Vikten av att äga en bok

Det började lite av en slump. Jag frågade min författarvän Ann-Charlotte om hon ville göra ett bokbyte. Min För lagets bästa mot hennes Minifakta om kattungar. (Min son, Anton äääälskar gulliga kattungar.) Det ville hon gärna. Jag fick till och med två böcker, förutom boken om kattungar fick jag även motsvarande bok om hundvalpar.
”Fast tror du inte att de här är lite för lätta för Anton?” frågade hon när vi gjorde bytet.
Jag öppnade böckerna och bläddrade i dem. De är fullmatade med fina bilder, men texten var, precis som titeln antyder, i lättaste laget för min son. Men jag kanske kände några andra barn som den inte skulle vara för lätt för. Och idén till boklotteriet var född.

Lyckan är stor, när man har vunnit en bok!

Att lotta ut böcker har blivit ett stående inslag för Läs, Berätta, Skriv!
Böckerna har författarkollegor och vänner skänkt. Vi har också fått ett gäng från Region Västmanland och Bäckby bibliotek.
Böckerna vi lottar ut handlar om allt möjligt. Hästar, spöken, kompisrelationer, fotboll. You name it! Fotboll och spöken är mest populärt, både hos tjejer och killar. Barnen älskar lotteriet. Lyckan är stor när man har vunnit en bok. Och bäst av allt tycker vi vuxna, är att barnen faktiskt läser böckerna på sin fritid.

Att äga en bok. Gör det verkligen så stor skillnad?

I Sverige har vi ju även folkbibliotek, som finns till för att alla ska ha möjlighet att ta del av litteratur. Det är en fantastisk resurs som vi ska vara stolta över och rädda om.
Men för att man ska kunna utnyttja biblioteket, krävs det att man för det första vet att biblioteket finns. Man behöver veta var det ligger och att man kan skaffa ett lånekort.
Jag har nog ändå trott att det är självklar kunskap hos de flesta. Men, jag har fått tänka om.
Hur som helst. Nu när vi har märkt att effekten av att äga en bok, att alltid ha tillgång till en bok i hemmet är så positiv, så jobbar vi nu med att hjälpa barnen att hitta till biblioteket. I fredags var det ett helt gäng barn som tog med sig lånekortsansökan hem för vårdnadshavaren att skriva på. På fredag kan barnen förhoppningsvis ta nästa steg: låna böcker! Och på så vis kommer de ha ständig tillgång till ny och spännande läsning. Låter inte det toppen ändå?

Att ge barn självförtroende

Foto: Erik Jersenius, VLT

Det har gått mer än ett och ett halvt år sedan som jag och Irja bestämde oss för att göra något ihop: ett läsfrämjande projekt i stadsdelen Bäckby, en stadsdel som i princip alltid omnämns i negativa ordalag.

Irja och jag kände till varandra, men vi kände inte varandra. Vi bestämde träff på ett café i Västerås, skrev en projektplan, sökte pengar, fick en del pengar och körde sedan igång. Tja. Det var ju rätt hackigt i början. Läsning är tråkigt, tyckte de flesta av barnen. Emellanåt var det faktiskt ganska jobbigt och vid ett tillfälle sa vi till varandra: ”Ja, ja. Barnen i alla fall fått lyssna till högläsning en gång i veckan och de äger nu varsin bok. Vi får väl vara nöjda med det.”

Så här ett och ett halvt år senare är vi dock galet malliga över vad vi har åstadkommit. För resultatet har trots den något skrala starten blivit över förväntan.
Jag kommer i ett antal inlägg här framöver berätta om hur vi har arbetat. Jag tänkte bjuda på de misstag vi gjorde och hur vi lyckades bygga upp något som verkligen fungerar och hur vi nådde vårt mål: att få barn att läsa på fritiden.
Men först en artikel om vårt projekt i Vestmanlands läns tidning (VLT), En riktig guldchans – Läsningen på Bäckby fritidsklubb gav barnen självförtroende och skrivlust.

Det är mycket möjligt att artikeln är låst för icke-prenumeranter. Men jag skulle nog säga att det är värt att skaffa inlogg bara för att få tillgång till filmerna då barnen läser sina favoritdikter!

Att våga skriva …

Fem dagar innan WHO deklarerade att vi hade en pandemi, så började jag en skrivarkurs i Region Västmanlands regi. Kursen hette kort och gott Mosaikmetoden och lärare var Monika Fagerholm, flerfaldigt prisbelönt författare (Nordiska rådets litteraturpris, Augustpriset, you name it!).
Och eftersom det ännu inte var en pandemi, så kunde vi ses på riktigt.
Vi pratade om ”kaosenergi” i skrivandet, att gå dit det bränner, att skriva fragment, skapa rymd i texten, skapa världar. Det var otroligt inspirerande.
Sedan tog jag itu med mitt hemliga önskeprojekt som jag har burit på i flera år. Vårt finrum, här hemma, förvandlades till någon slags skrivarstudio eller ateljé. Jag bar dit föremål efter föremål som hade med mitt skrivprojekt att göra. Skrev fragment efter fragment. Och medan smittan spred över världen och dödstalen steg, så var det väldigt skönt att kunna dyka in i den egna lilla värld som jag hade skapat där, i vårt finrum.

Det var otroligt läskigt att skicka in min första text till Monika. Herregud. Hon har ju fått så många priser för sitt författarskap. Och för första gången fick jag mindervärdeskomplex för mitt eget författarskap: Jag har ju bara skrivit hästböcker, typ.
Men Monika sa: ”Det här är lysande. Så. Jävla. Bra.”
Vilket gav mig modet att fortsätta.

Nu, ungefär ett år senare, har jag ett råmanus. En tydlig början. Ett tydligt slut. Och en hel del i mitten. Jag vet var berättelsen börjar. Och jag vet var den slutar.

Så, vad skriver jag om då? Gah. Jag kan inte riktigt med och berätta om det ännu. Det är väldigt personligt. Och fortfarande väldigt skört. Men under bilden, som jag tog under vårt avslutande kursmöte igår, så publicerar jag ett av fragmenten. För att det känns så läskigt att låta andra läsa. Samtidigt som jag så gärna vill att andra ska just läsa. Jag måste våga låta fler läsa!

Så. Först bilden. April 2021. Det var så här vi träffades. Och under den, ett av fragmenten till det som ska bli min första roman för vuxna, Tystnaden som modersmål. Enjoy!

Ärren på min mage känns tydligt under mina fingertoppar. Min hud är mjuk och len, men vid ärret är huden sträv, den har en struktur som påminner om en skrovlig sten.
På ett sportlov för länge sedan besökte vi Historiska museet. Vi hade läst om forntiden i skolan och plötsligt får jag syn på ett av skeletten från min historiebok: Bäckaskogskvinnan.
Jag läser på skylten. Det är ett kvinnoskelett som hittades i Skåne 1939. Man tror att hon har fött mellan 10-12 barn.
”Mamma, hur kan man veta att det där verkligen är en kvinna?” frågar jag.
Mamma läser också på skylten.
”Jag tror man ser det på bäckenet”, svarar hon.
Jag vet inte vad ett bäcken är. Mamma pekar.
”Hur kan man veta att hon har fött tio barn då?” frågar jag.
”Det ser man nog också på bäckenet”, svarar mamma. ”Det blir som en markering.”
För mitt inre ser jag hur det ristas in i kvinnans bäcken. Ett streck för varje barn. Fast det verkar jättekonstigt. Hur skulle det kunna gå till?
Kanske ser mamma hur jag funderar för hon säger: ”Varje barn som en kvinna bär på, sitter kvar i hennes kropp för alltid. Det bara är så.”

Om man tittar noga på min mage, så ser man att det är två ärr som löper över huden.
Ett streck för Alexander.
Ett streck för Anton.
Tittar man ännu noggrannare så ser man att det ena ärret är kortare. Det är för att förlossningsläkaren inte skar ett tillräckligt långt snitt när Anton skulle födas.
Plötsligt stövlar det in ytterligare ett gäng i operationssalen och överläkaren drar ut Anton med sugklocka. Anton, fast det vet vi ju inte då att han heter, gallskriker och alla i rummet drar en tyst suck av lättnad för att allt gick bra.
Ibland kommer tankarna på vad som hade kunnat hända om de inte snabbt hade fått ut honom med hjälp av sugklockan. Då dånar det i mina öron och jag orkar inte tänka klart tanken. Det är alldeles för hemskt.

Ny bok

Först tänkte jag skriva en deppig text om hur jobbigt jag tycker det är med pandemin, isolering, hemmajobb, distansundervisning, mm mm. Men så kände jag att jag inte orkar gräva ner mig mer i det. Så vi kan väl titta på omslaget till min senaste bok, tillika min och Ann-Charlottes första gemensamma bok. Ser den inte jättefin ut?
Hösten 2017 såg jag och min man dokumentären The hobby horse revolution på bio och sedan dess har jag varit oerhört fascinerad av käpphästar och käpphästkulturen. Därför kom del två i min serie om Julia och Chamir, Chamir och sommarpokalen att handla mycket om käpphästar och därför följer jag en himla massa käpphästkonton på instagram.

Det jag gillar med käpphästvärlden är att den är så inkluderande. Hästar och ridsport är ett svart hål för vilken plånbok som helst. Men en käpphäst kan man tillverka själv av en pinne och en strumpa.
Ett käpphäststall kan förstås vara stort och lyxigt. Men det kan också vara en helt vanlig garderob, eller varför inte bara en låda där du kan sticka ner dina käpphästar.
Träna käpphästridning, kan man göra precis var som helst. På skolgården, i en park, i trädgården eller i skogen.
Det behövs inga dyra hinderparker, det går lika bra att bygga egna hinder av det man har hemma eller det man hittar i skogen.

Det är nästan så att jag önskar att jag vore elva år igen!

Att spegla samhället

När jag samtalar om mitt författarskap brukar jag säga att jag vill spegla samhället i mina böcker.
Genom stallet eller genom fotbollsplanen.
Jag brukar säga att jag ser det stora genom det lilla.
Just nu skriver jag på uppföljaren till min fotbollsbok För lagets bästa. Jag skriver om hur det känns att behöva flytta från huset där man alltid har bott för att ens pappa har blivit sjuk och man inte längre har råd att bo kvar. Jag skriver om hur det känns att vilja återupprätta sin stolthet inför de gamla kompisarna. Att man gör det trots att det djupt där inne finns något som gnager, att man kanske sårar någon i jakten på att inte behöva bli sårad själv. Men jag skriver faktiskt inte ett endaste ord om det som just nu dominerar vårt samhälle: Coronapandemin.

Ganska nyligen har det kommit en bok som heter Corona: 19 författare om krisen. Jag är fruktansvärt osugen på att läsa den, trots att många av mina favoritförfattare deltar i antologin. Men det räcker med alla mina egna tankar som ständigt snurrar runt, runt i huvudet, de som kan få mig att vakna mitt i natten med bultande hjärta och ett tryck för bröstet.
Hur fan ska det gå?
För mig.
För oss.
För världen.
Jag behöver inte spä på den ångesten ytterligare.

Nåväl. När jag började planera och skriva på boken var det september. Smittotalen var låga, det såg fortfarande rätt ljust ut efter sommaren. Kanske var vi förbi det värsta? Tanken fladdrade genom mitt huvud: borde jag skriva om pandemin i boken? Lite grann bara?

Senare, i november, läste jag en artikel om hur många manus som skickats in till bokförlagen under pandemin. Säkerligen var de flesta dystopier som handlade om hur sjukdomar lamslog samhällen. Kanske var det i samma veva som jag såg Corona: 19 författare om krisen i bokhandeln och kände att det var otänkbart för mig att skriva om pandemin.
Istället har det känts befriande att skriva om hur killarna i Roslunden BK trängs i kön till glasskiosken. Eller hur fotbollssäsongen avslutas med fotbollsmatch mellan barnen och föräldrarna. Efter matchen grillar de korv och fikar.
Och trängs.
Jag längtar verkligen efter att få trängas igen.

Ny termin, Ny bok

Så var sommarsemestern slut och jag vet inte alls om jag är redo för höst. Är ni?
Ni som följer mig på instagram har under sommaren fått ta del av bilder på solnedgångar vid hav och sjö, mysiga fikastunder och utställningar. Idylliskt så det förslår.
Det är inte riktigt hela sanningen om sommaren. I början av juli drabbades vår familj av en tragedi. Jag vill inte skriva om vad det var som hände här, men händelsen följde oss som ett svart ångesthål genom sommaren. Kanske kan man sammanfatta sommaren som att det både varit underbara stunder vid olika vatten som nattsvart ångest? För många stunder har verkligen varit fantastiska. Men sorgen och ångesten har hela tiden existerat sida vid sida …

Jag bestämde sent i våras att ta helt ledigt från författandet under sommaren.
Det var jättesvårt.
Det kröp i kroppen som någon slags abstinens över att inte få skriva. Så höll det på i nästan tre veckor. Sedan kom lugnet och alla bra tankar och idéer.
Jag hade köpt en ny anteckningsbok som jag döpte till Sommaren 2020, för jag räknade ändå iskallt med att få en hel del idéer under sommaren. Blocket bar jag med mig för det mesta och när en viktig tanke eller idé poppade upp i huvudet skrev jag ner den och kunde därmed släppa den utan oro för att den skulle glömmas bort.
Och det är verkligen så att när man tillåter sig själv att släppa taget, ja då finns det möjlighet för något annat att dyka upp och ta plats.

Jag har också läst en himla massa böcker under ledigheten. Och jag har definitivt tagit mitt ansvar för att de fysiska bokhandlarna i Västerås, Falun, Avesta, Söderköping och Uppsala ska överleva. Bra va?
🙂

Men nu är det alltså dags att ta itu med höstterminen, vare sig jag vill ha höst eller inte. Det första som händer är att min nästa bok släpps den 20 augusti! Boken heter För lagets bästa och handlar om vänskap och fotboll. Passar utmärkt för barn i åldern 9-12 år. Det kommer också att bli en releasefest den 10 september på Karlsgatan 2. Mer information kommer!

 

Författarens sommarlov

Så blev det sommar och jag kan inte göra annat än konstatera att planerna på att blogga åtminstone en gång i veckan har gått i stöpet.
Men även om det inte blivit ett endaste blogginlägg sedan sista januari så tänkte jag sammanfatta det här halvåret ändå. För övrigt några av de märkligaste månaderna i mitt liv. Och det är jag säkerligen inte ensam om att tycka. Vi kommer att minnas den här pandemin länge.
Men bortsett från den och allt som var tvunget att ställas in, så har det ändå hänt en hel del.

Min femte bok, Det brinner, Chamir kom ut i handeln och fick flera fina recensioner. Länkar till dessa, om nu någon skulle vara nyfiken finns på min hemsida.

Jag har gått skrivkurs för Monika Fagerholm. I regi av Region Västmanland. Det har varit oerhört lärorikt och så här efteråt känns det som att allt jag skriver från och med nu kommer vara ungefär tusen procent bättre. Jag har skrivit ett första utkast till första halvan av det som jag hoppas ska bli min första vuxenroman. Arbetsnamnet är Tystnaden som modersmål. Mer än så vill jag inte berätta i nuläget. Skaparprocessen kan vara så skör ibland och med det här manuset är det skörare än någonsin.
Hur som helst kommer det bli en fortsättning på kursen i höst och det ser jag mycket fram emot.
Jag har också lösa planer på att göra två kortare researchresor nu under sommaren. Vi får se.

Jag skrev också klart fotbollsboken, För lagets bästa, som kommer ut den 20 augusti. Förlaget och jag hoppas på att det blir en serie. Jag har skrivit ett synopsis som jag har fått ok på, men inte börjat skriva ännu. Releasefest är planerad till den 10 september. Håll tummarna för att den går att genomföra!

Varje vecka har jag och min nya kollega, Irja varit på fritidsklubben i Bäckby för vårt läsfrämjande projekt, Läs, Berätta, Skriv! Det har varit oerhört lärorikt. Ganska omtumlande om jag ska vara ärlig. Men det har blivit väldigt bra och vi fortsätter till hösten. Det ser jag fram emot. Projektet har en egen blogg som uppdateras betydligt oftare än denna. Bloggen finns här.

Slutligen fick jag och min författarvän Ann-Charlotte okej på ytterligare ett manus. Vi har inte skrivit på avtalet ännu, så mer information kommer. Men ett himla roligt ämne är det, så mycket kan jag avslöja.

Men nu ska jag ta sommarlov. Jag ska läsa böcker, bada och ta långpromenader. Skriva tänker jag i princip inte göra alls. Det har varit en väldigt intensiv vinter och vår och jag behöver vila, fylla på med nytt innan jag kan få ur mig nya berättelser.

Trevlig sommar!

Vad händer 2020?

God fortsättning på det nya året. Ja, årtiondet till och med! Hoppas att helgerna varit bra. Själv har jag levt i julbubblan och inte gjort mer än nödvändigt. Jätteskönt.

Jag har ett otroligt spännande projekt på gång under 2020. I samband med att jag deltog på den närodlade kulturdagen på Bäckby i november förra året, så kom jag i kontakt med en av arrangörerna, Irja Holtter. Jag berättade om ett skrivprojekt jag skulle vilja göra, men inte visste hur.
Irja sa: Vi gör något tillsammans! 
Ansökan om pengar skrevs och innan jul fick vi bidrag beviljat från Region Västmanland. Så nu kör vi!

Vad är det vi ska göra då?
Jo, ett integrerat läs- och skrivprojekt med barnen på Fritidsklubben i Bäckby. Bäckby finns med på polisens lista över utsatta områden i Sverige.
Irja ska genomföra en läsecirkel med barnen, som till att börja med kommer att innebära högläsning och efterföljande boksamtal. Målet är att öka barnens läsförmåga och intresse för läsning.
Jag genomför skrivdelen av projektet och målet är en kapitelbok för åldern 9-12 år som jag skriver.
Idén kom till på följande sätt: I höstas skrev jag på en fotbollsbok för samma åldersgrupp (utkommer i augusti för övrigt).
I höstas, mitt under skrivprocessen, spelade min sons lag match mot FC Europa (ett av Bäckbys fotbollslag) och det blev så smärtsamt uppenbart för mig att jag återigen skrev en bok som handlar om vita medelklassbarn som egentligen har det mesta serverat. Det är absolut inte något fel med det. Men de andra böckerna, de som utgår från barn som inte kommer från välmående medelklassmiljöer, behövs det många fler av! Och under den där fotbollsmatchen kände jag att jag gärna skulle vilja skriva en sådan bok. Men jag insåg också att det skulle vara omöjligt så länge som jag inte hade någon kontaktyta med dessa barn. För att en sådan bok ska bli trovärdig och värdig, då måste man träffa barnen och lyssna på deras berättelser. Annars är risken stor att det blir en bok full av fördomar.
Därför ska jag hänga på Fritidsklubben under vintern och våren. Lära känna barnen, lyssna på vad de har att säga och sedan skriva en spännande och engagerande bok utifrån detta.
För att boken ska bli just trovärdig och värdig, kommer några av barnen på Fritidsklubben att ingå i en referensgrupp för boken.

Visst låter det spännande?

Finns det s.k. stjärnförfattare bland de svenska barnboksförfattarna?

Den här terminen pluggar jag deltid. Kursen heter Att skriva barnlitteratur 2 och ges på distans av Linnéuniversitetet.
En av delkurserna handlar om Litteratursociologi. Det skulle man kunna beskriva som allt runtomkring litteraturen, t.ex. bokförlag, recensenter, författarekonomi, litteraturpolitik, osv osv.
Jag tänkte dela med mig av en del av det jag skrev om i det ämnet. Kommentera gärna. Det är ett intressant och angeläget ämne som mår bra av att diskuteras.
Boken jag läst och utgått från är Litteraturen i mediesamhället av Ann Steiner.

Vem är stjärnförfattare i barn- och ungdomslitteraturen?

Ann Steiner delar i boken Litteraturen i mediesamhället (Studentlitteratur, 2012) in författare i olika grupper. En av dessa grupper kallar hon för stjärnförfattare. Med ordet ”stjärna” vill Steiner inte värdera den litteratur som författare som tillhör den här gruppen skriver, utan det syftar till att de säljer många böcker, men också behandlas som kändisar i offentligheten och marknadsförs på ett sätt som traditionellt har förknippats med till exempel film- eller musikstjärnor. Historiska stjärnförfattare är, enligt Steiner till exempel Verner von Heidenstam och August Strindberg. Som moderna exempel tar hon upp Jan Guillou och Camilla Läckberg. Men listan kan givetvis göras längre.

Vilka skulle räknas som stjärnförfattare inom barn- och ungdomslitteraturen? Sett till antal sålda böcker, skulle till exempel Martin Widmark kunna klassas som en stjärnförfattare. Hans serie om deckarduon Lasse-Maja har sålt i stora upplagor i många år. De senaste två åren har även Elias och Agnes Våhlunds Handbok för superhjältar toppat listorna över flest sålda böcker. Både Lasse-Maja och Handbok för superhjältar är också populära hos barnen, men varken Martin Widmark eller paret Våhlund behandlas som kändisar i varken traditionella eller sociala medier. Widmark har 339 följare på Instagram den 22 oktober 2019. Elias Våhlund har 1264 följare vid samma datum. Långt under Läckbergs 252 000 följare.
För den vuxne stjärnförfattaren finns en efterfrågan på personligheter snarare än deras litterära verk, medan då intresset för Widmark och paret Våhlund snarare handlar om deras verk än deras personligheter. Jag törs till och med påstå att få barn ens intresserar sig för dem som personer.
De som barn och ungdomar själva skulle klassificera som stjärnförfattare är snarare de som redan var stjärnor innan de ”skrev” en bok. Som exempel kan nämnas Samir och Viktor, Margaux Dietz och Joakim Lundell. Där är personligheten viktigare och man bör också fråga sig om dessa personer ens hade haft möjligheten att få en bok utgiven på etablerade förlag om det inte vore för att de redan var kända. De har dessutom inte skrivit sina böcker själva utan har haft en spökskrivare till hjälp.
Exemplen Samir och Viktor, Dietz och Lundell skiljer sig ändå från de vuxna stjärnförfattarna. De har trots allt byggt upp sitt kändisskap utifrån sina egna böcker som de har skrivit själva. Medan Samir och Viktor, Diets och Lundell ”skriver en bok” för att ytterligare bekräfta sitt kändisskap.
Jag tycker också att det är intressant att notera hur dessa stjärnor, som i stort byggt sitt kändisskap inom digitala medier, ändå väljer boken som medium. Det visar att boken ändå är någon form av statusmarkör.

Boksmälla

Så var årets bokfest över för den här gången och jag sitter hemma, lätt förundrad över hur fort tiden gick de där dagarna.
Årets bokmässa var definitivt en av de bättre. För varje år som går, lär jag känna fler och fler i bokbranschen och mässan blir mer och mer en social tillställning. Att träffa författarkollegor, förlagsfolk (särskilt de som jobbar på MINA förlag :-)), bokbloggare och instagramvänner är otroligt roligt och inspirerande.
Jag brukar också köpa seminariekort eftersom bokmässans seminarieprogram brukar vara riktigt bra. I år är jag dock besviken. Inte på seminariernas innehåll utan på att flera seminarier med riktigt stora namn hölls i alldeles för små salar vilket förstås ledde till att många inte fick plats. Jag var en av dem.
Det första seminariet som jag kom in på var ALMA-pristagaren Bart Moeyaert som blev intervjuad. Han kallas för ”undertexternas mästare”, vilket då anspelar på att mycket av hans historier utspelar sig mellan raderna och i det som kan anses vara små, vardagliga händelser. Jag har nu läst två av hans böcker, Die Milchstrasse (på tyska) och Alla är ledsna nuförtiden men jag förstår ärligt talat inte storheten med hans författarskap, lika lite som jag förstår vad det är för historier han berättar. Vilket leder till frågan: för vem skriver han? Jag kan liksom inte se hans unga läsare framför mig.

En författare jag ser fram emot att upptäcka är Tessa Hadley. Jag var på ett seminarium med henne och hennes svenska förläggare. Hon berättade om hur hon byggde upp sin senaste bok Senare på dagen rent berättartekniskt. Så intressant! Särskilt som jag själv drömmer om att någon dag skriva något liknande, dvs att följa en släkt under en längre tid.

Mats Jonsson, som är min favoritserietecknare, intervjuades på Svenska kyrkans scen om sin nya barnbok Blod i gruset, som bland annat handlar om Ådalen 1931 då fem strejkare skjöts ihjäl av svensk militär. Den handlar också om hur en sådan tragisk händelse i det kollektiva minnet finns kvar trots att den tigs ihjäl. Jag läser den just nu tillsammans med min tioåring och vi gillar den båda mycket.

Jag lyssnade också på seminariet Nästa steg för me too, med Ebba Witt-Brattström, Katarina Wennstam och Shiori Ito, en japansk journalist som våldtogs av sin chef. När hon polisanmälde händelsen hände ingenting bland annat för att chefen i fråga var vän med högt uppsatta poliser. När Ito gick ut med sin historia offentligt uteslöts hon mer eller mindre ur samhället och kan idag inte få jobb som journalist i Japan längre.
Jag beundrar verkligen hennes mod och jag ser fram emot att läsa hennes bok Black box i vilken hon berättar om händelsen och hur den har påverkat hennes liv.

Jag bodde hemma hos min författarvän Ann-Charlotte och fick därmed äntligen träffa hennes familj och se hur hon bor. Det var riktigt roligt.

På bokköparfronten var det ganska lugnt och nu när jag kommit hem igen känner jag mig faktiskt lite besviken över att jag inte köpte fler böcker, särskilt vissa som jag verkligen hade tänkt att köpa där och då. Jag kanske till och med måste beställa några?