Inlägg

Publicerat

Veckan som kommer

Medan jag väntar på att min första bok ska anta fysisk form och att fler av mina manus ska bli antagna och jag kan kalla mig för författare på riktigt, så är det i alla fall tur att jag har en vän som kommit så långt. Ännu bättre är det att vännen i fråga blir tilldelad vistelsestipendier och sedan väljer mig som sällskap. Faktiskt, det känns lite grann som att stipendiet är till mig också.

🙂

På söndag är det äntligen dags för min och Ann-Charlottes andra stipendie- och skrivarvecka tillsammans. Förra året hade vi en toppenfin vecka på Mankellgården i Sveg. I år går resan till Alltidhults gamla skola i Blekinge.

Förutom att träffa Ann-Charlotte förstås ser jag fram emot en hel veckas skriv- och funderartid. Det var så oerhört värdefullt förra året och jag räknar iskallt med att det blir samma sak i år igen.

Mankellgården ligger i byn Överberg, strax utanför Sveg. Magiskt vackert.
Publicerat

Hitta på namn

Kan man börja skriva utan att ha ett namn på sin karaktär?
Ungefär den frågeställningen förekom i vår ”skrivgrupp” på facebook för ett tag sedan. Vi hade väldigt olika inställning till detta. För några var namnet oerhört viktigt och det var därmed otänkbart att ens tänka sig att börja skriva utan att ha det klart för sig. Jag tänker mig, utan att veta bergsäkert, att namnet blir en väldig tydlig identitetsbärare för dem. På motsatt sida av skalan satt jag. Jag hinner eller orkar oftast aldrig tänka ut ett namn innan jag börjar skriva. Anledningen till det är att personen som jag vill skriva om oftast kommer till mig i form av en känsla och då gäller det att hoppa på den känslan så fort det bara går. Jag hinner inte tänka ut något namn då. Därför består mina råmanus av en massa personer som heter AA, BB, CC eller hästar som heter häst1 och häst2. Som tur är finns ju funktionen ”search and replace” i word. För hur det än är så måste jag ju komma på ett namn så småningom. Ett riktigt bra namn lyfter en text och det är värt att lägga mycket tid och energi för att det ska bli bra. Men som sagt, det är inte en förutsättning för mig för att överhuvudtaget kunna skriva.

Det här med skrivprocesser är oerhört spännande, tycker jag. Tänk så olika alla gör. Och tänk att inget är rätt eller fel. Det gäller bara att hitta den metod som funkar bäst för just dig.

 

Publicerat

Roliga saker

Det har hänt flera roliga saker under veckan.
Vem som ska göra omslaget till min bok till exempel.
Och att det den 14 oktober blir boksläppskalas på Västerås stadsbibliotek!
Hurra, hurra.

Så med det tar jag helg.

🙂

Önskar alla en härlig helg i aprilsolen!

Publicerat

Gulliga döden

Vi måste prata mer om årets ALMA-pristagare, Wolf Erlbruch! Jag köpte en av hans böcker, Ente, Tod und Tulpe  i somras när vi var i Berlin. Måste dock erkänna att jag inte hade koll på att det var just honom. Nä, anledningen till att jag köpte boken var att ”Döden” i boken var så vansinnigt söt. Ett skelett klätt i rutig klänning, strumpor, svarta loafers och vantar. Och hen ser ju så snäll ut.

Alla som haft en fyraåring omkring sig, eller minns sin tidiga barndom väl, har säkert varit med om kvällar då barnen är ledsna och inte kan sova för ”tänk om jag dör i natt”. ”Eller om du, mamma (valfri person som barnet tycker om) gör det”.

Det jag tycker så mycket om i den här boken är att Döden gestaltas som något snällt, något som inte är farligt och som kommer för att hämta en, när personen själv är redo för det. Jag hoppas givetvis att det är långt kvar för min egen del. Men när det är dags skulle jag inte ha något emot ifall det kom ett gulligt skelett klätt i hellång, rutig klänning som tog mina händer och frågade: ”vill du att jag värmer dig?”

 

Publicerat

Skriver nytt. Om hästar förstås.

Jag har påbörjat ett nytt skrivprojekt. Hästbok (förstås) med tänkt ålder 15+. Hästen i fråga har funnits på riktigt och det känns väldigt roligt men också som ett stort förtroende att faktiskt få skriva om någon annans älskling. Därför vill jag göra allt för att delarna om hästen ska vara så autentiska som möjligt. Hur var han att fånga i hagen? Att borsta? Att sadla? Vilka hyss hade han för sig? Alla dessa små detaljer blir med ens superviktiga. I de andra manusen jag skrivit så är det ju trots allt jag som bestämmer, men inte just här när det handlar om hästen.
Jag har dock lovat hästägaren att inte berätta vem hen är eller ha med detaljer om hens liv som stämmer överens med verkligheten. Därför har jag valt att förlägga berättelsen på en plats som liknar den by som jag och min vän Ann-Charlotte var på förra året. Ann-Charlotte, som är en etablerad författare, fick förra året ett vistelsestipendium på Mankellgården utanför Sveg. (Och jag fick följa med!) För oss storstadsråttor från södra Sverige var ju den här landsbygden tämligen exotisk. När Henning Mankell köpte gården utanför Sveg för att ge författare och dramatiker möjligheten att inspireras där var just en av tankarna att ge möjlighet till att inspireras av landsbygden, att visa att Sverige är väldigt mycket landsbygd. Det tog ungefär nio månader från att jag var där tills jag hade landat i hur den lilla by utanför Sveg skulle inspirera mig. Den ska bli fonden till hela berättelsen, vara som en egen karaktär och även fungera som antagonist.

Behöver jag säga att jag älskar det här skrivprojektet!

🙂

Publicerat

När skriver du egentligen?

Hur hinner du? Och när skriver du egentligen? De frågorna får jag ofta. För det här med att få tid att skriva, det är verkligen inte lätt. För det första så gäller det att inse att skriva måste man göra oavsett om man har inspiration eller inte. Och det bästa (för de flesta skulle jag vilja hävda) är att skriva lite varje dag. Längre uppehåll gör tyvärr att man tappar tempo och rörelse i texten. Å andra sidan kan det finnas perioder då man inte får ur sig något alls och då kan det vara bättre att helt enkelt inte skriva något alls utan tillåta sig att ladda ur och ladda om.

Men när skriver jag då? Jag går upp tidigt fyra dagar i veckan för att ta 6.02-tåget till jobbet. Efter att ha gjort min dagliga ”omvärldsbevakning” plockar jag fram anteckningsblocket och skriver på en scen i mitt pågående manus. Allra mest får jag ur mig ifall jag funderat innan läggdags på vad jag ska skriva om på morgonen. Fråga mig inte varför.

Mina anteckningar är dock oerhört skissartade. Kommer jag på en superformulering skrivs den givetvis ner ordagrant. Annars blir det ofta inte ens fullständiga meningar. Men det gör inte så mycket. Det kan jag fixa till senare. Nämligen på mina författarfredagar. En dag i veckan är jag nämligen ledig från mitt brödjobb. Medan kidsen går i skolan ägnar jag mig helhjärtat åt mitt skrivande. Och det känns oerhört lyxigt.

En bieffekt som jag absolut inte hade räknat med när jag gav mig själv så mycket mer tid till skrivande var att jag skulle gripas av känslan att jag faktiskt inte alls har mycket tid till att skriva. Istället har jag alltså fått känslan att jag skulle kunna bli så mycket bättre om jag hade åtminstone en dag till i veckan då jag bara kunde skriva. Att den tid jag har till förfogande inte räcker alls. Det är dock troligt att jag skulle känna precis likadant om jag faktiskt hade två skrivardagar i veckan. Att jag skulle kunna bli ännu bättre om de var tre istället.

För att återgå till frågan i detta inläggs titel. Hur hinner du? Kanske är det bättre att fråga vad det är jag inte gör. Som att titta på TV. Eller vara social på kvällar, helger och semester. Jag har aldrig något att tillägga när andra pratar om TV-serier på fikarasterna. Och medan andra människor helst ägnar ledig tid åt att umgås, så lägger jag helst tiden på att vara social med mina fiktiva karaktärer. Förutom min egen familj förstås. De har jag alltid tid för.

Publicerat

Tänk att det ska vara så svårt

Nu har jag kickat igång min blogg, det vill säga jag har lyckats få den att se ut ungefär som jag vill och jag har ungefär lärt mig hur wordpress fungerar. Bara att sätta igång och blogga då.

Eller?

Men tänk att just det ska vara så svårt? Egentligen är det inte många ord som behöver skrivas. Jag tänker mig att ett blogginlägg skulle kunna vara någonstans mellan 200-300 ord (Jag har nu skrivit 73). Det är inte mycket. Min debutroman som kommer ut i september innehåller typ 60 000 dito. Och på jobbet ramlar det snabbt ut fina myndighetsrapporter från mina flinka fingrar. De innehåller förstås inte så många som 60 00 ord, men betydligt fler än 300. Alltså. Hur svårt ska det då vara att skriva ett blogginlägg på 200-300 ord?
Tydligen jättesvårt, för ett blogginlägg ska ju helst vara intressant eller roligt. Och det ska förstås locka tillbaka dig som läsare imorgon och i övermorgon och övermorgonsmorgon … Inte undra på att en får prestationsångest.

Så istället sitter jag här och typ svettas över att jag inte får ur mig något. Inte ett endaste vettigt ord. Bara en lång rackarns svada som ingen kommer att vilja läsa. Än mindre vilja återkomma till. Ja herre gud. Men, ge mig en chans till. Titta in i morgon också så får vi se om det blivit något bättre.

Nu är jag igång i alla fall!

🙂

(Och det blev 230 ord!)