behövde man gå genom skogen. Det var rejäla, breda stigar på vägen dit, perfekta att galoppera på. På vägen dit brukade jag spana efter material att bygga hinder av. Kanske ett (mindre) träd som ramlat omkull som jag orkade släpa ut till stigen. Det blev aldrig några höga hinder. En halvmeter som mest.
Varje gång jag kom till gården ropade jag på Bella. Jag hörde hur hon gnäggade till svar och strax kom hon galopperande till grinden. Just där och då var jag lyckligast i världen.
I tio underbara månader kändes det som om Bella var min. Sedan tog drömmen slut. En dag hade hon plötsligt fått en fodervärd och jag hade inget fått veta.
Sommaren 1988 (tror jag). Jag kratsar hovarna på Bella utanför hennes stall.
Manuél eller Manne som han kallades var en fuxfärgad islandshäst. Han var en av Johan Häggbergs första tävlingshästar på ”elitnivå”. Personer som hållit på länge med islandshästar brukar faktiskt veta vem Manne är.
”En riktig passhäst”, sa till exempel min fd ridlärare Helene Blom.
Manne var närmare 30 år när jag blev medryttare på honom. En oerhört trygg och stabil häst. Han blev inte det minsta rädd när vi blev överraskade av motorcrossåkare i skogen. Men träffade vi på några som grillade korv, så spände han kroppen något och det blev ganska tydlig att han inte gillade elden, även om han aldrig skulle göra något mer än kanske trippa på tå. Manne hade alltså tävlat på elitnivå men när jag var hans medryttare kunde han bara skritta och galoppera i vänster galopp. Trava gick inte alls. Bra dagar kunde vi få till lite tölt. Andra dagar blev det bara det som brukar kallas grisepass (oren gångart). Jag har försökt googla fram information om honom men lyckas inte hitta någon. Mannes storhetstid var före internet.
Jag och Manúel vårvintern 2005. Han fäller. Hujedamej vad en islandshäst kan fälla alltså…
Vilken vecka!
Jag har visserligen vetat i nästan en månad att jag är nominerad till debutantpriset Slangbellan, men det är först nu som jag kunnat njuta av det!
Det har hänt flera roliga saker den här veckan och nedan listar jag dem och eventuella länkar ifall någon vill läsa eller lyssna mer. Nästa vecka blir det några fler intervjuer och det ser jag fram emot.
ÄNTLIGEN får jag berätta. Min debutbok Anton och Teitur är nominerad till debutantpriset Slangbellan!!!
Slangbellan delas ut av av Sveriges Författarförbunds sektion för barn- och ungdomslitteratur (BULT) i syfte att att lyfta fram debutanter och stimulera till fortsatt författarskap.I år har juryn läst ungefär 50 böcker. Av dessa har sedan tre valts ut. Och en av dem är min.
Jag fick beskedet om nomineringen för ungefär en månad sedan och med stränga order om att det var förbjudet att berätta om detta. För någon. Fatta hur svårt det är att hålla en sådan sak hemlig när allt man vill är att skrika ut till världen: JAG ÄR NOMINERAD TILL SLANGBELLAN!!!
Så. Det är vad jag ägnar mig åt idag: Att skrika (skriva!) ut till världen att jag är nominerad och att jag är så galet glad och stolt över detta.
Juryns motivering: Angelica Öhrns Anton och Teitur är en vacker och driven uppväxtskildring, och en hästbok som både är trogen sin genre och uppfriskande oförutsägbar. Närheten mellan pojken och hans häst i en vuxenvärld som sviker är fint framskriven.
Är inte det den bästa motivering man kan få när man skriver genrelitteratur?
Den 11 april är det prisutdelning i Stockholm och då får vi se vem som kammar hem priset. Läs om tillkännagivandet här:
Drömmen om Chamir har fått sina tre första recensioner i bokbloggosfären. Den har blivit väl mottagen vilket förstås känns fantastiskt roligt.
Först ut var Västmanländskans bokblogg. Ulrica som står bakom bloggen plöjde hästböcker som barn men var aldrig hästtjej själv. Hon tycker att Drömmen om Chamir är precis så som en hästbok ska vara.
Hanna som driver Feministbiblioteket har också läst. Till skillnad mot Ulrica var hon ingen hästboksläsare och inte heller hästtjej. Hanna tycker det är en fin barnbok om hästar, vänskap och längtan.
Den sista recensionen finns på instagram. Veronica som har kontot @villivonkanbooks har läst. Veronica har alltid varit en hästtjej och har plöjt massor av hästböcker genom åren. Hon tycker att den är så bra att hon inte ville att den skulle ta slut när hon läste. Dessutom hoppas hon på en fortsättning… Det gör jag också. Vi håller tummarna för att det blir så!
Jag hade egentligen bestämt mig för att inte köpa något på bokrean i år. Den som varit hemma hos oss förstår varför.
Anyway. I måndags kväll var jag jättetrött. Så där trött som man bara kan vara kl sex en måndagskväll och det är många timmar kvar tills man kan gå och lägga sig. Då ger min man mig ett väldigt otippat förslag: förbeställ böcker på bokrean, då kommer du att bli pigg.
Jag sa: Nej. Det finns ändå inga bra böcker på rean i år.
Han sa: Men du kan ju kolla.
Jag hämtar (motvilligt?) datorn och loggar in på adlibris. Ser att Annika Thors fantastiska ”En ö i havet” finns på rean. 505 kronor senare klickar jag på beställaknappen. Helnöjd.
Dagen därpå åker jag in till stan tidigt för att hinna med en sväng på den fysiska bokrean innan jobbet. 494 kronor fattigare går jag därifrån.
Att bokcirkla är hur kul som helst tycker jag och om jag hade oändligt med tid och energi så skulle jag inte bara nöja mig med en, utan ha ett helt gäng. Listan nedan är inte rangordnad, men man skulle kunna tänka sig att hästbokcirkeln skulle komma väldigt högt upp. Kanske till och med högst upp!
Bilderbokcirkel. Vi skulle läsa och diskutera genuina bilderböcker och för att få vara med bör man åtminstone ha läst En fanfar för bilderboken. De som vill vara med för att endast få inspiration till läsning för sina barn göra sig icke besvär.
Hästbokcirkel. Den här bokcirkeln kräver entusiaster som medlemmar. Här är det ren läslust och kärlek till genren som gäller. Varför är antagonisten i hästboken ofta en rik person? Hur viktig är tävlingen i hästboken? Varför är huvudpersonen i en hästbok (nästan) alltid en tjej? Och så vidare.
Poesicirkeln. Poesi är kul, men svårt. Hur gör man egentligen när man läser poesi? Läser man en dikt om dagen eller ska (kan?) man sträckläsa en diktsamling? Och vad betyder det egentligen att man känner sig som en uppdragen eka vid strandkanten eller att man i fjärilskläder dansar bort på sagoängar?
Seriecirkeln. För oss som älskar serieromaner. Själv är jag rätt nyfrälst och upptäcker ständigt nya mästerverk, till exempel Nya Norrland (av Mats Jonsson). Den här boken plockar fram ett ganska förskräckligt beteende hos mig, nämligen att gå runt och citera långa stycken (sidor!) ur boken. Tillsammans med andra som också läst samma bok är detta dock ett helt okej beteende, om än enerverande för omgivningen.
Romanbokcirkeln. En klassisk bokcirkel då man träffas och dricker vin och pratar om boken som alla (kanske) har läst. Enkelt, opretentiöst och himla trevligt.
Skämskudden. Jamensåklart! Vi hade en sådan på jobbet förut. Den hette till och med Bokklubben Skämskudden. I den här bokcirkeln är ALL läsning tillåten. Diskussionerna sker bakom lyckta dörrar och det är inte tillåtet att avslöja vad som sagts eller vilken bok bokcirkeln läser utan tillåtelse från samtliga medlemmar.
Är du med i någon bokcirkel? Eller drömmer du om att vara med i en?
