Är det för mycket begärt liksom?

Onsdagen den 4 oktober hade jag två önskningar:

1. En kanebulle
2. Ett förlagskontrakt

Två helt rimliga önskningar på kanelbullens dag för en författare som för tre veckor sedan fick ett mail från en förläggare på ett stort förlag i vilket det stod: detta är mycket välskrivet om viktiga frågor. Och så klart en rad om att förlaget skulle återkomma.

Sedan dess har jag väntat. Och aldrig gått någonstans utan min telefon. Herregud. Man vet aldrig när samtalet kommer. Eller mailet för den delen.

Nåväl tillbaka till den 4 oktober. Jag arbetade hemifrån och eftersom ”hemma” inte har gångavstånd till någon affär och jag inte orkade baka så önskade jag att när ungarna väl kom hem från skolan så skulle någon av dem tjata på att vi var tvungna att åka och köpa bullar. Men detta händer inte.
”Alltså det är gott med bullar”, säger den äldsta. ”Men jag måste inte ha någon.”
Samtidigt som detta ofattbara sägs kommer MAILET.

*konstpaus*

Det blev en refusering. Kanske den finaste jag någonsin kommer att få. Och det refuserades enbart på grund av tajmingen. (Jag förstår att det skapar frågeställningar hos läsaren av denna text men jag går inte in på det mer här ändå.)

Besviken? Jo självklart. Men samtidigt så var det en bekräftelse på att jag verkligen kan skriva riktigt, riktigt bra. Plus tips på hur man skulle kunna gå vidare. Dock inte hos dem. Så jag känner mig faktiskt ganska taggad på att kämpa vidare. Jag hoppas att fortsättning följer…

P.S. Jag förstår också om frågan ”men har inte människan redan två förlag att vända sig till?” uppkommer. Rimlig fråga. Det har jag. Men just de här två manusen som detta gällde faller inte inom deras ordinarie utgivning. Därför.

P.S.2 Jag och ungarna ska fira försenad kanelbullens dag i eftermiddag!