Nu har jag varit tjänstledig i två dagar och kan konstatera att författarlivet har rivstartat. Jag har nämligen blivit refuserad.
Det skulle förstås ha varit roligare att ha påbörjat min tid som författar-tjänstledig med ett nytt bokkontrakt, men det absolut vanligaste är ju faktiskt att ett manus blir refuserat, så ja. Det är bara att gilla läget även om det gör lite extra ont när det är ”mitt” förlag som refuserar. Jag har förstås full respekt för deras beslut. Att ge ut en bok kostar mycket pengar och detta manus var inte vad de letade efter just nu.
Men förnuft och känsla går sällan hand i hand. I alla fall hos mig. Så jag gör som jag brukar. Jag messar 10 000 ledsna emojis till Ann-Charlotte. Som förstås ringer upp.
”Men du förstår väl att du inte blev refuserad för att det var dåligt”, säger hon. ”Utan för att det just nu inte finns plats för detta i deras utgivning.”
”Men ändå”, piper jag.
Och det förstår hon. Alla blivande och etablerade författare vet hur tungt det är och hur ledsen man blir av en refusering. Men vi vet också, att när vi varit ledsna ett tag, så kommer kamplusten tillbaka och rätt som det är finns ett nytt manus skrivit och så småningom ett nytt bokkontrakt. Vi ger liksom inte upp.
🙂
Vi gör ju inte det …