Det som vi kallar för litteratur

Foto: Maria Björkman VLT

I fredags invigde vi Författarskolans utställning på Bäckby bibliotek.
För mig går den dagen till historien som en av mina finaste någonsin.
VLT var där och skrev ett otroligt fint reportage om oss. Reportaget hittar du här.

Jag höll också ett invigningstal. Det delar jag här nedan.
Utställningen hänger kvar till den 3 juni. Gå gärna dit och titta!

Talet invigdes med att jag läste dikten Du är dum av Bengt-Erik Hedin. Sedan sa jag följande:

Jag läste den här dikten första gången när jag var tio år. Jag var överväldigad. ”Kan man skriva så där? FÅR man skriva att någon är dum och att man vill slå och sparka på den personen?
35 år senare, läste jag samma dikt för några av barnen på här på klubben. Och jag märkte att de, reagerade på precis samma sätt som jag hade gjort, 35 år tidigare.
Kan man skriva så där? FÅR man skriva så där ilsket, liksom bubblande av vrede?
De var lika fascinerade som jag var som tioåring. Och det väckte skrivlust hos dem.

Varför ska man ha författarskola på en fritidsklubb? Barnen lär sig väl skriva i skolan?
Absolut. Det gör de.
De får lära sig att en berättelse ska ha en början, en mitten och ett slut. De får lära sig att orden ska vara rättstavade, grammatiken ska vara korrekt och man får inte glömma stor bokstav, mellanrum eller punkt. Dessutom ska texten bedömas mot kunskapskraven.
Anledningen till att ha författarskola, som inte är en del av vanliga skolan, är dikten som jag nyss läste. För när vi skriver för vår egen skull, när vi känner det där behovet av att uttrycka alla de där känslorna som bubblar och fräser inom oss, då kan det hända att grammatiken och rättstavningen står i vägen för skrivandet. Det blir liksom inte lika ilsket rött eller nattsvart läskigt eller himlande blått och fantastiskt om vi samtidigt måste tänka på stavning eller punkter. Det blir inte det som vi kallar för litteratur.
Missförstå mig inte nu, rättstavning och grammatik är viktigt, men ibland kan man behöva få bortse från det för att uppnå något som är minst lika viktigt: det som DU vill uttrycka. Det som DU vill berätta om.
För om all energi går åt till att stava rätt, hur ska man då kunna skriva om det som bränner och bultar inuti kroppen?

På författarskolan har vi jobbat med fri poesi, med collagepoesi och black out poetry. Och ett av barnen har dessutom lyckats uppfinna en helt egen genre, närbesläktad med collagepoesi och black out poetry, men ändå något helt eget.
Vi har jobbat med monster och vi har jobbat med en faktabok, ja vi har till och med skrivit en tillsammans: Världens bästa fritidsklubb.

Alldeles strax ska ni få gå in till utställningen och ta del av barnen på Bäckby fritidsklubbs alster. Vi hoppas på en riktigt fin upplevelse och att även ni vågar prova på black out poetry, collagepoesi eller varför inte börja skissa på en egen faktabok.

Och med det vill jag hälsa er alla varmt välkomna och förklarar nu utställningen för invigd.

Klipp bandet!

Foto: Maria Björkman VLT

Käpphästworkshop

Om vi bortser från världsläget (vilket man måste få göra ibland för att orka) så har jag haft ett hejdundrande roligt sportlov. Jag har nämligen hållit i en käpphästworkshop på Upplands Väsbys bibliotek.
Tänk va. Käpphästworkshop.
Förstår ni hur mycket jag älskar mitt jobb!

Vad gör man då på en käpphästworkshop? Jo, man tillverkar sin egen käpphäst, ger den ett namn och en karaktär. Avslutningsvis läser eller berättar jag om mina häst- och käpphästböcker.
Det är alltså den perfekta kombinationen av skapande och berättande.

Vi hade satt en maxgräns om 10 personer på workshopen. Vi fick snabbt utöka det till tretton genom att några syskonpar fick jobba tillsammans. Men sedan blev vi ändå tvungna att stänga dörren, eftersom det inte fanns material till fler än tio käpphästar. Roligt att det blev så populärt!

Avslutningsvis fick Upplands Väsby en käpphäst av mig, som ett minne av besöket.

Vill du att ditt bibliotek ska anlita mig för en käpphästworkshop?
Ett informationsblad om min käpphästworkshop finner du här.
Jag är medlem i Författarcentrum och följer deras arvodesrekommendationer.
Du bokar mig här.
Du kan också skicka ett mail till mig ifall du vill ha ytterligare information: angelica(at) angelicaohrn.se.

Skrivprocessen

Det är alltid läskigt att låta förlaget läsa manuset som man håller på att skriva. Jag borde vara van vid det här laget. Det jag skriver på är tredje delen om fotbollslaget Roslunden BK, tillika min sjätte bok på Ordalaget bokförlag.  Ändå blir det bara läskigare och läskigare att låta dem läsa.  Och jag förstår inte varför.

Under januari månad har jag skrivit intensivt på manuset. Jag började med att skriva slutet. När jag skrev del två i serien, så dröjde jag alldeles för länge med att skriva slutet, vilket ledde till ett onödigt långt famlande och ett spretigt manus där jag inte visste vad för sorts historia jag egentligen ville berätta. Nu är slutet redan skrivet och det känns som en befrielse. Jag vet vart jag ska!
Sedan skrev jag berättelsen mer eller mindre från början. Och det flöt på bra.

Förlaget fick inte läsa allt jag har skrivit på manuset, slutligen blev det ungefär en tredjedel som jag skickade till dem. Den första tredjedelen. Slutet får ingen läsa ännu. Det är alldeles för skört för att kommenteras.

Nu har jag fått kommentarerna på texten. Som vanligt oroade jag mig i onödan.
Hanna på förlaget skrev (bland annat): ”Jag tycker att det känns mycket bra! Det är roligt att det är två så pass olika karaktärer, med olika förutsättningar, man får följa.”

Kommer jag vara mindre nervös vid nästa inskick? Förmodligen inte.

 

Boken jag alltid drömt om att få skriva

Äntligen är den här: boken som jag har drömt om att skriva sedan 1988!!!
Fakta om kaninhoppning, är skriven av mig och Ann-Charlotte Ekensten och utgiven på Nypon förlag!
1988 var jag 12 år och jag hade fått ett nytt intresse: Kaninhoppning!
Min kanin hette Duchesse och var en blåzobel-färgad hermelin. Han var världens snällaste och han älskade att hoppa hinder.
Hindren byggde jag själv. Jag letade i förrådet hemma efter lämpliga brädor och när jag inte hittade det jag behövde, fick pappa skjutsa mig till brädgården. (Han fick betala också …)  Vi fick ta vägen förbi järnhandeln på vägen hem, för givetvis behövde jag en figursåg. Jag gjorde ritningar på hinder och gjorde mitt bästa för att förverkliga dem. Det gick ganska bra. I alla fall tillräckligt bra för att jag ansåg mig värdig nog att arrangera en kaninhoppningstävling.

Tyvärr finns det inga vettiga bilder kvar från tiden som kaninhoppare. Bara de här i urusel kvalitet. Men det är jag längst ner till vänster. På den övre bilden är det min lillasyster som träningshoppar Duchesse.

Mina föräldrar trodde nog att min kaninhoppningstävling var till för mina kompisar, men jag tänkte stort. Jag var ju med i Värmlands kaninavelsförening (Duchesse var nämligen inte bara en hoppkanin, han var en finfin utställningskanin också och fick alltid priser på utställningar) och genom dem kunde min inbjudan till kaninhoppningstävlingen nå betydligt fler än bara mina kompisar.
På tävlingsdagen körde den ena bilen efter den andra in på vår gata och mina föräldrar tänkte ”herregud, vad har ungen gjort?” och fick brått att lägga annat åt sidan och istället hjälpa folk att hitta till tävlingsbanan, vilken var fotbollsplanen bakom vårt hus.
Regnet öste ner den eftermiddagen, men jag minns det ändå som en stor succé och att alla kaninhoppare var på ett strålande humör. Det är så himla synd att det inte finns några bilder från den dagen.

Jag och mina kompisar startade även en tidning ”The Rabbit” i vilken vi skrev om kaninhoppning (se bilderna ovan). Jag skrev ledarsidan (alla seriösa tidningar har en ledarsida, det visste jag redan då). Min lillasyster skrev tävlingsreferat. Vår kompis Nina stod för humorsidorna. Resten av reportagen skrev förmodligen jag och de hade en förvånansvärt stor bredd. Jag skrev bland annat en artikel om vad man skulle göra om ens kanin blev sjuk. Jag avrådde starkt från hemmaslakt!

Den berömda avrådan från hemmaslakt av kaniner!

Så här i efterhand kommer ju onekligen tanken: var hemmaslakt av kaniner ett stort problem bland kaninägande 12-och 13-åriga tjejer i slutet på 80-talet?

Och slutligen. Det här är mitt första utkast till kaninhoppningsbok. Daterat 1989. Jag ville så gärna skriva en bok om kaninhoppning. Det dröjde mer än 30 år innan den drömmen gick i uppfyllelse, men den gick i uppfyllelse. Hur häftigt är inte det!

Det allra första utkastet till en bok om kaninhoppning.

 

Året som gått

Känns inte allt ganska motigt just nu? Det är mörkt, den vinter som kom, försvann, dagarna segar sig fram och efter jobbet är det svårt att ta sig för något. Det kanske man i och för sig inte måste, men ändå. Jag har lite svårt för den där ”vill-inte-orkar-inte-göra-något-känslan”.
Kanske är det därför som det passar ganska bra att göra en stilla reflektion över det gångna året.
2021. Du har varit ett rätt bra år, trots pandemin.

Så. Därför tänkte jag berätta om allt bra som har hänt mig som författare i år.
Skryta lite, typ.
För som författare tvivlar jag nästan ständigt på mig själv och gång på gång känns det som jag inte åstadkommer något. Så, därför behöver jag påminnas. Och påminnelsen kommer här:

Fakta om käpphästar släpptes i januari 2021 och hade vid årets slut sålt slut och är därför på tilltryck!

Den här godingen, För lagets bästa hände det en massa bra saker med.

  • Den blev ljudbok
  • Den sålde också slut och behövde tryckas om på nytt.
  • Den blev dessutom nominerad till Barnens romanpris i Karlstad och har under hösten lästs av fler än 600 sjätteklassare. I januari 2022 får vi veta vilken av de nominerade böckerna som har vunnit.

I augusti 2021 släpptes uppföljaren till För lagets bästa, nämligen Rätt i mål och den har fått finfina recensioner. Dessutom har förlaget bett mig att skriva ännu en bok om barnen som spelar i Roslunden BK! Den kommer till hösten. Hurra för det!

Foto: Erik Jersenius, VLT

Vår läsfrämjande projekt  Läs, Berätta, Skriv! har gått jättebra. Vi fick en otroligt fin artikel i VLT.
Kulturrådet har dessutom beslutat att vi får fortsatta medel så att författarskolan kan fortsätta i höst.

Och för att fortsätta skrytet:

  • Jag har fått ytterligare ja på manus, men eftersom avtal ej är påskrivet ännu, törs jag inte säga så mycket mer om det ännu …
  • Jag tilldelades 100 000 kronor i stipendium från Författarfonden. 100 papp. Helt. Galet.
  • Jag skrev klart Lellas häst. Det återstår att se om det blir en bok eller inte. Jag älskar det manuset. Oavsett, så är jag glad att jag skrev klart.
  • Jag hade flera författarbesök på bibliotek. Så himla roligt.
  • Jag har redan fått flera bokningar inför nästa år. Hurra för det!
  • Jag gick skrivarkurs för Monika Fagerholm igen. Det var otroligt givande. Jag har dock inte skrivit mer på manuset sedan dess. Jag har känt att det behövt ligga till sig och nu har jag landat i en annan insikt om hur jag ska jobba vidare med det.
  • Jag skrev en science fiction-novell och blev överväldigad över hur kul det var. Jag ska jobba vidare med den. Kanske skicka in till någon tävling. Kanske skriva fler på temat.

Om några veckor firar vi in ett nytt år. 2022. Det finns mycket att se fram emot.

I januari blir det boksläpp av Fakta om kaninhoppning. Den går att bevaka i internetbokhandeln redan nu.
Jag ska skriva min tredje fotbollsbok och även de där andra manusen jag fått antagna.
Jag tänker skriva klart mitt vuxenmanus, ser fram emot att ha författarskola för barnen på Bäckby fritidsklubb.
Jag ser fram emot nya samarbeten, nya böcker att skriva.

Men först tänker jag ha jullov!

God Jul och Gott Nytt År!

Lajvar Homeros

Idag lajvar jag Homeros, dvs jag skriver ett litet epos på versmåttet hexameter.
Låt oss börja med att klargöra hur hexametern är konstruerad:
En versrad innehåller sex takter/versfötter. Versfötterna består av så kallade daktyler (tre-stavigt) och trokéer (tvåstavigt). Betoningen i var och en av dessa takter ligger på den första stavelsen. Varje ny rad inleds därmed betonat. Varje versrad avslutas med en daktyl följd av en troké.

Här kommer ett exempel, skrivet av yours truly:
”Skulle besöka Italiens vidsträckta hemsökta vidder.”
Prova att läs den högt. Sträva efter att hitta tretakten och betoningarna.
Som skriven text, tänkt att läsa tyst för sig själv blir det rätt värdelöst, om jag får vara lite raljerande. Men när man läser högt, gärna samtidigt som man viftar med valfri hand för att hålla takten, så blir det rätt häftigt. Det var såklart enklare att hålla långa rytmiska texter i huvudet, än vanlig prosatext.
Men, så klart, är det tämligen begränsat. Å andra sidan finns det många som älskar det som begränsar. Det sätter ramar, man tvingas bli mer kreativ och helt plötsligt märker man att tankarna tagit en helt annan väg än de brukar.
Jag är nu halvvägs genom mitt epos. Sju rader till måste jag skriva. Så här är texten än så länge, strecken finns för att markera varje versfot:

Skulle be/söka I/taliens /vidsträckta /hemsökta /vidder.
Skulle med/taga en /resväska /full utav /allsköns le/gender.
Full av le/gender var /resväskan min. /Full utav /sagorna sanna.
Hemsökta /viddernas/ gengångar/spöken som /suktade / träget.
Suktade /träget. De /ville ha /sina sju /sagor till/baka.
Dessa sju /sagor var /nyckeln till /deras gu/domliga /lycka.
Utan en /sanning om /var deras /mödrar i /smärta var /födda
Kan de ej /uppnå gu/domliga /lyckan i /livscykelns /mittpunkt.

Det jag känner just nu är att formen tar över innehållet. Innehållet blir liksom sekundärt.
Jag tänker också att det är begripligt att det inte skrivs så mycket på hexameter nuförtiden.  När jag skrivit de sista sju raderna, får det vara slut på Homeros-lajvet i alla fall.

Rimlig fråga: Varför i herrans namn lajvar jag Homeros och skriver verser på hexameter? Jo, det är en inlämningsuppgift i kursen i Kreativt skrivande som jag läser på Mittuniversitetet. Egentligen ska det vara en rolig text. Det vete sjutton om den här är. Men jag tänker att den här texten kanske blir rolig eftersom den är så himla absurd! Eller så är det en väldigt fri tolkning av mig.

🙂

 

Nominerad till Barnens romanpris i Karlstad

Äntligen får jag berätta!
Min bok För lagets bästa är nominerad till Barnens romanpris i Karlstad.
Klang, jubel och fanfarer!!!

Barnens romanpris i Karlstad drivs av Karlstads stadsbibliotek.  Bibliotekarierna har valt ut fem böcker ur det senaste årets utgivning. (De fem bästa kan man väl anta! 🙂 )Dessa fem böcker kommer stadens sjätteklassare (ungefär 650 elever) att arbeta med under höstterminen.  Innan jullovet får sedan eleverna rösta om vilken bok de tyckte bäst om. Vinnaren utses alltså av barnen själva.

Så här berättar bibliotekarien Susanne Lindén om projektet:

”När vi träffar klasserna på biblioteken vill vi att eleverna ska bli nyfikna och intresserade av böckerna. När de kommer till oss vet de oftast bara att de ska vara med i något som heter Barnens Romanpris i Karlstad. De vet inget om böckerna innan.
För att de ska känna sig delaktiga får eleverna bland annat göra två övningar. I den första övningen får de bokomslagen utan titlar, dessa finns i stället på separata lappar och elevernas uppgift blir att para ihop framsida med titel. De får även fem lappar med olika genre som de ska koppla ihop med framsida och titel. I den andra övningen har vi tagit ut ett citat från varje bok och genom att de nu ser framsidan på boken och vet titel och genre så hoppas vi att de kan lista ut vilket citat som hör till vilken bok.


De jobbar i små grupper och det viktiga är att de diskuterar och argumenterar för sina val. Efter varje övning samlas vi och pratar om vad de har kommit fram till och eleverna brukar ha mycket att säga. Ofta hittar de ledtrådar som är nya för oss och vi blir imponerade av deras iakttagelseförmåga.
Vi avslutar timmen med ett kort bokprat om varje bok och då brukar många av ungdomarna ha fastnat för en eller flera böcker.

Nu kommer klasserna läsa och arbeta med böckerna under hela hösten och sedan rösta på sin favoritbok innan jullovet.”

Övriga böcker som är nominerade är:

  • Högst upp på listan av Elin Holmberg
  • Nattkorpen av Johan Rundberg
  • Vår blodiga historia: Kalla kårar och maskeradbal av Annika Meijer
  • Bror till salu av A.K. Sydegård

Jag är jättestolt över att vara nominerad till detta fina pris. Kanske lite extra stolt eftersom jag också är uppvuxen i Värmland!

Känsla av nystart

Känns inte augusti och september som en tid för nystart ändå? Man har haft semester och är (förhoppningsvis) utvilad, det är fortfarande sommar och dagarna är varma och ljusa. En ny termin börjar och det känns som att vad som helst skulle kunna hända bara man ger sig sjutton på det.
(Den här känslan har jag betydligt mer sällan i januari. Sverige brukar ju kännas ungefär som mordor då. Mörkt och kallt, typ. Men tack och lov utan orcher.)

För första gången på över en månad, har jag haft en eftermiddag hemma ensam. Jag tog fram mitt största block och mina favoritfärgpennor för att sammanfatta alla de tankar som har farit genom mitt huvud under ledigheten.
Det var svårt att komma ner i varv inför den här semestern. Jag har haft alldeles för mycket att göra och flera saker har tagit betydligt mycket mer tid och energi än vad som är hållbart i längden. Tankarna i mitt huvud har gått på högvarv under semestern, jag har ältat fram och tillbaka. Gillar ju inte att hoppa av saker, men insåg till slut att jag måste göra det.

Allt detta ältande ledde i alla fall till att jag skrev en mycket tydlig Ja- och nej-lista och en lista med åtgärder.
Jag kommer att hoppa av några saker. Och jag kommer att vara mycket noga med att respektera min skrivtid.
För så här är det: Jag klarar mig rätt bra på min halvtidslön (och min man, hehe) och det jag får in på mina böcker. Min skrivtid vill jag ska vara fri. Jag vill skriva om det som får mitt hjärta att slå extra hårt. Jag vill inte lägga min skrivtid på saker som bara gör mig stressad och får mig att känna mig otillräcklig.
När jag nu fått dessa tankar i skrift, så ter det sig ju helt självklart, men det var det inte för en månad sedan. Då var det faktiskt skitjobbigt. Hur stänger man av sina egna tankar egentligen? Det gick liksom inte.

Jag har också formulerat ett tydligt långsiktigt mål och ett kortsiktigt mål. Det kortsiktiga målet är att skriva klart det manus som jag kallar för Lellas häst och få det antaget. Men för att det ska kunna bli så bra som det har potentialen att bli så krävs det att jag har tålamod att skriva om och skriva och kanske skriva om en gång till. Och för det krävs att jag respekterar min skrivtid och inte gör ”massa annat”.  Det verkar både enkelt och självklart när jag läser vad jag just har skrivit här, men i verkligheten så är det inte lika enkelt utan jag kommer behöva påminna mig själv om detta gång på gång.

Avslutningsvis så skrev jag ner de framgångar jag ändå har uppnått under mina snart fyra år som författare. Det är så himla lätt att glömma bort de bra sakerna. Nu har jag den där listan och den tänker jag titta på ofta för att påminna mig om hur bra jag faktiskt är!

Jo, jag gjorde en sak till. Jag bokade in den 4 november med mig själv för uppföljning, så att jag verkligen säkerställer att jag är på rätt väg!

 

Vikten av att äga en bok

Det började lite av en slump. Jag frågade min författarvän Ann-Charlotte om hon ville göra ett bokbyte. Min För lagets bästa mot hennes Minifakta om kattungar. (Min son, Anton äääälskar gulliga kattungar.) Det ville hon gärna. Jag fick till och med två böcker, förutom boken om kattungar fick jag även motsvarande bok om hundvalpar.
”Fast tror du inte att de här är lite för lätta för Anton?” frågade hon när vi gjorde bytet.
Jag öppnade böckerna och bläddrade i dem. De är fullmatade med fina bilder, men texten var, precis som titeln antyder, i lättaste laget för min son. Men jag kanske kände några andra barn som den inte skulle vara för lätt för. Och idén till boklotteriet var född.

Lyckan är stor, när man har vunnit en bok!

Att lotta ut böcker har blivit ett stående inslag för Läs, Berätta, Skriv!
Böckerna har författarkollegor och vänner skänkt. Vi har också fått ett gäng från Region Västmanland och Bäckby bibliotek.
Böckerna vi lottar ut handlar om allt möjligt. Hästar, spöken, kompisrelationer, fotboll. You name it! Fotboll och spöken är mest populärt, både hos tjejer och killar. Barnen älskar lotteriet. Lyckan är stor när man har vunnit en bok. Och bäst av allt tycker vi vuxna, är att barnen faktiskt läser böckerna på sin fritid.

Att äga en bok. Gör det verkligen så stor skillnad?

I Sverige har vi ju även folkbibliotek, som finns till för att alla ska ha möjlighet att ta del av litteratur. Det är en fantastisk resurs som vi ska vara stolta över och rädda om.
Men för att man ska kunna utnyttja biblioteket, krävs det att man för det första vet att biblioteket finns. Man behöver veta var det ligger och att man kan skaffa ett lånekort.
Jag har nog ändå trott att det är självklar kunskap hos de flesta. Men, jag har fått tänka om.
Hur som helst. Nu när vi har märkt att effekten av att äga en bok, att alltid ha tillgång till en bok i hemmet är så positiv, så jobbar vi nu med att hjälpa barnen att hitta till biblioteket. I fredags var det ett helt gäng barn som tog med sig lånekortsansökan hem för vårdnadshavaren att skriva på. På fredag kan barnen förhoppningsvis ta nästa steg: låna böcker! Och på så vis kommer de ha ständig tillgång till ny och spännande läsning. Låter inte det toppen ändå?

Att ge barn självförtroende

Foto: Erik Jersenius, VLT

Det har gått mer än ett och ett halvt år sedan som jag och Irja bestämde oss för att göra något ihop: ett läsfrämjande projekt i stadsdelen Bäckby, en stadsdel som i princip alltid omnämns i negativa ordalag.

Irja och jag kände till varandra, men vi kände inte varandra. Vi bestämde träff på ett café i Västerås, skrev en projektplan, sökte pengar, fick en del pengar och körde sedan igång. Tja. Det var ju rätt hackigt i början. Läsning är tråkigt, tyckte de flesta av barnen. Emellanåt var det faktiskt ganska jobbigt och vid ett tillfälle sa vi till varandra: ”Ja, ja. Barnen i alla fall fått lyssna till högläsning en gång i veckan och de äger nu varsin bok. Vi får väl vara nöjda med det.”

Så här ett och ett halvt år senare är vi dock galet malliga över vad vi har åstadkommit. För resultatet har trots den något skrala starten blivit över förväntan.
Jag kommer i ett antal inlägg här framöver berätta om hur vi har arbetat. Jag tänkte bjuda på de misstag vi gjorde och hur vi lyckades bygga upp något som verkligen fungerar och hur vi nådde vårt mål: att få barn att läsa på fritiden.
Men först en artikel om vårt projekt i Vestmanlands läns tidning (VLT), En riktig guldchans – Läsningen på Bäckby fritidsklubb gav barnen självförtroende och skrivlust.

Det är mycket möjligt att artikeln är låst för icke-prenumeranter. Men jag skulle nog säga att det är värt att skaffa inlogg bara för att få tillgång till filmerna då barnen läser sina favoritdikter!