Angelica Öhrn Författare

Jag önskar alla mina läsare en riktigt GOD JUL!

Det jag önskar mig mest av allt är lugn och ro och tid för läsning och skrivande under jullovet.
Hästrelaterad jullovsläsning blir Veterinären av Gertrud Hellbrand och The key to Flambards av Linda Newbery. Veterinären är en roman för vuxna. Jag läste den när den kom ut, men tycker så här i efterhand att den inte fick den läsuppmärksamhet som den förtjänade.
The key to Flambards är någon slags fortsättning på den klassiska Flambardsserien av K.M. Peyton. Känns rätt vågat att ge sig på den här boken men har åtminstone en källa som säger att den är riktigt bra.

Vi får se!

Än en gång: GOD JUL!

Det finns förstås massa fler hästböcker. Jättebra hästböcker. Men i den här kalendern har jag valt att fokusera på de böcker som fått mitt hjärta att slå lite extra snabbt. En del när jag var elva och en del när jag är 42.

Men här kommer listan på ett gäng nya böcker som jag tycker är mycket läsvärda:

• Vänd rätt upp av Emily Novotny.
• Amanda och Ila, från och med nu av Katja Timgren
• Amanda och Ila, vad som än händer av Katja Timgren
• Ett eget lag av Malin Eriksson
• Rakt mot hindret av Malin Eriksson
• Malva och hästarna av Malin Eriksson
• Ödesryttarna av Helena Dahlgren
• Alla Min Häst-seriealbumen förstås!
• Hest horse Pferd Cheval av Mette Vedsö (på danska)

Tycker du att det saknas någon bok? Tipsa mig gärna!

Lellas häst är boken jag tjatat om på Instagram i snart två år. 30 000 ord har jag skrivit. Jag tror det finns en berättelse, men jag vet inte formen ännu. Men här är ett utdrag ur råmanuset.
🙂

Vid köksbordet sitter syrran och dricker kaffe medan hon scrollar på telefonen. Hon jobbade kväll igår. Det luktar kaffe som stått på för länge och något annat mer obestämbart. Jag huttrar till. Det är kallt i köket fast solen skiner in genom fönstret.
”God morgon”, säger hon utan att titta upp från telefonen. ”Det finns kaffe.”
Fast jag verkligen inte räknat med någon sorts firande är det ändå som att ögonen börjar svida när jag inser att hon glömt.
”Vilken undergångssuck”, säger hon och tittar äntligen upp från skärmen. ”Har domedagen kommit nu?”
Hon flinar. Det är hennes vanliga snäll-flinande, men det kan inte hjälpas.  Mina ögon svider allt mer. Jag går till diskbänken. Diskhon är som vanligt full av disk. Jag tar upp en kopp ur diskhon, diskar rent den under rinnande vatten och häller upp kaffe. Jag sätter mig mitt emot henne. Kaffet är beskt och alldeles för varmt, ändå känns det lite bättre när jag får i mig av den varma vätskan.
”Är mamma vaken?”
Syrran skakar på huvudet. Jag känner återigen hur jag fryser och drar upp benen under min stora t-shirt som jag alltid sover i.
”Vad är det?” säger syrran fortfarande med blicken fastnaglad på telefonen.
”Inget.”
”Du håller på och undergångssuckar.”
”Gör jag inte alls.”
”Jo det gör du. Tre gånger har du suckat så djupt att världen skulle ha kunnat gå under bara av dem.”
”Tyst med dig”, säger jag.
Jag griper tag om kaffekoppen med båda händerna för att värma dem. Tar en klunk kaffe till. Fast det är jätteäckligt känns det som att chansen att jag ska börja gråta mindre när jag dricker det. En logik som inte alls sitter ihop.
”Du fyller ju år idag”, skriker syrran plötsligt och far upp och kramar mig hårt. ”Grattis!”
Jag säger inget. Kramar inte tillbaka. Hade hon inte suttit med facebook hade hon inte haft en aning. Jag vill skrika: ”hur fan funkar du?” men vet att jag aldrig kommer få ett vettigt svar på den frågan. Syrran är den mest populära undersköterskan på äldreboendet där hon jobbar. Hon har enorm koll på gamlingarna och på hennes skift är det kadaverdisciplin som gäller för samtliga som arbetar där. Likadant är det med hästarna. Men så fort hon lämnat stallet eller sitt jobb är hon ungefär lika ansvarstagande som en femåring.
”Varför har du inte sagt något?” säger hon. ”Jag har ju inte skaffat någon present.”
”Sedan när är det födelsedagsbarnet som ska påminna?” frågar jag.
”Men var inte sur.”
Hon lägger huvudet på sned och ler och blinkar. Syrran är kort och lite rund, har hår som lockar sig vid öronen och när hon gör så där är det liksom som en ängel som ser på en och det går inte att vara arg. Så har det alltid varit.
”Förresten”, säger hon och ler bredare, ”så är det fest ikväll.”
Jag stirrar på henne. Skakar på huvudet.
”Vid Gropen? Glöm det.”
Syrran fortsätter att le och nu är det hon som skakar på huvudet. Sedan börjar hon skriva något på telefonen.
”Sådär. Nu vet alla att det ikväll inte bara är fest vid Gropen utan att det är Lellas födelsedagsfest vid Gropen.”
Jag säger aldrig. Och syrran säger att det kommer bli värsta draget för Ludde och hans kompisar drog ner till Tyskland i förrgår för att köpa sprit.
”Så fatta”, säger hon. ”Det kommer alltså finnas finsprit på din födelsedagsfest och inte bara fulspriten från Jonsson.”
Hon får det att låta som att det här är något hon planerat hela tiden. Att hon faktiskt hade glömt min födelsedag är glömt, nu är det bara festen vid Gropen som gäller.
”Jag vill verkligen inte”, säger jag.
”Och du ska få låna en klänning av mig”, fortsätter syrran som om hon inte hört mig alls. ”Du kommer bli snyggast på festen Lella.”
Jag reser på mig. Häller ut resterna av kaffet i diskhon.
”Alla kommer vilja ligga med dig”, ropar hon efter mig.

Idag kom jag äntligen iväg till Svenska barnboksinstitutet för att se deras utställning Barnens 68 – När barnboken politiserades, fantasin flödade och debatten blev vassare. På Sbi kan man läsa följande om utställningen:
I utställningen visas böcker som tydligt påverkats av de strömningar som fanns i samhället runt 1968. Det handlar om politiska protester, antiauktoritära rörelser, ifrågasättandet av klassamhället, skolan och diskussioner om barns rättigheter. Under den här tiden ifrågasattes också den gängse konventionen av hur en bok skulle se ut. Konstnärlig frihet betonades liksom rätten att skriva om tidigare tabubelagda ämnen.

Men förutom alla dessa böcker från 60- och 70-talet finns en monter med namnet ”50 år senare” och där står MIN bok Får mormor komma hit? – En bok om migrationsrätt som ett exempel på vilka politiska frågor som lyfts i barnböcker idag. Jag och min medförfattare Christina Hildebrand brukar dock inte kalla boken politisk, det är en kombination av skönlitteratur och fakta. Men visst, innehållet är politiskt, det går inte att komma ifrån.

Är böckerna på bilderna ovan bekanta? Jag är 70-talist och många i min närhet (t.ex. min man) kom i kontakt med många av böckerna som visas på utställningen. Det gjorde inte jag. Jag kommer från ett läsande hem, dock inte ett hem där dessa böcker lästes.

Jag hade lätt kunnat tillbringa hela eftermiddagen på utställningen, tyvärr hade jag inte möjlighet till det. Men jag har med mig utställningskatalogen hem och kommer att fördjupa mig mer i detta spännande ämne!

Utställningen pågår fram till den 20 december och har du möjlighet att besöka den så gör det!