Lucka 8 – Drömmen om Chamir

Böckerna om Julia och Chamir är mitt drömprojekt: en bokserie om en tjej som är besatt av hästar och som är redo att göra allt för att älsklingshästen ska bli hennes.

Boken börjar på badrumsgolvet. Det är Julias födelsedag, men Julia ligger på badrumsmattan och storgråter för hon har fått ett ridläger i present, inte älsklingshästen Chamir, som hon var övertygad om skulle bli hennes.

”Är inte Julia rätt bortskämd?” har vissa vuxna läsare sagt.
Jag kan både förstå och inte förstå den kommentaren.
Jag förstår den för att jag är medveten om att ett ridläger är en fin och dyr present.
Men jag förstår den inte alls om man tittar på det ur hästtjejens perspektiv. För en hästtjej betyder hästar allt. Titta på hästtjejens önskelistor till jul och födelsedagar. Jag kan garantera dig att det i princip enda hon önskar sig är en egen häst. För henne finns inget annat alternativ.

Drömmen om Chamir handlar om Julias kamp för att Chamir ska bli hennes. Del 2 i serien, Chamir och sommarpokalen, handlar om Julias kamp att hävda sig i stallet nu när hon blivit fodervärd till Chamir. Julia drömmer om att bli en i gänget av hästägare, men priset är högt. Är Julia beredd att betala det?

Del 3, som heter Det brinner, Chamir, kommer i mars 2020 och handlar om en brännande het sommar, då Julia äntligen blivit ägare till Chamir. Men den stekheta sommarvärmen gör att inget blir som hon har tänkt sig.

 

Lucka 7 – Den underbara vildhästen

I en Min Häst-tidning i mitten på 80-talet fanns det en artikel om Przewalskihästar, de sista vildhästarna som levde i Mongoliet. Fast på 80-talet var de förmodligen inte särskilt vilda längre. Om jag minns rätt levde de flesta Przewalskihästar i djurparker då. Men i den här artikeln fanns en mening som etsade sig fast i mig: ”Det sista paret sågs 1968”. Och jag minns hur jag tänkte att så snart jag blir stor nog att göra en sådan resa själv så skulle jag åka till Mongoliet och jag skulle hitta en hjord med vildhästar.

Den som dock hittar en hjord med vildhästar är den mongoliske pojken Baryut i James Aldridges bok Den underbara vildhästen (The marvellous mongolian). Men framförallt hittar han hingsten Tachi som sedan fångas in och skickas till Wales för att bo i ett reservat. I det här djurreservatet bor Kitty tillsammans med sin farfar, som är chef för reservatet. Kitty har en shetlandsponny, Peep, som förväntas tämja Tachi. I själva verket förvildar Tachi Peep. De rymmer och sedan börjar deras färd genom Europa och Asien, tillbaka till de mongoliska stäpperna. Det här är en underbar brevroman som består av de brev som Kitty och Baryut skickar till varandra. De kretsar givetvis kring de två hästarna men under tidens gång växer vänskapen mellan dem fram och i slutet av boken ska Kitty och hennes farfar till och med åka till Mongoliet för att hälsa på och få se Tachi i hans naturliga miljö. För givetvis klarar han och Peep färden tillbaka.

2005, när jag var gravid med mitt första barn surfade jag runt på massa sajter om Przewalskihästar och de nationalparker som skapats för att ge hästarna en riktig fristad i det vilda. Jag minns att jag läste att man kunde arbeta som volontär där och blev eld och lågor. Det där ska jag göra, tänkte jag. Lite oklart hur jag tänkte kring bebisen, men men. Hur som helst, jag har inte kommit iväg som volontär ännu. Men det kanske fortfarande går?

Den underbara vildhästen har tyvärr försvunnit ur det aktuella boksortimentet för länge sedan. Jag hittar den inte heller på Bokbörsen. Kanske finns den på loppis någonstans. Köp den, om du hittar den. Den är helt underbar!

Lucka 6 – Soffi

Ni som har följt mig ett tag har med största sannolikhet hört mig tjata om vilken inspiration böckerna om Jill varit för mig när jag skrev Drömmen om Chamir. Nu börjar jag tro att jag yrat när jag sagt så. Jag tror nämligen att det finns en bok som inspirerat mig ännu mer: nämligen Driv, Soffi av Kerstin Backman. Jag har inte läst Soffi-böckerna på 30 år (tant Angelica är 42 år :-)) men i och med att jag ville göra den här hästbokskalendern så blev det omläsning av Vilken sommar, Soffi och Driv, Soffi.  Och nu vet jag vem som är förebilden till Olle i Drömmen om Chamir. Jo, det är tränaren ”Dadde” som spelar en viktig roll i Driv, Soffi. En äldre herre som ”vet bäst”. Jag är säker på att ni har träffat på en sådan åtminstone någon gång i ert liv. Ridtränaren ”Dadde” kan häva ur sig nästan vad som helst. Det kan Olle också.
För mig är Olle den mest problematiske personen i mina böcker om Julia och Chamir just för att han är både dryg och otrevlig men ändå ”inte är så farlig”. Ibland används det sistnämnda, alltså att ”han inte menar något egentligen, han bara är sådan”, för att ursäkta det första: ett otrevligt beteende. Julia går ju i någon mening med på detta, medan hennes bästa vän Elin inte gör det.

När jag dessutom läser sidan 67 i Driv, Soffi blir jag så häpen. Har den sidan liksom etsat sig kvar i mitt minne i 30 år för att sedan typ återuppstå i Drömmen om Chamir? Eller vad säger ni?

Slutligen känns det också som att värmen i familjerelationerna i Soffi-böckerna är något jag också inspirerats av. Dock har varken Soffi eller kompisarna på granngården en lika komplicerad relation till sin mamma som faktiskt Julia har.

Böckerna om Soffi gavs ut tidigt 80-tal på B Wahlströms förlag. De har försvunnit ur det vanliga sortimentet för länge sedan men går säkert att hitta på loppis eller på Bokbörsen. Riktigt mysig läsning.

Lucka 5 – Isa och minigänget

hästböcker för barn. isa och minigänget – Attacken!

Attacken är första delen i den nya ponnyserien Isa och minigänget. En charmig bok om ett gäng minishettisar på en gård i Småland. Jag följer Lotta på instagram (hon heter @isaochminiganget) och förstår att inspirationen till böckerna kommer från den egna ponnyflocken. Jag föreslår att ni också börjar följa. Som ni ser på bilderna är det sötchock varje dag!

Foto: Lotta Hylander

Handlingen i Attacken kretsar kring ett monster som finns i skogen bakom haden. Många djur har förlorat sina ungar och shettisarna oroar sig för sina små föl. Vad kan ett gäng minishettisar göra om ett monster kommer? De är ju flyktdjur och deras instinkt är att fly. Men kanske går det att träna om instinkterna? Kanske kan ett gäng minishettisar till och med lära sig att attackera om de blir anfallna?

Attacken är mestadels skriven ur shettisarnas perspektiv. Det pladdras och snackas konstant. Och jag kan tänka mig att OM minishettisar verkligen kunde prata så är det precis så här det låter.

Det jag tycker allra mest om med boken är med vilken kärlek som Lotta skildrar sitt ponnygäng. Som läsare märker en också att hon har gedigen hästkunskap. Böckerna är dessutom superfint illustrerade av Kiri Ostergaard Leonard.

Foto: Lotta Hylander

Jag tog kontakt med Lotta och bad henne berätta mer om hur hon fick idén till att skriva om Isa och minigänget.
annat.
 ”Att skriva just om hästar är en dröm jag haft från och till ganska länge. Jag var chefredaktör på Allers i nio år, men för två år sedan sa jag upp mig. Jag hade jobbat där sedan 1994 och nu ville jag göra något annat, till exempel skriva. Som chefredaktör hann jag knappt med det.  Jag påbörjade en bok för vuxna, men det blev inte alls bra. Sedan tog jag upp en text jag skrivit på skoj under en semester. Den handlade om vår egen ponny Korint och hennes stoföl Hilma. Den andades en annan glädje och  satte direkt fart på min fantasi. Jag påbörjade en ny historia, som sedan
mynnande ut i Isa &  Minigänget – Attacken!”

När man läser Lottas böcker märks det att hon kan mycket om hästar. Lotta berättar att hon haft hästar i sitt liv sedan hon var sju år:

”Ridskolan blev som ett andra hem för mig. Jag var där varje dag, (jag menar varje dag :-)), upp till cirka 20–22 års ålder. Vi var ett superfint gäng, elever, ridlärare, engagerade föräldrar. Klubben arrangerade många tävlingar och jag engagerade mig även i dessa. Jag började också sköta privata tävlingshästar. Jag och en kompis fick även möjlighet att vara  hos Marianne von Geijer på Vegeholm. Marianne tävlade och avlade på Holsteinerhästar. Många duktiga ryttare, som Rolf-Göran Bengtsson och Peter Eriksson, kom och tävlade sina unghästar i våra klubbtävlingar. Vi som hängde på ridskolan fick se och lära från de allra bästa, utan att vi egentligen fattade det då.”

Jag frågar Lotta om berättarperspektivet. I dagens hästböcker är det ovanligt med böcker som berättas ur hästarnas perspektiv.

”Jag älskar att kolla på mina minishettistjejer där de går i sin hage utanför köksfönstret. De gör så mycket roligt och jag undrar ofta vad de tänker nu och varför de gör som de gör. Tänk och få fem minuter med dem och kunna prata på riktigt. Det vore så kul! Alla hästarna jag fått sköta och rida genom åren har varit egna personligheter som velat bli omhändertagna och bemötta på sitt sätt. Och de har haft sina erfarenheter med sig, precis som vi människor. Förutom underhållning vill jag ge läsarna kunskap om hästar, och jag tror det är lättar att till sig detta utifrån hästarnas perspektiv. Jag tycker dock inte att vi människor ska förmänskliga våra djur, utan fullt ut respektera deras behov och inte sätta krav på dem utifrån ett mänskligt tänkande men det är kul att fantisera kring vad de skulle kunna säga/göra om de tog in precis allt vi säger.”

Foto: Lotta Hylander

Hur många fler böcker blir det om Isa & minigänget? frågar jag avslutningsvis.

   ”Många, ha ha! Nummer tre kom mer till våren och jag har synopsis hyfsat klart till bok fyra och fem också. Idéer finns, så vill läsarna ha mer av Isa och hennes gäng, så kommer det fler!”

Vill du läsa mer om Lotta och hennes hästar kan du göra det på deras hemsida.

Uppdatering 2019: Det finns tre böcker om Isa och minigänget. Förutom Attacken finns även De ensamma fölen och Hjältehästarna. 

Lucka 4 – Glimma – räddad

Glimma Räddad
Bilden har jag lånat från Hegas förlags hemsida

Lilly älskar hästar och går på ridskola. Näst efter en egen häst, så är högsta drömmen att få bli skötare på någon av ridskolans hästar. En dag kommer en mager och smutsig häst till ridskolan. Hon heter Glimma och har räddats från en bonde som vanvårdat henne och massor av andra djur. Glimma är rädd och litar inte på någon. Kan Lilly få Glimma att lita på henne?

Hästböcker som handlar om islandshästar har en särskild plats i mitt hjärta. Och det här är en av dem. Det visar sig nämligen, när Glimma ätit upp sig något och smutsen försvunnit att hon är en islandshäst. Och hon kan tölta! Lilly upptäcker denna fantastiska gångart och sedan är hon en övertygad islandshästryttare. Som jag kan relatera till detta!

Jag tycker jättemycket om den här boken. Den gestaltar Lillys kärlek till hästar med värme. Och den tar upp ett svårt ämne som vanvård av djur på ett respektfullt sätt. Den är dessutom illustrerad av Lena Furberg. Plus för det!

Glimma – räddad är den första boken i en serie. Den är utgiven av hegas förlag som är specialiserade på lättlästa böcker. Övriga böcker i serien är Långritten, Spelet, Tävlingen, Jakten och Julfesten.

Lucka 3 – Saga

Saga och Moses och Sagas nya vän är två lättlästa hästböcker som är maxade med klassiska hästboksingredienser. Som till exempel att en hästtokig flicka alltid, alltid, alltid lyckas hitta en häst.  I det här fallet är det Moses, en tjock shetlandsponny som smitit från en cirkus. Cirkusen är för övrigt något som Saga gärna vill gå på, men mamma har inte råd med cirkusbiljetter. Saga och kompisen Max återbördar Moses till cirkusen och som tack får de chansen att rida (vilket Max inte vågar) och en varsin biljett till cirkusföreställningen.

I Sagas nya vän, som är fjärde delen i serien börjar en ny tjej i klassen som heter Ina. Hon har en egen häst. Saga, som nu börjat på ridskola, blir utsedd till den nya tjejens bästis och får följa med till hennes stall och rida på hennes häst. Men Max får inte följa med. Vad Saga gör? Hon följer med Ina så klart.

Och det kan en ju som läsare tycka är rätt taskigt, men jag tror tyvärr att Angelica 10 år hade gjort precis samma sak. Inte hade det spelat någon roll att hästägaren var den mest osympatiska människan i världshistorien. Jag hade följt med. Hade det krävts att jag skulle sälja min lillasyster, hade jag förmodligen gjort det också. För Ina har ju EN HÄST.
Men det är inte bara Ina som är osympatisk i boken. Till och med hennes häst Olle ser elak ut. I sann (brittisk?) hästbokstradition är Ina förstås också rik. Det här är inget som sägs rakt ut i boken. Men läsaren får reda på att stallet är större och finare än ridskolan, så det är underförstått.

Men besöket hos Ina och hennes häst Olle blir inte alls som Saga har tänkt sig. Olle är för svår för Saga och Ina hetsar henne till att prova hoppning vilket Saga inte gjort förut. Saga ramlar av och när hon ligger där på marken medan Ina skrattar åt henne inser Saga att Ina inte är en snäll vän och att hon själv inte varit snäll mot Max. Hon får krypa till korset och be Max om ursäkt.

Böckerna är perfekta för nybörjarläsaren. De är till och med skrivna med stora bokstäver.

Lucka 2 – Jinny at Finmory

Böckerna om Jinny upptäckte jag som vuxen. Några av böckerna i serien kom också ut i Sverige under röda bokryggarnas tid och i dem heter Jinny Linda. Den första delen har jag läst på svenska, den andra på engelska.

I den den räddar Jinny/Linda arabstoet Shantih från en cirkus där hon blivit illa behandlad. Som en följd av detta är hon livrädd för spön och givetvis för plötsliga ljud, saker som uppenbarar sig utan förvarning m.m. I ”A devil to ride” försöker Jinny att komma till rätta med Shantih, få henne lugnare och så småningom bli en bra ridhäst. Det går inte bra. I samma veva flyttar en rik familj till byn. Dottern i familjen, Clare, är en duktig ryttare som vinner alla tävlingar hon ställer upp i. Jinny bestämmer sig för att lära känna Clare och få henne att hjälpa henne att träna Shantih. Men Clare är allt annat än trevlig och när hon till slut (nedlåtande) bestämmer sig för att ändå hjälpa Jinny med Shantih blir det inte alls som Jinny har tänkt sig.

Jag älskar brittiska ponnyböcker och den här innehåller alla de ingredienser som jag förknippar med genren:
En tjej som är (åtminstone lite) fattig och inte kan så mycket om hästar, får eller köper en häst som åtminstone i början är alldeles för svår för henne. Som antagonist finns en rik och osympatisk person som skulle kunna hjälpa till och i många fall gör det, dock mest för att själv få visa upp sig och trycka ned den som behöver hjälp. Oftast framställs den här rika personen tämligen onyanserat: rik och osympatisk. Som barn uppskattade jag detta. Det kändes på något vis trösterikt att den här rika personen som hade allt det där jag längtade efter (en häst) faktiskt var rätt genomrutten som person. Som vuxen läsare tycker jag nog att Clare är något för onyanserad. Men du som kommer att läsa Chamir och sommarpokalen (kommer i vår på Ordalaget bokförlag) kommer märka att jag faller i princip samma fälla när jag gestaltar den bokens antagonist. Så kan det gå.

Lucka 1 – Här kommer hemliga hästklubben

Hej alla läsare! 
Jag kör repris på förra årets adventskalender på bloggen. 
Varje dag, en ny hästbok. Gamla som nya. 
Nästa år planerar jag att uppdatera den, men till dess, håll till godo med dessa godbitar. Jag hoppas att du hittar (eller återfinner) nya favoriter.

Jag älskade boken Här kommer hemliga hästklubben när jag var barn. Fem hästtokiga tjejer sticker iväg på en två veckors långritt UTAN vuxna. För Angelica 11 år var det här den ultimata drömmen och jag ville ingenting hellre än att vara en av dessa tjejer. Kanske huvudpersonen Anna (som egentligen heter Anna-Maria) som hade korsningsponnyn Melissa. Anna gillade sådant som glass, popcorn, tecknade filmer på TV. Och hon ogillade kålsoppa och tandvärk. Ungefär som jag alltså. Dessutom ÄLSKADE hon hästar, hade till och med en egen, hade bara hästtokiga vänner och pratade aldrig om något annat än hästar.

Men, att läsa om gamla barndomsfavoriter kan vara vanskligt. I bästa fall bjuder läsningen på en fördjupning av barndomsupplevelsen då en upptäcker att i berättelsen finns ett djup som talar lika mycket till en vuxen läsare som till barnet som berättelsen är skriven för. I sämsta fall upptäcker en att berättelsen endast är en radda sammanfogade episoder och att personerna i boken är endimensionella och inte heller utvecklas. Det är tyvärr det senare som händer när jag läser om Här kommer hemliga hästklubben.

Men det tar emot att såga boken på det viset. För bortsett från en i princip obefintlig dramaturgi och ”platta” personporträtt så finns en enorm energi i texten. Fem tjejer och fem hästar sticker iväg på en två veckor lång uteritt tillsammans och de har jättekul. Under den här tiden lever de sin dröm och allt är mysigt och trevligt och det värsta som händer är att de vaknar mitt i natten av att ett gäng fåglar satt sig på tältduken och tjejerna tror att de är spöken. Själv minns jag hur tilltalad jag var av frihetskänslan som boken förmedlade. Tänk att deras föräldrar lät dem sticka iväg på det där viset.

Här kommer hemliga hästklubben publicerades för första gången 1984 och har förstås försvunnit ur det vanliga sortimentet för länge sedan. Men den går att hitta på till exempel Bokbörsen. Boken är skriven av Monica Alm som tydligen var pseudonym för Rune Olausson. Det var nytt för mig.

Litteratur- ett fönster eller en spegel?

Jag fortsätter med min litteratursociologiska diskussion. Idag om det breda massan av barn- och ungdomsboksförfattare!
Boken som jag har läst och diskuterar utifrån är Litteraturen i mediesamhället av Ann Steiner.

Den breda massan av barn- och ungdomsboksförfattare

Steiner skriver även om två andra författargrupper i Litteraturen i mediesamhället. Dessa kallar hon ”Erkänd, men inte mer” och ”De utgivna”. Hon skriver ”De allra flesta verksamma svenska författare befinner sig i vad som i branschen kallas ”midlist”, vilket är ett uttryck för att beskriva de verk som säljer hyggligt och i princip täcker sina kostnader men som aldrig klättrar upp på topplistorna.”
Vidare skriver hon att ”Det finns många som anser att den här gruppen är väldigt viktig för bredden i den utgivna litteraturen.”
För vilka berättelser är det annars som kommer att synas i tryckt form om bokmarknaden endast domineras av böcker skrivna av de stora stjärnorna, eller som redan är kända från andra sammanhang, till exempel sociala medier, sport, eller annat kändisskap? Det vill säga, de böcker som bär sig mycket väl ekonomiskt.
För att svara på den frågan, behövs först en annan fråga: Ska litteratur vara en spegel eller ett fönster?
Om litteraturen är ett fönster, så är det ett sätt att vidga sina världar, ta del av något som kanske (ännu) inte är tillgängliga för läsaren.
Om litteraturen däremot är en spegel så sätter den snarare läsarens liv i fokus än blickar bortåt. Den gestaltar händelser och personer som läsaren kan identifiera sig med. Den visar också att dessa barns berättelser är värda att skrivas om och värda att läsas. Ofta handlar det om grupper av läsare (människor) vars röster inte är starka i samhället.
Svaret på frågan om litteratur ska vara en spegel eller ett fönster, är givetvis att båda delarna bör finnas. Men om bokmarknaden skulle domineras av den sorters böcker jag beskriver ovan (här refererar jag till de sk stjärnförfattarna, se föregående blogginlägg) är risken stor att den mesta litteratur som skulle ges ut är ”fönster-litteraturen” och dessutom en väldigt liten del av ”fönster-litteraturen”. Och den litteratur som speglar barn från till exempel grupper i samhället som sällan får höras kommer med största sannolikhet att bli väldigt liten.

 

Finns det s.k. stjärnförfattare bland de svenska barnboksförfattarna?

Den här terminen pluggar jag deltid. Kursen heter Att skriva barnlitteratur 2 och ges på distans av Linnéuniversitetet.
En av delkurserna handlar om Litteratursociologi. Det skulle man kunna beskriva som allt runtomkring litteraturen, t.ex. bokförlag, recensenter, författarekonomi, litteraturpolitik, osv osv.
Jag tänkte dela med mig av en del av det jag skrev om i det ämnet. Kommentera gärna. Det är ett intressant och angeläget ämne som mår bra av att diskuteras.
Boken jag läst och utgått från är Litteraturen i mediesamhället av Ann Steiner.

Vem är stjärnförfattare i barn- och ungdomslitteraturen?

Ann Steiner delar i boken Litteraturen i mediesamhället (Studentlitteratur, 2012) in författare i olika grupper. En av dessa grupper kallar hon för stjärnförfattare. Med ordet ”stjärna” vill Steiner inte värdera den litteratur som författare som tillhör den här gruppen skriver, utan det syftar till att de säljer många böcker, men också behandlas som kändisar i offentligheten och marknadsförs på ett sätt som traditionellt har förknippats med till exempel film- eller musikstjärnor. Historiska stjärnförfattare är, enligt Steiner till exempel Verner von Heidenstam och August Strindberg. Som moderna exempel tar hon upp Jan Guillou och Camilla Läckberg. Men listan kan givetvis göras längre.

Vilka skulle räknas som stjärnförfattare inom barn- och ungdomslitteraturen? Sett till antal sålda böcker, skulle till exempel Martin Widmark kunna klassas som en stjärnförfattare. Hans serie om deckarduon Lasse-Maja har sålt i stora upplagor i många år. De senaste två åren har även Elias och Agnes Våhlunds Handbok för superhjältar toppat listorna över flest sålda böcker. Både Lasse-Maja och Handbok för superhjältar är också populära hos barnen, men varken Martin Widmark eller paret Våhlund behandlas som kändisar i varken traditionella eller sociala medier. Widmark har 339 följare på Instagram den 22 oktober 2019. Elias Våhlund har 1264 följare vid samma datum. Långt under Läckbergs 252 000 följare.
För den vuxne stjärnförfattaren finns en efterfrågan på personligheter snarare än deras litterära verk, medan då intresset för Widmark och paret Våhlund snarare handlar om deras verk än deras personligheter. Jag törs till och med påstå att få barn ens intresserar sig för dem som personer.
De som barn och ungdomar själva skulle klassificera som stjärnförfattare är snarare de som redan var stjärnor innan de ”skrev” en bok. Som exempel kan nämnas Samir och Viktor, Margaux Dietz och Joakim Lundell. Där är personligheten viktigare och man bör också fråga sig om dessa personer ens hade haft möjligheten att få en bok utgiven på etablerade förlag om det inte vore för att de redan var kända. De har dessutom inte skrivit sina böcker själva utan har haft en spökskrivare till hjälp.
Exemplen Samir och Viktor, Dietz och Lundell skiljer sig ändå från de vuxna stjärnförfattarna. De har trots allt byggt upp sitt kändisskap utifrån sina egna böcker som de har skrivit själva. Medan Samir och Viktor, Diets och Lundell ”skriver en bok” för att ytterligare bekräfta sitt kändisskap.
Jag tycker också att det är intressant att notera hur dessa stjärnor, som i stort byggt sitt kändisskap inom digitala medier, ändå väljer boken som medium. Det visar att boken ändå är någon form av statusmarkör.