Kategori: skrivande

 

Förra hösten var jag och min familj i Japan. Innan vi reste dit hade jag en vag idé om att jag skulle vilja skriva något mystiskt och gärna inspirerat av Japan. Någon form av känsla fladdrade förbi mig, förmodligen väckt av minnen från min förra resa dit för 15 år sedan, och jag uppfylldes av den där känslan av åh, det vill jag skriva om. Vad nu ”det” var…
Sedan fortsatte ”det” att fladdra förbi mig under de 12 dagarna vi var där. Som när vi gick förbi den här shinto-porten till exempel. Alltså man måste ju typ komma till Narnia om man går upp där eller hur?

Eller när jag såg den här ön från bussen. Den ligger i Mutsu bay, norra Honshu. (Honshu är huvudön.) Ser ni den röda porten? Det måste också vara en port till Narnia, tror ni inte?

Eller när vi besökte det magiska Tokejitemplet i Kamakura. Vindlande gångar, lövsalar och grottor. Vilka bor där? 

Att skriva något inspirerat av dessa miljöer är ett av mina absoluta drömprojekt. Men att bara skriva om något för att det är en spännande och inspirerande miljö blir sällan en bra historia. Sedan får det finnas hur många ingångar till Narnia som helst.
Tio månader efter resan fladdrar fortfarande ”det” framför mig och jag lyckas inte fånga det. Så jag låter projektet vila så länge och hoppas att så småningom kommer ”det” att låta sig fångas…

Idag återvände jag till jobbet efter fem veckors semester. Det känns alltid lite vemodigt när semestern når sitt slut. Jag tänker att sommaren är slut, fast det är den ju egentligen inte. Idag har solen skinit, det har varit varmt och när jag skriver detta sitter jag på vår veranda. Och kan en sitta utomhus så här sent på kvällen utan att frysa. Ja, då är det faktiskt fortfarande sommar.

Det har varit en bra semester men jag har också funderat väldigt mycket kring begreppet semester när en som jag inte bara har ett vanligt jobb utan också är författare, om än på deltid.
Jag hade stora planer för årets semester. Var helt inställd på att skriva klart råmanuset till ”Lellas häst” plus lite annat. Det började bra. Riktigt bra till och med. Fingrarna fullkomligt dansade över tangentbordet. Jag skrev tusentals ord per dag (sant!) och flytet var totalt. Tills det tog stopp förstås. Det var inte bara orden som tog slut. Min ork gjorde det också. Varför det?
Kanske för att det inte är rimligt att tro att jag under min semester ska kunna lägga all min tid på att skriva. För oavsett hur roligt det än är (och det är ju fantastiskt roligt) så innebär också skrivandet en prestation vilket i praktiken betyder att jag aldrig vilar. Jag ställde alltså undan datorn. Det var en ganska tuff insikt. För den innebar också att den där jättehögen med barn- och ungdomsböcker som jag hade tänkt läsa under semestern  inte var nöjesläsning utan ”jobbläsning”. Jag lämnade tillbaka nästan allihopa på bibblan. Sedan plockade jag fram det som jag kallar nöjesläsning. Natascha Wodins Sie kam aus Mariupol, till exempel. Tung, men fantastisk läsning.

Men idag började jag alltså jobba igen och då gjorde jag som jag brukar. Jag skrev på tidiga morgontåget till jobbet. Och då kändes det bara roligt!

 

Det är häftigt att vara iväg på skrivvecka. Att komma till en ny plats och sedan vara där i flera dagar och endast ägna sig åt sina egna tankar och sitt eget skrivande. Senast jag uppdaterade bloggen upplevde jag att jag hade kört fast i min text. Det hade jag inte, det bara kändes så. Dagen därpå var jag igång igen och producerade massor av text. Det är så det är. Vissa dagar känns det som att en inte kommer någon vart alls för att sedan få full fart på texten igen lite senare. Det gäller att vara ihärdig och inte ge upp när sådana känslor kommer. För de där känslorna kommer alltid att återkomma!

Jag är hur som helst väldigt nöjd med vad jag åstadkommit under veckan. Och en sak är säker, att diskutera sin text tillsammans med någon annan är oerhört bra och för arbetet framåt rejält! Jag ser redan fram emot vår skrivarvecka nästa år!

Hur mycket kan ens karaktärer fika egentligen? Det här är en helt berättigad fråga tycker min man som just nu hjälper mig att korrekturläsa texten till min bok som kommer i höst.
”Det är som att du ständigt verkar kunna motivera att de ska dricka kaffe eller varm choklad. Eller äta bullar, semlor och kakor”, sa han i morse och tillade att det förmodligen hade att göra med att jag dricker kaffe nästan jämt.
Fast fikascener är ju oerhört tacksamma att skriva! Oftast fikar några stycken tillsammans och då kommer de givetvis att prata med varandra. Och dialog är ju alltid roligt att skriva. De kan fika hemma eller på café. På caféet kan det ju alltid dyka upp någon som de absolut inte vill ha dit. Eller så kommer han eller hon som någon ständigt och jämt drömmer om….
Dessutom kan en förstås skriva härliga beskrivningar om bakverken som äts. Och för att kunna göra det på ett trovärdigt sätt behövs det förstås research.

🙂

Några böcker där det fikas/äts ”ohämmat” är till exempel Pippi har julgransplundring och förstås Enid Blytons Femböcker, vars picknickscener är smått episka. I Kristina Sandbergs triologi om hemmafrun Maj förekommer det mycket bakande, fikande och ätande. Så mycket att det till och med gjordes en kokbok: I köket hos Maj. Jag har bläddrat i den många gånger, men har den inte själv.

Vilka är dina favoriter i fika/matkategorin?

Kan man börja skriva utan att ha ett namn på sin karaktär?
Ungefär den frågeställningen förekom i vår ”skrivgrupp” på facebook för ett tag sedan. Vi hade väldigt olika inställning till detta. För några var namnet oerhört viktigt och det var därmed otänkbart att ens tänka sig att börja skriva utan att ha det klart för sig. Jag tänker mig, utan att veta bergsäkert, att namnet blir en väldig tydlig identitetsbärare för dem. På motsatt sida av skalan satt jag. Jag hinner eller orkar oftast aldrig tänka ut ett namn innan jag börjar skriva. Anledningen till det är att personen som jag vill skriva om oftast kommer till mig i form av en känsla och då gäller det att hoppa på den känslan så fort det bara går. Jag hinner inte tänka ut något namn då. Därför består mina råmanus av en massa personer som heter AA, BB, CC eller hästar som heter häst1 och häst2. Som tur är finns ju funktionen ”search and replace” i word. För hur det än är så måste jag ju komma på ett namn så småningom. Ett riktigt bra namn lyfter en text och det är värt att lägga mycket tid och energi för att det ska bli bra. Men som sagt, det är inte en förutsättning för mig för att överhuvudtaget kunna skriva.

Det här med skrivprocesser är oerhört spännande, tycker jag. Tänk så olika alla gör. Och tänk att inget är rätt eller fel. Det gäller bara att hitta den metod som funkar bäst för just dig.