Lucka 4 – Glimma – räddad

Glimma Räddad
Bilden har jag lånat från Hegas förlags hemsida

Lilly älskar hästar och går på ridskola. Näst efter en egen häst, så är högsta drömmen att få bli skötare på någon av ridskolans hästar. En dag kommer en mager och smutsig häst till ridskolan. Hon heter Glimma och har räddats från en bonde som vanvårdat henne och massor av andra djur. Glimma är rädd och litar inte på någon. Kan Lilly få Glimma att lita på henne?

Hästböcker som handlar om islandshästar har en särskild plats i mitt hjärta. Och det här är en av dem. Det visar sig nämligen, när Glimma ätit upp sig något och smutsen försvunnit att hon är en islandshäst. Och hon kan tölta! Lilly upptäcker denna fantastiska gångart och sedan är hon en övertygad islandshästryttare. Som jag kan relatera till detta!

Jag tycker jättemycket om den här boken. Den gestaltar Lillys kärlek till hästar med värme. Och den tar upp ett svårt ämne som vanvård av djur på ett respektfullt sätt. Den är dessutom illustrerad av Lena Furberg. Plus för det!

Glimma – räddad är den första boken i en serie. Den är utgiven av hegas förlag som är specialiserade på lättlästa böcker. Övriga böcker i serien är Långritten, Spelet, Tävlingen, Jakten och Julfesten.

Lucka 3 – Saga

Saga och Moses och Sagas nya vän är två lättlästa hästböcker som är maxade med klassiska hästboksingredienser. Som till exempel att en hästtokig flicka alltid, alltid, alltid lyckas hitta en häst.  I det här fallet är det Moses, en tjock shetlandsponny som smitit från en cirkus. Cirkusen är för övrigt något som Saga gärna vill gå på, men mamma har inte råd med cirkusbiljetter. Saga och kompisen Max återbördar Moses till cirkusen och som tack får de chansen att rida (vilket Max inte vågar) och en varsin biljett till cirkusföreställningen.

I Sagas nya vän, som är fjärde delen i serien börjar en ny tjej i klassen som heter Ina. Hon har en egen häst. Saga, som nu börjat på ridskola, blir utsedd till den nya tjejens bästis och får följa med till hennes stall och rida på hennes häst. Men Max får inte följa med. Vad Saga gör? Hon följer med Ina så klart.

Och det kan en ju som läsare tycka är rätt taskigt, men jag tror tyvärr att Angelica 10 år hade gjort precis samma sak. Inte hade det spelat någon roll att hästägaren var den mest osympatiska människan i världshistorien. Jag hade följt med. Hade det krävts att jag skulle sälja min lillasyster, hade jag förmodligen gjort det också. För Ina har ju EN HÄST.
Men det är inte bara Ina som är osympatisk i boken. Till och med hennes häst Olle ser elak ut. I sann (brittisk?) hästbokstradition är Ina förstås också rik. Det här är inget som sägs rakt ut i boken. Men läsaren får reda på att stallet är större och finare än ridskolan, så det är underförstått.

Men besöket hos Ina och hennes häst Olle blir inte alls som Saga har tänkt sig. Olle är för svår för Saga och Ina hetsar henne till att prova hoppning vilket Saga inte gjort förut. Saga ramlar av och när hon ligger där på marken medan Ina skrattar åt henne inser Saga att Ina inte är en snäll vän och att hon själv inte varit snäll mot Max. Hon får krypa till korset och be Max om ursäkt.

Böckerna är perfekta för nybörjarläsaren. De är till och med skrivna med stora bokstäver.

Lucka 2 – Jinny at Finmory

Böckerna om Jinny upptäckte jag som vuxen. Några av böckerna i serien kom också ut i Sverige under röda bokryggarnas tid och i dem heter Jinny Linda. Den första delen har jag läst på svenska, den andra på engelska.

I den den räddar Jinny/Linda arabstoet Shantih från en cirkus där hon blivit illa behandlad. Som en följd av detta är hon livrädd för spön och givetvis för plötsliga ljud, saker som uppenbarar sig utan förvarning m.m. I ”A devil to ride” försöker Jinny att komma till rätta med Shantih, få henne lugnare och så småningom bli en bra ridhäst. Det går inte bra. I samma veva flyttar en rik familj till byn. Dottern i familjen, Clare, är en duktig ryttare som vinner alla tävlingar hon ställer upp i. Jinny bestämmer sig för att lära känna Clare och få henne att hjälpa henne att träna Shantih. Men Clare är allt annat än trevlig och när hon till slut (nedlåtande) bestämmer sig för att ändå hjälpa Jinny med Shantih blir det inte alls som Jinny har tänkt sig.

Jag älskar brittiska ponnyböcker och den här innehåller alla de ingredienser som jag förknippar med genren:
En tjej som är (åtminstone lite) fattig och inte kan så mycket om hästar, får eller köper en häst som åtminstone i början är alldeles för svår för henne. Som antagonist finns en rik och osympatisk person som skulle kunna hjälpa till och i många fall gör det, dock mest för att själv få visa upp sig och trycka ned den som behöver hjälp. Oftast framställs den här rika personen tämligen onyanserat: rik och osympatisk. Som barn uppskattade jag detta. Det kändes på något vis trösterikt att den här rika personen som hade allt det där jag längtade efter (en häst) faktiskt var rätt genomrutten som person. Som vuxen läsare tycker jag nog att Clare är något för onyanserad. Men du som kommer att läsa Chamir och sommarpokalen (kommer i vår på Ordalaget bokförlag) kommer märka att jag faller i princip samma fälla när jag gestaltar den bokens antagonist. Så kan det gå.

Lucka 1 – Här kommer hemliga hästklubben

Hej alla läsare! 
Jag kör repris på förra årets adventskalender på bloggen. 
Varje dag, en ny hästbok. Gamla som nya. 
Nästa år planerar jag att uppdatera den, men till dess, håll till godo med dessa godbitar. Jag hoppas att du hittar (eller återfinner) nya favoriter.

Jag älskade boken Här kommer hemliga hästklubben när jag var barn. Fem hästtokiga tjejer sticker iväg på en två veckors långritt UTAN vuxna. För Angelica 11 år var det här den ultimata drömmen och jag ville ingenting hellre än att vara en av dessa tjejer. Kanske huvudpersonen Anna (som egentligen heter Anna-Maria) som hade korsningsponnyn Melissa. Anna gillade sådant som glass, popcorn, tecknade filmer på TV. Och hon ogillade kålsoppa och tandvärk. Ungefär som jag alltså. Dessutom ÄLSKADE hon hästar, hade till och med en egen, hade bara hästtokiga vänner och pratade aldrig om något annat än hästar.

Men, att läsa om gamla barndomsfavoriter kan vara vanskligt. I bästa fall bjuder läsningen på en fördjupning av barndomsupplevelsen då en upptäcker att i berättelsen finns ett djup som talar lika mycket till en vuxen läsare som till barnet som berättelsen är skriven för. I sämsta fall upptäcker en att berättelsen endast är en radda sammanfogade episoder och att personerna i boken är endimensionella och inte heller utvecklas. Det är tyvärr det senare som händer när jag läser om Här kommer hemliga hästklubben.

Men det tar emot att såga boken på det viset. För bortsett från en i princip obefintlig dramaturgi och ”platta” personporträtt så finns en enorm energi i texten. Fem tjejer och fem hästar sticker iväg på en två veckor lång uteritt tillsammans och de har jättekul. Under den här tiden lever de sin dröm och allt är mysigt och trevligt och det värsta som händer är att de vaknar mitt i natten av att ett gäng fåglar satt sig på tältduken och tjejerna tror att de är spöken. Själv minns jag hur tilltalad jag var av frihetskänslan som boken förmedlade. Tänk att deras föräldrar lät dem sticka iväg på det där viset.

Här kommer hemliga hästklubben publicerades för första gången 1984 och har förstås försvunnit ur det vanliga sortimentet för länge sedan. Men den går att hitta på till exempel Bokbörsen. Boken är skriven av Monica Alm som tydligen var pseudonym för Rune Olausson. Det var nytt för mig.

Litteratur- ett fönster eller en spegel?

Jag fortsätter med min litteratursociologiska diskussion. Idag om det breda massan av barn- och ungdomsboksförfattare!
Boken som jag har läst och diskuterar utifrån är Litteraturen i mediesamhället av Ann Steiner.

Den breda massan av barn- och ungdomsboksförfattare

Steiner skriver även om två andra författargrupper i Litteraturen i mediesamhället. Dessa kallar hon ”Erkänd, men inte mer” och ”De utgivna”. Hon skriver ”De allra flesta verksamma svenska författare befinner sig i vad som i branschen kallas ”midlist”, vilket är ett uttryck för att beskriva de verk som säljer hyggligt och i princip täcker sina kostnader men som aldrig klättrar upp på topplistorna.”
Vidare skriver hon att ”Det finns många som anser att den här gruppen är väldigt viktig för bredden i den utgivna litteraturen.”
För vilka berättelser är det annars som kommer att synas i tryckt form om bokmarknaden endast domineras av böcker skrivna av de stora stjärnorna, eller som redan är kända från andra sammanhang, till exempel sociala medier, sport, eller annat kändisskap? Det vill säga, de böcker som bär sig mycket väl ekonomiskt.
För att svara på den frågan, behövs först en annan fråga: Ska litteratur vara en spegel eller ett fönster?
Om litteraturen är ett fönster, så är det ett sätt att vidga sina världar, ta del av något som kanske (ännu) inte är tillgängliga för läsaren.
Om litteraturen däremot är en spegel så sätter den snarare läsarens liv i fokus än blickar bortåt. Den gestaltar händelser och personer som läsaren kan identifiera sig med. Den visar också att dessa barns berättelser är värda att skrivas om och värda att läsas. Ofta handlar det om grupper av läsare (människor) vars röster inte är starka i samhället.
Svaret på frågan om litteratur ska vara en spegel eller ett fönster, är givetvis att båda delarna bör finnas. Men om bokmarknaden skulle domineras av den sorters böcker jag beskriver ovan (här refererar jag till de sk stjärnförfattarna, se föregående blogginlägg) är risken stor att den mesta litteratur som skulle ges ut är ”fönster-litteraturen” och dessutom en väldigt liten del av ”fönster-litteraturen”. Och den litteratur som speglar barn från till exempel grupper i samhället som sällan får höras kommer med största sannolikhet att bli väldigt liten.

 

Finns det s.k. stjärnförfattare bland de svenska barnboksförfattarna?

Den här terminen pluggar jag deltid. Kursen heter Att skriva barnlitteratur 2 och ges på distans av Linnéuniversitetet.
En av delkurserna handlar om Litteratursociologi. Det skulle man kunna beskriva som allt runtomkring litteraturen, t.ex. bokförlag, recensenter, författarekonomi, litteraturpolitik, osv osv.
Jag tänkte dela med mig av en del av det jag skrev om i det ämnet. Kommentera gärna. Det är ett intressant och angeläget ämne som mår bra av att diskuteras.
Boken jag läst och utgått från är Litteraturen i mediesamhället av Ann Steiner.

Vem är stjärnförfattare i barn- och ungdomslitteraturen?

Ann Steiner delar i boken Litteraturen i mediesamhället (Studentlitteratur, 2012) in författare i olika grupper. En av dessa grupper kallar hon för stjärnförfattare. Med ordet ”stjärna” vill Steiner inte värdera den litteratur som författare som tillhör den här gruppen skriver, utan det syftar till att de säljer många böcker, men också behandlas som kändisar i offentligheten och marknadsförs på ett sätt som traditionellt har förknippats med till exempel film- eller musikstjärnor. Historiska stjärnförfattare är, enligt Steiner till exempel Verner von Heidenstam och August Strindberg. Som moderna exempel tar hon upp Jan Guillou och Camilla Läckberg. Men listan kan givetvis göras längre.

Vilka skulle räknas som stjärnförfattare inom barn- och ungdomslitteraturen? Sett till antal sålda böcker, skulle till exempel Martin Widmark kunna klassas som en stjärnförfattare. Hans serie om deckarduon Lasse-Maja har sålt i stora upplagor i många år. De senaste två åren har även Elias och Agnes Våhlunds Handbok för superhjältar toppat listorna över flest sålda böcker. Både Lasse-Maja och Handbok för superhjältar är också populära hos barnen, men varken Martin Widmark eller paret Våhlund behandlas som kändisar i varken traditionella eller sociala medier. Widmark har 339 följare på Instagram den 22 oktober 2019. Elias Våhlund har 1264 följare vid samma datum. Långt under Läckbergs 252 000 följare.
För den vuxne stjärnförfattaren finns en efterfrågan på personligheter snarare än deras litterära verk, medan då intresset för Widmark och paret Våhlund snarare handlar om deras verk än deras personligheter. Jag törs till och med påstå att få barn ens intresserar sig för dem som personer.
De som barn och ungdomar själva skulle klassificera som stjärnförfattare är snarare de som redan var stjärnor innan de ”skrev” en bok. Som exempel kan nämnas Samir och Viktor, Margaux Dietz och Joakim Lundell. Där är personligheten viktigare och man bör också fråga sig om dessa personer ens hade haft möjligheten att få en bok utgiven på etablerade förlag om det inte vore för att de redan var kända. De har dessutom inte skrivit sina böcker själva utan har haft en spökskrivare till hjälp.
Exemplen Samir och Viktor, Dietz och Lundell skiljer sig ändå från de vuxna stjärnförfattarna. De har trots allt byggt upp sitt kändisskap utifrån sina egna böcker som de har skrivit själva. Medan Samir och Viktor, Diets och Lundell ”skriver en bok” för att ytterligare bekräfta sitt kändisskap.
Jag tycker också att det är intressant att notera hur dessa stjärnor, som i stort byggt sitt kändisskap inom digitala medier, ändå väljer boken som medium. Det visar att boken ändå är någon form av statusmarkör.

Boksmälla

Så var årets bokfest över för den här gången och jag sitter hemma, lätt förundrad över hur fort tiden gick de där dagarna.
Årets bokmässa var definitivt en av de bättre. För varje år som går, lär jag känna fler och fler i bokbranschen och mässan blir mer och mer en social tillställning. Att träffa författarkollegor, förlagsfolk (särskilt de som jobbar på MINA förlag :-)), bokbloggare och instagramvänner är otroligt roligt och inspirerande.
Jag brukar också köpa seminariekort eftersom bokmässans seminarieprogram brukar vara riktigt bra. I år är jag dock besviken. Inte på seminariernas innehåll utan på att flera seminarier med riktigt stora namn hölls i alldeles för små salar vilket förstås ledde till att många inte fick plats. Jag var en av dem.
Det första seminariet som jag kom in på var ALMA-pristagaren Bart Moeyaert som blev intervjuad. Han kallas för ”undertexternas mästare”, vilket då anspelar på att mycket av hans historier utspelar sig mellan raderna och i det som kan anses vara små, vardagliga händelser. Jag har nu läst två av hans böcker, Die Milchstrasse (på tyska) och Alla är ledsna nuförtiden men jag förstår ärligt talat inte storheten med hans författarskap, lika lite som jag förstår vad det är för historier han berättar. Vilket leder till frågan: för vem skriver han? Jag kan liksom inte se hans unga läsare framför mig.

En författare jag ser fram emot att upptäcka är Tessa Hadley. Jag var på ett seminarium med henne och hennes svenska förläggare. Hon berättade om hur hon byggde upp sin senaste bok Senare på dagen rent berättartekniskt. Så intressant! Särskilt som jag själv drömmer om att någon dag skriva något liknande, dvs att följa en släkt under en längre tid.

Mats Jonsson, som är min favoritserietecknare, intervjuades på Svenska kyrkans scen om sin nya barnbok Blod i gruset, som bland annat handlar om Ådalen 1931 då fem strejkare skjöts ihjäl av svensk militär. Den handlar också om hur en sådan tragisk händelse i det kollektiva minnet finns kvar trots att den tigs ihjäl. Jag läser den just nu tillsammans med min tioåring och vi gillar den båda mycket.

Jag lyssnade också på seminariet Nästa steg för me too, med Ebba Witt-Brattström, Katarina Wennstam och Shiori Ito, en japansk journalist som våldtogs av sin chef. När hon polisanmälde händelsen hände ingenting bland annat för att chefen i fråga var vän med högt uppsatta poliser. När Ito gick ut med sin historia offentligt uteslöts hon mer eller mindre ur samhället och kan idag inte få jobb som journalist i Japan längre.
Jag beundrar verkligen hennes mod och jag ser fram emot att läsa hennes bok Black box i vilken hon berättar om händelsen och hur den har påverkat hennes liv.

Jag bodde hemma hos min författarvän Ann-Charlotte och fick därmed äntligen träffa hennes familj och se hur hon bor. Det var riktigt roligt.

På bokköparfronten var det ganska lugnt och nu när jag kommit hem igen känner jag mig faktiskt lite besviken över att jag inte köpte fler böcker, särskilt vissa som jag verkligen hade tänkt att köpa där och då. Jag kanske till och med måste beställa några?

 

 

#writersforfuture

Det är väl ingen som missat klimatstrejkandet som pågår på fredagarna. På tiden, tycker jag. Klimathotet/växthuseffekten/global uppvärmning har varit känt länge, men det är som att vi vaknat först nu.
I fredags morse fick jag ett meddelande på messenger från min författarkollega Helena Öberg (ni vet hon som har skrivit den magiskt fina Kattvinden) med frågan: ”Är det inte dags att vi också klimatstrejkar?”
Och jo, det var det ju så klart.

I Västerås hölls manifestationen (demonstrationen eller strejken eller vad vi nu ska kalla det) vid Stora torget. Det var kallt och regnigt men folk var på gott humör och det kändes verkligen bra att vara där och visa att det här är en ödesfråga för mänskligheten och att världen måste agera. Nu.

#writersforfuture är den hashtagg som vi författare organiserar oss under. 

Men som vanligt finns det fullt med idioter i världen som måste håna framförallt barn- och ungdomar för att de vill något bra. Till exempel cirkulerar det ett raljant inlägg på facebook som börjar så här:

Hej alla kids som har klimatstrejkat idag!
Blev mamsen och pappsen lite sura över den ogiltiga frånvaron? Well, här kommer några finfina tips på hur du får dem på gott humör igen.
Berätta bara att:

Jag blir så trött… Särskilt när jag ser vänner och bekanta dela detta.

En fantastisk nyhet

Jag har nypt mig i armen säkert tusen gånger sedan igår kväll. Ändå kan jag inte fatta att JAG blivit tilldelad Västerås stads kulturstipendium inom litteratur. Tänk att någon tycker att mitt författarskap är så bra att jag är värd 80 000 kronor. Helt galet. Och jag är så glad att jag faktiskt inte ens kan komma på något bra att skriva.

Så här låter motiveringen:

Angelica Öhrn skriver hästböcker, hon är trogen sin genre och förnyar den samtidigt på ett levande och oförutsägbart sätt. Hon tar barns starka känslor på allvar och skriver fram levande karaktärer och engagerande relationer, mellan både människor och hästar.

Och vill ni läsa mer om stipendiet så gör ni det här och här.

Författarlivet har rivstartat

Nu har jag varit tjänstledig i två dagar och kan konstatera att författarlivet har rivstartat. Jag har nämligen blivit refuserad.

Det skulle förstås ha varit roligare att ha påbörjat min tid som författar-tjänstledig med ett nytt bokkontrakt, men det absolut vanligaste är ju faktiskt att ett manus blir refuserat, så ja. Det är bara att gilla läget även om det gör lite extra ont när det är ”mitt” förlag som refuserar. Jag har förstås full respekt för deras beslut. Att ge ut en bok kostar mycket pengar och detta manus var inte vad de letade efter just nu.

Men förnuft och känsla går sällan hand i hand. I alla fall hos mig. Så jag gör som jag brukar. Jag messar 10 000 ledsna emojis till Ann-Charlotte. Som förstås ringer upp.
”Men du förstår väl att du inte blev refuserad för att det var dåligt”, säger hon. ”Utan för att det just nu inte finns plats för detta i deras utgivning.”
”Men ändå”, piper jag.
Och det förstår hon. Alla blivande och etablerade författare vet hur tungt det är och hur ledsen man blir av en refusering. Men vi vet också, att när vi varit ledsna ett tag, så kommer kamplusten tillbaka och rätt som det är finns ett nytt manus skrivit och så småningom ett nytt bokkontrakt. Vi ger liksom inte upp.

🙂