Så var sommarsemestern slut och jag vet inte alls om jag är redo för höst. Är ni?
Ni som följer mig på instagram har under sommaren fått ta del av bilder på solnedgångar vid hav och sjö, mysiga fikastunder och utställningar. Idylliskt så det förslår.
Det är inte riktigt hela sanningen om sommaren. I början av juli drabbades vår familj av en tragedi. Jag vill inte skriva om vad det var som hände här, men händelsen följde oss som ett svart ångesthål genom sommaren. Kanske kan man sammanfatta sommaren som att det både varit underbara stunder vid olika vatten som nattsvart ångest? För många stunder har verkligen varit fantastiska. Men sorgen och ångesten har hela tiden existerat sida vid sida …
Jag bestämde sent i våras att ta helt ledigt från författandet under sommaren.
Det var jättesvårt.
Det kröp i kroppen som någon slags abstinens över att inte få skriva. Så höll det på i nästan tre veckor. Sedan kom lugnet och alla bra tankar och idéer.
Jag hade köpt en ny anteckningsbok som jag döpte till Sommaren 2020, för jag räknade ändå iskallt med att få en hel del idéer under sommaren. Blocket bar jag med mig för det mesta och när en viktig tanke eller idé poppade upp i huvudet skrev jag ner den och kunde därmed släppa den utan oro för att den skulle glömmas bort.
Och det är verkligen så att när man tillåter sig själv att släppa taget, ja då finns det möjlighet för något annat att dyka upp och ta plats.
Jag har också läst en himla massa böcker under ledigheten. Och jag har definitivt tagit mitt ansvar för att de fysiska bokhandlarna i Västerås, Falun, Avesta, Söderköping och Uppsala ska överleva. Bra va?
🙂
Men nu är det alltså dags att ta itu med höstterminen, vare sig jag vill ha höst eller inte. Det första som händer är att min nästa bok släpps den 20 augusti! Boken heter För lagets bästa och handlar om vänskap och fotboll. Passar utmärkt för barn i åldern 9-12 år. Det kommer också att bli en releasefest den 10 september på Karlsgatan 2. Mer information kommer!
Så blev det sommar och jag kan inte göra annat än konstatera att planerna på att blogga åtminstone en gång i veckan har gått i stöpet.
Men även om det inte blivit ett endaste blogginlägg sedan sista januari så tänkte jag sammanfatta det här halvåret ändå. För övrigt några av de märkligaste månaderna i mitt liv. Och det är jag säkerligen inte ensam om att tycka. Vi kommer att minnas den här pandemin länge.
Men bortsett från den och allt som var tvunget att ställas in, så har det ändå hänt en hel del.
Min femte bok, Det brinner, Chamir kom ut i handeln och fick flera fina recensioner. Länkar till dessa, om nu någon skulle vara nyfiken finns på min hemsida.
Jag har gått skrivkurs för Monika Fagerholm. I regi av Region Västmanland. Det har varit oerhört lärorikt och så här efteråt känns det som att allt jag skriver från och med nu kommer vara ungefär tusen procent bättre. Jag har skrivit ett första utkast till första halvan av det som jag hoppas ska bli min första vuxenroman. Arbetsnamnet är Tystnaden som modersmål. Mer än så vill jag inte berätta i nuläget. Skaparprocessen kan vara så skör ibland och med det här manuset är det skörare än någonsin.
Hur som helst kommer det bli en fortsättning på kursen i höst och det ser jag mycket fram emot.
Jag har också lösa planer på att göra två kortare researchresor nu under sommaren. Vi får se.
Jag skrev också klart fotbollsboken, För lagets bästa, som kommer ut den 20 augusti. Förlaget och jag hoppas på att det blir en serie. Jag har skrivit ett synopsis som jag har fått ok på, men inte börjat skriva ännu. Releasefest är planerad till den 10 september. Håll tummarna för att den går att genomföra!
Varje vecka har jag och min nya kollega, Irja varit på fritidsklubben i Bäckby för vårt läsfrämjande projekt, Läs, Berätta, Skriv! Det har varit oerhört lärorikt. Ganska omtumlande om jag ska vara ärlig. Men det har blivit väldigt bra och vi fortsätter till hösten. Det ser jag fram emot. Projektet har en egen blogg som uppdateras betydligt oftare än denna. Bloggen finns här.
Slutligen fick jag och min författarvän Ann-Charlotte okej på ytterligare ett manus. Vi har inte skrivit på avtalet ännu, så mer information kommer. Men ett himla roligt ämne är det, så mycket kan jag avslöja.
Men nu ska jag ta sommarlov. Jag ska läsa böcker, bada och ta långpromenader. Skriva tänker jag i princip inte göra alls. Det har varit en väldigt intensiv vinter och vår och jag behöver vila, fylla på med nytt innan jag kan få ur mig nya berättelser.
Det är många som är intresserade av det läs- och skrivprojekt som jag berättade om för några veckor sedan. Media till exempel. I fredags blev jag intervjuad i radio. Och vi har ytterligare två tidningsintervjuer inbokade. Det känns jättekul!
Om du vill lyssna på radiointervjun, så finns en direktlänk till intervjun här.
Jag tänkte först skriva om Mulle – världens mesta häst och förstås en av mina storfavoriter sedan barndomen. Men sedan kom jag att tänka på Molly, Mulles ägare. Vem är hon egentligen?
För att ta reda på det hörde jag av mig till Lena Furberg, skapare av Mulle-serien. Hon ville gärna svara på frågor om Molly!
Hej Lena! Berätta om Molly. Vem är hon egentligen? Är hon inte urtypen av envis hästtjej som aldrig ger sig?
Ja, jag tror Molly är alla hästtjejer (och killar!) i en och samma person (precis som Mulle är alla hästar i en och samma runda lilla kropp!). Molly drivs av en gränslös kärlek till Mulle, av drömmar om tävlingar och bedrifter, av glädjen av en alldeles egen ponny som gnäggar när hon kommer till stallet, av doften av varm ponny. Om hon är rädd nån gång så visar hon det aldrig. Hon kan låta vresig och gnällig och klagar ofta, men egentligen älskar hon Mulle över allt annat och skulle gå genom eld och vatten för honom. Hon förstår hans vildhästsjäl (och jag tror Mulle förstår hur knepigt det är att vara människa…).
Hur gammal är Molly? När jag läser om henne känns hon både som barn och vuxen på samma gång.
Hm. Svår fråga. Jag tänker mig Molly som evigt 11 år. Som seriefigur åldras man ju aldrig.
Vilka är Mollys föräldrar? Vad tycker dom om Mulle? Blir dom inte oroliga när Molly ständigt blir avkastad, eller när Mulle rymmer och ställer till ofog?
Mollys föräldrar ser man sällan. De finns med i boken Min ponny Mulle, men annars är Molly ganska självständig i sitt liv med Mulle. Jag tror de är lite aningslösa, faktiskt, annars hade de nog förgåtts av oro. Lite som mina egna föräldrar, som inte hade en aning om vilka faror man utsatte sig för som tonåring, med halvvilda fd travare som vi for runt i skogen med, ofta utan speciellt mycket kontroll…..
Vad är det som Molly älskar hos Mulle?
Molly älskar allt hos Mulle, tror jag. Hon fick ju en mekanisk Mulle en gång, av sin uppfinnarkompis Kajsa. En perfekt Mulle som utförde precis allt hon bad om med bara ett tryck av en knapp i instrumentpanelen. Hopp, dressyr, vad som helst. Den hade en inbyggd spärr mot bus och ofog. Inte behövde hon mocka efter den heller, eller släpa fram mat åt den. Bara lite olja då och då i motorn och en sladd att ladda den med. Men den blev tråkig och opersonlig efter en kort tid och Molly återvände till sin älskade Mulle – för evigt!
Efter att ha läst den första kapitelboken om Mulle så funderar jag lite på gubben Hedmans och hans tulpaner. Han måste ha världens snällaste försäkringsbolag tänker jag. Eller vem är det som betalar för alla tulpaner som Mulle käkar upp?
Hedman, ja. Den stackarn. Jag vet faktiskt inte hur han hanterar sina förluster. Jag vet att Molly ibland ersätter honom med en säck gödsel, det kanske är tillräckligt?
Jag tror jag brukar framställa mig själv som en expert på Jill-böckerna. Det är jag givetvis inte. Om jag ska vara riktigt ärlig, så tror jag inte ens att jag har läst alla böckerna ens… (det här törs jag ju knappast säga alltså).
Däremot är Jill min absoluta favorit bland hästbokskaraktärerna. Det var hon när jag var elva år. Och det är hon fortfarande. Den första boken i serien Jill i sadeln hör nog till den bok jag läst flest gånger. Jag läser fortfarande regelbundet om den. Dessutom är den min största inspirationskälla när det kommer till mina böcker om Julia och Chamir. Även om jag häromdagen antydde att en annan bokserie också kan ha varit väldigt viktig i mitt undermedvetande.
Vad är det då med Jill som är så fantastiskt? Jo, energin och viljestyrkan. När jag läser om Jill uppfylls jag av känslan att allt är möjligt. Jag behöver bara kämpa för det. Och hur omöjlig situationen än verkar, så finns det alltid en lösning. Sedan älskar jag den kompromisslösa kärleken till hästarna, hur hon tveklöst dissar alla andra som inte är hästälskare. Hur hon tveklöst dissar även hästälskare som hon inte tycker beter sig rätt. Dessutom är hon sjukt rolig.
Som vuxen läsare finner jag även en annan, snudd på hysteriskt rolig karaktär, nämligen kusinen Cecilia som är Jills totala motsats. Hon pressar blommor till sitt herbarium, älskar böcker som utspelar sig på internatskolor (som Jill givetvis totaldissar), tar danslektioner och spelar fiol. De oundvikliga konflikterna mellan Jill och Cecilia är vansinnigt roliga.
Jag bara måste nämna Jill och drömhästen, i vilken det blir ombytta roller och Jill själv tvingas spela den elaka hästtjejen.
Men om vi ska utnämna någon som är expert på Jill-böckerna så är det författaren till Heroines on horseback som jag skrev om häromdagen. Hon ägnar ett helt kapitel åt Jill.
Anton och Teitur är min debutbok. Boken som tog tio år att skriva och som sedan nominerades till Författarförbundets debutantpris Slangbellan för bästa debut 2017. Det känns fortfarande helt galet när jag tänker på det. Se här för bilder från priskvällen. Den var fantastisk, trots att jag inte vann.
Boken handlar om 14-åriga Anton och hans islandshäst Teitur. När boken börjar har Anton precis kommit hem från jullovet hos pappa i Tyskland. Ett lov han sett fram emot länge men som inte alls blir som han trott, för återigen sviker pappa sina löften. En tjej som heter Christine flyttar sin häst Humlan till samma stall där Anton har Teitur. Christine är den vackraste tjej Anton någonsin sett. Men hon är också fyra år äldre. Det kan förstås inte bli något mellan dem. Eller?
Jag tycker det är svårt att beskriva vad Anton och Teitur handlar om. Ibland tänker jag att det handlar om just Anton och Teitur, deras liv tillsammans. Ibland tänker jag att det är en kärlekshistoria och ibland att den handlar om barn och ungdomar som hamnar i kläm när föräldrar skiljer sig. Dessutom handlar den om vänskap också. Eller så handlar den om allt detta, det som hör livet till.
Bilden har jag lånat från Bonnier Carlsens hemsida
Jag älskar Märta! I hemlighet tror jag till och med att Erika Eklund Wilson har följt efter mig i hela mitt hästliv för att sedan dokumentera det i böckerna om Märta. Här finns allt som jag minns från min första ridskoletid: Osympatiska ridlärare som vrålar: ”ni måste vara bestämda” utan att någonsin förklara vad det betyder. Där finns Mimmi som är minst men som tar hand om alla de farliga hästarna i stallet. Märta som säger att han hästarna växer när de står inomhus. Jajamen. Precis så här var (är!) det för mig också.
I Märtas hästsommar träffar Märta och kompisen Maja hästägaren Bea som till en början är snäll men som sedan utnyttjar tjejerna. (Igenkänning på den också!)
I boken Märta på turridning tröttnar Märta och Maja på alla stora och sura stalltjejer och ridlärare som skäller. De vill inte vara nybörjare och ”för små” längre utan bestämmer sig för att prova på islandshästridning istället. Vilken lyckträff.
Böckerna om Märta är perfekta för oss som tröttnat på dålig stämning på ridskolan, otrevliga ridlärare och sura halvblod. Om de är barnböcker? Tveksamt. Jag skulle kalla dem allåldersböcker!
P.S. De funkar också utmärkt för icke hästintresserade. Till exempel min man.
Säg hej till Frosty, min alldeles egen, hemsydda käpphäst!
Mönstret och idén kommer från boken Käpphästar, en bok för alla som älskar käpphästar.
Jag och syrran hade trähästar när vi var små. De hette Snowy och Misty. Det var vår pappa som hade snickrat dem. De hade ett stall i ena förrådet på vårt lanställe. Vi mockade, fodrade, borstade och red. Och det var så himla kul!
Lika kul verkar alla de barn och tonåringar som ägnar sig åt käpphästar ha. Är ni medvetna om vilken stor community det är? Och ni har väl sett filmen: The hobby horse revolution? Här är en länk till trailern.
Men tillbaka till boken Käpphästar. Här kan ni lära er allt om att sy egna hästar, träns, grimmor och täcken. Eller bygga stall. Eller träna dressyr eller hoppning. Att sy käpphästar är jättekul!
Attacken är första delen i den nya ponnyserien Isa och minigänget. En charmig bok om ett gäng minishettisar på en gård i Småland. Jag följer Lotta på instagram (hon heter @isaochminiganget) och förstår att inspirationen till böckerna kommer från den egna ponnyflocken. Jag föreslår att ni också börjar följa. Som ni ser på bilderna är det sötchock varje dag!
Foto: Lotta Hylander
Handlingen i Attacken kretsar kring ett monster som finns i skogen bakom haden. Många djur har förlorat sina ungar och shettisarna oroar sig för sina små föl. Vad kan ett gäng minishettisar göra om ett monster kommer? De är ju flyktdjur och deras instinkt är att fly. Men kanske går det att träna om instinkterna? Kanske kan ett gäng minishettisar till och med lära sig att attackera om de blir anfallna?
Attacken är mestadels skriven ur shettisarnas perspektiv. Det pladdras och snackas konstant. Och jag kan tänka mig att OM minishettisar verkligen kunde prata så är det precis så här det låter.
Det jag tycker allra mest om med boken är med vilken kärlek som Lotta skildrar sitt ponnygäng. Som läsare märker en också att hon har gedigen hästkunskap. Böckerna är dessutom superfint illustrerade av Kiri Ostergaard Leonard.
Foto: Lotta Hylander
Jag tog kontakt med Lotta och bad henne berätta mer om hur hon fick idén till att skriva om Isa och minigänget.
annat. ”Att skriva just om hästar är en dröm jag haft från och till ganska länge. Jag var chefredaktör på Allers i nio år, men för två år sedan sa jag upp mig. Jag hade jobbat där sedan 1994 och nu ville jag göra något annat, till exempel skriva. Som chefredaktör hann jag knappt med det. Jag påbörjade en bok för vuxna, men det blev inte alls bra. Sedan tog jag upp en text jag skrivit på skoj under en semester. Den handlade om vår egen ponny Korint och hennes stoföl Hilma. Den andades en annan glädje och satte direkt fart på min fantasi. Jag påbörjade en ny historia, som sedan mynnande ut i Isa & Minigänget – Attacken!”
När man läser Lottas böcker märks det att hon kan mycket om hästar. Lotta berättar att hon haft hästar i sitt liv sedan hon var sju år:
”Ridskolan blev som ett andra hem för mig. Jag var där varje dag, (jag menar varje dag :-)), upp till cirka 20–22 års ålder. Vi var ett superfint gäng, elever, ridlärare, engagerade föräldrar. Klubben arrangerade många tävlingar och jag engagerade mig även i dessa. Jag började också sköta privata tävlingshästar. Jag och en kompis fick även möjlighet att vara hos Marianne von Geijer på Vegeholm. Marianne tävlade och avlade på Holsteinerhästar. Många duktiga ryttare, som Rolf-Göran Bengtsson och Peter Eriksson, kom och tävlade sina unghästar i våra klubbtävlingar. Vi som hängde på ridskolan fick se och lära från de allra bästa, utan att vi egentligen fattade det då.”
Jag frågar Lotta om berättarperspektivet. I dagens hästböcker är det ovanligt med böcker som berättas ur hästarnas perspektiv.
”Jag älskar att kolla på mina minishettistjejer där de går i sin hage utanför köksfönstret. De gör så mycket roligt och jag undrar ofta vad de tänker nu och varför de gör som de gör. Tänk och få fem minuter med dem och kunna prata på riktigt. Det vore så kul! Alla hästarna jag fått sköta och rida genom åren har varit egna personligheter som velat bli omhändertagna och bemötta på sitt sätt. Och de har haft sina erfarenheter med sig, precis som vi människor. Förutom underhållning vill jag ge läsarna kunskap om hästar, och jag tror det är lättar att till sig detta utifrån hästarnas perspektiv. Jag tycker dock inte att vi människor ska förmänskliga våra djur, utan fullt ut respektera deras behov och inte sätta krav på dem utifrån ett mänskligt tänkande men det är kul att fantisera kring vad de skulle kunna säga/göra om de tog in precis allt vi säger.”
Foto: Lotta Hylander
Hur många fler böcker blir det om Isa & minigänget? frågar jag avslutningsvis.
”Många, ha ha! Nummer tre kom mer till våren och jag har synopsis hyfsat klart till bok fyra och fem också. Idéer finns, så vill läsarna ha mer av Isa och hennes gäng, så kommer det fler!”
Vill du läsa mer om Lotta och hennes hästar kan du göra det på deras hemsida.
Uppdatering 2019: Det finns tre böcker om Isa och minigänget. Förutom Attacken finns även De ensamma fölen och Hjältehästarna.
Lilly älskar hästar och går på ridskola. Näst efter en egen häst, så är högsta drömmen att få bli skötare på någon av ridskolans hästar. En dag kommer en mager och smutsig häst till ridskolan. Hon heter Glimma och har räddats från en bonde som vanvårdat henne och massor av andra djur. Glimma är rädd och litar inte på någon. Kan Lilly få Glimma att lita på henne?
Hästböcker som handlar om islandshästar har en särskild plats i mitt hjärta. Och det här är en av dem. Det visar sig nämligen, när Glimma ätit upp sig något och smutsen försvunnit att hon är en islandshäst. Och hon kan tölta! Lilly upptäcker denna fantastiska gångart och sedan är hon en övertygad islandshästryttare. Som jag kan relatera till detta!
Jag tycker jättemycket om den här boken. Den gestaltar Lillys kärlek till hästar med värme. Och den tar upp ett svårt ämne som vanvård av djur på ett respektfullt sätt. Den är dessutom illustrerad av Lena Furberg. Plus för det!
Glimma – räddad är den första boken i en serie. Den är utgiven av hegas förlag som är specialiserade på lättlästa böcker. Övriga böcker i serien är Långritten, Spelet, Tävlingen, Jakten och Julfesten.
