Det är alltid läskigt att låta förlaget läsa manuset som man håller på att skriva. Jag borde vara van vid det här laget. Det jag skriver på är tredje delen om fotbollslaget Roslunden BK, tillika min sjätte bok på Ordalaget bokförlag. Ändå blir det bara läskigare och läskigare att låta dem läsa. Och jag förstår inte varför.
Under januari månad har jag skrivit intensivt på manuset. Jag började med att skriva slutet. När jag skrev del två i serien, så dröjde jag alldeles för länge med att skriva slutet, vilket ledde till ett onödigt långt famlande och ett spretigt manus där jag inte visste vad för sorts historia jag egentligen ville berätta. Nu är slutet redan skrivet och det känns som en befrielse. Jag vet vart jag ska!
Sedan skrev jag berättelsen mer eller mindre från början. Och det flöt på bra.
Förlaget fick inte läsa allt jag har skrivit på manuset, slutligen blev det ungefär en tredjedel som jag skickade till dem. Den första tredjedelen. Slutet får ingen läsa ännu. Det är alldeles för skört för att kommenteras.
Nu har jag fått kommentarerna på texten. Som vanligt oroade jag mig i onödan.
Hanna på förlaget skrev (bland annat): ”Jag tycker att det känns mycket bra! Det är roligt att det är två så pass olika karaktärer, med olika förutsättningar, man får följa.”
Kommer jag vara mindre nervös vid nästa inskick? Förmodligen inte.
Känns inte allt ganska motigt just nu? Det är mörkt, den vinter som kom, försvann, dagarna segar sig fram och efter jobbet är det svårt att ta sig för något. Det kanske man i och för sig inte måste, men ändå. Jag har lite svårt för den där ”vill-inte-orkar-inte-göra-något-känslan”.
Kanske är det därför som det passar ganska bra att göra en stilla reflektion över det gångna året.
2021. Du har varit ett rätt bra år, trots pandemin.
Så. Därför tänkte jag berätta om allt bra som har hänt mig som författare i år.
Skryta lite, typ.
För som författare tvivlar jag nästan ständigt på mig själv och gång på gång känns det som jag inte åstadkommer något. Så, därför behöver jag påminnas. Och påminnelsen kommer här:
Fakta omkäpphästar släpptes i januari 2021 och hade vid årets slut sålt slut och är därför på tilltryck!
Den här godingen, För lagets bästa hände det en massa bra saker med.
Den blev ljudbok
Den sålde också slut och behövde tryckas om på nytt.
Den blev dessutom nominerad till Barnens romanpris i Karlstad och har under hösten lästs av fler än 600 sjätteklassare. I januari 2022 får vi veta vilken av de nominerade böckerna som har vunnit.
I augusti 2021 släpptes uppföljaren till För lagets bästa, nämligen Rätt i mål och den har fått finfina recensioner. Dessutom har förlaget bett mig att skriva ännu en bok om barnen som spelar i Roslunden BK! Den kommer till hösten. Hurra för det!
Foto: Erik Jersenius, VLT
Vår läsfrämjande projekt Läs, Berätta, Skriv! har gått jättebra. Vi fick en otroligt fin artikel i VLT.
Kulturrådet har dessutom beslutat att vi får fortsatta medel så att författarskolan kan fortsätta i höst.
Och för att fortsätta skrytet:
Jag har fått ytterligare ja på manus, men eftersom avtal ej är påskrivet ännu, törs jag inte säga så mycket mer om det ännu …
Jag tilldelades 100 000 kronor i stipendium från Författarfonden. 100 papp. Helt. Galet.
Jag skrev klart Lellas häst. Det återstår att se om det blir en bok eller inte. Jag älskar det manuset. Oavsett, så är jag glad att jag skrev klart.
Jag hade flera författarbesök på bibliotek. Så himla roligt.
Jag har redan fått flera bokningar inför nästa år. Hurra för det!
Jag gick skrivarkurs för Monika Fagerholm igen. Det var otroligt givande. Jag har dock inte skrivit mer på manuset sedan dess. Jag har känt att det behövt ligga till sig och nu har jag landat i en annan insikt om hur jag ska jobba vidare med det.
Jag skrev en science fiction-novell och blev överväldigad över hur kul det var. Jag ska jobba vidare med den. Kanske skicka in till någon tävling. Kanske skriva fler på temat.
Om några veckor firar vi in ett nytt år. 2022. Det finns mycket att se fram emot.
I januari blir det boksläpp av Fakta om kaninhoppning. Den går att bevaka i internetbokhandeln redan nu.
Jag ska skriva min tredje fotbollsbok och även de där andra manusen jag fått antagna.
Jag tänker skriva klart mitt vuxenmanus, ser fram emot att ha författarskola för barnen på Bäckby fritidsklubb.
Jag ser fram emot nya samarbeten, nya böcker att skriva.
Det började lite av en slump. Jag frågade min författarvän Ann-Charlotte om hon ville göra ett bokbyte. Min För lagets bästa mot hennes Minifakta om kattungar. (Min son, Anton äääälskar gulliga kattungar.) Det ville hon gärna. Jag fick till och med två böcker, förutom boken om kattungar fick jag även motsvarande bok om hundvalpar.
”Fast tror du inte att de här är lite för lätta för Anton?” frågade hon när vi gjorde bytet.
Jag öppnade böckerna och bläddrade i dem. De är fullmatade med fina bilder, men texten var, precis som titeln antyder, i lättaste laget för min son. Men jag kanske kände några andra barn som den inte skulle vara för lätt för. Och idén till boklotteriet var född.
Lyckan är stor, när man har vunnit en bok!
Att lotta ut böcker har blivit ett stående inslag för Läs, Berätta, Skriv!
Böckerna har författarkollegor och vänner skänkt. Vi har också fått ett gäng från Region Västmanland och Bäckby bibliotek.
Böckerna vi lottar ut handlar om allt möjligt. Hästar, spöken, kompisrelationer, fotboll. You name it! Fotboll och spöken är mest populärt, både hos tjejer och killar. Barnen älskar lotteriet. Lyckan är stor när man har vunnit en bok. Och bäst av allt tycker vi vuxna, är att barnen faktiskt läser böckerna på sin fritid.
Att äga en bok. Gör det verkligen så stor skillnad?
I Sverige har vi ju även folkbibliotek, som finns till för att alla ska ha möjlighet att ta del av litteratur. Det är en fantastisk resurs som vi ska vara stolta över och rädda om.
Men för att man ska kunna utnyttja biblioteket, krävs det att man för det första vet att biblioteket finns. Man behöver veta var det ligger och att man kan skaffa ett lånekort.
Jag har nog ändå trott att det är självklar kunskap hos de flesta. Men, jag har fått tänka om.
Hur som helst. Nu när vi har märkt att effekten av att äga en bok, att alltid ha tillgång till en bok i hemmet är så positiv, så jobbar vi nu med att hjälpa barnen att hitta till biblioteket. I fredags var det ett helt gäng barn som tog med sig lånekortsansökan hem för vårdnadshavaren att skriva på. På fredag kan barnen förhoppningsvis ta nästa steg: låna böcker! Och på så vis kommer de ha ständig tillgång till ny och spännande läsning. Låter inte det toppen ändå?
När jag samtalar om mitt författarskap brukar jag säga att jag vill spegla samhället i mina böcker.
Genom stallet eller genom fotbollsplanen.
Jag brukar säga att jag ser det stora genom det lilla.
Just nu skriver jag på uppföljaren till min fotbollsbok För lagets bästa. Jag skriver om hur det känns att behöva flytta från huset där man alltid har bott för att ens pappa har blivit sjuk och man inte längre har råd att bo kvar. Jag skriver om hur det känns att vilja återupprätta sin stolthet inför de gamla kompisarna. Att man gör det trots att det djupt där inne finns något som gnager, att man kanske sårar någon i jakten på att inte behöva bli sårad själv. Men jag skriver faktiskt inte ett endaste ord om det som just nu dominerar vårt samhälle: Coronapandemin.
Ganska nyligen har det kommit en bok som heter Corona: 19 författare om krisen. Jag är fruktansvärt osugen på att läsa den, trots att många av mina favoritförfattare deltar i antologin. Men det räcker med alla mina egna tankar som ständigt snurrar runt, runt i huvudet, de som kan få mig att vakna mitt i natten med bultande hjärta och ett tryck för bröstet.
Hur fan ska det gå?
För mig.
För oss.
För världen.
Jag behöver inte spä på den ångesten ytterligare.
Nåväl. När jag började planera och skriva på boken var det september. Smittotalen var låga, det såg fortfarande rätt ljust ut efter sommaren. Kanske var vi förbi det värsta? Tanken fladdrade genom mitt huvud: borde jag skriva om pandemin i boken? Lite grann bara?
Senare, i november, läste jag en artikel om hur många manus som skickats in till bokförlagen under pandemin. Säkerligen var de flesta dystopier som handlade om hur sjukdomar lamslog samhällen. Kanske var det i samma veva som jag såg Corona: 19 författare om krisen i bokhandeln och kände att det var otänkbart för mig att skriva om pandemin.
Istället har det känts befriande att skriva om hur killarna i Roslunden BK trängs i kön till glasskiosken. Eller hur fotbollssäsongen avslutas med fotbollsmatch mellan barnen och föräldrarna. Efter matchen grillar de korv och fikar.
Och trängs.
Jag längtar verkligen efter att få trängas igen.
Så var sommarsemestern slut och jag vet inte alls om jag är redo för höst. Är ni?
Ni som följer mig på instagram har under sommaren fått ta del av bilder på solnedgångar vid hav och sjö, mysiga fikastunder och utställningar. Idylliskt så det förslår.
Det är inte riktigt hela sanningen om sommaren. I början av juli drabbades vår familj av en tragedi. Jag vill inte skriva om vad det var som hände här, men händelsen följde oss som ett svart ångesthål genom sommaren. Kanske kan man sammanfatta sommaren som att det både varit underbara stunder vid olika vatten som nattsvart ångest? För många stunder har verkligen varit fantastiska. Men sorgen och ångesten har hela tiden existerat sida vid sida …
Jag bestämde sent i våras att ta helt ledigt från författandet under sommaren.
Det var jättesvårt.
Det kröp i kroppen som någon slags abstinens över att inte få skriva. Så höll det på i nästan tre veckor. Sedan kom lugnet och alla bra tankar och idéer.
Jag hade köpt en ny anteckningsbok som jag döpte till Sommaren 2020, för jag räknade ändå iskallt med att få en hel del idéer under sommaren. Blocket bar jag med mig för det mesta och när en viktig tanke eller idé poppade upp i huvudet skrev jag ner den och kunde därmed släppa den utan oro för att den skulle glömmas bort.
Och det är verkligen så att när man tillåter sig själv att släppa taget, ja då finns det möjlighet för något annat att dyka upp och ta plats.
Jag har också läst en himla massa böcker under ledigheten. Och jag har definitivt tagit mitt ansvar för att de fysiska bokhandlarna i Västerås, Falun, Avesta, Söderköping och Uppsala ska överleva. Bra va?
🙂
Men nu är det alltså dags att ta itu med höstterminen, vare sig jag vill ha höst eller inte. Det första som händer är att min nästa bok släpps den 20 augusti! Boken heter För lagets bästa och handlar om vänskap och fotboll. Passar utmärkt för barn i åldern 9-12 år. Det kommer också att bli en releasefest den 10 september på Karlsgatan 2. Mer information kommer!
I januari blir det boksläpp av 