Skrivprocessen

Det är alltid läskigt att låta förlaget läsa manuset som man håller på att skriva. Jag borde vara van vid det här laget. Det jag skriver på är tredje delen om fotbollslaget Roslunden BK, tillika min sjätte bok på Ordalaget bokförlag.  Ändå blir det bara läskigare och läskigare att låta dem läsa.  Och jag förstår inte varför.

Under januari månad har jag skrivit intensivt på manuset. Jag började med att skriva slutet. När jag skrev del två i serien, så dröjde jag alldeles för länge med att skriva slutet, vilket ledde till ett onödigt långt famlande och ett spretigt manus där jag inte visste vad för sorts historia jag egentligen ville berätta. Nu är slutet redan skrivet och det känns som en befrielse. Jag vet vart jag ska!
Sedan skrev jag berättelsen mer eller mindre från början. Och det flöt på bra.

Förlaget fick inte läsa allt jag har skrivit på manuset, slutligen blev det ungefär en tredjedel som jag skickade till dem. Den första tredjedelen. Slutet får ingen läsa ännu. Det är alldeles för skört för att kommenteras.

Nu har jag fått kommentarerna på texten. Som vanligt oroade jag mig i onödan.
Hanna på förlaget skrev (bland annat): ”Jag tycker att det känns mycket bra! Det är roligt att det är två så pass olika karaktärer, med olika förutsättningar, man får följa.”

Kommer jag vara mindre nervös vid nästa inskick? Förmodligen inte.

 

Att våga skriva …

Fem dagar innan WHO deklarerade att vi hade en pandemi, så började jag en skrivarkurs i Region Västmanlands regi. Kursen hette kort och gott Mosaikmetoden och lärare var Monika Fagerholm, flerfaldigt prisbelönt författare (Nordiska rådets litteraturpris, Augustpriset, you name it!).
Och eftersom det ännu inte var en pandemi, så kunde vi ses på riktigt.
Vi pratade om ”kaosenergi” i skrivandet, att gå dit det bränner, att skriva fragment, skapa rymd i texten, skapa världar. Det var otroligt inspirerande.
Sedan tog jag itu med mitt hemliga önskeprojekt som jag har burit på i flera år. Vårt finrum, här hemma, förvandlades till någon slags skrivarstudio eller ateljé. Jag bar dit föremål efter föremål som hade med mitt skrivprojekt att göra. Skrev fragment efter fragment. Och medan smittan spred över världen och dödstalen steg, så var det väldigt skönt att kunna dyka in i den egna lilla värld som jag hade skapat där, i vårt finrum.

Det var otroligt läskigt att skicka in min första text till Monika. Herregud. Hon har ju fått så många priser för sitt författarskap. Och för första gången fick jag mindervärdeskomplex för mitt eget författarskap: Jag har ju bara skrivit hästböcker, typ.
Men Monika sa: ”Det här är lysande. Så. Jävla. Bra.”
Vilket gav mig modet att fortsätta.

Nu, ungefär ett år senare, har jag ett råmanus. En tydlig början. Ett tydligt slut. Och en hel del i mitten. Jag vet var berättelsen börjar. Och jag vet var den slutar.

Så, vad skriver jag om då? Gah. Jag kan inte riktigt med och berätta om det ännu. Det är väldigt personligt. Och fortfarande väldigt skört. Men under bilden, som jag tog under vårt avslutande kursmöte igår, så publicerar jag ett av fragmenten. För att det känns så läskigt att låta andra läsa. Samtidigt som jag så gärna vill att andra ska just läsa. Jag måste våga låta fler läsa!

Så. Först bilden. April 2021. Det var så här vi träffades. Och under den, ett av fragmenten till det som ska bli min första roman för vuxna, Tystnaden som modersmål. Enjoy!

Ärren på min mage känns tydligt under mina fingertoppar. Min hud är mjuk och len, men vid ärret är huden sträv, den har en struktur som påminner om en skrovlig sten.
På ett sportlov för länge sedan besökte vi Historiska museet. Vi hade läst om forntiden i skolan och plötsligt får jag syn på ett av skeletten från min historiebok: Bäckaskogskvinnan.
Jag läser på skylten. Det är ett kvinnoskelett som hittades i Skåne 1939. Man tror att hon har fött mellan 10-12 barn.
”Mamma, hur kan man veta att det där verkligen är en kvinna?” frågar jag.
Mamma läser också på skylten.
”Jag tror man ser det på bäckenet”, svarar hon.
Jag vet inte vad ett bäcken är. Mamma pekar.
”Hur kan man veta att hon har fött tio barn då?” frågar jag.
”Det ser man nog också på bäckenet”, svarar mamma. ”Det blir som en markering.”
För mitt inre ser jag hur det ristas in i kvinnans bäcken. Ett streck för varje barn. Fast det verkar jättekonstigt. Hur skulle det kunna gå till?
Kanske ser mamma hur jag funderar för hon säger: ”Varje barn som en kvinna bär på, sitter kvar i hennes kropp för alltid. Det bara är så.”

Om man tittar noga på min mage, så ser man att det är två ärr som löper över huden.
Ett streck för Alexander.
Ett streck för Anton.
Tittar man ännu noggrannare så ser man att det ena ärret är kortare. Det är för att förlossningsläkaren inte skar ett tillräckligt långt snitt när Anton skulle födas.
Plötsligt stövlar det in ytterligare ett gäng i operationssalen och överläkaren drar ut Anton med sugklocka. Anton, fast det vet vi ju inte då att han heter, gallskriker och alla i rummet drar en tyst suck av lättnad för att allt gick bra.
Ibland kommer tankarna på vad som hade kunnat hända om de inte snabbt hade fått ut honom med hjälp av sugklockan. Då dånar det i mina öron och jag orkar inte tänka klart tanken. Det är alldeles för hemskt.

Vad händer 2020?

God fortsättning på det nya året. Ja, årtiondet till och med! Hoppas att helgerna varit bra. Själv har jag levt i julbubblan och inte gjort mer än nödvändigt. Jätteskönt.

Jag har ett otroligt spännande projekt på gång under 2020. I samband med att jag deltog på den närodlade kulturdagen på Bäckby i november förra året, så kom jag i kontakt med en av arrangörerna, Irja Holtter. Jag berättade om ett skrivprojekt jag skulle vilja göra, men inte visste hur.
Irja sa: Vi gör något tillsammans! 
Ansökan om pengar skrevs och innan jul fick vi bidrag beviljat från Region Västmanland. Så nu kör vi!

Vad är det vi ska göra då?
Jo, ett integrerat läs- och skrivprojekt med barnen på Fritidsklubben i Bäckby. Bäckby finns med på polisens lista över utsatta områden i Sverige.
Irja ska genomföra en läsecirkel med barnen, som till att börja med kommer att innebära högläsning och efterföljande boksamtal. Målet är att öka barnens läsförmåga och intresse för läsning.
Jag genomför skrivdelen av projektet och målet är en kapitelbok för åldern 9-12 år som jag skriver.
Idén kom till på följande sätt: I höstas skrev jag på en fotbollsbok för samma åldersgrupp (utkommer i augusti för övrigt).
I höstas, mitt under skrivprocessen, spelade min sons lag match mot FC Europa (ett av Bäckbys fotbollslag) och det blev så smärtsamt uppenbart för mig att jag återigen skrev en bok som handlar om vita medelklassbarn som egentligen har det mesta serverat. Det är absolut inte något fel med det. Men de andra böckerna, de som utgår från barn som inte kommer från välmående medelklassmiljöer, behövs det många fler av! Och under den där fotbollsmatchen kände jag att jag gärna skulle vilja skriva en sådan bok. Men jag insåg också att det skulle vara omöjligt så länge som jag inte hade någon kontaktyta med dessa barn. För att en sådan bok ska bli trovärdig och värdig, då måste man träffa barnen och lyssna på deras berättelser. Annars är risken stor att det blir en bok full av fördomar.
Därför ska jag hänga på Fritidsklubben under vintern och våren. Lära känna barnen, lyssna på vad de har att säga och sedan skriva en spännande och engagerande bok utifrån detta.
För att boken ska bli just trovärdig och värdig, kommer några av barnen på Fritidsklubben att ingå i en referensgrupp för boken.

Visst låter det spännande?

Testläsare

Jag öppnar dokumentet från min testläsare Lotta (hon som har skrivit den fina serien Isa och minigänget) och bryter ihop av skratt. Har jag verkligen använt ordet ”nos” när jag menar hästens mule? Jo uppenbarligen.
En sökning i dokumentet visar att jag dessutom inte bara gjort det en gång. Utan ALLA gånger som jag hänvisat till hästens mule. Skämmigt va?

Jag är så tacksam över att jag har kompetenta testläsare att vända mig till. Alla ni som drömmer om att skriva böcker: skaffa en (flera!) bra testläsare. Jag tycker att följande (ej rangordnade) egenskaper är viktiga hos en testläsare:
1) Hen läser mycket.
2) Hen säger inte ”det här var väl bra” utan ger konstruktiv kritik om det som behöver förbättras.
3) Hen vågar vara ärlig.
4) Hen fördjupar sig inte i detaljer utan kan också se berättelsen från ett helhetsperspektiv.

P.S. Min hovtestläsare Ann-Charlotte har givetvis läst manuset också.
🙂

Söndagsångest

Igår var första ”söndagen” på tre månader som jag känt något som skulle kunna kallas för söndagsångest. För det första var det ju egentligen måndag igår, men det var sista kvällen på ett långt lov, typ som en söndag.

Port de Soller, en liten stad på Mallorcas västkust. Otroligt vackert.

Vår familj hade knappt någon gemensam ledighet sommaren 2018 och i höstas bestämde vi oss för att kosta på oss en resa. Barnen ville till Spanien. Det slutade med att vi köpte en charterresa till Mallorca. Jag har aldrig varit på charter förut. Ska erkänna att jag har haft många förutfattade meningar om just charter och det var ju synd. För det betyder ju att vi kanske har missat många fina resor bara för att jag trott att charter måste betyda fulla engelsmän, proppfull pool och dåliga hotell. Istället har vi haft en smått magisk vecka på ett jättefint hotell. Vi har ätit god mat, slappat vid poolen och vid havet och gjort mysiga utflykter. Jag tror dock att tidpunkten för vår resa kan ha spelat in. Vi åkte i försäsong vilket betydde få gäster på hotellet och massor av plats för oss som var där.

Vårt hotell Viva blue som ligger vid Playa de Muro.

Jag hade skrivstopp under resan. Skrev så intensivt veckorna innan att det nästan gick runt i huvudet. Nu släppte jag skrivandet helt, hade visserligen med mig skrivblocket ifall det skulle dyka upp en ovärderlig tanke till något av mina manus. Efter några dagar tänkte jag att om jag skulle ha med en charterresa i en bok någon gång så kunde jag samla på mig lite anteckningar om miljön. Jag började skriva ner betraktelser. Lösryckta. Om att busschauffören till transferbussen behövde hämta en mopp och hink med vatten för att en tidigare passagerare hade kräkts i bussen. Hur glada vi blev alla fyra i familjen när vi såg ett citronträd första gången. Att det är cyklister överallt på gatorna. Och sedan hände det där magiska: en berättelse tog form i mitt huvud.

Jag är egentligen inte alls sugen på att ha ett tredje manus på gång, MEN när det här händer så vet jag av erfarenhet att det bara är att skriva vidare. Det var så Drömmen om Chamir kom till, till exempel.

Söndagsångest då, varför hade jag det? Jo, kanske för att jag för första gången på tre månader insåg att imorgon skulle mina tre killar iväg till jobb och skola. De skulle träffa kompisar och kollegor, berätta om sin semester, prata om vad som hänt sist. Här hemma är det bara katten och jag. Och kattskrället ligger som vanligt och sover.

Men när jag skriver det här känner jag hur söndagsångesten också förbyts till glädje. För tänk att jag har möjligheten att jobba som författare på heltid och kan ägna all min arbetstid åt att skriva de där berättelserna jag har i huvudet.

Och DET ska jag göra nu.

 

Magiska dagar på Biskops Arnö

Veckan innan midsommar tillbringade jag fem dagar på folkhögskolan Biskops Arnö för att gå kursen Berätta för barn med ord och bild. En av mina författardrömmar är nämligen att göra en bilderbok. Jag är dock urusel på att teckna och måla och har inte som ambition att själv göra själva illustrationerna, men jag tänkte ändå att det här skulle kunna vara en spännande kurs att inspireras av. Och så blev det verkligen.

Kurslärare var Viveka Sjögren som är både författare och illustratör. Hon har bland annat vunnit Elsa Beskow-plaketten för sin bilderbok Om du skulle fråga Micha.

De första dagarna ägnade vi åt oss olika övningar för att gestalta i både bild och ord. Hur ser en ledsen potatis ut? Eller en rädd stol? Kanhända att man först tycker det låter som fåniga frågeställningar, men efter en stunds funderande inser man att det är enkla men effektiva gestaltningsövningar. För om en stol nu verkligen är rädd, hur beter den sig då? Kanske gömmer den sig bakom en annan möbel, eller kryper ihop.
Vi fick också återberätta ett barndomsminne för varandra och sedan tolka (eller spinna vidare) en scen ur berättelsen och presentera det som ett uppslag i en bok. Jag som tänker i text och inte i bild när jag skapar berättelser insåg att jag dubbelberättade. Det som jag återgav i bilden behövde faktiskt inte skrivas i ord också.

De sista två dagarna ägnade vi oss åt våra enskilda projekt. Vi fick enskild handledningstid av Viveka då vi berättade om våra idéer. Hon kom med kloka frågor som fick mig att hitta var svagheterna i min idé låg. Jag gillar fortfarande min idé mycket och jag har jobbat vidare på den efter att jag kom hem, men det återstår en hel del ännu. Det är något som inte riktigt lossnat i mina tankegångar.

Biskops Arnö är en fantastisk miljö att vistas i och jag lämnade inte ön under hela tiden jag var där. Omgivningarna är vackra och där finns ett fantastiskt bibliotek som dessutom är öppet dygnet runt!
Jag har heller aldrig varit så mätt som under dagarna där. En rejäl frukost serverades klockan åtta. Halv elva var det förmiddagskaffe, klockan tolv serverades en rejäl lunch. Eftermiddagskaffe med godbit halv tre och slutligen middag klockan fem. OM någon sedan var hungrig, så fanns det the och kvällsmacka vid åttatiden.

Som det brukar så var det kanske ändå människorna jag mötte som var det bästa. Vi var en supermysig grupp på elva personer som pratade och skrattade oss igenom dagarna. Jag saknar er allihopa och hoppas att vi ses vid tillfälle.

Sista dagen fick vi varsitt kuvert av Viveka. Öppnas vid behov, står det utanpå. Jag tänker spara mitt till den där dagen då all inspiration och glädje känns som bortblåst. Det känns tryggt att veta att det finns ett kuvert just för en sådan dag.

Kurs på Biskops Arnö

Om en månad ungefär ska jag gå kurs på Biskops Arnö. Kursen heter att berätta för barn med ord och bild och vill du läsa mer om den kan du göra det här.

För några dagar sedan fick vi ett informationsmail om kursen. The usual stuff: när kursen börjar, vilken sal vi ska träffas i och när välkomstkaffet serveras (VIKTIGT!). Men så ska vi ju förbereda oss lite också. Vi ska ha med oss bilder (ritade, fotograferade, målade,…) på tre karaktärer som är värda att berätta om. Det här är ju jättesvårt. Ni som har läst mina böcker har kanske märkt att jag i princip inte skriver något om hur karaktärerna ser ut.
Antons hårfärg? Brun?
Kanske.
Är Julia lång eller kort? Har hon uppnäsa eller något annat ”utmärkande”?
Herregud, jag har faktiskt inte ens tänkt på det…
Anledningen till att jag inte vet är för att det är inte så mina karaktärer skapas. För mig börjar det nästan alltid med en känsla. Hur någon ser ut är liksom oviktigt för mig.
Men, jag ville ju bli utmanad. Prova att tänka nytt och se vart det skulle ta mig. Jag har en månad på mig att hitta de där karaktärerna. Det är helt klart läge att sätta igång och leta karaktärer!

Saker att se fram emot

Jag har haft influensa i en vecka nu. Mer död än levande. Orkar nu sitta uppe i en fåtölj om jag har stöd för huvudet.
Frågan är om det ens är influensa.
Hade jag varit konspiratoriskt lagd hade jag bestämt hävdat att det är ett virus framställt i militärt laboratorium, särskilt utformat för att slå ut barnboksförfattare fullständigt.
Fast sånt händer väl ändå inte?
Eller?

Stunder som den här senaste veckan har varit är det lätt att hänfalla till dystopiska tankar. Det har förstås även jag gjort, MEN jag försöker desto mer glädja mig åt följande två trevligheter som kommer inträffa under försommaren. (Om inte något annat virus slår ut mig vill säga…)

Sista veckan i maj är det dags för min och världens bästa Ann-Charlottes årliga skrivarresa! Förra året var vi i Alltidhult i Blekinge och kände Harry Martinssons historiska vingslag och året dessförinnan var vi på Mankellgården utanför Sveg. I år satsar vi på mina föräldrars sommarstuga på Vikbolandet. Förutom självklara fördelar som att den ligger både vid hav och skog så får man ha med sig gulliga pudlar, det är garanterat spökfritt, inga mus-race på vinden (!) OCH blir man kissnödig mitt i natten slipper man springa ut i mörkret till spökena och leta upp huset där toan finns.
En annan fördel är att den hästbok jag började skriva på förra året (går under arbetsnamnet Lellas häst) typ utspelar sig där. I alla fall snor jag ALLA miljöbeskrivningar rakt av från omgivningen. Mycket praktiskt. Vi får se om det här manuset kommer skrivas klart eller inte. Enligt Ann-Charlotte har den stor potential. Hon kan till och med ha sagt att det är det bästa jag någonsin skrivit. Hoppas att det hänger med ifall jag plockar upp manuset igen…

Nästa roliga men också ganska läskiga grej händer veckan innan midsommar. När mina barn är på grönbete hos mormor och morfar och min man svettas på sitt nya jobb kommer jag svettas på en kurs på Biskops Arnö! Jag har anmält mig till kursen Berätta för barn med ord och bild som alltså handlar om bilderboksskapande. Det krävs inga förkunskaper.
Problemet är ju att jag knappt kan rita. Faktiskt.
Jag har inga ambitioner att någonsin illustrera en bilderbok själv, men tänker ändå att life begins at the end of your comfort zone och att mata på med inspiration utifrån aldrig är fel. MEN, om alla andra på kursen är duktigare än mig på att rita så kan den här kursen snarare handla om personlighetsutveckling än bilderboksskapande.

Den som lever, får se.

 

Mitt debutantporträtt

Eftersom jag inte hade ett debutantporträtt i Svensk bokhandels katalog så kommer ett här istället.

   ”Det finns inga svenska hästböcker som handlar om islandshästar eller westernridning. Skriv en sådan. Du kommer att bli utgiven direkt.”

Året är 2005. Platsen är folkuniversitetets lokaler i Stockholm. Orden, min skrivlärare Ylvas.

Jag har precis fått återkoppling på min första inlämningsuppgift på kursen Att skriva för barn och unga. I flera år har jag drömt om att skriva barnböcker, helst hästböcker och genom att anmäla mig till den här kursen har jag tagit första steget mot min dröm.
Min första inlämningsuppgift har självklart hästtema. Som jag minns den innehöll den hästbokens alla kännetecken (klichéer!): fattig med duktig flicka som inte har råd med ridlektioner. Elaka, rika hästtjejer som givetvis är sämre ryttare och slutligen en ridlärare som ser den här fattiga flickan och möjliggör ridning för henne.
Samtidigt måste ju texten ha haft någonting annars hade väl inte Ylva sagt så där?

Några månader senare börjar jag skriva på det som så småningom blir Anton och Teitur, en ungdomsbok om hästar och kärlek och som sedan blir nominerad till Slangbellan, Sveriges författarförbunds debutantpris.

Boken tar tid att skriva. Från idé till påskrivet förlagsavtal tar jag omvägen förbi vårt första barn, en doktorsavhandling, lämnar universitetet och får ett ”riktigt” jobb, flyttar till en ny stad, får ett barn till, byter jobb igen. Kort sagt: livet. I tid mätt 10 år.

Nästa bok börjar jag skriva omedelbart efteråt. Den här gången går det fortare. Efter åtta månader är manuset klart för att skickas till förlag och hittar ganska snart ett förlag som vill ge ut boken, Drömmen om Chamir inom ett år.

Nu då?
När jag skriver det här är jag ju egentligen ingen debutant längre. Med två böcker utgivna, varav en nominerad till ett fint pris, en tredje bok på gång och dessutom invald i författarförbundet har jag ju hunnit bli författare på riktigt.

Men nu kan ju också betyda ”nu som i just nu”. Det här inlägget är skrivet på förhand och jag har bestämt mig för att publicera det samtidigt som prisutdelningen till Slangbellan börjar.
De här senaste veckorna har varit fantastiska men tanken kommer ändå:
Vad ska jag skriva nu?
Det senaste halvåret har, trots synbara framgångar varit kantade av sådant som i alla fall inte jag vill skriva om i sociala medier och jag har inte skrivit alls. Och hur toppar man en nominering till slangbellan liksom?
Jag vet faktiskt inte. Kanske ska jag bara låta mig själv landa efter det här och se vad det blir. Idéer finns. Och halvskrivna manus från förra året. Kanske blir det ett eller flera av dem. Kanske något helt nytt.

Fotograf: Pia Nordlander

Är det för mycket begärt liksom?

Onsdagen den 4 oktober hade jag två önskningar:

  1. En kanebulle
  2. Ett förlagskontrakt

Två helt rimliga önskningar på kanelbullens dag för en författare som för tre veckor sedan fick ett mail från en förläggare på ett stort förlag i vilket det stod: detta är mycket välskrivet om viktiga frågor. Och så klart en rad om att förlaget skulle återkomma.

Sedan dess har jag väntat. Och aldrig gått någonstans utan min telefon. Herregud. Man vet aldrig när samtalet kommer. Eller mailet för den delen.

Nåväl tillbaka till den 4 oktober. Jag arbetade hemifrån och eftersom ”hemma” inte har gångavstånd till någon affär och jag inte orkade baka så önskade jag att när ungarna väl kom hem från skolan så skulle någon av dem tjata på att vi var tvungna att åka och köpa bullar. Men detta händer inte.
”Alltså det är gott med bullar”, säger den äldsta. ”Men jag måste inte ha någon.”
Samtidigt som detta ofattbara sägs kommer MAILET.

*konstpaus*

Det blev en refusering. Kanske den finaste jag någonsin kommer att få. Och det refuserades enbart på grund av tajmingen. (Jag förstår att det skapar frågeställningar hos läsaren av denna text men jag går inte in på det mer här ändå.)

Besviken? Jo självklart. Men samtidigt så var det en bekräftelse på att jag verkligen kan skriva riktigt, riktigt bra. Plus tips på hur man skulle kunna gå vidare. Dock inte hos dem. Så jag känner mig faktiskt ganska taggad på att kämpa vidare. Jag hoppas att fortsättning följer…

P.S. Jag förstår också om frågan ”men har inte människan redan två förlag att vända sig till?” uppkommer. Rimlig fråga. Det har jag. Men just de här två manusen som detta gällde faller inte inom deras ordinarie utgivning. Därför.

P.S.2 Jag och ungarna ska fira försenad kanelbullens dag i eftermiddag!