Min bok på utställning

Idag kom jag äntligen iväg till Svenska barnboksinstitutet för att se deras utställning Barnens 68 – När barnboken politiserades, fantasin flödade och debatten blev vassare. På Sbi kan man läsa följande om utställningen:
I utställningen visas böcker som tydligt påverkats av de strömningar som fanns i samhället runt 1968. Det handlar om politiska protester, antiauktoritära rörelser, ifrågasättandet av klassamhället, skolan och diskussioner om barns rättigheter. Under den här tiden ifrågasattes också den gängse konventionen av hur en bok skulle se ut. Konstnärlig frihet betonades liksom rätten att skriva om tidigare tabubelagda ämnen.

Men förutom alla dessa böcker från 60- och 70-talet finns en monter med namnet ”50 år senare” och där står MIN bok Får mormor komma hit? – En bok om migrationsrätt som ett exempel på vilka politiska frågor som lyfts i barnböcker idag. Jag och min medförfattare Christina Hildebrand brukar dock inte kalla boken politisk, det är en kombination av skönlitteratur och fakta. Men visst, innehållet är politiskt, det går inte att komma ifrån.

Är böckerna på bilderna ovan bekanta? Jag är 70-talist och många i min närhet (t.ex. min man) kom i kontakt med många av böckerna som visas på utställningen. Det gjorde inte jag. Jag kommer från ett läsande hem, dock inte ett hem där dessa böcker lästes.

Jag hade lätt kunnat tillbringa hela eftermiddagen på utställningen, tyvärr hade jag inte möjlighet till det. Men jag har med mig utställningskatalogen hem och kommer att fördjupa mig mer i detta spännande ämne!

Utställningen pågår fram till den 20 december och har du möjlighet att besöka den så gör det!

Lucka 17 – Jill

Jag tror jag brukar framställa mig själv som en expert på Jill-böckerna. Det är jag givetvis inte. Om jag ska vara riktigt ärlig, så tror jag inte ens att jag har läst alla böckerna ens… (det här törs jag ju knappast säga alltså).
Däremot är Jill min absoluta favorit bland hästbokskaraktärerna. Det var hon när jag var elva år. Och det är hon fortfarande. Den första boken i serien Jill i sadeln hör nog till den bok jag läst flest gånger. Jag läser fortfarande regelbundet om den. Dessutom är den min största inspirationskälla när det kommer till mina böcker om Julia och Chamir. Även om jag häromdagen antydde att en annan bokserie också kan ha varit väldigt viktig i mitt undermedvetande.

Vad är det då med Jill som är så fantastiskt? Jo, energin och viljestyrkan. När jag läser om Jill uppfylls jag av känslan att allt är möjligt. Jag behöver bara kämpa för det. Och hur omöjlig situationen än verkar, så finns det alltid en lösning. Sedan älskar jag den kompromisslösa kärleken till hästarna, hur hon tveklöst dissar alla andra som inte är hästälskare. Hur hon tveklöst dissar även hästälskare som hon inte tycker beter sig rätt. Dessutom är hon sjukt rolig.
Som vuxen läsare finner jag även en annan snudd på hysteriskt rolig karaktär, nämligen kusinen Cecilia som är Jills totala motsats. Hon pressar blommor till sitt herbarium, älskar böcker som utspelar sig på internatskolor (som Jill givetvis totaldissar), tar danslektioner och spelar fiol. De oundvikliga konflikterna mellan Jill och Cecilia är vansinnigt roliga.

Jag bara måste nämna Jill och drömhästen i vilken Jill själv tvingas spela den rika och odrägliga Amanda Applewood.

Men om vi ska utnämna någon som är expert på Jill-böckerna så är det författaren till Heroines on horseback som jag skrev om häromdagen. Hon ägnar ett helt kapitel åt Jill.

Lucka 15 – Anton och Teitur

Anton och Teitur är min debutbok. Boken som tog tio år att skriva och som sedan nominerades till Författarförbundets debutantpris Slangbellan för bästa debut 2017. Det känns fortfarande helt galet när jag tänker på det. Se här för bilder från priskvällen. Den var fantastisk, trots att jag inte vann.

Boken handlar om 14-åriga Anton och hans islandshäst Teitur. När boken börjar har Anton precis kommit hem från jullovet hos pappa i Tyskland. Ett lov han sett fram emot länge men som inte alls blir som han trott, för återigen sviker pappa sina löften. En tjej som heter Christine flyttar sin häst Humlan till samma stall där Anton har Teitur. Christine är den vackraste tjej Anton någonsin sett. Men hon är också fyra år äldre. Det kan förstås inte bli något mellan dem. Eller?

Jag tycker det är svårt att beskriva vad Anton och Teitur handlar om. Ibland tänker jag att det handlar om just Anton och Teitur, deras liv tillsammans. Ibland tänker jag att det är en kärlekshistoria och ibland att den handlar om barn och ungdomar som hamnar i kläm när föräldrar skiljer sig. Dessutom handlar den om vänskap också. Eller så handlar den om allt detta, det som hör livet till.

Dessutom så tipsar Jessica Hallbäck om Anton och Teitur i sin fantastiska bok Girls just want to have fundamental rights. Just sayin…

 

Om du vill läsa om den riktiga Teitur kan du göra det här. 

 

Lucka 10 – Märta

Märta och islandshästarna
Bilden har jag lånat från Bonnier Carlsens hemsida

Jag älskar Märta! I hemlighet tror jag till och med att Erika Eklund Wilson har följt efter mig i hela mitt hästliv för att sedan dokumentera det i böckerna om Märta. Här finns allt som jag minns från min första ridskoletid: Osympatiska ridlärare som vrålar: ”ni måste vara bestämda” utan att någonsin förklara vad det betyder. Där finns Mimmi som är minst men som tar hand om alla de farliga hästarna i stallet. Märta som säger att han hästarna växer när de står inomhus. Jajamen. Precis så här var (är!) det för mig också.

I Märtas hästsommar träffar Märta och kompisen Maja hästägaren Bea som till en början är snäll men som sedan utnyttjar tjejerna. (Igenkänning på den också!)

I boken Märta på turridning tröttnar Märta och Maja på alla stora och sura stalltjejer och ridlärare som skäller. De vill inte vara nybörjare och ”för små” längre utan bestämmer sig för att prova på islandshästridning istället. Vilken lyckträff.

Böckerna om Märta är perfekta för oss som tröttnat på dålig stämning på ridskolan, otrevliga ridlärare och sura halvblod. Om de är barnböcker? Tveksamt. Jag skulle kalla dem allåldersböcker!

P.S. De funkar också utmärkt för icke hästintresserade. Till exempel min man.

Lucka 9 – Käpphästar

Säg hej till Frosty, min alldeles egen, hemsydda käpphäst!
Mönstret och idén kommer från boken Käpphästar, en bok för alla som älskar käpphästar.

Jag och syrran hade trähästar när vi var små. De hette Snowy och Misty. Det var vår pappa som hade snickrat dem. De hade ett stall i ena förrådet på vårt lanställe. Vi mockade, fodrade, borstade och red. Och det var så himla kul!
Lika kul verkar alla de barn och tonåringar som ägnar sig åt käpphästar ha. Är ni medvetna om vilken stor community det är? Och ni har väl sett filmen: The hobby horse revolution? Om inte, så måste ni se det!  Den visas på SVT play till 11 december, så ni hinner!

https://www.svtplay.se/video/18269814/hobbyhorse-revolution

Men tillbaka till boken Käpphästar. Här kan ni lära er allt om att sy egna hästar, träns, grimmor och täcken. Eller bygga stall. Eller träna dressyr eller hoppning. Att sy käpphästar är jättekul!

Lucka 5 – Isa och minigänget

hästböcker för barn. isa och minigänget – Attacken!

Attacken är första delen i den nya ponnyserien Isa och minigänget. En charmig bok om ett gäng minishettisar på en gård i Småland. Jag följer Lotta på instagram (hon heter @isaochminiganget) och förstår att inspirationen till böckerna kommer från den egna ponnyflocken. Jag föreslår att ni också börjar följa. Som ni ser på bilderna är det sötchock varje dag!

Foto: Lotta Hylander

Handlingen i Attacken kretsar kring ett monster som finns i skogen bakom haden. Många djur har förlorat sina ungar och shettisarna oroar sig för sina små föl. Vad kan ett gäng minishettisar göra om ett monster kommer? De är ju flyktdjur och deras instinkt är att fly. Men kanske går det att träna om instinkterna? Kanske kan ett gäng minishettisar till och med lära sig att attackera om de blir anfallna?

Attacken är mestadels skriven ur shettisarnas perspektiv. Det pladdras och snackas konstant. Och jag kan tänka mig att OM minishettisar verkligen kunde prata så är det precis så här det låter.

Det jag tycker allra mest om med boken är med vilken kärlek som Lotta skildrar sitt ponnygäng. Som läsare märker en också att hon har gedigen hästkunskap. Böckerna är dessutom superfint illustrerade av Kiri Ostergaard Leonard.

Foto: Lotta Hylander

Jag tog kontakt med Lotta och bad henne berätta mer om hur hon fick idén till att skriva om Isa och minigänget.
annat.
 ”Att skriva just om hästar är en dröm jag haft från och till ganska länge. Jag var chefredaktör på Allers i nio år, men för två år sedan sa jag upp mig. Jag hade jobbat där sedan 1994 och nu ville jag göra något annat, till exempel skriva. Som chefredaktör hann jag knappt med det.  Jag påbörjade en bok för vuxna, men det blev inte alls bra. Sedan tog jag upp en text jag skrivit på skoj under en semester. Den handlade om vår egen ponny Korint och hennes stoföl Hilma. Den andades en annan glädje och  satte direkt fart på min fantasi. Jag påbörjade en ny historia, som sedan
mynnande ut i Isa &  Minigänget – Attacken!”

När man läser Lottas böcker märks det att hon kan mycket om hästar. Lotta berättar att hon haft hästar i sitt liv sedan hon var sju år:

”Ridskolan blev som ett andra hem för mig. Jag var där varje dag, (jag menar varje dag :-)), upp till cirka 20–22 års ålder. Vi var ett superfint gäng, elever, ridlärare, engagerade föräldrar. Klubben arrangerade många tävlingar och jag engagerade mig även i dessa. Jag började också sköta privata tävlingshästar. Jag och en kompis fick även möjlighet att vara  hos Marianne von Geijer på Vegeholm. Marianne tävlade och avlade på Holsteinerhästar. Många duktiga ryttare, som Rolf-Göran Bengtsson och Peter Eriksson, kom och tävlade sina unghästar i våra klubbtävlingar. Vi som hängde på ridskolan fick se och lära från de allra bästa, utan att vi egentligen fattade det då.”

Jag frågar Lotta om berättarperspektivet. I dagens hästböcker är det ovanligt med böcker som berättas ur hästarnas perspektiv.

”Jag älskar att kolla på mina minishettistjejer där de går i sin hage utanför köksfönstret. De gör så mycket roligt och jag undrar ofta vad de tänker nu och varför de gör som de gör. Tänk och få fem minuter med dem och kunna prata på riktigt. Det vore så kul! Alla hästarna jag fått sköta och rida genom åren har varit egna personligheter som velat bli omhändertagna och bemötta på sitt sätt. Och de har haft sina erfarenheter med sig, precis som vi människor. Förutom underhållning vill jag ge läsarna kunskap om hästar, och jag tror det är lättar att till sig detta utifrån hästarnas perspektiv. Jag tycker dock inte att vi människor ska förmänskliga våra djur, utan fullt ut respektera deras behov och inte sätta krav på dem utifrån ett mänskligt tänkande men det är kul att fantisera kring vad de skulle kunna säga/göra om de tog in precis allt vi säger.”

Foto: Lotta Hylander

Hur många fler böcker blir det om Isa & minigänget? frågar jag avslutningsvis.

   ”Många, ha ha! Nummer tre kom mer till våren och jag har synopsis hyfsat klart till bok fyra och fem också. Idéer finns, så vill läsarna ha mer av Isa och hennes gäng, så kommer det fler!”

Vill du läsa mer om Lotta och hennes hästar kan du göra det på deras hemsida.

 

Lucka 4 – Glimma – räddad

Glimma Räddad
Bilden har jag lånat från Hegas förlags hemsida

Lilly älskar hästar och går på ridskola. Näst efter en egen häst, så är högsta drömmen att få bli skötare på någon av ridskolans hästar. En dag kommer en mager och smutsig häst till ridskolan. Hon heter Glimma och har räddats från en bonde som vanvårdat henne och massor av andra djur. Glimma är rädd och litar inte på någon. Kan Lilly få Glimma att lita på henne?

Hästböcker som handlar om islandshästar har en särskild plats i mitt hjärta. Och det här är en av dem. Det visar sig nämligen, när Glimma ätit upp sig något och smutsen försvunnit att hon är en islandshäst. Och hon kan tölta! Lilly upptäcker denna fantastiska gångart och sedan är hon en övertygad islandshästryttare. Som jag kan relatera till detta!

Jag tycker jättemycket om den här boken. Den gestaltar Lillys kärlek till hästar med värme. Och den tar upp ett svårt ämne som vanvård av djur på ett respektfullt sätt. Den är dessutom illustrerad av Lena Furberg. Plus för det!

Glimma – räddad är den första boken i en serie. Den är utgiven av hegas förlag som är specialiserade på lättlästa böcker. Övriga böcker i serien är Långritten, Spelet, Tävlingen, Jakten och Julfesten.

Lucka 3 – Saga

Saga och Moses och Sagas nya vän är två lättlästa hästböcker som är maxade med klassiska hästboksingredienser. Som till exempel att en hästtokig flicka alltid, alltid, alltid lyckas hitta en häst.  I det här fallet är det Moses, en tjock shetlandsponny som smitit från en cirkus. Cirkusen är för övrigt något som Saga gärna vill gå på, men mamma har inte råd med cirkusbiljetter. Saga och kompisen Max återbördar Moses till cirkusen och som tack får de chansen att rida (vilket Max inte vågar) och en varsin biljett till cirkusföreställningen.

I Sagas nya vän, som är fjärde delen i serien börjar en ny tjej i klassen som heter Ina. Hon har en egen häst. Saga, som nu börjat på ridskola, blir utsedd till den nya tjejens bästis och får följa med till hennes stall och rida på hennes häst. Men Max får inte följa med. Vad Saga gör? Hon följer med Ina så klart.

Och det kan en ju som läsare tycka är rätt taskigt, men jag tror tyvärr att Angelica 10 år hade gjort precis samma sak. Inte hade det spelat någon roll att hästägaren var den mest osympatiska människan i världshistorien. Jag hade följt med. Hade det krävts att jag skulle sälja min lillasyster, hade jag förmodligen gjort det också. För Ina har ju EN HÄST.
Men det är inte bara Ina som är osympatisk i boken. Till och med hennes häst Olle ser elak ut. I sann (brittisk?) hästbokstradition är Ina förstås också rik. Det här är inget som sägs rakt ut i boken. Men läsaren får reda på att stallet är större och finare än ridskolan, så det är underförstått.

Men besöket hos Ina och hennes häst Olle blir inte alls som Saga har tänkt sig. Olle är för svår för Saga och Ina hetsar henne till att prova hoppning vilket Saga inte gjort förut. Saga ramlar av och när hon ligger där på marken medan Ina skrattar åt henne inser Saga att Ina inte är en snäll vän och att hon själv inte varit snäll mot Max. Hon får krypa till korset och be Max om ursäkt.

Böckerna är perfekta för nybörjarläsaren. De är till och med skrivna med stora bokstäver.

Lucka 2 – Jinny at Finmory

Böckerna om Jinny upptäckte jag som vuxen. Några av böckerna i serien kom också ut i Sverige under röda bokryggarnas tid och i dem heter Jinny Linda. Den första delen har jag läst på svenska, den andra på engelska.

I den den räddar Jinny/Linda arabstoet Shantih från en cirkus där hon blivit illa behandlad. Som en följd av detta är hon livrädd för spön och givetvis för plötsliga ljud, saker som uppenbarar sig utan förvarning m.m. I ”A devil to ride” försöker Jinny att komma till rätta med Shantih, få henne lugnare och så småningom bli en bra ridhäst. Det går inte bra. I samma veva flyttar en rik familj till byn. Dottern i familjen, Clare, är en duktig ryttare som vinner alla tävlingar hon ställer upp i. Jinny bestämmer sig för att lära känna Clare och få henne att hjälpa henne att träna Shantih. Men Clare är allt annat än trevlig och när hon till slut (nedlåtande) bestämmer sig för att ändå hjälpa Jinny med Shantih blir det inte alls som Jinny har tänkt sig.

Jag älskar brittiska ponnyböcker och den här innehåller alla de ingredienser som jag förknippar med genren:
En tjej som är (åtminstone lite) fattig och inte kan så mycket om hästar, får eller köper en häst som åtminstone i början är alldeles för svår för henne. Som antagonist finns en rik och osympatisk person som skulle kunna hjälpa till och i många fall gör det, dock mest för att själv få visa upp sig och trycka ned den som behöver hjälp. Oftast framställs den här rika personen tämligen onyanserat: rik och osympatisk. Som barn uppskattade jag detta. Det kändes på något vis trösterikt att den här rika personen som hade allt det där jag längtade efter (en häst) faktiskt var rätt genomrutten som person. Som vuxen läsare tycker jag nog att Clare är något för onyanserad. Men du som kommer att läsa Chamir och sommarpokalen (kommer i vår på Ordalaget bokförlag) kommer märka att jag faller i princip samma fälla när jag gestaltar den bokens antagonist. Så kan det gå.

Lucka 1 – Här kommer hemliga hästklubben

Jag älskade boken Här kommer hemliga hästklubben när jag var barn. Fem hästtokiga tjejer sticker iväg på en två veckors långritt UTAN vuxna. För Angelica 11 år var det här den ultimata drömmen och jag ville ingenting hellre än att vara en av dessa tjejer. Kanske huvudpersonen Anna (som egentligen heter Anna-Maria) som hade korsningsponnyn Melissa. Anna gillade sådant som glass, popcorn, tecknade filmer på TV. Och hon ogillade kålsoppa och tandvärk. Ungefär som jag alltså. Dessutom ÄLSKADE hon hästar, hade till och med en egen, hade bara hästtokiga vänner och pratade aldrig om något annat än hästar.

Men, att läsa om gamla barndomsfavoriter kan vara vanskligt. I bästa fall bjuder läsningen på en fördjupning av barndomsupplevelsen då en upptäcker att i berättelsen finns ett djup som talar lika mycket till en vuxen läsare som till barnet som berättelsen är skriven för. I sämsta fall upptäcker en att berättelsen endast är en radda sammanfogade episoder och att personerna i boken är endimensionella och inte heller utvecklas. Det är tyvärr det senare som händer när jag läser om Här kommer hemliga hästklubben.

Men det tar emot att såga boken på det viset. För bortsett från en i princip obefintlig dramaturgi och ”platta” personporträtt så finns en enorm energi i texten. Fem tjejer och fem hästar sticker iväg på en två veckor lång uteritt tillsammans och de har jättekul. Under den här tiden lever de sin dröm och allt är mysigt och trevligt och det värsta som händer är att de vaknar mitt i natten av att ett gäng fåglar satt sig på tältduken och tjejerna tror att de är spöken. Själv minns jag hur tilltalad jag var av frihetskänslan som boken förmedlade. Tänk att deras föräldrar lät dem sticka iväg på det där viset.

Här kommer hemliga hästklubben publicerades för första gången 1984 och har förstås försvunnit ur det vanliga sortimentet för länge sedan. Men den går att hitta på till exempel Bokbörsen. Boken är skriven av Monica Alm som tydligen var pseudonym för Rune Olausson. Det var nytt för mig.