Kära dagbok

Kära dagbok.

Idag är det precis ett år sedan som jag började på mitt hästboksmanus, det som senare fick arbetsnamnet ”Drömmen om Chamir”. Och idag är dagen som jag skrev kontrakt med ett förlag som vill ge ut den. Idag är även en dag som jag är väldigt glad.

Dagboken, du vet ju hur mycket jag kämpar, hur mycket skrivandet betyder för mig. Det är inte bara en hobby. Det är liksom – allt.
Och du förstår också hur oerhört glad jag blir för att det här gick vägen. Att ett etablerat förlag ger mig ett erbjudande som jag är väldigt nöjd över. Att nästa år så kommer Drömmen om Chamir att finnas ute i bokhandlarna redo att läsas av hästtokiga barn. Jag hoppas att de kommer att tycka om den. Mitt elvaåriga jag hade i alla fall älskat den.

Tack och hej,
från mig!

 

 

Veckans hästbok – Orkans öga

Lin Hallberg har skrivit ett gäng hästböcker för ungdomar. Den första kom 2009 och heter Adzerk – den vita hingsten och utspelar sig till stor del i Mongoliet. För övrigt en av mina storfavoriter. Sedan följde ytterligare två böcker: Vem är du Johanna, som också utspelar sig på Island och Hemma kanske inte är en plats i vilken läsaren får åka till Argentina och Uruguay.

I boken Orkans öga blir huvudpersonen Kim skickad till släktgården i Värmland, en plats som framställs som nästan löjligt exotisk. I stallet på släktgården möter hon Orkan, en häst som har blivit svårt misshandlad och inte längre litar på människor utan tar varje chans att fly. Och framförallt flyr han till Vildskogen, som gömmer på en mörk hemlighet. På släktgården finns också släktingen Mejt, en äldre, barsk kvinna som inte verkar det minsta intresserad av Kim. Hon har slut på pengar, släktgården är hotad. Den rika grannen vill köpa skogen av henne, men släkten är bunden vid skogen och att sälja för att få in pengar är otänkbart. Därför ordnas en tävling mellan Kim och Orkan och grannens son och hans häst. Insatsen är Vildskogen.

Här finns många klassiska hästboksingredienser. En rik, girig och delvis elak familj som antagonist. En barsk, äldre hästmänniska som är ointresserad av den unga huvudpersonen, med inställningen att huvudpersonen först måste visa sig vara värdig innan den får förtroende. Här finns också en flicka som just förlorat en älsklingshäst. Och det är också samma flicka som sedan tar sig an den svåra hästen och lyckas få den tam. Här finns också stallkonflikt i form av avundsjuka. I Mejts stall finns nämligen redan Molly. Men det är för ovanlighetens skull inte den nya tjejen som sätts på plats, utan tvärtom. I slutet av boken blir sedan den rike grannsonen kär i Kim. Det hade författaren verkligen kunnat skippa.

Förra sommaren köpte jag en tysk hästbok, Ostwind – zusammen sind wir frei/rückkehr nack Kaltenbach. I den blir också en tjej skickad till en avlägsen släktgård. På gården finns en misshandlad häst vars förtroende hon lyckas vinna. Även här finns en äldre, barsk, kvinnlig släkting och pengaproblem så stora att släktgården förmodligen kommer gå dem ur händerna. Om inte Ostwind och tjejen lyckas vinna en hopptävling mot den rika grannen förstås…

Veckans hästbok – Här kommer hemliga hästklubben

Det är alltid vanskligt att läsa om barndomsfavoriter. I bästa fall bjuder läsningen på en fördjupning av barndomsupplevelsen då en upptäcker att i berättelsen finns ett djup som talar lika mycket till en vuxen läsare som till barnet som berättelsen är skriven för. I sämsta fall upptäcker en att berättelsen endast är en radda sammanfogade episoder och att personerna i boken är endimensionella och inte heller utvecklas. Precis det händer när jag läser om min gamla favorit Här kommer hemliga hästklubben.

Men det tar emot att såga boken på det viset. För bortsett från en i princip obefintlig dramaturgi och ”platta” personporträtt så finns en enorm energi i texten. Fem tjejer och fem hästar sticker iväg på en två veckor lång uteritt tillsammans och de har jättekul. Verkligen jättekul. Under den här tiden lever de sin dröm och allt är mysigt och trevligt och det värsta som händer är att de vaknar mitt i natten av att ett gäng fåglar satt sig på tältduken och tjejerna tror att de är spöken. Själv minns jag hur tilltalad jag var av frihetskänslan som boken förmedlade. Tänk att deras föräldrar lät dem sticka iväg på det där viset.

Här kommer hemliga hästklubben publicerades för första gången 1984 och har förstås försvunnit ur det vanliga sortimentet för länge sedan. Men den går att hitta på till exempel Bokbörsen. Boken är skriven av Monica Alm som tydligen var pseudonym för Rune Olausson. Det var nytt för mig.

Mina intressen

Kulturkollos utmaning den här veckan handlar om våra hobbyer. Vilka är mina hobbysar? Förresten – heter det verkligen så? Hobbysar.
Jag har ett lätt komplicerat förhållande till hobbysar, det brukar för det mesta spåra ur till någon form av tävling som i längden blir ganska osund, även i de fall som den enda andra medtävlande är jag själv. Vi tar några exempel.
En vän till mig refererade även nyligen till mitt skrivande som ”en härlig hobby”, vilket givetvis fick mig att omedelbart se rött. Mitt skrivande – en hobby? Är du galen? Det är ju på LIV OCH DÖD.
Sedan finns ju odlandet. Jag gillar verkligen att odla den mat som vi ska äta, men det är samma här. Det har också urartat till någon form av tävling om hur många månader vi klarar oss på enbart egenproducerad mat, hur många månader räcker potatisen OCH SÅ VIDARE. Och om inte fröna gror, eller jag inte får den skörd jag förväntar mig så är det en personlig prestigeförlust. Dålig hobby med andra ord.
Läsande, räknar jag inte heller som en hobby på grund av ”är en nödvändighet för att bli en bra författare”.

Men det finns faktiskt en sak som jag tycker är roligt, avslappnande och helt prestigelöst och det är att åka på utflykt. Utflyktsmålet kan vara en klippa i Mälaren, eller en blåbärsskog, ett museum eller varför inte någon söt hembygdsgård. Det enda måstet är fika. En utflykt utan fika är otänkbart. Bäst är det förstås om utflyktsmålet har ett mysigt fikaställe men annars går det lika bra med medhavd termos och ostmacka.

En kan ha utflykt hemma i trädgården också. Allt som behövs är någorlunda mysigt trädgårdshörn, en filt och så fika förstås!
Lite mer exotiskt utflyktsmål är Tokeijiklostret i Kamakura, Japan. Tokeijiklostret är kanske en av världens äldsta kvinnojourer. Sedan 1200-talet och fram till 1800-talet har kvinnor kunnat söka skydd från våldsamma män här. Stannade de i tre år fick de dessutom skilsmässa. Det var dock inte läge att fika i själva klostret, utan lunch och utflyktsglass fick intagas en bit därifrån

Egentligen kanske det är fika som är min stora hobby?

🙂

Hästböcker

Jag har funderat på vad jag vill fylla den här bloggen med.  Jag har inte tänkt klart ännu, men en sak jag vet att jag vill lyfta fram är min favoritgenre hästböcker. Därför tänkte jag en gång i veckan att recensera en hästbok. Det kommer att bli både gamla och nya. En del går att köpa i bokhandeln. Vissa kanske en bara hittar på antikvariat och loppisar eller hemma hos en gammal hästboksfantast. Nu kör vi!

Först ur är A devil to ride av Patricia Leith som är andra delen i serien ”Jinny at Finmory”. Den skrevs på sjuttiotalet men kom i nytryck relativt nyligen och flera av delarna går att köpa på Adlibris.

Den första delen (som jag ännu inte har läst) råkade jag ha hemma, dock på svenska och då heter huvudpersonen Linda. I den räddar Jinny/Linda arabstoet Shantih från en cirkus där hon blivit illa behandlad. Som en följd av detta är hon livrädd för spön och givetvis för plötsliga ljud, saker som uppenbarar sig utan förvarning m.m. I ”A devil to ride” försöker Jinny att komma till rätta med Shantih, få henne lugnare och så småningom bli en bra ridhäst. Det går inte bra. I samma veva flyttar en rik familj till byn. Dottern Clare är en duktig ryttare som vinner alla tävlingar hon ställer upp i. Jinny bestämmer sig för att lära känna Clare och få henne att hjälpa henne att träna Shantih. Men Clare är allt annat än trevlig och när hon till slut (nedlåtande) bestämmer sig för att ändå hjälpa Jinny med Shantih blir det inte alls som Jinny har tänkt sig.

Det här är en ganska typisk brittisk ”pony book”. En tjej som är (åtminstone lite) fattig och inte kan så mycket om hästar får eller köper en häst som åtminstone i början är alldeles för svår för henne. Som antagonist finns en rik och osympatisk person som skulle kunna hjälpa till och i många fall gör det, dock mest för att själv få visa upp sig och trycka ned den som behöver hjälp. Oftast framställs den här rika personen tämligen onyanserat: rik och osympatisk. Som barn uppskattade jag det. Det kändes på något vis trösterikt att den här rika personen som hade allt det där jag längtade efter ( en häst) faktiskt var rätt genomrutten som person. Som vuxen läsare stör det mig något att personen framställs så onyanserat. Men, hästböcker har inte fyrtioåriga kvinnor som tänkt målgrupp…

När en läser boken så märker en dock att Jinny hela tiden har lösningen med Shantih inom räckhåll och den lösningen är hennes egna sunda förnuft som säger henne att hårdare tag inte alls är det som Shantih behöver för att bli en lugn häst. Och därmed finns det alltså ytterligare en antagonist i berättelsen, nämligen Jinnys egna självförtroende. För hur skulle hon kunna veta bättre än Clare som faktiskt har vunnit massvis med tävlingar och har topphästar hemma i sitt stall? Trots den väldigt onyanserade Clare så tycker jag att det här är en riktigt bra bok. Nu ska jag läsa första delen i serien också!

Skrivarvecka i Alltidhult

Promenad i Alltidhult tillsammans med Ann-Charlotte Ekensten. Den fina bilden på oss är tagen av Gunnel Persson som arbetar som fotograf på Sydöstran. 

Det är häftigt att vara iväg på skrivvecka. Att komma till en ny plats och sedan vara där i flera dagar och endast ägna sig åt sina egna tankar och sitt eget skrivande. Senast jag uppdaterade bloggen upplevde jag att jag hade kört fast i min text. Det hade jag inte, det bara kändes så. Dagen därpå var jag igång igen och producerade massor av text. Det är så det är. Vissa dagar känns det som att en inte kommer någon vart alls för att sedan få full fart på texten igen lite senare. Det gäller att vara ihärdig och inte ge upp när sådana känslor kommer. För de där känslorna kommer alltid att återkomma!

Jag är hur som helst väldigt nöjd med vad jag åstadkommit under veckan. Och en sak är säker, att diskutera sin text tillsammans med någon annan är oerhört bra och för arbetet framåt rejält! Jag ser redan fram emot vår skrivarvecka nästa år!

Att köra fast

När jag skriver detta sitter jag på Olofströms bibliotek i Blekinge. Jag och min författarvän Ann-Charlotte Ekensten befinner oss här i krokarna eftersom hon fått vistelsestipendium i Alltidhults gamla skola. Finfin miljö och oerhört idylliskt. Så idylliskt att jag döpt om trakten till ”Idyllia”.

Just nu har jag dock kört fast helt i mitt nya manus som jag givit arbetsnamnet ”Lellas häst”. Det kan hända att det är orättvist att säga att jag har kört fast helt, för jag har nämligen ett tredjedels råmanus som jag är väldigt nöjd med. Jag har också kommit fram till hur den dramaturgiska kurvan ska se ut, hur boken ska börja och hur den ska sluta och det mesta som ska hända i den.

Men jag får inte ur mig någon text.

Så ja. I någon mening har jag verkligen kört helt fast.

Så här fint är det i Alltidhult. Det är knappt man tror det är sant.
Men det är det tydligen.
🙂

Mera fika!

Hur mycket kan ens karaktärer fika egentligen? Det här är en helt berättigad fråga tycker min man som just nu hjälper mig att korrekturläsa texten till min bok som kommer i höst.
”Det är som att du ständigt verkar kunna motivera att de ska dricka kaffe eller varm choklad. Eller äta bullar, semlor och kakor”, sa han i morse och tillade att det förmodligen hade att göra med att jag dricker kaffe nästan jämt.
Fast fikascener är ju oerhört tacksamma att skriva! Oftast fikar några stycken tillsammans och då kommer de givetvis att prata med varandra. Och dialog är ju alltid roligt att skriva. De kan fika hemma eller på café. På caféet kan det ju alltid dyka upp någon som de absolut inte vill ha dit. Eller så kommer han eller hon som någon ständigt och jämt drömmer om….
Dessutom kan en förstås skriva härliga beskrivningar om bakverken som äts. Och för att kunna göra det på ett trovärdigt sätt behövs det förstås research.

🙂

Några böcker där det fikas/äts ”ohämmat” är till exempel Pippi har julgransplundring och förstås Enid Blytons Femböcker, vars picknickscener är smått episka. I Kristina Sandbergs triologi om hemmafrun Maj förekommer det mycket bakande, fikande och ätande. Så mycket att det till och med gjordes en kokbok: I köket hos Maj. Jag har bläddrat i den många gånger, men har den inte själv.

Vilka är dina favoriter i fika/matkategorin?

Veckan som kommer

Medan jag väntar på att min första bok ska anta fysisk form och att fler av mina manus ska bli antagna och jag kan kalla mig för författare på riktigt, så är det i alla fall tur att jag har en vän som kommit så långt. Ännu bättre är det att vännen i fråga blir tilldelad vistelsestipendier och sedan väljer mig som sällskap. Faktiskt, det känns lite grann som att stipendiet är till mig också.

🙂

På söndag är det äntligen dags för min och Ann-Charlottes andra stipendie- och skrivarvecka tillsammans. Förra året hade vi en toppenfin vecka på Mankellgården i Sveg. I år går resan till Alltidhults gamla skola i Blekinge.

Förutom att träffa Ann-Charlotte förstås ser jag fram emot en hel veckas skriv- och funderartid. Det var så oerhört värdefullt förra året och jag räknar iskallt med att det blir samma sak i år igen.

Mankellgården ligger i byn Överberg, strax utanför Sveg. Magiskt vackert.

Hitta på namn

Kan man börja skriva utan att ha ett namn på sin karaktär?
Ungefär den frågeställningen förekom i vår ”skrivgrupp” på facebook för ett tag sedan. Vi hade väldigt olika inställning till detta. För några var namnet oerhört viktigt och det var därmed otänkbart att ens tänka sig att börja skriva utan att ha det klart för sig. Jag tänker mig, utan att veta bergsäkert, att namnet blir en väldig tydlig identitetsbärare för dem. På motsatt sida av skalan satt jag. Jag hinner eller orkar oftast aldrig tänka ut ett namn innan jag börjar skriva. Anledningen till det är att personen som jag vill skriva om oftast kommer till mig i form av en känsla och då gäller det att hoppa på den känslan så fort det bara går. Jag hinner inte tänka ut något namn då. Därför består mina råmanus av en massa personer som heter AA, BB, CC eller hästar som heter häst1 och häst2. Som tur är finns ju funktionen ”search and replace” i word. För hur det än är så måste jag ju komma på ett namn så småningom. Ett riktigt bra namn lyfter en text och det är värt att lägga mycket tid och energi för att det ska bli bra. Men som sagt, det är inte en förutsättning för mig för att överhuvudtaget kunna skriva.

Det här med skrivprocesser är oerhört spännande, tycker jag. Tänk så olika alla gör. Och tänk att inget är rätt eller fel. Det gäller bara att hitta den metod som funkar bäst för just dig.