Häromdagen var jag på soppteater på Västmanlands teater i Västerås. Föreställningen hette Skandal och handlade om att sedan Nobelpriset började delas ut 1901 så har nästan ungefär 900 personer fått det. Av dessa har 3 (TRE!) procent varit kvinnor. Visst är det en skandal?
En helt rimlig frågeställning är förstås varför det ser ut så här. Och det är bland annat det som föreställningen handlar om. Men vi återkommer till det lite senare.
I föreställningen får vi möta sex av dessa pristagarkvinnor, vi får inblick i deras liv och vad det var som möjliggjorde för dem att kunna få forska. För vi ska ju inte glömma att det till exempel i Sverige dröjde ända till 1871 innan ett svenskt universitet fick en kvinnlig student. (Sverige fick sitt första universitet 1477 och under nästan 400 år var endast män välkomna.) I vissa andra länder dröjde det ännu längre. Sedan ska vi inte glömma alla konstiga föreställningar som kvinnor måste kämpa mot, som till exempel att en kvinnas äggstockar kan förtvina om hon utsätts för för mycket lärdom, eller att kvinnor av naturen är vårdande varelser och inte lika lämpade för män för logiska resonemang. Det sistnämnda sa för övrigt min f.d. naprapat till mig i våras (för övrigt sista gången jag var hos hen) så att tro att dessa vanföreställningar försvunnit är tyvärr naivt.
Åter till föreställningen. Vi får också möta tre kvinnor som gjorde oerhörda framsteg som forskare men blev utan ett nobelpris. Lise Meitner till exempel, som var med och upptäckte att neutroner kan klyva urankärnor. Typ grunden till utvinnande av kärnenergi, dvs kärnkraftverk.
Jag tycker skådespelarna Åsa Karlin och Tess Paulsen var briljanta. De hade en sådan bredd och kunde gestalta på så många olika sätt. Till och med statistik lyckades de gestalta på ett förståeligt, underhållande och vederhäftigt sätt.
Det finns dock en sak som skaver i föreställningen och det är slutet när orsaker till att kvinnor blivit (blir!) förfördelade inom forskarvärlden. Då gestaltas även att vi kvinnor också bidrar till att upprätthålla rådande strukturer och är ogina och ohjälpsamma mot varandra. Därför måste vi alla hjälpas åt för att förändra. Jag ska inte säga att det inte stämmer, men jag tycker man gör det alldeles för enkelt för sig. Och jo jag vet. Det är en teaterföreställning på 60 minuter. De flesta som ser den har inte min bakgrund (jag har disputerat i kärnfysik men lämnade sedan universitetet) och reagerar förmodligen inte lika mycket på detta. Men jag önskar att de hade tagit upp de ganska hopplösa arbetsvillkor som gäller ifall man vill satsa på en forskarkarriär (osäkra anställningsvillkor, ständigt tidsbegränsade anställningar, stipendier istället för lön, osv). Dessa gäller givetvis också för män, men jag tänker att som kvinna har man ännu mer strider att bekämpa (tänk #metoo) och då tänker jag att det här blir ytterligare en sak att orka med. Och det kanske man inte gör. Jag bestämde mig i alla fall för att inte försöka.
Hur som helst. Det var en väldigt bra föreställning. Och mycket tankeväckande. Som jag förstått det turnerar de runt med föreställningen och har du möjlighet att se den, är det mycket väl investerad tid.