Drömmen om Chamir har fått sina tre första recensioner i bokbloggosfären. Den har blivit väl mottagen vilket förstås känns fantastiskt roligt.
Först ut var Västmanländskans bokblogg. Ulrica som står bakom bloggen plöjde hästböcker som barn men var aldrig hästtjej själv. Hon tycker att Drömmen om Chamir är precis så som en hästbok ska vara.
Hanna som driver Feministbiblioteket har också läst. Till skillnad mot Ulrica var hon ingen hästboksläsare och inte heller hästtjej. Hanna tycker det är en fin barnbok om hästar, vänskap och längtan.
Den sista recensionen finns på instagram. Veronica som har kontot @villivonkanbooks har läst. Veronica har alltid varit en hästtjej och har plöjt massor av hästböcker genom åren. Hon tycker att den är så bra att hon inte ville att den skulle ta slut när hon läste. Dessutom hoppas hon på en fortsättning… Det gör jag också. Vi håller tummarna för att det blir så!
Ni som följer mig i sociala medier har förstås redan fått en glimt av framsidan till min andra bok, Drömmen om Chamir. Men jag tänker att det tål att visas här också.
Om ungefär två månader kommer den att finnas i handeln. Jag längtar!
Jag måste dela med mig av en läsarreaktion som gjorde mig extra glad. Läsaren i fråga är en 12-årig pojke som inte är hästintresserad. Men han hälsar (genom sin mamma) att Anton och Teitur är ”riktigt, riktigt bra” och att den får betyg 5 av 5 möjliga av honom. Dessutom hoppas han på en fortsättning.
Det som gör mig så glad i detta är att min förhoppning om att även killar skulle tycka om Anton och Teitur samt att även icke hästintresserade skulle tycka om den verkar kunna gå i uppfyllelse.
Jag har ju inte delat med mig av recensionen från Bibliotekstjänst! Det är lektören AnnaKarin Lindberg som läst och recenserat Anton och Teitur och jag tycker verkligen att hon sammanfattar boken så himla fint i sin recension. Av upphovsrättsliga skäl får inte hela recensionen återges. Men hon tycker att boken är välskriven. Och så skriver hon: ”Anton och Teitur är en fin och känslosam ungdomsbok med något så ovanligt som en tonårig kille med en egen häst i handlingens centrum.”
Och när man sedan får ett ”mess” från en bibliotekarievän som gratulerar till den fina BTJ-recensionen, ja då gör åtminstone jag några rejäla glädjeskutt!
Hela recensionen finns att läsa i BTJ-häfte nr 24, 2017.
Boken kan köpas direkt från förlaget, Adlibris eller Bokus. Eller så ber du ditt lokala bibliotek att köpa in den!
Min releasefest. Den blev. Så. Fantastisk.
Stort tack till Västerås stadsbibliotek för att ni ville arrangera det här tillsammans med mig.
Stort tack till Martina Edberg, som är bibliotekarie med hästböcker som specialintresse som intervjuade mig.
Och stort tack till alla er som kom för att fira detta med mig. Tack för alla blommor, presenter, kramar, glada skratt och för att ni köpte min bok.
Jag måste ju berätta varför vi bjöd på tigerkaka på releasefesten. Fika är som jag bloggat om tidigare, en mycket viktig ingrediens i en bok. Dessutom har jag i flera år planerat för att på releasefesten bjuda på cupcakes i någon fin färg och ha matchande servetter till. Det här berättade jag om i våras för min författarvän Ann-Charlotte.
”Det kommer inte att funka”, dissade hon min idé. ”Du kommer aldrig orka baka så många cupcakes. Du får bjuda på något annat.”
”Men det finns inget annat bra”, tjurade jag. För jag blev ju lite sur över att hon dissade min fantastiska idé. Och just då verkade det vara som bortblåst att det i boken även fikas ohemula mängder bullar och småkakor.
”Då får du skriva in något bra bakverk”, sa Ann-Charlotte.
Och så blev det. Tigerkaksscenen på sidan 153 är alltså specialskriven just för releasefesten.
Varför just tigerkaka? Tja, det är ju gott och ganska enkelt att baka mycket av.
🙂
Det som kanske värmt mitt hjärta mer än något annat är reaktionerna från barnen. Emilia som frågade mig hur man gör när man skriver en lång berättelse. Julia som vill veta hur man gör för att bli författare. Lilly som några dagar efter releasefesten berättar att nu är hon på kapitel 16 i min bok och hon drömmer om den på nätterna för att den är så bra. Vilda, som säger att hon vill börja läsa på en gång och inte alls plugga till sitt SO-prov. Och ett mail från en vän som berättar att hennes i vanliga fall läsovilliga dotter slängt sig över boken. ”Hon var riktigt star struck efter att ha träffat dig.” Dessutom. Mina egna två, som faktiskt tycker att det här med att mamma blivit författare är – fett coolt.
Stolt unge.Jag och Martina EdbergDet var i det närmaste fullsatt i hörsalen. Så roligt!
Idag blev jag intervjuad i programmet Förmiddag i P4 Västmanland. Jag och programledaren Jonna Noblin pratade om min min bok Anton och Teitur, hur det kom sig att jag blev författare och om varför det är så spännande med hästböcker.
Jag har läst Den röda vanten av Malin Eriksson och Ingrid Flygare, en så kallad ”Läsa mera”-bok för barn på lågstadiet. Boken handlar om Stig, vars mamma har en stor häst som heter Jova. Stig vill gärna bli en duktig ryttare och han skulle också vilja att Ellen, en tjej i skolan som är duktig på att rida ska upptäcka honom. En dag tappar Stig sin röda vante på skolgården. Det är Ellen som hittar den, upptäcker att den luktar häst och hon och Stig börjar prata. Men nu när drömtjejen har upptäckt Stig, hur gör man då för att hon ska vara fortsatt intresserad? Kanske försöker man framställa sig själv som häftigare än man är. Kanske säger man som Stig, att man vågar rida fort på en stor häst, fast det inte är sant.
Nu måste Stig ta konsekvenserna av det han har sagt. Han måste lära sig att rida fort på Jova. Men Stig ramlar av. Inte bara en utan två gånger och efter andra ofrivilliga avsittningen kliver Stigs mamma in och erbjuder en lösning som innebär att Stig får låna en snäll ponny som Ellens mormor äger. Stig får med andra ord både möjlighet att vara med drömflickan och en möjlighet att lära sig rida.
Det här med att våga alltså… Jag tycker Malin Eriksson ger Stig en så fin möjlighet i och med att hon låter honom ta ett litet steg i taget där han kan känna sig trygg i varje innan han senare går vidare till nästa.
Några ord om illustrationerna också. Förutom att de är fina och passar perfekt till texten så tycker jag att Ingrid Flygare är riktigt skicklig på att fånga hästars kroppspråk!
Före sommaren började jag med ”Veckans hästbok”, dvs recensioner av hästböcker. Väldigt blandat, både gammalt och nytt. Och nu kör jag alltså igång igen, med start imorgon. Planen är en ny recension varannan vecka.
Du hittar tidigare recensioner här, här, här, och här.
