Etikett: författarliv

Publicerat

Författarens sommarlov

Så blev det sommar och jag kan inte göra annat än konstatera att planerna på att blogga åtminstone en gång i veckan har gått i stöpet.
Men även om det inte blivit ett endaste blogginlägg sedan sista januari så tänkte jag sammanfatta det här halvåret ändå. För övrigt några av de märkligaste månaderna i mitt liv. Och det är jag säkerligen inte ensam om att tycka. Vi kommer att minnas den här pandemin länge.
Men bortsett från den och allt som var tvunget att ställas in, så har det ändå hänt en hel del.

Min femte bok, Det brinner, Chamir kom ut i handeln och fick flera fina recensioner. Länkar till dessa, om nu någon skulle vara nyfiken finns på min hemsida.

Jag har gått skrivkurs för Monika Fagerholm. I regi av Region Västmanland. Det har varit oerhört lärorikt och så här efteråt känns det som att allt jag skriver från och med nu kommer vara ungefär tusen procent bättre. Jag har skrivit ett första utkast till första halvan av det som jag hoppas ska bli min första vuxenroman. Arbetsnamnet är Tystnaden som modersmål. Mer än så vill jag inte berätta i nuläget. Skaparprocessen kan vara så skör ibland och med det här manuset är det skörare än någonsin.
Hur som helst kommer det bli en fortsättning på kursen i höst och det ser jag mycket fram emot.
Jag har också lösa planer på att göra två kortare researchresor nu under sommaren. Vi får se.

Jag skrev också klart fotbollsboken, För lagets bästa, som kommer ut den 20 augusti. Förlaget och jag hoppas på att det blir en serie. Jag har skrivit ett synopsis som jag har fått ok på, men inte börjat skriva ännu. Releasefest är planerad till den 10 september. Håll tummarna för att den går att genomföra!

Varje vecka har jag och min nya kollega, Irja varit på fritidsklubben i Bäckby för vårt läsfrämjande projekt, Läs, Berätta, Skriv! Det har varit oerhört lärorikt. Ganska omtumlande om jag ska vara ärlig. Men det har blivit väldigt bra och vi fortsätter till hösten. Det ser jag fram emot. Projektet har en egen blogg som uppdateras betydligt oftare än denna. Bloggen finns här.

Slutligen fick jag och min författarvän Ann-Charlotte okej på ytterligare ett manus. Vi har inte skrivit på avtalet ännu, så mer information kommer. Men ett himla roligt ämne är det, så mycket kan jag avslöja.

Men nu ska jag ta sommarlov. Jag ska läsa böcker, bada och ta långpromenader. Skriva tänker jag i princip inte göra alls. Det har varit en väldigt intensiv vinter och vår och jag behöver vila, fylla på med nytt innan jag kan få ur mig nya berättelser.

Trevlig sommar!

Publicerat

Vad händer 2020?

God fortsättning på det nya året. Ja, årtiondet till och med! Hoppas att helgerna varit bra. Själv har jag levt i julbubblan och inte gjort mer än nödvändigt. Jätteskönt.

Jag har ett otroligt spännande projekt på gång under 2020. I samband med att jag deltog på den närodlade kulturdagen på Bäckby i november förra året, så kom jag i kontakt med en av arrangörerna, Irja Holtter. Jag berättade om ett skrivprojekt jag skulle vilja göra, men inte visste hur.
Irja sa: Vi gör något tillsammans! 
Ansökan om pengar skrevs och innan jul fick vi bidrag beviljat från Region Västmanland. Så nu kör vi!

Vad är det vi ska göra då?
Jo, ett integrerat läs- och skrivprojekt med barnen på Fritidsklubben i Bäckby. Bäckby finns med på polisens lista över utsatta områden i Sverige.
Irja ska genomföra en läsecirkel med barnen, som till att börja med kommer att innebära högläsning och efterföljande boksamtal. Målet är att öka barnens läsförmåga och intresse för läsning.
Jag genomför skrivdelen av projektet och målet är en kapitelbok för åldern 9-12 år som jag skriver.
Idén kom till på följande sätt: I höstas skrev jag på en fotbollsbok för samma åldersgrupp (utkommer i augusti för övrigt).
I höstas, mitt under skrivprocessen, spelade min sons lag match mot FC Europa (ett av Bäckbys fotbollslag) och det blev så smärtsamt uppenbart för mig att jag återigen skrev en bok som handlar om vita medelklassbarn som egentligen har det mesta serverat. Det är absolut inte något fel med det. Men de andra böckerna, de som utgår från barn som inte kommer från välmående medelklassmiljöer, behövs det många fler av! Och under den där fotbollsmatchen kände jag att jag gärna skulle vilja skriva en sådan bok. Men jag insåg också att det skulle vara omöjligt så länge som jag inte hade någon kontaktyta med dessa barn. För att en sådan bok ska bli trovärdig och värdig, då måste man träffa barnen och lyssna på deras berättelser. Annars är risken stor att det blir en bok full av fördomar.
Därför ska jag hänga på Fritidsklubben under vintern och våren. Lära känna barnen, lyssna på vad de har att säga och sedan skriva en spännande och engagerande bok utifrån detta.
För att boken ska bli just trovärdig och värdig, kommer några av barnen på Fritidsklubben att ingå i en referensgrupp för boken.

Visst låter det spännande?

Publicerat

Finns det s.k. stjärnförfattare bland de svenska barnboksförfattarna?

Den här terminen pluggar jag deltid. Kursen heter Att skriva barnlitteratur 2 och ges på distans av Linnéuniversitetet.
En av delkurserna handlar om Litteratursociologi. Det skulle man kunna beskriva som allt runtomkring litteraturen, t.ex. bokförlag, recensenter, författarekonomi, litteraturpolitik, osv osv.
Jag tänkte dela med mig av en del av det jag skrev om i det ämnet. Kommentera gärna. Det är ett intressant och angeläget ämne som mår bra av att diskuteras.
Boken jag läst och utgått från är Litteraturen i mediesamhället av Ann Steiner.

Vem är stjärnförfattare i barn- och ungdomslitteraturen?

Ann Steiner delar i boken Litteraturen i mediesamhället (Studentlitteratur, 2012) in författare i olika grupper. En av dessa grupper kallar hon för stjärnförfattare. Med ordet ”stjärna” vill Steiner inte värdera den litteratur som författare som tillhör den här gruppen skriver, utan det syftar till att de säljer många böcker, men också behandlas som kändisar i offentligheten och marknadsförs på ett sätt som traditionellt har förknippats med till exempel film- eller musikstjärnor. Historiska stjärnförfattare är, enligt Steiner till exempel Verner von Heidenstam och August Strindberg. Som moderna exempel tar hon upp Jan Guillou och Camilla Läckberg. Men listan kan givetvis göras längre.

Vilka skulle räknas som stjärnförfattare inom barn- och ungdomslitteraturen? Sett till antal sålda böcker, skulle till exempel Martin Widmark kunna klassas som en stjärnförfattare. Hans serie om deckarduon Lasse-Maja har sålt i stora upplagor i många år. De senaste två åren har även Elias och Agnes Våhlunds Handbok för superhjältar toppat listorna över flest sålda böcker. Både Lasse-Maja och Handbok för superhjältar är också populära hos barnen, men varken Martin Widmark eller paret Våhlund behandlas som kändisar i varken traditionella eller sociala medier. Widmark har 339 följare på Instagram den 22 oktober 2019. Elias Våhlund har 1264 följare vid samma datum. Långt under Läckbergs 252 000 följare.
För den vuxne stjärnförfattaren finns en efterfrågan på personligheter snarare än deras litterära verk, medan då intresset för Widmark och paret Våhlund snarare handlar om deras verk än deras personligheter. Jag törs till och med påstå att få barn ens intresserar sig för dem som personer.
De som barn och ungdomar själva skulle klassificera som stjärnförfattare är snarare de som redan var stjärnor innan de ”skrev” en bok. Som exempel kan nämnas Samir och Viktor, Margaux Dietz och Joakim Lundell. Där är personligheten viktigare och man bör också fråga sig om dessa personer ens hade haft möjligheten att få en bok utgiven på etablerade förlag om det inte vore för att de redan var kända. De har dessutom inte skrivit sina böcker själva utan har haft en spökskrivare till hjälp.
Exemplen Samir och Viktor, Dietz och Lundell skiljer sig ändå från de vuxna stjärnförfattarna. De har trots allt byggt upp sitt kändisskap utifrån sina egna böcker som de har skrivit själva. Medan Samir och Viktor, Diets och Lundell ”skriver en bok” för att ytterligare bekräfta sitt kändisskap.
Jag tycker också att det är intressant att notera hur dessa stjärnor, som i stort byggt sitt kändisskap inom digitala medier, ändå väljer boken som medium. Det visar att boken ändå är någon form av statusmarkör.

Publicerat

Boksmälla

Så var årets bokfest över för den här gången och jag sitter hemma, lätt förundrad över hur fort tiden gick de där dagarna.
Årets bokmässa var definitivt en av de bättre. För varje år som går, lär jag känna fler och fler i bokbranschen och mässan blir mer och mer en social tillställning. Att träffa författarkollegor, förlagsfolk (särskilt de som jobbar på MINA förlag :-)), bokbloggare och instagramvänner är otroligt roligt och inspirerande.
Jag brukar också köpa seminariekort eftersom bokmässans seminarieprogram brukar vara riktigt bra. I år är jag dock besviken. Inte på seminariernas innehåll utan på att flera seminarier med riktigt stora namn hölls i alldeles för små salar vilket förstås ledde till att många inte fick plats. Jag var en av dem.
Det första seminariet som jag kom in på var ALMA-pristagaren Bart Moeyaert som blev intervjuad. Han kallas för ”undertexternas mästare”, vilket då anspelar på att mycket av hans historier utspelar sig mellan raderna och i det som kan anses vara små, vardagliga händelser. Jag har nu läst två av hans böcker, Die Milchstrasse (på tyska) och Alla är ledsna nuförtiden men jag förstår ärligt talat inte storheten med hans författarskap, lika lite som jag förstår vad det är för historier han berättar. Vilket leder till frågan: för vem skriver han? Jag kan liksom inte se hans unga läsare framför mig.

En författare jag ser fram emot att upptäcka är Tessa Hadley. Jag var på ett seminarium med henne och hennes svenska förläggare. Hon berättade om hur hon byggde upp sin senaste bok Senare på dagen rent berättartekniskt. Så intressant! Särskilt som jag själv drömmer om att någon dag skriva något liknande, dvs att följa en släkt under en längre tid.

Mats Jonsson, som är min favoritserietecknare, intervjuades på Svenska kyrkans scen om sin nya barnbok Blod i gruset, som bland annat handlar om Ådalen 1931 då fem strejkare skjöts ihjäl av svensk militär. Den handlar också om hur en sådan tragisk händelse i det kollektiva minnet finns kvar trots att den tigs ihjäl. Jag läser den just nu tillsammans med min tioåring och vi gillar den båda mycket.

Jag lyssnade också på seminariet Nästa steg för me too, med Ebba Witt-Brattström, Katarina Wennstam och Shiori Ito, en japansk journalist som våldtogs av sin chef. När hon polisanmälde händelsen hände ingenting bland annat för att chefen i fråga var vän med högt uppsatta poliser. När Ito gick ut med sin historia offentligt uteslöts hon mer eller mindre ur samhället och kan idag inte få jobb som journalist i Japan längre.
Jag beundrar verkligen hennes mod och jag ser fram emot att läsa hennes bok Black box i vilken hon berättar om händelsen och hur den har påverkat hennes liv.

Jag bodde hemma hos min författarvän Ann-Charlotte och fick därmed äntligen träffa hennes familj och se hur hon bor. Det var riktigt roligt.

På bokköparfronten var det ganska lugnt och nu när jag kommit hem igen känner jag mig faktiskt lite besviken över att jag inte köpte fler böcker, särskilt vissa som jag verkligen hade tänkt att köpa där och då. Jag kanske till och med måste beställa några?

 

 

Publicerat

Att vara student igen

Min universitetskurs är i full gång! Uppmärksamma läsare kanske minns att jag ska gå Att skriva barnlitteratur på Linnéuniversitet det här läsåret. Kursen ges på halvfart och distans vilket passar finfint när man blivit lite äldre.. (Om nu 43 är att vara ”äldre” vill säga.)

Det första vi ägnat oss åt är reflektion över vårt eget skrivande. Som hjälp på traven har vi läst två böcker: Skrivandets sinne av Elisabet Rynell och Så gör jag av Bodil Malmsten. Egentligen skulle vi använt oss av Det muser viskat av Nina Burton, men den boken är väldigt svår att få tag på.

I vanliga fall tycker jag att det är dödens tråkigt att läsa om andra människors förhållanden till skrivande. Det är lite oklart vad jag grundar den här åsikten på. Kanhända är det på grund av tidningen Skriva, en tidning som jag tycker är, just det, dödens tråkig.
MEN. De här två böckerna tycker jag var riktigt underhållande. Särskilt Skrivandets sinne, som inte bara handlar om Rynells eget förhållande till skrivande utan till hela livet.
Ett annat skäl till att jag läste dessa två böcker med stor behållning, var förmodligen att jag skulle reflektera över mitt eget skrivande utifrån det som författarna skrev. Och eftersom vi alla står oss själva närmast, så blev det ju genast mer intressant.

Jag tänker dela med mig av en av mina reflektioner. Nämligen om att kritisera sina författarvänners böcker när de väl är klara. Själv är jag allergisk mot den företeelsen. Jag har i efterhand fått höra av vänner att det finns korrekturfel i min debutroman. Det är förstås synd att de finns, men vad f-n ska jag göra med den informationen? Jag blir ju bara ledsen över att höra om det. (Vilket en av personerna också frågade mig: blir du inte ledsen över att det finns korrekturfel i din bok?)
Jag uttryckte mig dock lite annorlunda i min inlämningsuppgift. Nämligen så här:

”Jag har några vänner och författarkollegor som jag läser texter åt och som i sin tur, läser mina. Med åren har dessa samtal blivit allt mer öppna och ärliga. Det är inte ovanligt med kommentarer som: ”Du är inte färdig med den här berättelsen”, ”Du skrapar bara på ytan och går aldrig ner på djupet” eller ”Den här tråden i berättelsen börjar lovande, sedan slarvar du bort den fullständigt och resultatet blir platt och tråkigt”. Den här sortens kommentarer hade aldrig förekommit oss emellan för åtta år sedan, då vi gick kursen ”Att skriva barnlitteratur”. Ingen av oss var mogen, vare sig att ge eller få den sortens kritik. Jag skulle ljuga om jag påstod att jag tar emot den här sortens kritik med glädje, men efter några dagar brukar jag kunna uppskatta och använda den för att förbättra mitt manus.
Men alla dessa kommentarer ger vi alltså varandra på manusstadiet. Absolut inte när boken väl är klar. Det framgår inte i Skrivandets sinne, när samtalet beskrivet ovan äger rum eller hur länge Rynell och Lidman känt varandra när de talar om Knövel i Hohaj. Kände sig Rynell som en etablerad författare då? Eller var det Lidman som ändå ansåg att Rynell var så pass etablerad och erfaren vid det här laget att hon ansåg att kritiken kunde framföras utan att såra? Inte heller framgår det ifall Lidman brukade läsa Rynells texter på manusstadiet eller om det var först när de fanns i bokform. Själv skulle jag aldrig framföra den sortens kritik av en väns bok när den väl finns. Eller gör den inställningen mig till en feg kritiker? Rynells och Lidmans samtal äger med största sannolikhet inte rum i början av deras författarkarriärer, utan långt senare, efter flertalet romaner då författarna förmodligen har fått distans till sina tidigare romaner. Kanske kommer jag och mina författarkollegor att kunna ha ett liknande samtal om tio eller tjugo år?”

Publicerat

Hej hösten!

Och hej bloggen! Det var himla länge sedan sist.
I mitt förra inlägg, som skrevs för ungefär tre månader sedan var jag mitt uppe i min underbara tjänstledighet, då jag fick leva författardrömmen på heltid. Nu är läget lite annorlunda. Jag har återvänt till mitt vanliga jobb, men kommer vara tjänstledig på halvtid för studier.

Studier?
Jomenvisst. Jag pluggar ”Att skriva barnlitteratur 2” på Linneuniversitetet under det kommande läsåret. Kursen går på halvtid och dessutom på distans. Den innehåller både litteraturvetenskap och kreativt skrivande. Jag har lånat kurslitteratur, börjat läsa och fila på första inlämningsuppgiften. Hittills känns det jätteroligt och inspirerande och jag hoppas att jag får många nya infallsvinklar i mitt skrivande, för givetvis kommer jag även att skriva i höst.

Det har varit ganska tufft att återgå till vanligt jobb efter tjänstledigheten. Att själv kunna styra över sina dagar och bara ägna sig åt skrivande och läsande har varit helt fantastiskt. Därmed inte sagt att allt var toppen under tjänstledigheten, för vid flera tillfällen blev ensamheten påfrestande. Jag trivs med att ingå i ett socialt sammanhang och som tur är finns det många trevliga kollegor på jobbet som det är roligt att åter få träffa regelbundet. Nu är det också bestämt vilka arbetsuppgifter jag ska ha och dem är jag nöjd med.

Så, jag antar att jag är redo att ta mig an hösten nu. Är du?

Publicerat

Testläsare

Jag öppnar dokumentet från min testläsare Lotta (hon som har skrivit den fina serien Isa och minigänget) och bryter ihop av skratt. Har jag verkligen använt ordet ”nos” när jag menar hästens mule? Jo uppenbarligen.
En sökning i dokumentet visar att jag dessutom inte bara gjort det en gång. Utan ALLA gånger som jag hänvisat till hästens mule. Skämmigt va?

Jag är så tacksam över att jag har kompetenta testläsare att vända mig till. Alla ni som drömmer om att skriva böcker: skaffa en (flera!) bra testläsare. Jag tycker att följande (ej rangordnade) egenskaper är viktiga hos en testläsare:
1) Hen läser mycket.
2) Hen säger inte ”det här var väl bra” utan ger konstruktiv kritik om det som behöver förbättras.
3) Hen vågar vara ärlig.
4) Hen fördjupar sig inte i detaljer utan kan också se berättelsen från ett helhetsperspektiv.

P.S. Min hovtestläsare Ann-Charlotte har givetvis läst manuset också.
🙂

Publicerat

Söndagsångest

Igår var första ”söndagen” på tre månader som jag känt något som skulle kunna kallas för söndagsångest. För det första var det ju egentligen måndag igår, men det var sista kvällen på ett långt lov, typ som en söndag.

Port de Soller, en liten stad på Mallorcas västkust. Otroligt vackert.

Vår familj hade knappt någon gemensam ledighet sommaren 2018 och i höstas bestämde vi oss för att kosta på oss en resa. Barnen ville till Spanien. Det slutade med att vi köpte en charterresa till Mallorca. Jag har aldrig varit på charter förut. Ska erkänna att jag har haft många förutfattade meningar om just charter och det var ju synd. För det betyder ju att vi kanske har missat många fina resor bara för att jag trott att charter måste betyda fulla engelsmän, proppfull pool och dåliga hotell. Istället har vi haft en smått magisk vecka på ett jättefint hotell. Vi har ätit god mat, slappat vid poolen och vid havet och gjort mysiga utflykter. Jag tror dock att tidpunkten för vår resa kan ha spelat in. Vi åkte i försäsong vilket betydde få gäster på hotellet och massor av plats för oss som var där.

Vårt hotell Viva blue som ligger vid Playa de Muro.

Jag hade skrivstopp under resan. Skrev så intensivt veckorna innan att det nästan gick runt i huvudet. Nu släppte jag skrivandet helt, hade visserligen med mig skrivblocket ifall det skulle dyka upp en ovärderlig tanke till något av mina manus. Efter några dagar tänkte jag att om jag skulle ha med en charterresa i en bok någon gång så kunde jag samla på mig lite anteckningar om miljön. Jag började skriva ner betraktelser. Lösryckta. Om att busschauffören till transferbussen behövde hämta en mopp och hink med vatten för att en tidigare passagerare hade kräkts i bussen. Hur glada vi blev alla fyra i familjen när vi såg ett citronträd första gången. Att det är cyklister överallt på gatorna. Och sedan hände det där magiska: en berättelse tog form i mitt huvud.

Jag är egentligen inte alls sugen på att ha ett tredje manus på gång, MEN när det här händer så vet jag av erfarenhet att det bara är att skriva vidare. Det var så Drömmen om Chamir kom till, till exempel.

Söndagsångest då, varför hade jag det? Jo, kanske för att jag för första gången på tre månader insåg att imorgon skulle mina tre killar iväg till jobb och skola. De skulle träffa kompisar och kollegor, berätta om sin semester, prata om vad som hänt sist. Här hemma är det bara katten och jag. Och kattskrället ligger som vanligt och sover.

Men när jag skriver det här känner jag hur söndagsångesten också förbyts till glädje. För tänk att jag har möjligheten att jobba som författare på heltid och kan ägna all min arbetstid åt att skriva de där berättelserna jag har i huvudet.

Och DET ska jag göra nu.

 

Publicerat

Tidning och radio

Det är så roligt att få prata om min nya bok, Chamir och sommarpokalen.
Förra veckan intervjuades för Västmanlands läns tidnings kultursidor och resultatet kan ni läsa här och även se på bilden ovan.

Idag intervjuades jag i radio och vill du lyssna så gör det här.

Drömmen är att någon gång få bli intervjuad i Kamratposten; Min Häst eller Svenska Dagbladet Junior. Det vore något!

Publicerat

Ett år sedan

Igår blev det officiellt vilka som är nominerade till årets Slangbella, det debutantpris som Sveriges Författarförbund delar ut till bästa debutbok. Varje år nomineras tre böcker och dess författare och förra året var jag en av dem.

Jag samtalar om min debutbok med Boel Werner. Plasts: Författarnas hus.

För mig, som debuterade på ett litet och ganska okänt förlag med små resurser för marknadsföring har nomineringen betytt oerhört mycket. Det har varit ett erkännande av mitt författarskap och det har också fungerat som en dörröppnare i kontakt med t.ex. journalister. En författare som är nominerad till ett litterärt pris är intressantare än någon som inte är det. Det märkte jag tydligt.
Däremot har jag varken blivit rik eller berömd på grund av nomineringen, även om jag allt oftare faktiskt blir igenkänd när jag är ute på stan eller till och med i andra städer.

Jag och min förläggare Anna Lärk Ståhlberg.

Årets nominerade är Helena Hedlund för Det fina med Kerstin, Marjan Svab för Stjärnorna ser likadana ut överallt och Melody Farshin för Mizeria. Pinsamt nog har jag inte läst någon av dessa böcker. Men det ska jag förstås göra. Läs om nomineringarna här.