Angelica Öhrn Författare

När jag gick utbildningen Att skriva barnlitteratur på Linnéuniversitetet fick vi i uppgift att berätta om en inledning i en bok som vi tyckte var extra bra. Jag valde Adzerk – den vita hingsten eftersom jag tyckte dess början var genialisk: Det är krig i vår lägenhet.
Kriget var föräldrarnas bråk.
För att rädda äktenskapet bestämmer sig föräldrarna för att åka till Mongoliet på en jobbresa och huvudpersonen Emma tvingas förstås att följa med. Men hon är inte alls sugen på att lämna bästa vännen eller favorithästen. På plats i Mongoliet ställs förstås familjesituationen på sin spets. Men Emma lär känna en mongolisk tjej och får följa med hem till hennes familj, ute på den mongoliska landsbygden och där finns hästen Adzerk. Men där kommer alla tankar och känslor upp, som har haft med familjen att göra och Emma tvingas möta och hantera dessa.

En grymt bra bok som jag har läst om massor av gånger. Boken riktar sig till ungdomar i åldern 12-15 år. Lin Hallberg har även skrivit flera andra hästböcker för samma åldersgrupp, men de är inte alls lika bra. Jag har tidigare skrivit om Orkans öga.

Har ni läst böckerna om Millan av Pia Hagmar? Den första kom 2012 och jag tycker det här är en oerhört fin bokserie. Den är också oerhört gripande för Millan har det tuffare än de flesta av sina föregångare i hästboksgenren.

Millan älskar hästar och hjälper till i ett mindre privatstall. Hennes pappa är arbetslös och dricker. Mamman är deprimerad. Det är ständig brist på pengar men också brist på omsorg om Millan och hennes lillebror som Millan tar på sig ansvaret för. Lika ansvarsfull som är mot sin yngre bror, är hon i stallet och blir därför uppskattad av stallets ägare Marianne. I stallet finns två privatryttare, som är typiska otrevliga hästtjejer med mer pengar än Millan. I deras värld är Millan längst ner i hierarkin även om Millan på grund av att hon är uppskattad av Marianne har viss status.

Som vuxen är det nästan outhärdligt att läsa om hur Millan har det. Millan får inte i sig tillräckligt med mat hemma. Hennes lillebror är sen i utvecklingen. Bristen på mat gör henne trött och orkeslös. Den ständiga oron och bråk bland de vuxna orsakar sömnbrist. Samtidigt är hon lojal mot föräldrarna och trots att hon har andra vuxna i sin närhet som inser att något är fel och vill hjälpa henne så törs hon inte berätta vad som är fel.

Det är verkligen med en suck av lättnad som man lägger ifrån sig den tredje och sista boken av Millan. För jo, det ordnar sig för henne och hennes familj till slut.

En jul fick jag Susanna stalledräng av Eva Wikander i julklapp. Den handlar om hierarkierna i ett stall och jag tyckte då att det var fruktansvärd läsning. Det är tveksamt om jag ens läste ut den. Jag läste om den för kanske 15 år sedan, mindes obehaget från barndomens läsning. I samband med en rensning av mina bokhyllor skänkte jag bort den.
Liknande känslor har jag för boken Önskas köpa: litet sto av Nan Inger. I den boken går ett hästköp åt skogen. Karin (som bokens huvudperson heter) köper en häst som är alldeles för svår för henne.

Det är intressant att fundera på varför jag tycker så illa om dessa böcker. Det har inget med att göra att de inte är välskrivna eller engagerande. Kanske snarare att de är för välskrivna och engagerande om ett ämne där jag vill drömma mig bort, inte få en realistisk historia berättad för mig. Jag som själv aldrig nådde stallhierarkins topp, som aldrig blev en särskilt duktig ryttare och som aldrig någonsin kunde få en egen häst, för mig kommer de här berättelserna för nära. Det känns som att de sätter mig på plats. Medan till exempel Jill-böckerna gav (ger!) mig känslan av att allt är möjligt.  Om man tänker sig att litteratur ska vara antingen en spegel eller ett fönster så skulle man kunna tänka sig att dessa två realistiska böcker blev för mycket av en spegel för mig, medan Jill-böckerna visade mig den värld som jag hellre ville vara i.

Ännu en barndomsfavorit: Ridklubben Sporren av Lesley King. En sådan där bok som jag gärna hade flyttat in i och blivit en av karaktärerna. Helst Pamela eller Ginette.
Ridklubben Sporren handlar om ett gäng hästintresserade ungdomar i en engelsk by. De har bestämt sig för att lära sig rida ordentligt och startar därför en egen ridklubb. Ingen kan särskilt mycket, men de har en bok som handlar om ridning och den kommer säkert att komma till hjälp tror de.

Men till byn flyttar tre familjer: den högfärdiga Christine som tror att hon kan allt om hästar och ridning (hon kan dock mycket), den trevliga Ginette som också kan mycket om hästar och slutligen Kapten Maxten som tar sig an Ridklubben Sporren.

Som jag ville vara en del av detta underbara hästliv! De har ridlektioner, teorigenomgångar, ordnar tävlingar, gymkhana och långritter. Det är faktiskt helt fantastisk läsning att drömma sig bort i. Och så är det historien om Pamela och hennes helvilda häst Silver, som till en början slänger av henne hela tiden men som hon lär sig rida för att slutligen bli den bästa ryttaren av dem alla.

Ridklubben Sporren har förstås försvunnit ur ordinarie boksortiment för länge sedan men finns att få tag på hos Bokbörsen.