Att våga skriva …

Fem dagar innan WHO deklarerade att vi hade en pandemi, så började jag en skrivarkurs i Region Västmanlands regi. Kursen hette kort och gott Mosaikmetoden och lärare var Monika Fagerholm, flerfaldigt prisbelönt författare (Nordiska rådets litteraturpris, Augustpriset, you name it!).
Och eftersom det ännu inte var en pandemi, så kunde vi ses på riktigt.
Vi pratade om ”kaosenergi” i skrivandet, att gå dit det bränner, att skriva fragment, skapa rymd i texten, skapa världar. Det var otroligt inspirerande.
Sedan tog jag itu med mitt hemliga önskeprojekt som jag har burit på i flera år. Vårt finrum, här hemma, förvandlades till någon slags skrivarstudio eller ateljé. Jag bar dit föremål efter föremål som hade med mitt skrivprojekt att göra. Skrev fragment efter fragment. Och medan smittan spred över världen och dödstalen steg, så var det väldigt skönt att kunna dyka in i den egna lilla värld som jag hade skapat där, i vårt finrum.

Det var otroligt läskigt att skicka in min första text till Monika. Herregud. Hon har ju fått så många priser för sitt författarskap. Och för första gången fick jag mindervärdeskomplex för mitt eget författarskap: Jag har ju bara skrivit hästböcker, typ.
Men Monika sa: ”Det här är lysande. Så. Jävla. Bra.”
Vilket gav mig modet att fortsätta.

Nu, ungefär ett år senare, har jag ett råmanus. En tydlig början. Ett tydligt slut. Och en hel del i mitten. Jag vet var berättelsen börjar. Och jag vet var den slutar.

Så, vad skriver jag om då? Gah. Jag kan inte riktigt med och berätta om det ännu. Det är väldigt personligt. Och fortfarande väldigt skört. Men under bilden, som jag tog under vårt avslutande kursmöte igår, så publicerar jag ett av fragmenten. För att det känns så läskigt att låta andra läsa. Samtidigt som jag så gärna vill att andra ska just läsa. Jag måste våga låta fler läsa!

Så. Först bilden. April 2021. Det var så här vi träffades. Och under den, ett av fragmenten till det som ska bli min första roman för vuxna, Tystnaden som modersmål. Enjoy!

Ärren på min mage känns tydligt under mina fingertoppar. Min hud är mjuk och len, men vid ärret är huden sträv, den har en struktur som påminner om en skrovlig sten.
På ett sportlov för länge sedan besökte vi Historiska museet. Vi hade läst om forntiden i skolan och plötsligt får jag syn på ett av skeletten från min historiebok: Bäckaskogskvinnan.
Jag läser på skylten. Det är ett kvinnoskelett som hittades i Skåne 1939. Man tror att hon har fött mellan 10-12 barn.
”Mamma, hur kan man veta att det där verkligen är en kvinna?” frågar jag.
Mamma läser också på skylten.
”Jag tror man ser det på bäckenet”, svarar hon.
Jag vet inte vad ett bäcken är. Mamma pekar.
”Hur kan man veta att hon har fött tio barn då?” frågar jag.
”Det ser man nog också på bäckenet”, svarar mamma. ”Det blir som en markering.”
För mitt inre ser jag hur det ristas in i kvinnans bäcken. Ett streck för varje barn. Fast det verkar jättekonstigt. Hur skulle det kunna gå till?
Kanske ser mamma hur jag funderar för hon säger: ”Varje barn som en kvinna bär på, sitter kvar i hennes kropp för alltid. Det bara är så.”

Om man tittar noga på min mage, så ser man att det är två ärr som löper över huden.
Ett streck för Alexander.
Ett streck för Anton.
Tittar man ännu noggrannare så ser man att det ena ärret är kortare. Det är för att förlossningsläkaren inte skar ett tillräckligt långt snitt när Anton skulle födas.
Plötsligt stövlar det in ytterligare ett gäng i operationssalen och överläkaren drar ut Anton med sugklocka. Anton, fast det vet vi ju inte då att han heter, gallskriker och alla i rummet drar en tyst suck av lättnad för att allt gick bra.
Ibland kommer tankarna på vad som hade kunnat hända om de inte snabbt hade fått ut honom med hjälp av sugklockan. Då dånar det i mina öron och jag orkar inte tänka klart tanken. Det är alldeles för hemskt.

Att spegla samhället

När jag samtalar om mitt författarskap brukar jag säga att jag vill spegla samhället i mina böcker.
Genom stallet eller genom fotbollsplanen.
Jag brukar säga att jag ser det stora genom det lilla.
Just nu skriver jag på uppföljaren till min fotbollsbok För lagets bästa. Jag skriver om hur det känns att behöva flytta från huset där man alltid har bott för att ens pappa har blivit sjuk och man inte längre har råd att bo kvar. Jag skriver om hur det känns att vilja återupprätta sin stolthet inför de gamla kompisarna. Att man gör det trots att det djupt där inne finns något som gnager, att man kanske sårar någon i jakten på att inte behöva bli sårad själv. Men jag skriver faktiskt inte ett endaste ord om det som just nu dominerar vårt samhälle: Coronapandemin.

Ganska nyligen har det kommit en bok som heter Corona: 19 författare om krisen. Jag är fruktansvärt osugen på att läsa den, trots att många av mina favoritförfattare deltar i antologin. Men det räcker med alla mina egna tankar som ständigt snurrar runt, runt i huvudet, de som kan få mig att vakna mitt i natten med bultande hjärta och ett tryck för bröstet.
Hur fan ska det gå?
För mig.
För oss.
För världen.
Jag behöver inte spä på den ångesten ytterligare.

Nåväl. När jag började planera och skriva på boken var det september. Smittotalen var låga, det såg fortfarande rätt ljust ut efter sommaren. Kanske var vi förbi det värsta? Tanken fladdrade genom mitt huvud: borde jag skriva om pandemin i boken? Lite grann bara?

Senare, i november, läste jag en artikel om hur många manus som skickats in till bokförlagen under pandemin. Säkerligen var de flesta dystopier som handlade om hur sjukdomar lamslog samhällen. Kanske var det i samma veva som jag såg Corona: 19 författare om krisen i bokhandeln och kände att det var otänkbart för mig att skriva om pandemin.
Istället har det känts befriande att skriva om hur killarna i Roslunden BK trängs i kön till glasskiosken. Eller hur fotbollssäsongen avslutas med fotbollsmatch mellan barnen och föräldrarna. Efter matchen grillar de korv och fikar.
Och trängs.
Jag längtar verkligen efter att få trängas igen.

Testläsare

Jag öppnar dokumentet från min testläsare Lotta (hon som har skrivit den fina serien Isa och minigänget) och bryter ihop av skratt. Har jag verkligen använt ordet ”nos” när jag menar hästens mule? Jo uppenbarligen.
En sökning i dokumentet visar att jag dessutom inte bara gjort det en gång. Utan ALLA gånger som jag hänvisat till hästens mule. Skämmigt va?

Jag är så tacksam över att jag har kompetenta testläsare att vända mig till. Alla ni som drömmer om att skriva böcker: skaffa en (flera!) bra testläsare. Jag tycker att följande (ej rangordnade) egenskaper är viktiga hos en testläsare:
1) Hen läser mycket.
2) Hen säger inte ”det här var väl bra” utan ger konstruktiv kritik om det som behöver förbättras.
3) Hen vågar vara ärlig.
4) Hen fördjupar sig inte i detaljer utan kan också se berättelsen från ett helhetsperspektiv.

P.S. Min hovtestläsare Ann-Charlotte har givetvis läst manuset också.
🙂

Söndagsångest

Igår var första ”söndagen” på tre månader som jag känt något som skulle kunna kallas för söndagsångest. För det första var det ju egentligen måndag igår, men det var sista kvällen på ett långt lov, typ som en söndag.

Port de Soller, en liten stad på Mallorcas västkust. Otroligt vackert.

Vår familj hade knappt någon gemensam ledighet sommaren 2018 och i höstas bestämde vi oss för att kosta på oss en resa. Barnen ville till Spanien. Det slutade med att vi köpte en charterresa till Mallorca. Jag har aldrig varit på charter förut. Ska erkänna att jag har haft många förutfattade meningar om just charter och det var ju synd. För det betyder ju att vi kanske har missat många fina resor bara för att jag trott att charter måste betyda fulla engelsmän, proppfull pool och dåliga hotell. Istället har vi haft en smått magisk vecka på ett jättefint hotell. Vi har ätit god mat, slappat vid poolen och vid havet och gjort mysiga utflykter. Jag tror dock att tidpunkten för vår resa kan ha spelat in. Vi åkte i försäsong vilket betydde få gäster på hotellet och massor av plats för oss som var där.

Vårt hotell Viva blue som ligger vid Playa de Muro.

Jag hade skrivstopp under resan. Skrev så intensivt veckorna innan att det nästan gick runt i huvudet. Nu släppte jag skrivandet helt, hade visserligen med mig skrivblocket ifall det skulle dyka upp en ovärderlig tanke till något av mina manus. Efter några dagar tänkte jag att om jag skulle ha med en charterresa i en bok någon gång så kunde jag samla på mig lite anteckningar om miljön. Jag började skriva ner betraktelser. Lösryckta. Om att busschauffören till transferbussen behövde hämta en mopp och hink med vatten för att en tidigare passagerare hade kräkts i bussen. Hur glada vi blev alla fyra i familjen när vi såg ett citronträd första gången. Att det är cyklister överallt på gatorna. Och sedan hände det där magiska: en berättelse tog form i mitt huvud.

Jag är egentligen inte alls sugen på att ha ett tredje manus på gång, MEN när det här händer så vet jag av erfarenhet att det bara är att skriva vidare. Det var så Drömmen om Chamir kom till, till exempel.

Söndagsångest då, varför hade jag det? Jo, kanske för att jag för första gången på tre månader insåg att imorgon skulle mina tre killar iväg till jobb och skola. De skulle träffa kompisar och kollegor, berätta om sin semester, prata om vad som hänt sist. Här hemma är det bara katten och jag. Och kattskrället ligger som vanligt och sover.

Men när jag skriver det här känner jag hur söndagsångesten också förbyts till glädje. För tänk att jag har möjligheten att jobba som författare på heltid och kan ägna all min arbetstid åt att skriva de där berättelserna jag har i huvudet.

Och DET ska jag göra nu.

 

Skriver nytt. Om hästar förstås.

Jag har påbörjat ett nytt skrivprojekt. Hästbok (förstås) med tänkt ålder 15+. Hästen i fråga har funnits på riktigt och det känns väldigt roligt men också som ett stort förtroende att faktiskt få skriva om någon annans älskling. Därför vill jag göra allt för att delarna om hästen ska vara så autentiska som möjligt. Hur var han att fånga i hagen? Att borsta? Att sadla? Vilka hyss hade han för sig? Alla dessa små detaljer blir med ens superviktiga. I de andra manusen jag skrivit så är det ju trots allt jag som bestämmer, men inte just här när det handlar om hästen.
Jag har dock lovat hästägaren att inte berätta vem hen är eller ha med detaljer om hens liv som stämmer överens med verkligheten. Därför har jag valt att förlägga berättelsen på en plats som liknar den by som jag och min vän Ann-Charlotte var på förra året. Ann-Charlotte, som är en etablerad författare, fick förra året ett vistelsestipendium på Mankellgården utanför Sveg. (Och jag fick följa med!) För oss storstadsråttor från södra Sverige var ju den här landsbygden tämligen exotisk. När Henning Mankell köpte gården utanför Sveg för att ge författare och dramatiker möjligheten att inspireras där var just en av tankarna att ge möjlighet till att inspireras av landsbygden, att visa att Sverige är väldigt mycket landsbygd. Det tog ungefär nio månader från att jag var där tills jag hade landat i hur den lilla by utanför Sveg skulle inspirera mig. Den ska bli fonden till hela berättelsen, vara som en egen karaktär och även fungera som antagonist.

Behöver jag säga att jag älskar det här skrivprojektet!

🙂