Vem vann?

Jag är helt överväldigad efter gårdagens releasefest. Det blev faktiskt ännu bättre än jag hade kunnat föreställa mig. Jag kommer att skriva ett längre inlägg om några dagar (måste liksom smälta alla intrycken), men nu kommer det utlovade inlägget med de rätta svaren från gårdagens tipspromenad och vem som vann!

  1. Vad heter ”förebilden” till Teitur? Rätt svar: Bella
  2. Vilken bok brukar räknas som den första hästboken? Rätt svar: Black Beauty
  3. Vilken hästras är Teitur? Rätt svar: Islandshäst
  4. I vilket land bor Antons pappa? Rätt svar: Tyskland
  5. Vilket förlag är Anton och Teitur utgivet på? Rätt svar: Kikkuli förlag
  6. Varför heter huvudpersonen i boken Anton? Jättelurig fråga. Min ena son heter mycket riktigt Anton, men det är inte honom som bokens huvudperson heter så eftersom jag började skriva boken innan han var född. Rätt svar: Det är ett fint namn.
  7. Vad betyder Teitur? Rätt svar: Den glade.

Det fanns bara en person som hade alla rätt och det var Lena Winroth. Stort grattis Lena. Du vinner en tygkasse med bokens omslag på. 

#boksmälla

Jag har lärt mig ett nytt ord. #boksmälla. Det tillstånd som inträder efter avverkad bokmässa. För mig har det givit symptom som glad, trött, full av energi och samtidigt lite mätt. Motsägelsefullt kanske, men det är faktiskt precis så det brukar kännas.

Jag har träffat mina skrivarvänner från utbildningen på Linnéuniversitetet. Sedvanligt torsdagskvällsmingel med vin i plastglas, chips och glada skratt. Så himla trevligt!

Jag har också lärt känna nya människor. Och träffat instagramvänner live. Det är också en höjdare. Tänk att ni finns på riktigt liksom. 🙂

Jag har träffat mina förläggare. Diskuterat en ny bokidé med den ena. Fått höra vem som ska göra omslaget till Drömmen om chamir av den andra. Nöjd med båda samtalen!

Officiellt utgivningsdatum för Anton och Teitur är 14 oktober men jag hade med mig ett gäng exemplar som jag gjorde skamlöst mycket reklam för känns det som så här i efterhand. Å andra sidan gav det resultat för jag sålde ju rubbet. Nu laddar jag inför releasefesten den 14 oktober.

Seminarierna i år imponerade inte lika mycket som förut. Bäst var Att möta intolerans med tolerans där bl.a. Gellert Tamas som skrivit Det svenska hatet deltog. Seminariet Dem vi gömde undan med Maj-Gull Axelsson och Ingrid Hedström var också väldigt bra. Om än ganska hårresande. Sverige har ett väldigt mörkt arv när det handlar om hur funktionshindrade har tagits omhand. Det var också spännande att lyssna på Kitty Crowther när hon berättade om sin skapandeprocess för boken Sagor om natten. Och att lyssna på Jennifer Niven om hennes bok Vända världen rätt.

Jag lyssnade också på Ebba Witt-Brattström om hennes bok Kulturkvinnan. Blev tvungen att köpa den och få den signerad och fick ju dessutom en liten pratstund med henne. Jag var helt star struck efteråt.

Man kan dock inte skriva om årets bokmässa utan att nämna Nya Tider och NMR:s demonstration vilket är något som gör mig arg, rädd och ledsen. Om ett år är det dessutom val i Sverige igen.

Ibland vill jag bara stoppa huvudet i sanden eller gömma mig under en filt och be omvärlden att ”väcka mig när det är över”. Men ett sådant beteende kommer inte hjälpa till att vända världen rätt. Så är det bara.

Bokmässan

En av årets höjdpunkter är snart här: Bokmässan! I år är det dock både bokmässepepp och bokmässedepp. Deppdelen behöver jag knappast gå in vidare på, den har fått oerhört stort utrymme i media. En del väljer att bojkotta mässan. Andra väljer att åka dit för att inte låta de mörka krafterna ta över. Det är en jättesvår fråga och det finns goda skäl för båda alternativen. Men vi åker som sagt.

Och så peppdelen. Träffa kompisar, lyssna på spännande seminarier och föredrag. Köpa böcker, titta på kändisar (jamen det är ju kul att få göra det!), mingla och dricka rödvin ur plastmugg.

Mina ”måsten” i år är följande:

  • Seminarium med Angie Thomas som skrivit den fantastiska The hate u give. (Fast nu har jag hört att hon inte kommer!?)
  • Seminarium med Kitty Crowther, som bla vunnit ALMA-priset.
  • Seminarium med Majgull Axelsson.
  • Seminarium med Samar Yazbek, författare från Syrien.
  • Mingel på torsdagkvällen med mina vänner från skrivarutbildningen ”Att skriva barnlitteratur”.
  • Fika på fredagen med fler personer från ovan nämnda utbildning.
  • Köpa massor av böcker.

Och så hänga med min man förstås. Det är tur att man är gift med en person som har samma intressen.

🙂

Mina intressen

Kulturkollos utmaning den här veckan handlar om våra hobbyer. Vilka är mina hobbysar? Förresten – heter det verkligen så? Hobbysar.
Jag har ett lätt komplicerat förhållande till hobbysar, det brukar för det mesta spåra ur till någon form av tävling som i längden blir ganska osund, även i de fall som den enda andra medtävlande är jag själv. Vi tar några exempel.
En vän till mig refererade även nyligen till mitt skrivande som ”en härlig hobby”, vilket givetvis fick mig att omedelbart se rött. Mitt skrivande – en hobby? Är du galen? Det är ju på LIV OCH DÖD.
Sedan finns ju odlandet. Jag gillar verkligen att odla den mat som vi ska äta, men det är samma här. Det har också urartat till någon form av tävling om hur många månader vi klarar oss på enbart egenproducerad mat, hur många månader räcker potatisen OCH SÅ VIDARE. Och om inte fröna gror, eller jag inte får den skörd jag förväntar mig så är det en personlig prestigeförlust. Dålig hobby med andra ord.
Läsande, räknar jag inte heller som en hobby på grund av ”är en nödvändighet för att bli en bra författare”.

Men det finns faktiskt en sak som jag tycker är roligt, avslappnande och helt prestigelöst och det är att åka på utflykt. Utflyktsmålet kan vara en klippa i Mälaren, eller en blåbärsskog, ett museum eller varför inte någon söt hembygdsgård. Det enda måstet är fika. En utflykt utan fika är otänkbart. Bäst är det förstås om utflyktsmålet har ett mysigt fikaställe men annars går det lika bra med medhavd termos och ostmacka.

En kan ha utflykt hemma i trädgården också. Allt som behövs är någorlunda mysigt trädgårdshörn, en filt och så fika förstås!
Lite mer exotiskt utflyktsmål är Tokeijiklostret i Kamakura, Japan. Tokeijiklostret är kanske en av världens äldsta kvinnojourer. Sedan 1200-talet och fram till 1800-talet har kvinnor kunnat söka skydd från våldsamma män här. Stannade de i tre år fick de dessutom skilsmässa. Det var dock inte läge att fika i själva klostret, utan lunch och utflyktsglass fick intagas en bit därifrån

Egentligen kanske det är fika som är min stora hobby?

🙂

Veckan som kommer

Medan jag väntar på att min första bok ska anta fysisk form och att fler av mina manus ska bli antagna och jag kan kalla mig för författare på riktigt, så är det i alla fall tur att jag har en vän som kommit så långt. Ännu bättre är det att vännen i fråga blir tilldelad vistelsestipendier och sedan väljer mig som sällskap. Faktiskt, det känns lite grann som att stipendiet är till mig också.

🙂

På söndag är det äntligen dags för min och Ann-Charlottes andra stipendie- och skrivarvecka tillsammans. Förra året hade vi en toppenfin vecka på Mankellgården i Sveg. I år går resan till Alltidhults gamla skola i Blekinge.

Förutom att träffa Ann-Charlotte förstås ser jag fram emot en hel veckas skriv- och funderartid. Det var så oerhört värdefullt förra året och jag räknar iskallt med att det blir samma sak i år igen.

Mankellgården ligger i byn Överberg, strax utanför Sveg. Magiskt vackert.

Roliga saker

Det har hänt flera roliga saker under veckan.
Vem som ska göra omslaget till min bok till exempel.
Och att det den 14 oktober blir boksläppskalas på Västerås stadsbibliotek!
Hurra, hurra.

Så med det tar jag helg.

🙂

Önskar alla en härlig helg i aprilsolen!

När skriver du egentligen?

Hur hinner du? Och när skriver du egentligen? De frågorna får jag ofta. För det här med att få tid att skriva, det är verkligen inte lätt. För det första så gäller det att inse att skriva måste man göra oavsett om man har inspiration eller inte. Och det bästa (för de flesta skulle jag vilja hävda) är att skriva lite varje dag. Längre uppehåll gör tyvärr att man tappar tempo och rörelse i texten. Å andra sidan kan det finnas perioder då man inte får ur sig något alls och då kan det vara bättre att helt enkelt inte skriva något alls utan tillåta sig att ladda ur och ladda om.

Men när skriver jag då? Jag går upp tidigt fyra dagar i veckan för att ta 6.02-tåget till jobbet. Efter att ha gjort min dagliga ”omvärldsbevakning” plockar jag fram anteckningsblocket och skriver på en scen i mitt pågående manus. Allra mest får jag ur mig ifall jag funderat innan läggdags på vad jag ska skriva om på morgonen. Fråga mig inte varför.

Mina anteckningar är dock oerhört skissartade. Kommer jag på en superformulering skrivs den givetvis ner ordagrant. Annars blir det ofta inte ens fullständiga meningar. Men det gör inte så mycket. Det kan jag fixa till senare. Nämligen på mina författarfredagar. En dag i veckan är jag nämligen ledig från mitt brödjobb. Medan kidsen går i skolan ägnar jag mig helhjärtat åt mitt skrivande. Och det känns oerhört lyxigt.

En bieffekt som jag absolut inte hade räknat med när jag gav mig själv så mycket mer tid till skrivande var att jag skulle gripas av känslan att jag faktiskt inte alls har mycket tid till att skriva. Istället har jag alltså fått känslan att jag skulle kunna bli så mycket bättre om jag hade åtminstone en dag till i veckan då jag bara kunde skriva. Att den tid jag har till förfogande inte räcker alls. Det är dock troligt att jag skulle känna precis likadant om jag faktiskt hade två skrivardagar i veckan. Att jag skulle kunna bli ännu bättre om de var tre istället.

För att återgå till frågan i detta inläggs titel. Hur hinner du? Kanske är det bättre att fråga vad det är jag inte gör. Som att titta på TV. Eller vara social på kvällar, helger och semester. Jag har aldrig något att tillägga när andra pratar om TV-serier på fikarasterna. Och medan andra människor helst ägnar ledig tid åt att umgås, så lägger jag helst tiden på att vara social med mina fiktiva karaktärer. Förutom min egen familj förstås. De har jag alltid tid för.

Tänk att det ska vara så svårt

Nu har jag kickat igång min blogg, det vill säga jag har lyckats få den att se ut ungefär som jag vill och jag har ungefär lärt mig hur wordpress fungerar. Bara att sätta igång och blogga då.

Eller?

Men tänk att just det ska vara så svårt? Egentligen är det inte många ord som behöver skrivas. Jag tänker mig att ett blogginlägg skulle kunna vara någonstans mellan 200-300 ord (Jag har nu skrivit 73). Det är inte mycket. Min debutroman som kommer ut i september innehåller typ 60 000 dito. Och på jobbet ramlar det snabbt ut fina myndighetsrapporter från mina flinka fingrar. De innehåller förstås inte så många som 60 00 ord, men betydligt fler än 300. Alltså. Hur svårt ska det då vara att skriva ett blogginlägg på 200-300 ord?
Tydligen jättesvårt, för ett blogginlägg ska ju helst vara intressant eller roligt. Och det ska förstås locka tillbaka dig som läsare imorgon och i övermorgon och övermorgonsmorgon … Inte undra på att en får prestationsångest.

Så istället sitter jag här och typ svettas över att jag inte får ur mig något. Inte ett endaste vettigt ord. Bara en lång rackarns svada som ingen kommer att vilja läsa. Än mindre vilja återkomma till. Ja herre gud. Men, ge mig en chans till. Titta in i morgon också så får vi se om det blivit något bättre.

Nu är jag igång i alla fall!

🙂

(Och det blev 230 ord!)