Angelica Öhrn Författare

Den här veckan har jag läst två av böckerna i serien om Saga av Pia Hagmar och Maria Källström: Saga och Moses och Sagas nya vän. Båda är lättlästa, till och med i versaler för att underlätta läsandet ytterligare.
Trots det korta formatet så innehåller de här två böckerna många typiska hästboksdrag. Som att hästtokig flicka alltid, jag menar verkligen alltid, lyckas hitta en häst. I det här fallet är det Moses, en tjock shetlandsponny som smitit från en cirkus. Cirkusen är för övrigt något som Saga gärna vill gå på, men mamma har inte råd med cirkusbiljetter. Saga och kompisen Max återbördar Moses till cirkusen och som tack får de chansen att rida (vilket Max inte vågar) och en varsin biljett till cirkusföreställningen.

I Sagas nya vän, som är fjärde delen i serien börjar en ny tjej i klassen som heter Ina. Hon har en egen häst. Saga, som nu börjat på ridskola, blir utsedd till den nya tjejens bästis och får följa med till hennes stall och rida på hennes häst. Men Max får inte följa med. Vad Saga gör? Hon följer med Ina så klart. Och det här blir ju så oerhört trovärdigt i berättelsen. Jag kan bara gå tillbaka till mig själv, hur jag var som barn. Jag hade gjort allt för att få följa med till ett stall och rida. Även om hästägaren var den mest osympatiska person man kunnat tänka sig. Hade jag till och med sålt min egen lillasyrra? Ja kanske det.

Men besöket hos Ina och hennes häst Olle blir inte alls som Saga har tänkt sig. Olle är för svår för Saga och Ina hetsar henne till att prova hoppning vilket Saga inte gjort förut. Saga ramlar av och när hon ligger där på marken medan Ina skrattar åt henne inser Saga att Ina inte är en snäll vän och att hon själv inte varit snäll mot Max. Hon får krypa till korset och be Max om ursäkt.

Med tanke på hur många hästböcker (och andra böcker) som Pia Hagmar har skrivit är det kanske inte konstigt att hon lyckas så väl med att skriva en riktigt typisk hästbok på så få ord. Men ändå. Jag tycker det här är riktigt bra.

Lin Hallberg har skrivit ett gäng hästböcker för ungdomar. Den första kom 2009 och heter Adzerk – den vita hingsten och utspelar sig till stor del i Mongoliet. För övrigt en av mina storfavoriter. Sedan följde ytterligare två böcker: Vem är du Johanna, som också utspelar sig på Island och Hemma kanske inte är en plats i vilken läsaren får åka till Argentina och Uruguay.

I boken Orkans öga blir huvudpersonen Kim skickad till släktgården i Värmland, en plats som framställs som nästan löjligt exotisk. I stallet på släktgården möter hon Orkan, en häst som har blivit svårt misshandlad och inte längre litar på människor utan tar varje chans att fly. Och framförallt flyr han till Vildskogen, som gömmer på en mörk hemlighet. På släktgården finns också släktingen Mejt, en äldre, barsk kvinna som inte verkar det minsta intresserad av Kim. Hon har slut på pengar, släktgården är hotad. Den rika grannen vill köpa skogen av henne, men släkten är bunden vid skogen och att sälja för att få in pengar är otänkbart. Därför ordnas en tävling mellan Kim och Orkan och grannens son och hans häst. Insatsen är Vildskogen.

Här finns många klassiska hästboksingredienser. En rik, girig och delvis elak familj som antagonist. En barsk, äldre hästmänniska som är ointresserad av den unga huvudpersonen, med inställningen att huvudpersonen först måste visa sig vara värdig innan den får förtroende. Här finns också en flicka som just förlorat en älsklingshäst. Och det är också samma flicka som sedan tar sig an den svåra hästen och lyckas få den tam. Här finns också stallkonflikt i form av avundsjuka. I Mejts stall finns nämligen redan Molly. Men det är för ovanlighetens skull inte den nya tjejen som sätts på plats, utan tvärtom. I slutet av boken blir sedan den rike grannsonen kär i Kim. Det hade författaren verkligen kunnat skippa.

Förra sommaren köpte jag en tysk hästbok, Ostwind – zusammen sind wir frei/rückkehr nack Kaltenbach. I den blir också en tjej skickad till en avlägsen släktgård. På gården finns en misshandlad häst vars förtroende hon lyckas vinna. Även här finns en äldre, barsk, kvinnlig släkting och pengaproblem så stora att släktgården förmodligen kommer gå dem ur händerna. Om inte Ostwind och tjejen lyckas vinna en hopptävling mot den rika grannen förstås…

Det är alltid vanskligt att läsa om barndomsfavoriter. I bästa fall bjuder läsningen på en fördjupning av barndomsupplevelsen då en upptäcker att i berättelsen finns ett djup som talar lika mycket till en vuxen läsare som till barnet som berättelsen är skriven för. I sämsta fall upptäcker en att berättelsen endast är en radda sammanfogade episoder och att personerna i boken är endimensionella och inte heller utvecklas. Precis det händer när jag läser om min gamla favorit Här kommer hemliga hästklubben.

Men det tar emot att såga boken på det viset. För bortsett från en i princip obefintlig dramaturgi och ”platta” personporträtt så finns en enorm energi i texten. Fem tjejer och fem hästar sticker iväg på en två veckor lång uteritt tillsammans och de har jättekul. Verkligen jättekul. Under den här tiden lever de sin dröm och allt är mysigt och trevligt och det värsta som händer är att de vaknar mitt i natten av att ett gäng fåglar satt sig på tältduken och tjejerna tror att de är spöken. Själv minns jag hur tilltalad jag var av frihetskänslan som boken förmedlade. Tänk att deras föräldrar lät dem sticka iväg på det där viset.

Här kommer hemliga hästklubben publicerades för första gången 1984 och har förstås försvunnit ur det vanliga sortimentet för länge sedan. Men den går att hitta på till exempel Bokbörsen. Boken är skriven av Monica Alm som tydligen var pseudonym för Rune Olausson. Det var nytt för mig.

Jag har funderat på vad jag vill fylla den här bloggen med.  Jag har inte tänkt klart ännu, men en sak jag vet att jag vill lyfta fram är min favoritgenre hästböcker. Därför tänkte jag en gång i veckan att recensera en hästbok. Det kommer att bli både gamla och nya. En del går att köpa i bokhandeln. Vissa kanske en bara hittar på antikvariat och loppisar eller hemma hos en gammal hästboksfantast. Nu kör vi!

Först ur är A devil to ride av Patricia Leith som är andra delen i serien ”Jinny at Finmory”. Den skrevs på sjuttiotalet men kom i nytryck relativt nyligen och flera av delarna går att köpa på Adlibris.

Den första delen (som jag ännu inte har läst) råkade jag ha hemma, dock på svenska och då heter huvudpersonen Linda. I den räddar Jinny/Linda arabstoet Shantih från en cirkus där hon blivit illa behandlad. Som en följd av detta är hon livrädd för spön och givetvis för plötsliga ljud, saker som uppenbarar sig utan förvarning m.m. I ”A devil to ride” försöker Jinny att komma till rätta med Shantih, få henne lugnare och så småningom bli en bra ridhäst. Det går inte bra. I samma veva flyttar en rik familj till byn. Dottern Clare är en duktig ryttare som vinner alla tävlingar hon ställer upp i. Jinny bestämmer sig för att lära känna Clare och få henne att hjälpa henne att träna Shantih. Men Clare är allt annat än trevlig och när hon till slut (nedlåtande) bestämmer sig för att ändå hjälpa Jinny med Shantih blir det inte alls som Jinny har tänkt sig.

Det här är en ganska typisk brittisk ”pony book”. En tjej som är (åtminstone lite) fattig och inte kan så mycket om hästar får eller köper en häst som åtminstone i början är alldeles för svår för henne. Som antagonist finns en rik och osympatisk person som skulle kunna hjälpa till och i många fall gör det, dock mest för att själv få visa upp sig och trycka ned den som behöver hjälp. Oftast framställs den här rika personen tämligen onyanserat: rik och osympatisk. Som barn uppskattade jag det. Det kändes på något vis trösterikt att den här rika personen som hade allt det där jag längtade efter ( en häst) faktiskt var rätt genomrutten som person. Som vuxen läsare stör det mig något att personen framställs så onyanserat. Men, hästböcker har inte fyrtioåriga kvinnor som tänkt målgrupp…

När en läser boken så märker en dock att Jinny hela tiden har lösningen med Shantih inom räckhåll och den lösningen är hennes egna sunda förnuft som säger henne att hårdare tag inte alls är det som Shantih behöver för att bli en lugn häst. Och därmed finns det alltså ytterligare en antagonist i berättelsen, nämligen Jinnys egna självförtroende. För hur skulle hon kunna veta bättre än Clare som faktiskt har vunnit massvis med tävlingar och har topphästar hemma i sitt stall? Trots den väldigt onyanserade Clare så tycker jag att det här är en riktigt bra bok. Nu ska jag läsa första delen i serien också!