Inlägg

Publicerat

Är det för mycket begärt liksom?

Onsdagen den 4 oktober hade jag två önskningar:

  1. En kanebulle
  2. Ett förlagskontrakt

Två helt rimliga önskningar på kanelbullens dag för en författare som för tre veckor sedan fick ett mail från en förläggare på ett stort förlag i vilket det stod: detta är mycket välskrivet om viktiga frågor. Och så klart en rad om att förlaget skulle återkomma.

Sedan dess har jag väntat. Och aldrig gått någonstans utan min telefon. Herregud. Man vet aldrig när samtalet kommer. Eller mailet för den delen.

Nåväl tillbaka till den 4 oktober. Jag arbetade hemifrån och eftersom ”hemma” inte har gångavstånd till någon affär och jag inte orkade baka så önskade jag att när ungarna väl kom hem från skolan så skulle någon av dem tjata på att vi var tvungna att åka och köpa bullar. Men detta händer inte.
”Alltså det är gott med bullar”, säger den äldsta. ”Men jag måste inte ha någon.”
Samtidigt som detta ofattbara sägs kommer MAILET.

*konstpaus*

Det blev en refusering. Kanske den finaste jag någonsin kommer att få. Och det refuserades enbart på grund av tajmingen. (Jag förstår att det skapar frågeställningar hos läsaren av denna text men jag går inte in på det mer här ändå.)

Besviken? Jo självklart. Men samtidigt så var det en bekräftelse på att jag verkligen kan skriva riktigt, riktigt bra. Plus tips på hur man skulle kunna gå vidare. Dock inte hos dem. Så jag känner mig faktiskt ganska taggad på att kämpa vidare. Jag hoppas att fortsättning följer…

P.S. Jag förstår också om frågan ”men har inte människan redan två förlag att vända sig till?” uppkommer. Rimlig fråga. Det har jag. Men just de här två manusen som detta gällde faller inte inom deras ordinarie utgivning. Därför.

P.S.2 Jag och ungarna ska fira försenad kanelbullens dag i eftermiddag!

 

Publicerat

#boksmälla

Jag har lärt mig ett nytt ord. #boksmälla. Det tillstånd som inträder efter avverkad bokmässa. För mig har det givit symptom som glad, trött, full av energi och samtidigt lite mätt. Motsägelsefullt kanske, men det är faktiskt precis så det brukar kännas.

Jag har träffat mina skrivarvänner från utbildningen på Linnéuniversitetet. Sedvanligt torsdagskvällsmingel med vin i plastglas, chips och glada skratt. Så himla trevligt!

Jag har också lärt känna nya människor. Och träffat instagramvänner live. Det är också en höjdare. Tänk att ni finns på riktigt liksom. 🙂

Jag har träffat mina förläggare. Diskuterat en ny bokidé med den ena. Fått höra vem som ska göra omslaget till Drömmen om chamir av den andra. Nöjd med båda samtalen!

Officiellt utgivningsdatum för Anton och Teitur är 14 oktober men jag hade med mig ett gäng exemplar som jag gjorde skamlöst mycket reklam för känns det som så här i efterhand. Å andra sidan gav det resultat för jag sålde ju rubbet. Nu laddar jag inför releasefesten den 14 oktober.

Seminarierna i år imponerade inte lika mycket som förut. Bäst var Att möta intolerans med tolerans där bl.a. Gellert Tamas som skrivit Det svenska hatet deltog. Seminariet Dem vi gömde undan med Maj-Gull Axelsson och Ingrid Hedström var också väldigt bra. Om än ganska hårresande. Sverige har ett väldigt mörkt arv när det handlar om hur funktionshindrade har tagits omhand. Det var också spännande att lyssna på Kitty Crowther när hon berättade om sin skapandeprocess för boken Sagor om natten. Och att lyssna på Jennifer Niven om hennes bok Vända världen rätt.

Jag lyssnade också på Ebba Witt-Brattström om hennes bok Kulturkvinnan. Blev tvungen att köpa den och få den signerad och fick ju dessutom en liten pratstund med henne. Jag var helt star struck efteråt.

Man kan dock inte skriva om årets bokmässa utan att nämna Nya Tider och NMR:s demonstration vilket är något som gör mig arg, rädd och ledsen. Om ett år är det dessutom val i Sverige igen.

Ibland vill jag bara stoppa huvudet i sanden eller gömma mig under en filt och be omvärlden att ”väcka mig när det är över”. Men ett sådant beteende kommer inte hjälpa till att vända världen rätt. Så är det bara.

Publicerat

Bokmässan

En av årets höjdpunkter är snart här: Bokmässan! I år är det dock både bokmässepepp och bokmässedepp. Deppdelen behöver jag knappast gå in vidare på, den har fått oerhört stort utrymme i media. En del väljer att bojkotta mässan. Andra väljer att åka dit för att inte låta de mörka krafterna ta över. Det är en jättesvår fråga och det finns goda skäl för båda alternativen. Men vi åker som sagt.

Och så peppdelen. Träffa kompisar, lyssna på spännande seminarier och föredrag. Köpa böcker, titta på kändisar (jamen det är ju kul att få göra det!), mingla och dricka rödvin ur plastmugg.

Mina ”måsten” i år är följande:

  • Seminarium med Angie Thomas som skrivit den fantastiska The hate u give. (Fast nu har jag hört att hon inte kommer!?)
  • Seminarium med Kitty Crowther, som bla vunnit ALMA-priset.
  • Seminarium med Majgull Axelsson.
  • Seminarium med Samar Yazbek, författare från Syrien.
  • Mingel på torsdagkvällen med mina vänner från skrivarutbildningen ”Att skriva barnlitteratur”.
  • Fika på fredagen med fler personer från ovan nämnda utbildning.
  • Köpa massor av böcker.

Och så hänga med min man förstås. Det är tur att man är gift med en person som har samma intressen.

🙂

Publicerat

Ett drömprojekt

 

Förra hösten var jag och min familj i Japan. Innan vi reste dit hade jag en vag idé om att jag skulle vilja skriva något mystiskt och gärna inspirerat av Japan. Någon form av känsla fladdrade förbi mig, förmodligen väckt av minnen från min förra resa dit för 15 år sedan, och jag uppfylldes av den där känslan av åh, det vill jag skriva om. Vad nu ”det” var…
Sedan fortsatte ”det” att fladdra förbi mig under de 12 dagarna vi var där. Som när vi gick förbi den här shinto-porten till exempel. Alltså man måste ju typ komma till Narnia om man går upp där eller hur?

Eller när jag såg den här ön från bussen. Den ligger i Mutsu bay, norra Honshu. (Honshu är huvudön.) Ser ni den röda porten? Det måste också vara en port till Narnia, tror ni inte?

Eller när vi besökte det magiska Tokejitemplet i Kamakura. Vindlande gångar, lövsalar och grottor. Vilka bor där? 

Att skriva något inspirerat av dessa miljöer är ett av mina absoluta drömprojekt. Men att bara skriva om något för att det är en spännande och inspirerande miljö blir sällan en bra historia. Sedan får det finnas hur många ingångar till Narnia som helst.
Tio månader efter resan fladdrar fortfarande ”det” framför mig och jag lyckas inte fånga det. Så jag låter projektet vila så länge och hoppas att så småningom kommer ”det” att låta sig fångas…

Publicerat

Veckans hästbok – Den röda vanten

Jag har läst Den röda vanten av Malin Eriksson och Ingrid Flygare, en så kallad ”Läsa mera”-bok för barn på lågstadiet. Boken handlar om Stig, vars mamma har en stor häst som heter Jova. Stig vill gärna bli en duktig ryttare och han skulle också vilja att Ellen, en tjej i skolan som är duktig på att rida ska upptäcka honom. En dag tappar Stig sin röda vante på skolgården. Det är Ellen som hittar den, upptäcker att den luktar häst och hon och Stig börjar prata. Men nu när drömtjejen har upptäckt Stig, hur gör man då för att hon ska vara fortsatt intresserad? Kanske försöker man framställa sig själv som häftigare än man är. Kanske säger man som Stig, att man vågar rida fort på en stor häst, fast det inte är sant.
Nu måste Stig ta konsekvenserna av det han har sagt. Han måste lära sig att rida fort på Jova. Men Stig ramlar av. Inte bara en utan två gånger och efter andra ofrivilliga avsittningen kliver Stigs mamma in och erbjuder en lösning som innebär att Stig får låna en snäll ponny som Ellens mormor äger. Stig får med andra ord både möjlighet att vara med drömflickan och en möjlighet att lära sig rida.
Det här med att våga alltså… Jag tycker Malin Eriksson ger Stig en så fin möjlighet i och med att hon låter honom ta ett litet steg i taget där han kan känna sig trygg i varje innan han senare går vidare till nästa.
Några ord om illustrationerna också. Förutom att de är fina och passar perfekt till texten så tycker jag att Ingrid Flygare är riktigt skicklig på att fånga hästars kroppspråk!

Publicerat

The Omslag

Så här ser den alltså ut.
Min. Bok.
Kanske det finaste omslag som världen någonsin har skådat.

🙂

Publicerat

Semester

Idag återvände jag till jobbet efter fem veckors semester. Det känns alltid lite vemodigt när semestern når sitt slut. Jag tänker att sommaren är slut, fast det är den ju egentligen inte. Idag har solen skinit, det har varit varmt och när jag skriver detta sitter jag på vår veranda. Och kan en sitta utomhus så här sent på kvällen utan att frysa. Ja, då är det faktiskt fortfarande sommar.

Det har varit en bra semester men jag har också funderat väldigt mycket kring begreppet semester när en som jag inte bara har ett vanligt jobb utan också är författare, om än på deltid.
Jag hade stora planer för årets semester. Var helt inställd på att skriva klart råmanuset till ”Lellas häst” plus lite annat. Det började bra. Riktigt bra till och med. Fingrarna fullkomligt dansade över tangentbordet. Jag skrev tusentals ord per dag (sant!) och flytet var totalt. Tills det tog stopp förstås. Det var inte bara orden som tog slut. Min ork gjorde det också. Varför det?
Kanske för att det inte är rimligt att tro att jag under min semester ska kunna lägga all min tid på att skriva. För oavsett hur roligt det än är (och det är ju fantastiskt roligt) så innebär också skrivandet en prestation vilket i praktiken betyder att jag aldrig vilar. Jag ställde alltså undan datorn. Det var en ganska tuff insikt. För den innebar också att den där jättehögen med barn- och ungdomsböcker som jag hade tänkt läsa under semestern  inte var nöjesläsning utan ”jobbläsning”. Jag lämnade tillbaka nästan allihopa på bibblan. Sedan plockade jag fram det som jag kallar nöjesläsning. Natascha Wodins Sie kam aus Mariupol, till exempel. Tung, men fantastisk läsning.

Men idag började jag alltså jobba igen och då gjorde jag som jag brukar. Jag skrev på tidiga morgontåget till jobbet. Och då kändes det bara roligt!

 

Publicerat

Like a horse

Häromdagen gjorde jag en utflykt till Stockholm och då passade jag på att gå på Fotografiska museet för att se utställningen ”Like a horse”. Det är en sammanställning av olika fotografers fotografier och filmer i vilka människans relation till hästen skildras. Bilderna har setts lite här och var. Kanske har du sett bilden av den väldigt välfriserade fuxen i tunnelbanan eller i DN?
Själv var jag intresserad av att se utställningen eftersom jag ville få lite olika perspektiv på hur olika vi människor uppfattar just hästen, beroende på var vi kommer från, om vi ser hästen som ett nyttodjur eller ”husdjur”. Och givetvis också hur intresserade vi är av just hästar.

Jag skriver just nu på min tredje bok. Den utspelar sig på landsbygden, ett område med hård social kontroll och där lite utrymme finns för egna uppfattningar om hur man vill leva. En bygd där tjejer rider och killar ägnar sig åt motorsport, typ. Vad killarna exakt ägnar sig åt är inte viktigt i den här boken, bara vad de inte ägnar sig åt (alltså hästar) och vad de tycker om det, dvs hästar och ridsport.

I utställningen fanns det några bilder som gjorde mig väldigt obehaglig till mods. Till exempel ett fotografi av en ganska stor tonårskille som satt på ryggen på en häst som var alldeles för liten för honom. För mig blev just den bilden väldigt talande för killarna som kommer förekomma i min bok. Den där överlägsna känslan av att vilja ta makten och anse sig ha rätten att göra det. Och att på något vis inte inse att den han tar makten över är mindre än han själv och att det maktövertagandet knappast är svårt att göra. För mig handlar det också om att gå över en annan individs gräns och att kränka någons integritet.

Det fanns mycket mer att titta på förstås och jag tycker det var mycket sevärt även, eller kanske trots att jag lämnade museet med obehagskänslor i magen. Jag tror dock att det är den känslan jag bland annat vill gestalta i min bok.