Idag återvände jag till jobbet efter fem veckors semester. Det känns alltid lite vemodigt när semestern når sitt slut. Jag tänker att sommaren är slut, fast det är den ju egentligen inte. Idag har solen skinit, det har varit varmt och när jag skriver detta sitter jag på vår veranda. Och kan en sitta utomhus så här sent på kvällen utan att frysa. Ja, då är det faktiskt fortfarande sommar.
Det har varit en bra semester men jag har också funderat väldigt mycket kring begreppet semester när en som jag inte bara har ett vanligt jobb utan också är författare, om än på deltid.
Jag hade stora planer för årets semester. Var helt inställd på att skriva klart råmanuset till ”Lellas häst” plus lite annat. Det började bra. Riktigt bra till och med. Fingrarna fullkomligt dansade över tangentbordet. Jag skrev tusentals ord per dag (sant!) och flytet var totalt. Tills det tog stopp förstås. Det var inte bara orden som tog slut. Min ork gjorde det också. Varför det?
Kanske för att det inte är rimligt att tro att jag under min semester ska kunna lägga all min tid på att skriva. För oavsett hur roligt det än är (och det är ju fantastiskt roligt) så innebär också skrivandet en prestation vilket i praktiken betyder att jag aldrig vilar. Jag ställde alltså undan datorn. Det var en ganska tuff insikt. För den innebar också att den där jättehögen med barn- och ungdomsböcker som jag hade tänkt läsa under semestern inte var nöjesläsning utan ”jobbläsning”. Jag lämnade tillbaka nästan allihopa på bibblan. Sedan plockade jag fram det som jag kallar nöjesläsning. Natascha Wodins Sie kam aus Mariupol, till exempel. Tung, men fantastisk läsning.
Men idag började jag alltså jobba igen och då gjorde jag som jag brukar. Jag skrev på tidiga morgontåget till jobbet. Och då kändes det bara roligt!
Vad härligt det lät med fingrar som dansar över tangentbordet! Men klart det inte funkar jämt. Fortsätt med morgonskrivandet nu!