Käpphästworkshop

Om vi bortser från världsläget (vilket man måste få göra ibland för att orka) så har jag haft ett hejdundrande roligt sportlov. Jag har nämligen hållit i en käpphästworkshop på Upplands Väsbys bibliotek.
Tänk va. Käpphästworkshop.
Förstår ni hur mycket jag älskar mitt jobb!

Vad gör man då på en käpphästworkshop? Jo, man tillverkar sin egen käpphäst, ger den ett namn och en karaktär. Avslutningsvis läser eller berättar jag om mina häst- och käpphästböcker.
Det är alltså den perfekta kombinationen av skapande och berättande.

Vi hade satt en maxgräns om 10 personer på workshopen. Vi fick snabbt utöka det till tretton genom att några syskonpar fick jobba tillsammans. Men sedan blev vi ändå tvungna att stänga dörren, eftersom det inte fanns material till fler än tio käpphästar. Roligt att det blev så populärt!

Avslutningsvis fick Upplands Väsby en käpphäst av mig, som ett minne av besöket.

Vill du att ditt bibliotek ska anlita mig för en käpphästworkshop?
Ett informationsblad om min käpphästworkshop finner du här.
Jag är medlem i Författarcentrum och följer deras arvodesrekommendationer.
Du bokar mig här.
Du kan också skicka ett mail till mig ifall du vill ha ytterligare information: angelica(at) angelicaohrn.se.

Ny bok

Först tänkte jag skriva en deppig text om hur jobbigt jag tycker det är med pandemin, isolering, hemmajobb, distansundervisning, mm mm. Men så kände jag att jag inte orkar gräva ner mig mer i det. Så vi kan väl titta på omslaget till min senaste bok, tillika min och Ann-Charlottes första gemensamma bok. Ser den inte jättefin ut?
Hösten 2017 såg jag och min man dokumentären The hobby horse revolution på bio och sedan dess har jag varit oerhört fascinerad av käpphästar och käpphästkulturen. Därför kom del två i min serie om Julia och Chamir, Chamir och sommarpokalen att handla mycket om käpphästar och därför följer jag en himla massa käpphästkonton på instagram.

Det jag gillar med käpphästvärlden är att den är så inkluderande. Hästar och ridsport är ett svart hål för vilken plånbok som helst. Men en käpphäst kan man tillverka själv av en pinne och en strumpa.
Ett käpphäststall kan förstås vara stort och lyxigt. Men det kan också vara en helt vanlig garderob, eller varför inte bara en låda där du kan sticka ner dina käpphästar.
Träna käpphästridning, kan man göra precis var som helst. På skolgården, i en park, i trädgården eller i skogen.
Det behövs inga dyra hinderparker, det går lika bra att bygga egna hinder av det man har hemma eller det man hittar i skogen.

Det är nästan så att jag önskar att jag vore elva år igen!

Lucka 20 -Adzerk den vita hingsten

När jag gick utbildningen Att skriva barnlitteratur på Linnéuniversitetet fick vi i uppgift att berätta om en inledning i en bok som vi tyckte var extra bra. Jag valde Adzerk – den vita hingsten eftersom jag tyckte dess början var genialisk: Det är krig i vår lägenhet.
Kriget var föräldrarnas bråk.
För att rädda äktenskapet bestämmer sig föräldrarna för att åka till Mongoliet på en jobbresa och huvudpersonen Emma tvingas förstås att följa med. Men hon är inte alls sugen på att lämna bästa vännen eller favorithästen. På plats i Mongoliet ställs förstås familjesituationen på sin spets. Men Emma lär känna en mongolisk tjej och får följa med hem till hennes familj, ute på den mongoliska landsbygden och där finns hästen Adzerk. Men där kommer alla tankar och känslor upp, som har haft med familjen att göra och Emma tvingas möta och hantera dessa.

En grymt bra bok som jag har läst om massor av gånger. Boken riktar sig till ungdomar i åldern 12-15 år. Lin Hallberg har även skrivit flera andra hästböcker för samma åldersgrupp, men de är inte alls lika bra. Jag har tidigare skrivit om Orkans öga.

Lucka 19 – Millan

Har ni läst böckerna om Millan av Pia Hagmar? Den första kom 2012 och jag tycker det här är en oerhört fin bokserie. Den är också oerhört gripande för Millan har det tuffare än de flesta av sina föregångare i hästboksgenren.

Millan älskar hästar och hjälper till i ett mindre privatstall. Hennes pappa är arbetslös och dricker. Mamman är deprimerad. Det är ständig brist på pengar men också brist på omsorg om Millan och hennes lillebror som Millan tar på sig ansvaret för. Lika ansvarsfull som är mot sin yngre bror, är hon i stallet och blir därför uppskattad av stallets ägare Marianne. I stallet finns två privatryttare, som är typiska otrevliga hästtjejer med mer pengar än Millan. I deras värld är Millan längst ner i hierarkin även om Millan på grund av att hon är uppskattad av Marianne har viss status.

Som vuxen är det nästan outhärdligt att läsa om hur Millan har det. Millan får inte i sig tillräckligt med mat hemma. Hennes lillebror är sen i utvecklingen. Bristen på mat gör henne trött och orkeslös. Den ständiga oron och bråk bland de vuxna orsakar sömnbrist. Samtidigt är hon lojal mot föräldrarna och trots att hon har andra vuxna i sin närhet som inser att något är fel och vill hjälpa henne så törs hon inte berätta vad som är fel.

Det är verkligen med en suck av lättnad som man lägger ifrån sig den tredje och sista boken av Millan. För jo, det ordnar sig för henne och hennes familj till slut.

Lucka 18 – Böckerna jag inte gillade

En jul fick jag Susanna stalledräng av Eva Wikander i julklapp. Den handlar om hierarkierna i ett stall och jag tyckte då att det var fruktansvärd läsning. Det är tveksamt om jag ens läste ut den. Jag läste om den för kanske 15 år sedan, mindes obehaget från barndomens läsning. I samband med en rensning av mina bokhyllor skänkte jag bort den.
Liknande känslor har jag för boken Önskas köpa: litet sto av Nan Inger. I den boken går ett hästköp åt skogen. Karin (som bokens huvudperson heter) köper en häst som är alldeles för svår för henne.

Det är intressant att fundera på varför jag tycker så illa om dessa böcker. Det har inget med att göra att de inte är välskrivna eller engagerande. Kanske snarare att de är för välskrivna och engagerande om ett ämne där jag vill drömma mig bort, inte få en realistisk historia berättad för mig. Jag som själv aldrig nådde stallhierarkins topp, som aldrig blev en särskilt duktig ryttare och som aldrig någonsin kunde få en egen häst, för mig kommer de här berättelserna för nära. Det känns som att de sätter mig på plats. Medan till exempel Jill-böckerna gav (ger!) mig känslan av att allt är möjligt.  Om man tänker sig att litteratur ska vara antingen en spegel eller ett fönster så skulle man kunna tänka sig att dessa två realistiska böcker blev för mycket av en spegel för mig, medan Jill-böckerna visade mig den värld som jag hellre ville vara i.

Lucka 17 – Jill

Jag tror jag brukar framställa mig själv som en expert på Jill-böckerna. Det är jag givetvis inte. Om jag ska vara riktigt ärlig, så tror jag inte ens att jag har läst alla böckerna ens… (det här törs jag ju knappast säga alltså).
Däremot är Jill min absoluta favorit bland hästbokskaraktärerna. Det var hon när jag var elva år. Och det är hon fortfarande. Den första boken i serien Jill i sadeln hör nog till den bok jag läst flest gånger. Jag läser fortfarande regelbundet om den. Dessutom är den min största inspirationskälla när det kommer till mina böcker om Julia och Chamir. Även om jag häromdagen antydde att en annan bokserie också kan ha varit väldigt viktig i mitt undermedvetande.

Vad är det då med Jill som är så fantastiskt? Jo, energin och viljestyrkan. När jag läser om Jill uppfylls jag av känslan att allt är möjligt. Jag behöver bara kämpa för det. Och hur omöjlig situationen än verkar, så finns det alltid en lösning. Sedan älskar jag den kompromisslösa kärleken till hästarna, hur hon tveklöst dissar alla andra som inte är hästälskare. Hur hon tveklöst dissar även hästälskare som hon inte tycker beter sig rätt. Dessutom är hon sjukt rolig.
Som vuxen läsare finner jag även en annan, snudd på hysteriskt rolig karaktär, nämligen kusinen Cecilia som är Jills totala motsats. Hon pressar blommor till sitt herbarium, älskar böcker som utspelar sig på internatskolor (som Jill givetvis totaldissar), tar danslektioner och spelar fiol. De oundvikliga konflikterna mellan Jill och Cecilia är vansinnigt roliga.

Jag bara måste nämna Jill och drömhästen, i vilken det blir ombytta roller och Jill själv tvingas spela den elaka hästtjejen.

Men om vi ska utnämna någon som är expert på Jill-böckerna så är det författaren till Heroines on horseback som jag skrev om häromdagen. Hon ägnar ett helt kapitel åt Jill.

Lucka 16 – Ridklubben Sporren

Ännu en barndomsfavorit: Ridklubben Sporren av Lesley King. En sådan där bok som jag gärna hade flyttat in i och blivit en av karaktärerna. Helst Pamela eller Ginette.
Ridklubben Sporren handlar om ett gäng hästintresserade ungdomar i en engelsk by. De har bestämt sig för att lära sig rida ordentligt och startar därför en egen ridklubb. Ingen kan särskilt mycket, men de har en bok som handlar om ridning och den kommer säkert att komma till hjälp tror de.

Men till byn flyttar tre familjer: den högfärdiga Christine som tror att hon kan allt om hästar och ridning (hon kan dock mycket), den trevliga Ginette som också kan mycket om hästar och slutligen Kapten Maxten som tar sig an Ridklubben Sporren.

Som jag ville vara en del av detta underbara hästliv! De har ridlektioner, teorigenomgångar, ordnar tävlingar, gymkhana och långritter. Det är faktiskt helt fantastisk läsning att drömma sig bort i. Och så är det historien om Pamela och hennes helvilda häst Silver, som till en början slänger av henne hela tiden men som hon lär sig rida för att slutligen bli den bästa ryttaren av dem alla.

Ridklubben Sporren har förstås försvunnit ur ordinarie boksortiment för länge sedan men finns att få tag på hos Bokbörsen.

Lucka 14 – Ponnyklubben

1962 bildades Wahlströms ponnyklubb. I mina riktigt gamla hästböcker står det att anledningen till att klubben bildades var för att rädda ett stall som skulle rivas. Ponnyklubben bildas och blir stor. 45 000 medlemmar hade den. 1985 lades den ner. Då var jag nio år. Jag blev själv aldrig medlem i ponnyklubben men jag har några av deras årsböcker som jag förmodligen läst tusen miljoner gånger. Jag ville också rida på Irland, eller jaga fågeltjuvar och spana på slott. Jag tyckte också att huvudpersonen Fia verkade så himla snäll. Mycket snällare än de äldre tjejerna på min ridskola. De var mest intresserade av att visa hur duktiga de var och hur oduktiga vi yngre var…

Jag har förstås kvar mina exemplar av Ponnyklubben. Lite oklart vem som givit dem till mig och i vilket sammanhang. Jag bläddrar i dem ibland och fylls av den där härliga känslan av nostalgi och att kastas tillbaka till barndomen när hästar verkligen betydde ALLT. Däremot har jag inte läst om dem. Jag är lite orolig över att texten inte har åldrats med värdighet. (Jämför min läsupplevelse av Här kommer hemliga hästklubben)

Det är svårt att hitta information på internet om ponnyklubben. Men den här texten på facebook hittade jag.

Ridklubben/stallet som skulle räddas var Hufvudsta ridklubb i Solna och den ridskolan går ja förbi då och då på mina lunchpromenader när jag är på jobbet i Solna!

Lucka 13 – Heroines on horseback

Det finns en antologi om hästböcker. Hur fantastiskt är inte det?

Antologin heter Heroines on horseback och är skriven av Jane Badger. Den går igenom i pruncip samtliga hästböcker som gavs ut i Storbrittanien, från Black Beauty 1877 fram till 1970-talet då författaren till antologin anser att den brittiska hästboken går in i en ny (och inte lika intressant) fas.

För en Jill-fantast som jag finns ett helt kapitel att fördjupa sig i. Likaså massor om Flambards-serien och ett helt kapitel om systrarna Diana, Christine och Josephine Pullein-Thompson. Ni har väl inte missat att de tre är döttrar till Joan Cannan som skrivit en av de bästa hästböckerna genom tiderna: A pony for Jean?

Lucka 12 – Jean

Black Beauty må vara den första hästboken, men den första moderna hästboken är A pony for Jean av Joanna Cannan från 1936. Jag får nys om den här boken i den förträffliga antologin Heroines on horseback (den skriver jag om imorgon!) och beställer hem ett exemplar. Jag blir knockad av läsningen!

Jean får ta över sina kusiners skruttiga häst som de har gett det respektlösa namnet Toastrack. Jeans familj har förlorat nästan alla sina pengar och har egentligen inte råd att ha en häst, men de har en hage bredvid sitt lilla hus och ett gammalt stall där hästen kan bo. Jean kan inget om hästar, hon har ingen som kan lära henne och hon har inte råd med ridlektioner. Att be de rika och odrägliga kusinerna om hjälp är inget alternativ för Jean. Istället hittar hennes mamma en bok om ridning på second hand och med den till hjälp tar sig Jean an Toastrack, som hon ocksådöper om till Cavalier. Tilltalet är direkt, energiskt och fyllt av humor. Här finns inget mästrande tilltal ifrån en allsmäktig och bättre vetande vuxenvärld. Och detta alltså ett decennium innan Pippi Långstrump förändrade barnlitteraturen i Sverige.
Jag som förut har hyllat Jill-böckerna till skyarna behöver tänka om lite. Helt klart är att Ruby Ferguson läst Cannans böcker om Jean och inspirerats.

A pony for Jean finns översatt till svenska. Då heter den Rosita tar priset. Den har försvunnit från det ordinarie sortimentet för länge sedan men finns att köpa på t.ex. Bokbörsen.