Kontakt: angelica(at)angelicaohrn.se
Jag fick så fina nyheter häromdagen från mitt förlag Opal.
Ett eget stall och Jag har också en kanin har båda sålts till ett danskt förlag. Ett eget stall har dessutom sålts till det nederländska förlaget Volt och kommer att ges ut där redan våren 2025!
Det här är första gången som någon av mina böcker säljs utomlands och jag är förstås otroligt glad över att Opal Agency har rott i land detta! S
Klass 3B på en lågstadieskola i Köping. En flicka är i full färd med att rita en gullig figur. Runt ansikte, flätor, stora ögon och ett bedårande leende. När jag frågar vad det är hon har ritat svarar hon glatt: "Det är ett gulligt monster. Hon kan döda dig. Hon dödar alla som tycker att hon är söt." Jag går vidare. En annan elev har ritat en väckarklocka. "Vid midnatt vaknar väckarklockan. Får ben och armar. Och så har den en kniv." Eleverna har läst min bok Bäckahästen, en häst-skräckis. I Bäckahästen kommer en ny häst till stallet. Hästen är stor, vit och vacker och väldigt snäll. Men den har också huggtänder och beter sig inte alls så som hästar ska. Är det verkligen en häst? Eller är det ett väsen, ett monster? Eller är det bara något som bokens huvudperson har hittat på eftersom han är rädd för stora hästar? Vi människor skapar monster i våra huvuden utifrån våra rädslor. Det är sällan vi pratar om detta. Kanske skäms vi lite över våra rädslor? Kanske tror vi att ingen annan har så konstiga tankar som jag har? Under 2024 har jag besökt många bibliotek och skolor och hållit i min monsterworkshop. Oftast har barnen läst Bäckahästen eller uppföljaren Gårdstomten innan. Sedan pratar vi om rädslor och vad monster är. Det brukar bli väldigt öppna samtal. Sedan skapar vi egna monster. Det brukar bli hemska monster, men oj vad roligt vi har när vi skapar. Och oj vad bra det brukar kännas efteråt när vi pratat om våra rädslor. En monsterworkshop kan med fördel göras inom Skapande skola. Jag följer Författarcentrums arvodesrekommendationer och bokning görs hos just Författarcentrum.
Hål i nätet har blivit nominerad till Barnens romanpris i Karlstad, som kanske är det finaste priset en författare kan få. För i juryn sitter nämligen barnen!
Sedan 2013 har Karlstad stadsbibliotek årligen valt ut fem böcker från utgivningen av böcker i åldersgruppen 9-12 år. Sedan har stadens sjätteklassare läst och arbetat med dessa böcker under höstterminen för att sedan rösta om vilken bok som de tycker ska vinna.
Är det inte ett helt underbart projekt?
För mig är det en stor ära att min bok har blivit utvald.
I mitten av november ska dessutom samtliga nominerade författare få träffa alla eleverna i samband med läsinspirationsdagar på Värmlands museum. Gissa om jag längtar!
Och kanske känns det lite extra fint att bli nominerad till just detta pris eftersom jag är uppvuxen i Värmland.
Övriga som är nominerad till priset är
Under 2022 och 2023 har jag rest landet runt, besökt bibliotek och hållit i min populära käpphästworkshop. Det är galet roligt!
Mina workshops är alltid fulltecknade, reservlistan är lång och det händer ofta att media kommer dit för att göra ett reportage.
Så vad gör man då på en käpphästworkshop?
Vi börjar med bokprat. Jag berättar om mina böcker. När jag håller upp Fakta om käpphästar, som jag har skrivit tillsammans med min författarvän Ann-Charlotte Ekensten går det ett sus genom rummet.
”Åh. Har du skrivit den? Den är så himla bra.”
Jag presenterar min flock av käppisar. Berättar om Frosty som länge drömde om att få bli hästboksstjärna och som nu finns med på två bilder i Fakta om käpphästar.
Jag berättar om Gunnar, som är den där snälla nybörjarhästen på ridskolan som barnen lär sig rida på.
Jag berättar om Stardust som är en blivande hästboksstjärna (Ett eget stall, ges ut av Bokförlaget Opal under 2024), om Fröken Sprakfåle som vägrar att berätta hur gammal hon är och som färgar manen lila och förlänger ögonfransarna. Och jag berättar om Snoddas som har huggtänder och allt som oftast har sjögräs i manen och som jag misstänker är en bäckahäst som helst av allt vill äta barn. Och då går det ett annat sorts sus genom rummet. Visst skojar Angelica nu? Eller?
Efter bokpratet sätter vi igång med tillverkningen av käpphästarna. Strumpor fylls med ”käpphästkött” (vadd). Vi klipper ut, ögon, öron och näsborrar av filt och monterar.
Redan här ser man hur olika hästarna kommer att bli, trots att alla har tillgång till samma material. Några vill placera ögonen långt fram på huvudet. Andra mitt på. Och ibland hamnar båda ögonen på samma sida, eftersom ”käpphästen behöver väldigt bra syn åt höger”.
Vi gör man av garn, klipper snygga frisyrer. Kreativiteten kommer igång ytterligare. Någon kommer på att deras käpphäst behöver en tatuering under manen. En annan vill att käpphästen ska vara fläckig.
Under tiden får jag svara på frågor.
”Vilken av dina käpphästar tycker du mest om?” (Det svaret måste jag ju förstås viska. Vi vill ju inte att de som inte är favoriter ska höra och bli ledsna.)
”Vilken var din första käpphäst?” (Frosty)
”Hur högt kan du hoppa med käpphäst?” (Inte så högt alls. Du kan garanterat hoppa mycket högre.)
Sedan hjälper jag barnen att montera in ”skelettet” (käppen) och efter det börjar det som jag tycker är roligast: Att ge käpphästen ett namn, karaktär och spännande bakgrundshistoria. Som Blixten ovan.
Jag upphör aldrig att imponeras av barnens kreativitet och fantasi och efter varje workshop är jag uppfylld av glädje. Jag har världens roligaste jobb.
Vill du boka mig till en käpphästworkshop? Jag följer Författarcentrums rekommendationer och bokningen görs helst via dem. Läs mer och boka här.
Läs om min käpphästworkshop i Karlstadtidningen och Nya Kristinehamnsposten.
Sagt om min käpphästworkshop:
”Angelica är en mycket varm, omtänksam, person som sprider en stor glädje och skaparlust till sin omgivning. Vi önskar henne all välgång och lycka framöver och kommer varmt att rekommendera andra bibliotek att anlita henne då hon är en stor inspirationskälla för barnens läslust!”
”Superrolig aktivitet med käpphäst-workshop som alltid lockar många barn (dock framförallt tjejer). Det blev mer än fullbokat och jättesuccé! Vi fick en fantastisk stund med Angelica. Alla barn som deltagit blev superglada och nöjda. Denna gång var andra gången som vi anlitade på Angelica, men vi tycker att hon alltid är så trevlig, kunnig, kreativ och pålitlig så vi kan tänka på att vi frågar er och Angelica igen nästa år eller om några år. Tusen tack!”
Att barns läsning är viktigt och något som vi behöver jobba aktivt med är i princip alla överens om.
Att det i vissa områden behöver jobbas extra mycket med detta verkar också i princip alla vara överens om. Vad t.ex. Kulturrådet tycker kan man läsa om här.
Men samtidigt är det som att detta arbete aldrig riktigt kommer vidare, som att man fastnar i själva problemformuleringen. Det blir aldrig förslag på konkreta åtgärder som sedan implementeras.
Jag tycker det är oerhört frustrerande.
Vintern 2020 (precis innan pandemin bröt ut) drog jag och Irja Holtter igång ett läs- och skrivfrämjande projekt i stadsdelen Bäckby, Västerås. (Vi höll igång, genom hela pandemin.) Vårt projekt har fått finfina resultat. Till exempel har antalet barn som läser på fritiden ökat markant.
Vårt projekt har uppmärksammats i media vid ett flertal tillfällen och efter varje gång har vi överösts av lajks i sociala medier och glada och peppande kommentarer. Jag är jättetacksam för allt detta, men det jag verkligen hade velat ha var ifall någon i beslutsfattande ställning klivit fram och sagt: Det här måste vi satsa vidare på.
Idag påmindes jag av Facebook att det är ett år sedan som vi fick ett helt uppslag i VLT. Barnen var så stolta över utställningen med deras texter. Några barn var extra stolta: de hade nämligen fått sina dikter publicerade i tidningen.
Har det hänt något sedan dess? Förutom lajks i sociala medier.
Jo, men faktiskt.
Jag har fått ett uppdrag av Region Västmanland att sammanfatta vår metod (som bevisligen fungerar) i en rapport. Den här rapporten är sedan tänkt att vara underlag till en större ansökan, dvs man skulle kunna implementera metoden i flera delar av landet.
För första gången på åratal känner jag framåtrörelse.
Det är dags att vi tar oss vidare från problemformulering till att vidta åtgärder.
Läsfrämjande arbete kan bedrivas på många olika sätt. Vi har i alla fall en metod som fungerar och det är dags att implementera den. För barnens skull.
Om du är nyfiken på vad som skrivits om vårt projekt i media så kommer här en komplett lista
Det är nytt år och jag känner mig lika glad och förväntansfull som på bilden, för 2023 är året då jag tar steget och blir författare på heltid!
Att bli författare på heltid är något som jag har drömt om länge, men att våga ta steget, lämna en trygg anställning och bli frilansande kulturarbetare är jag först nu redo för. Och det är också först nu, efter 2022 års alla framgångar som jag vågar! Därmed inte sagt att det inte känns läskigt, för det gör det! Det känns till och med jätteläskigt. Men mest av allt känns det helt rätt!
Igår skrev jag en lista på allt jag ser fram emot 2023. Allt kan jag inte berätta om här, men några axplock:
Och så ser jag med spänning och tillförsikt fram emot allt spännande som kommer att hända och som jag i dagsläget inte har någon som helst aning om.
Men först några veckors vanligt jobb, för att avsluta och lämna över.
Den 1 februari börjar det nya livet!
God fortsättning på 2023!
I fredags invigde vi Författarskolans utställning på Bäckby bibliotek.
För mig går den dagen till historien som en av mina finaste någonsin.
VLT var där och skrev ett otroligt fint reportage om oss. Reportaget hittar du här.
Jag höll också ett invigningstal. Det delar jag här nedan.
Utställningen hänger kvar till den 3 juni. Gå gärna dit och titta!
Talet invigdes med att jag läste dikten Du är dum av Bengt-Erik Hedin. Sedan sa jag följande:
Jag läste den här dikten första gången när jag var tio år. Jag var överväldigad. ”Kan man skriva så där? FÅR man skriva att någon är dum och att man vill slå och sparka på den personen?
35 år senare, läste jag samma dikt för några av barnen på här på klubben. Och jag märkte att de, reagerade på precis samma sätt som jag hade gjort, 35 år tidigare.
Kan man skriva så där? FÅR man skriva så där ilsket, liksom bubblande av vrede?
De var lika fascinerade som jag var som tioåring. Och det väckte skrivlust hos dem.
Varför ska man ha författarskola på en fritidsklubb? Barnen lär sig väl skriva i skolan?
Absolut. Det gör de.
De får lära sig att en berättelse ska ha en början, en mitten och ett slut. De får lära sig att orden ska vara rättstavade, grammatiken ska vara korrekt och man får inte glömma stor bokstav, mellanrum eller punkt. Dessutom ska texten bedömas mot kunskapskraven.
Anledningen till att ha författarskola, som inte är en del av vanliga skolan, är dikten som jag nyss läste. För när vi skriver för vår egen skull, när vi känner det där behovet av att uttrycka alla de där känslorna som bubblar och fräser inom oss, då kan det hända att grammatiken och rättstavningen står i vägen för skrivandet. Det blir liksom inte lika ilsket rött eller nattsvart läskigt eller himlande blått och fantastiskt om vi samtidigt måste tänka på stavning eller punkter. Det blir inte det som vi kallar för litteratur.
Missförstå mig inte nu, rättstavning och grammatik är viktigt, men ibland kan man behöva få bortse från det för att uppnå något som är minst lika viktigt: det som DU vill uttrycka. Det som DU vill berätta om.
För om all energi går åt till att stava rätt, hur ska man då kunna skriva om det som bränner och bultar inuti kroppen?
På författarskolan har vi jobbat med fri poesi, med collagepoesi och black out poetry. Och ett av barnen har dessutom lyckats uppfinna en helt egen genre, närbesläktad med collagepoesi och black out poetry, men ändå något helt eget.
Vi har jobbat med monster och vi har jobbat med en faktabok, ja vi har till och med skrivit en tillsammans: Världens bästa fritidsklubb.
Alldeles strax ska ni få gå in till utställningen och ta del av barnen på Bäckby fritidsklubbs alster. Vi hoppas på en riktigt fin upplevelse och att även ni vågar prova på black out poetry, collagepoesi eller varför inte börja skissa på en egen faktabok.
Och med det vill jag hälsa er alla varmt välkomna och förklarar nu utställningen för invigd.
Klipp bandet!
Om vi bortser från världsläget (vilket man måste få göra ibland för att orka) så har jag haft ett hejdundrande roligt sportlov. Jag har nämligen hållit i en käpphästworkshop på Upplands Väsbys bibliotek.
Tänk va. Käpphästworkshop.
Förstår ni hur mycket jag älskar mitt jobb!
Vad gör man då på en käpphästworkshop? Jo, man tillverkar sin egen käpphäst, ger den ett namn och en karaktär. Avslutningsvis läser eller berättar jag om mina häst- och käpphästböcker.
Det är alltså den perfekta kombinationen av skapande och berättande.
Vi hade satt en maxgräns om 10 personer på workshopen. Vi fick snabbt utöka det till tretton genom att några syskonpar fick jobba tillsammans. Men sedan blev vi ändå tvungna att stänga dörren, eftersom det inte fanns material till fler än tio käpphästar. Roligt att det blev så populärt!
Avslutningsvis fick Upplands Väsby en käpphäst av mig, som ett minne av besöket.
Vill du att ditt bibliotek ska anlita mig för en käpphästworkshop?
Ett informationsblad om min käpphästworkshop finner du här.
Jag är medlem i Författarcentrum och följer deras arvodesrekommendationer.
Du bokar mig här.
Du kan också skicka ett mail till mig ifall du vill ha ytterligare information: angelica(at) angelicaohrn.se.
Det är alltid läskigt att låta förlaget läsa manuset som man håller på att skriva. Jag borde vara van vid det här laget. Det jag skriver på är tredje delen om fotbollslaget Roslunden BK, tillika min sjätte bok på Ordalaget bokförlag. Ändå blir det bara läskigare och läskigare att låta dem läsa. Och jag förstår inte varför.
Under januari månad har jag skrivit intensivt på manuset. Jag började med att skriva slutet. När jag skrev del två i serien, så dröjde jag alldeles för länge med att skriva slutet, vilket ledde till ett onödigt långt famlande och ett spretigt manus där jag inte visste vad för sorts historia jag egentligen ville berätta. Nu är slutet redan skrivet och det känns som en befrielse. Jag vet vart jag ska!
Sedan skrev jag berättelsen mer eller mindre från början. Och det flöt på bra.
Förlaget fick inte läsa allt jag har skrivit på manuset, slutligen blev det ungefär en tredjedel som jag skickade till dem. Den första tredjedelen. Slutet får ingen läsa ännu. Det är alldeles för skört för att kommenteras.
Nu har jag fått kommentarerna på texten. Som vanligt oroade jag mig i onödan.
Hanna på förlaget skrev (bland annat): ”Jag tycker att det känns mycket bra! Det är roligt att det är två så pass olika karaktärer, med olika förutsättningar, man får följa.”
Kommer jag vara mindre nervös vid nästa inskick? Förmodligen inte.
Äntligen är den här: boken som jag har drömt om att skriva sedan 1988!!!
Fakta om kaninhoppning, är skriven av mig och Ann-Charlotte Ekensten och utgiven på Nypon förlag!
1988 var jag 12 år och jag hade fått ett nytt intresse: Kaninhoppning!
Min kanin hette Duchesse och var en blåzobel-färgad hermelin. Han var världens snällaste och han älskade att hoppa hinder.
Hindren byggde jag själv. Jag letade i förrådet hemma efter lämpliga brädor och när jag inte hittade det jag behövde, fick pappa skjutsa mig till brädgården. (Han fick betala också …) Vi fick ta vägen förbi järnhandeln på vägen hem, för givetvis behövde jag en figursåg. Jag gjorde ritningar på hinder och gjorde mitt bästa för att förverkliga dem. Det gick ganska bra. I alla fall tillräckligt bra för att jag ansåg mig värdig nog att arrangera en kaninhoppningstävling.
Mina föräldrar trodde nog att min kaninhoppningstävling var till för mina kompisar, men jag tänkte stort. Jag var ju med i Värmlands kaninavelsförening (Duchesse var nämligen inte bara en hoppkanin, han var en finfin utställningskanin också och fick alltid priser på utställningar) och genom dem kunde min inbjudan till kaninhoppningstävlingen nå betydligt fler än bara mina kompisar.
På tävlingsdagen körde den ena bilen efter den andra in på vår gata och mina föräldrar tänkte ”herregud, vad har ungen gjort?” och fick brått att lägga annat åt sidan och istället hjälpa folk att hitta till tävlingsbanan, vilken var fotbollsplanen bakom vårt hus.
Regnet öste ner den eftermiddagen, men jag minns det ändå som en stor succé och att alla kaninhoppare var på ett strålande humör. Det är så himla synd att det inte finns några bilder från den dagen.
Jag och mina kompisar startade även en tidning ”The Rabbit” i vilken vi skrev om kaninhoppning (se bilderna ovan). Jag skrev ledarsidan (alla seriösa tidningar har en ledarsida, det visste jag redan då). Min lillasyster skrev tävlingsreferat. Vår kompis Nina stod för humorsidorna. Resten av reportagen skrev förmodligen jag och de hade en förvånansvärt stor bredd. Jag skrev bland annat en artikel om vad man skulle göra om ens kanin blev sjuk. Jag avrådde starkt från hemmaslakt!
Så här i efterhand kommer ju onekligen tanken: var hemmaslakt av kaniner ett stort problem bland kaninägande 12-och 13-åriga tjejer i slutet på 80-talet?
Och slutligen. Det här är mitt första utkast till kaninhoppningsbok. Daterat 1989. Jag ville så gärna skriva en bok om kaninhoppning. Det dröjde mer än 30 år innan den drömmen gick i uppfyllelse, men den gick i uppfyllelse. Hur häftigt är inte det!
