2018 – Ett år att minnas

2018 har varit ett omvälvande år för mig. Det har varit några rejäla dalar, eller kanske snarare bottenlösa hål men dem skiter vi i här och koncentrerar oss på det som varit fint under året. Och det är ju en hel del. Är ni redo för ohämmat skryt?
🙂

Mitt författarår 2018 började med att Drömmen om Chamir kom ut i handeln!
Nästa fantastiska händelse, och jag behöver fortfarande nypa mig i armen av glädje inför detta, var att jag blev nominerad till Sveriges Författarförbunds debutantpris Slangbellan. Nomineringen ledde till att jag blev intervjuad i flera tidningar och även i radio. Läs till exempel här, här och här.

Den 11 april var det dags för prisutdelning i Författarnas hus. En fantastisk kväll! Jag vann visserligen inte, men nomineringen har verkligen varit en dörröppnare för mig, så det känns som att jag är en vinnare ändå.

Glad författare och glad förläggare på middagen efter prisutdelningen.

Under våren och sommaren blev jag recenserad både i Kamratposten (döläskigt ju, deras recensenter är skoningslösa!) och Göteborgsposten.

Jag och Ann-Charlotte åkte på traditionsenlig skrivarresa. Den här gången var vi i sommarstugan på fina Vikbolandet.

Jag tillbringade en fantastisk vecka på Biskops Arnö där jag gick kursen Berätta för barn med ord och bild.

Hösten blev intensiv och rolig. Första dagen efter semestern fick jag mail från min förläggare om att de ville ge ut en fortsättning på Drömmen om Chamir. Boken heter Chamir och Sommarpokalen och kommer i mars 2019. Jag fick en essä om hästböcker publicerad på VLT:s kultursidor och gjorde ett författarbesök på Bokbussen. Det var riktigt roligt och något jag hemskt gärna gör om.


Det blev dags för Bokmässan och jag deltog i mitt första scensamtal. Jag, Katja Timgren och Malin Eriksson pratade om hästbokens möjligheter.

Min tredje bok: Får mormor komma hit? – en bok migrationsrätt blev klar precis i tid till bokmässan. Läs den fina intervjun och recensionen om boken här och lyssna på intervjun  i radio med mig här. Releasefest hölls den 1 november på bokhandeln Bokslukaren i Stockholm. En kväll att minnas.

Min debutbok Anton och Teitur fick litteraturstöd av Kulturrådet och kommer att finnas tillgänglig på i stort sett samtliga av Sveriges bibliotek.

Och sedan, när jag inte trodde att författaråret 2018 skulle innehålla något mer, då visade det sig att Får mormor komma hit? var en del av den fina utställningen Barnens 68 på Svenska barnboksinstitutet.

Det har varit ett fantastiskt författarår och jag är så tacksam för allt fint som har hänt.
2019 då, vad händer då? Ja det berättar jag mer om om några dagar.
Jag önskar er alla ett gott slut på 2018 och ett riktigt Gott Nytt 2019!

Lucka 1 – Här kommer hemliga hästklubben

Jag älskade boken Här kommer hemliga hästklubben när jag var barn. Fem hästtokiga tjejer sticker iväg på en två veckors långritt UTAN vuxna. För Angelica 11 år var det här den ultimata drömmen och jag ville ingenting hellre än att vara en av dessa tjejer. Kanske huvudpersonen Anna (som egentligen heter Anna-Maria) som hade korsningsponnyn Melissa. Anna gillade sådant som glass, popcorn, tecknade filmer på TV. Och hon ogillade kålsoppa och tandvärk. Ungefär som jag alltså. Dessutom ÄLSKADE hon hästar, hade till och med en egen, hade bara hästtokiga vänner och pratade aldrig om något annat än hästar.

Men, att läsa om gamla barndomsfavoriter kan vara vanskligt. I bästa fall bjuder läsningen på en fördjupning av barndomsupplevelsen då en upptäcker att i berättelsen finns ett djup som talar lika mycket till en vuxen läsare som till barnet som berättelsen är skriven för. I sämsta fall upptäcker en att berättelsen endast är en radda sammanfogade episoder och att personerna i boken är endimensionella och inte heller utvecklas. Det är tyvärr det senare som händer när jag läser om Här kommer hemliga hästklubben.

Men det tar emot att såga boken på det viset. För bortsett från en i princip obefintlig dramaturgi och ”platta” personporträtt så finns en enorm energi i texten. Fem tjejer och fem hästar sticker iväg på en två veckor lång uteritt tillsammans och de har jättekul. Under den här tiden lever de sin dröm och allt är mysigt och trevligt och det värsta som händer är att de vaknar mitt i natten av att ett gäng fåglar satt sig på tältduken och tjejerna tror att de är spöken. Själv minns jag hur tilltalad jag var av frihetskänslan som boken förmedlade. Tänk att deras föräldrar lät dem sticka iväg på det där viset.

Här kommer hemliga hästklubben publicerades för första gången 1984 och har förstås försvunnit ur det vanliga sortimentet för länge sedan. Men den går att hitta på till exempel Bokbörsen. Boken är skriven av Monica Alm som tydligen var pseudonym för Rune Olausson. Det var nytt för mig.

Skriver nytt. Om hästar förstås.

Jag har påbörjat ett nytt skrivprojekt. Hästbok (förstås) med tänkt ålder 15+. Hästen i fråga har funnits på riktigt och det känns väldigt roligt men också som ett stort förtroende att faktiskt få skriva om någon annans älskling. Därför vill jag göra allt för att delarna om hästen ska vara så autentiska som möjligt. Hur var han att fånga i hagen? Att borsta? Att sadla? Vilka hyss hade han för sig? Alla dessa små detaljer blir med ens superviktiga. I de andra manusen jag skrivit så är det ju trots allt jag som bestämmer, men inte just här när det handlar om hästen.
Jag har dock lovat hästägaren att inte berätta vem hen är eller ha med detaljer om hens liv som stämmer överens med verkligheten. Därför har jag valt att förlägga berättelsen på en plats som liknar den by som jag och min vän Ann-Charlotte var på förra året. Ann-Charlotte, som är en etablerad författare, fick förra året ett vistelsestipendium på Mankellgården utanför Sveg. (Och jag fick följa med!) För oss storstadsråttor från södra Sverige var ju den här landsbygden tämligen exotisk. När Henning Mankell köpte gården utanför Sveg för att ge författare och dramatiker möjligheten att inspireras där var just en av tankarna att ge möjlighet till att inspireras av landsbygden, att visa att Sverige är väldigt mycket landsbygd. Det tog ungefär nio månader från att jag var där tills jag hade landat i hur den lilla by utanför Sveg skulle inspirera mig. Den ska bli fonden till hela berättelsen, vara som en egen karaktär och även fungera som antagonist.

Behöver jag säga att jag älskar det här skrivprojektet!

🙂