Käpphästworkshop

Om vi bortser från världsläget (vilket man måste få göra ibland för att orka) så har jag haft ett hejdundrande roligt sportlov. Jag har nämligen hållit i en käpphästworkshop på Upplands Väsbys bibliotek.
Tänk va. Käpphästworkshop.
Förstår ni hur mycket jag älskar mitt jobb!

Vad gör man då på en käpphästworkshop? Jo, man tillverkar sin egen käpphäst, ger den ett namn och en karaktär. Avslutningsvis läser eller berättar jag om mina häst- och käpphästböcker.
Det är alltså den perfekta kombinationen av skapande och berättande.

Vi hade satt en maxgräns om 10 personer på workshopen. Vi fick snabbt utöka det till tretton genom att några syskonpar fick jobba tillsammans. Men sedan blev vi ändå tvungna att stänga dörren, eftersom det inte fanns material till fler än tio käpphästar. Roligt att det blev så populärt!

Avslutningsvis fick Upplands Väsby en käpphäst av mig, som ett minne av besöket.

Vill du att ditt bibliotek ska anlita mig för en käpphästworkshop?
Ett informationsblad om min käpphästworkshop finner du här.
Jag är medlem i Författarcentrum och följer deras arvodesrekommendationer.
Du bokar mig här.
Du kan också skicka ett mail till mig ifall du vill ha ytterligare information: angelica(at) angelicaohrn.se.

Boken jag alltid drömt om att få skriva

Äntligen är den här: boken som jag har drömt om att skriva sedan 1988!!!
Fakta om kaninhoppning, är skriven av mig och Ann-Charlotte Ekensten och utgiven på Nypon förlag!
1988 var jag 12 år och jag hade fått ett nytt intresse: Kaninhoppning!
Min kanin hette Duchesse och var en blåzobel-färgad hermelin. Han var världens snällaste och han älskade att hoppa hinder.
Hindren byggde jag själv. Jag letade i förrådet hemma efter lämpliga brädor och när jag inte hittade det jag behövde, fick pappa skjutsa mig till brädgården. (Han fick betala också …)  Vi fick ta vägen förbi järnhandeln på vägen hem, för givetvis behövde jag en figursåg. Jag gjorde ritningar på hinder och gjorde mitt bästa för att förverkliga dem. Det gick ganska bra. I alla fall tillräckligt bra för att jag ansåg mig värdig nog att arrangera en kaninhoppningstävling.

Tyvärr finns det inga vettiga bilder kvar från tiden som kaninhoppare. Bara de här i urusel kvalitet. Men det är jag längst ner till vänster. På den övre bilden är det min lillasyster som träningshoppar Duchesse.

Mina föräldrar trodde nog att min kaninhoppningstävling var till för mina kompisar, men jag tänkte stort. Jag var ju med i Värmlands kaninavelsförening (Duchesse var nämligen inte bara en hoppkanin, han var en finfin utställningskanin också och fick alltid priser på utställningar) och genom dem kunde min inbjudan till kaninhoppningstävlingen nå betydligt fler än bara mina kompisar.
På tävlingsdagen körde den ena bilen efter den andra in på vår gata och mina föräldrar tänkte ”herregud, vad har ungen gjort?” och fick brått att lägga annat åt sidan och istället hjälpa folk att hitta till tävlingsbanan, vilken var fotbollsplanen bakom vårt hus.
Regnet öste ner den eftermiddagen, men jag minns det ändå som en stor succé och att alla kaninhoppare var på ett strålande humör. Det är så himla synd att det inte finns några bilder från den dagen.

Jag och mina kompisar startade även en tidning ”The Rabbit” i vilken vi skrev om kaninhoppning (se bilderna ovan). Jag skrev ledarsidan (alla seriösa tidningar har en ledarsida, det visste jag redan då). Min lillasyster skrev tävlingsreferat. Vår kompis Nina stod för humorsidorna. Resten av reportagen skrev förmodligen jag och de hade en förvånansvärt stor bredd. Jag skrev bland annat en artikel om vad man skulle göra om ens kanin blev sjuk. Jag avrådde starkt från hemmaslakt!

Den berömda avrådan från hemmaslakt av kaniner!

Så här i efterhand kommer ju onekligen tanken: var hemmaslakt av kaniner ett stort problem bland kaninägande 12-och 13-åriga tjejer i slutet på 80-talet?

Och slutligen. Det här är mitt första utkast till kaninhoppningsbok. Daterat 1989. Jag ville så gärna skriva en bok om kaninhoppning. Det dröjde mer än 30 år innan den drömmen gick i uppfyllelse, men den gick i uppfyllelse. Hur häftigt är inte det!

Det allra första utkastet till en bok om kaninhoppning.

 

Året som gått

Känns inte allt ganska motigt just nu? Det är mörkt, den vinter som kom, försvann, dagarna segar sig fram och efter jobbet är det svårt att ta sig för något. Det kanske man i och för sig inte måste, men ändå. Jag har lite svårt för den där ”vill-inte-orkar-inte-göra-något-känslan”.
Kanske är det därför som det passar ganska bra att göra en stilla reflektion över det gångna året.
2021. Du har varit ett rätt bra år, trots pandemin.

Så. Därför tänkte jag berätta om allt bra som har hänt mig som författare i år.
Skryta lite, typ.
För som författare tvivlar jag nästan ständigt på mig själv och gång på gång känns det som jag inte åstadkommer något. Så, därför behöver jag påminnas. Och påminnelsen kommer här:

Fakta om käpphästar släpptes i januari 2021 och hade vid årets slut sålt slut och är därför på tilltryck!

Den här godingen, För lagets bästa hände det en massa bra saker med.

  • Den blev ljudbok
  • Den sålde också slut och behövde tryckas om på nytt.
  • Den blev dessutom nominerad till Barnens romanpris i Karlstad och har under hösten lästs av fler än 600 sjätteklassare. I januari 2022 får vi veta vilken av de nominerade böckerna som har vunnit.

I augusti 2021 släpptes uppföljaren till För lagets bästa, nämligen Rätt i mål och den har fått finfina recensioner. Dessutom har förlaget bett mig att skriva ännu en bok om barnen som spelar i Roslunden BK! Den kommer till hösten. Hurra för det!

Foto: Erik Jersenius, VLT

Vår läsfrämjande projekt  Läs, Berätta, Skriv! har gått jättebra. Vi fick en otroligt fin artikel i VLT.
Kulturrådet har dessutom beslutat att vi får fortsatta medel så att författarskolan kan fortsätta i höst.

Och för att fortsätta skrytet:

  • Jag har fått ytterligare ja på manus, men eftersom avtal ej är påskrivet ännu, törs jag inte säga så mycket mer om det ännu …
  • Jag tilldelades 100 000 kronor i stipendium från Författarfonden. 100 papp. Helt. Galet.
  • Jag skrev klart Lellas häst. Det återstår att se om det blir en bok eller inte. Jag älskar det manuset. Oavsett, så är jag glad att jag skrev klart.
  • Jag hade flera författarbesök på bibliotek. Så himla roligt.
  • Jag har redan fått flera bokningar inför nästa år. Hurra för det!
  • Jag gick skrivarkurs för Monika Fagerholm igen. Det var otroligt givande. Jag har dock inte skrivit mer på manuset sedan dess. Jag har känt att det behövt ligga till sig och nu har jag landat i en annan insikt om hur jag ska jobba vidare med det.
  • Jag skrev en science fiction-novell och blev överväldigad över hur kul det var. Jag ska jobba vidare med den. Kanske skicka in till någon tävling. Kanske skriva fler på temat.

Om några veckor firar vi in ett nytt år. 2022. Det finns mycket att se fram emot.

I januari blir det boksläpp av Fakta om kaninhoppning. Den går att bevaka i internetbokhandeln redan nu.
Jag ska skriva min tredje fotbollsbok och även de där andra manusen jag fått antagna.
Jag tänker skriva klart mitt vuxenmanus, ser fram emot att ha författarskola för barnen på Bäckby fritidsklubb.
Jag ser fram emot nya samarbeten, nya böcker att skriva.

Men först tänker jag ha jullov!

God Jul och Gott Nytt År!

Lajvar Homeros

Idag lajvar jag Homeros, dvs jag skriver ett litet epos på versmåttet hexameter.
Låt oss börja med att klargöra hur hexametern är konstruerad:
En versrad innehåller sex takter/versfötter. Versfötterna består av så kallade daktyler (tre-stavigt) och trokéer (tvåstavigt). Betoningen i var och en av dessa takter ligger på den första stavelsen. Varje ny rad inleds därmed betonat. Varje versrad avslutas med en daktyl följd av en troké.

Här kommer ett exempel, skrivet av yours truly:
”Skulle besöka Italiens vidsträckta hemsökta vidder.”
Prova att läs den högt. Sträva efter att hitta tretakten och betoningarna.
Som skriven text, tänkt att läsa tyst för sig själv blir det rätt värdelöst, om jag får vara lite raljerande. Men när man läser högt, gärna samtidigt som man viftar med valfri hand för att hålla takten, så blir det rätt häftigt. Det var såklart enklare att hålla långa rytmiska texter i huvudet, än vanlig prosatext.
Men, så klart, är det tämligen begränsat. Å andra sidan finns det många som älskar det som begränsar. Det sätter ramar, man tvingas bli mer kreativ och helt plötsligt märker man att tankarna tagit en helt annan väg än de brukar.
Jag är nu halvvägs genom mitt epos. Sju rader till måste jag skriva. Så här är texten än så länge, strecken finns för att markera varje versfot:

Skulle be/söka I/taliens /vidsträckta /hemsökta /vidder.
Skulle med/taga en /resväska /full utav /allsköns le/gender.
Full av le/gender var /resväskan min. /Full utav /sagorna sanna.
Hemsökta /viddernas/ gengångar/spöken som /suktade / träget.
Suktade /träget. De /ville ha /sina sju /sagor till/baka.
Dessa sju /sagor var /nyckeln till /deras gu/domliga /lycka.
Utan en /sanning om /var deras /mödrar i /smärta var /födda
Kan de ej /uppnå gu/domliga /lyckan i /livscykelns /mittpunkt.

Det jag känner just nu är att formen tar över innehållet. Innehållet blir liksom sekundärt.
Jag tänker också att det är begripligt att det inte skrivs så mycket på hexameter nuförtiden.  När jag skrivit de sista sju raderna, får det vara slut på Homeros-lajvet i alla fall.

Rimlig fråga: Varför i herrans namn lajvar jag Homeros och skriver verser på hexameter? Jo, det är en inlämningsuppgift i kursen i Kreativt skrivande som jag läser på Mittuniversitetet. Egentligen ska det vara en rolig text. Det vete sjutton om den här är. Men jag tänker att den här texten kanske blir rolig eftersom den är så himla absurd! Eller så är det en väldigt fri tolkning av mig.

🙂

 

Nominerad till Barnens romanpris i Karlstad

Äntligen får jag berätta!
Min bok För lagets bästa är nominerad till Barnens romanpris i Karlstad.
Klang, jubel och fanfarer!!!

Barnens romanpris i Karlstad drivs av Karlstads stadsbibliotek.  Bibliotekarierna har valt ut fem böcker ur det senaste årets utgivning. (De fem bästa kan man väl anta! 🙂 )Dessa fem böcker kommer stadens sjätteklassare (ungefär 650 elever) att arbeta med under höstterminen.  Innan jullovet får sedan eleverna rösta om vilken bok de tyckte bäst om. Vinnaren utses alltså av barnen själva.

Så här berättar bibliotekarien Susanne Lindén om projektet:

”När vi träffar klasserna på biblioteken vill vi att eleverna ska bli nyfikna och intresserade av böckerna. När de kommer till oss vet de oftast bara att de ska vara med i något som heter Barnens Romanpris i Karlstad. De vet inget om böckerna innan.
För att de ska känna sig delaktiga får eleverna bland annat göra två övningar. I den första övningen får de bokomslagen utan titlar, dessa finns i stället på separata lappar och elevernas uppgift blir att para ihop framsida med titel. De får även fem lappar med olika genre som de ska koppla ihop med framsida och titel. I den andra övningen har vi tagit ut ett citat från varje bok och genom att de nu ser framsidan på boken och vet titel och genre så hoppas vi att de kan lista ut vilket citat som hör till vilken bok.


De jobbar i små grupper och det viktiga är att de diskuterar och argumenterar för sina val. Efter varje övning samlas vi och pratar om vad de har kommit fram till och eleverna brukar ha mycket att säga. Ofta hittar de ledtrådar som är nya för oss och vi blir imponerade av deras iakttagelseförmåga.
Vi avslutar timmen med ett kort bokprat om varje bok och då brukar många av ungdomarna ha fastnat för en eller flera böcker.

Nu kommer klasserna läsa och arbeta med böckerna under hela hösten och sedan rösta på sin favoritbok innan jullovet.”

Övriga böcker som är nominerade är:

  • Högst upp på listan av Elin Holmberg
  • Nattkorpen av Johan Rundberg
  • Vår blodiga historia: Kalla kårar och maskeradbal av Annika Meijer
  • Bror till salu av A.K. Sydegård

Jag är jättestolt över att vara nominerad till detta fina pris. Kanske lite extra stolt eftersom jag också är uppvuxen i Värmland!

Att ge barn självförtroende

Foto: Erik Jersenius, VLT

Det har gått mer än ett och ett halvt år sedan som jag och Irja bestämde oss för att göra något ihop: ett läsfrämjande projekt i stadsdelen Bäckby, en stadsdel som i princip alltid omnämns i negativa ordalag.

Irja och jag kände till varandra, men vi kände inte varandra. Vi bestämde träff på ett café i Västerås, skrev en projektplan, sökte pengar, fick en del pengar och körde sedan igång. Tja. Det var ju rätt hackigt i början. Läsning är tråkigt, tyckte de flesta av barnen. Emellanåt var det faktiskt ganska jobbigt och vid ett tillfälle sa vi till varandra: ”Ja, ja. Barnen i alla fall fått lyssna till högläsning en gång i veckan och de äger nu varsin bok. Vi får väl vara nöjda med det.”

Så här ett och ett halvt år senare är vi dock galet malliga över vad vi har åstadkommit. För resultatet har trots den något skrala starten blivit över förväntan.
Jag kommer i ett antal inlägg här framöver berätta om hur vi har arbetat. Jag tänkte bjuda på de misstag vi gjorde och hur vi lyckades bygga upp något som verkligen fungerar och hur vi nådde vårt mål: att få barn att läsa på fritiden.
Men först en artikel om vårt projekt i Vestmanlands läns tidning (VLT), En riktig guldchans – Läsningen på Bäckby fritidsklubb gav barnen självförtroende och skrivlust.

Det är mycket möjligt att artikeln är låst för icke-prenumeranter. Men jag skulle nog säga att det är värt att skaffa inlogg bara för att få tillgång till filmerna då barnen läser sina favoritdikter!

Att spegla samhället

När jag samtalar om mitt författarskap brukar jag säga att jag vill spegla samhället i mina böcker.
Genom stallet eller genom fotbollsplanen.
Jag brukar säga att jag ser det stora genom det lilla.
Just nu skriver jag på uppföljaren till min fotbollsbok För lagets bästa. Jag skriver om hur det känns att behöva flytta från huset där man alltid har bott för att ens pappa har blivit sjuk och man inte längre har råd att bo kvar. Jag skriver om hur det känns att vilja återupprätta sin stolthet inför de gamla kompisarna. Att man gör det trots att det djupt där inne finns något som gnager, att man kanske sårar någon i jakten på att inte behöva bli sårad själv. Men jag skriver faktiskt inte ett endaste ord om det som just nu dominerar vårt samhälle: Coronapandemin.

Ganska nyligen har det kommit en bok som heter Corona: 19 författare om krisen. Jag är fruktansvärt osugen på att läsa den, trots att många av mina favoritförfattare deltar i antologin. Men det räcker med alla mina egna tankar som ständigt snurrar runt, runt i huvudet, de som kan få mig att vakna mitt i natten med bultande hjärta och ett tryck för bröstet.
Hur fan ska det gå?
För mig.
För oss.
För världen.
Jag behöver inte spä på den ångesten ytterligare.

Nåväl. När jag började planera och skriva på boken var det september. Smittotalen var låga, det såg fortfarande rätt ljust ut efter sommaren. Kanske var vi förbi det värsta? Tanken fladdrade genom mitt huvud: borde jag skriva om pandemin i boken? Lite grann bara?

Senare, i november, läste jag en artikel om hur många manus som skickats in till bokförlagen under pandemin. Säkerligen var de flesta dystopier som handlade om hur sjukdomar lamslog samhällen. Kanske var det i samma veva som jag såg Corona: 19 författare om krisen i bokhandeln och kände att det var otänkbart för mig att skriva om pandemin.
Istället har det känts befriande att skriva om hur killarna i Roslunden BK trängs i kön till glasskiosken. Eller hur fotbollssäsongen avslutas med fotbollsmatch mellan barnen och föräldrarna. Efter matchen grillar de korv och fikar.
Och trängs.
Jag längtar verkligen efter att få trängas igen.

Omställningsberättelser

I torsdags började höstens, ja kanske årets mest spännande projekt: Omställningsberättelser, ett samarbete mellan Region Västmanland och Lunds universitet där vi kommer att arbeta för att lyfta fram berättelser om klimatförändringarna och ge dem plats i det offentliga samtalet. Initiativtagare är författaren och litteraturutvecklaren Helena Öberg Carlsson, författaren Mats Söderlund och forskaren Alexandra Nikoleris.
Själv tillhör jag konstnärsgruppen, som består av sju personer. Tre av oss är författare, två konstnärer, en dansare och koreograf och en filmare.

Vi skulle egentligen ha träffats på riktigt på Karlsgatan 2 i torsdags. Men en ur personalen hade bara några dagar innan testats positivt för covid 19 och allt fick snabbt ställas om till det digitala.

I torsdags hölls den första delen i en workshop om Organisk Processmetod (OPM) som kulturinkubatorn Transit har tagit fram. De arbetar med att hjälpa konstnärer att bygga hållbara författarskap.
Den första delen handlade om att rita upp sin egen skapandeprocess. Vi hade laddat upp hemma på våra egna kammare med stora ritpapper och färgpennor, sedan fick vi tid att rita och fundera över hur vi arbetar. Ett antal frågor fick vi med oss: när processen var som skörast, när vi släppte in andra men också om det fanns något i vår process vi ville ändra på.
För min egen del inser jag att det ständigt pågår två processer hos mig. Jag jobbar ju fortfarande 50% på mitt gamla jobb och är författare på 50% (förmodligen mer :-)) och därför så blir veckans dagar en slags rytm för mig. Att ställa om till tjänsteman, att ställa om till författare. Vecka efter vecka.
Det är periodvis rätt jobbigt. Å andra sidan gör mitt arbete att jag inte behöver oroa mig ekonomiskt eller är beroende av att söka ekonomiskt stöd på annat håll för att få ekonomin att gå ihop.

Jag har provat att rita upp min process vid ett tidigare tillfälle och det kändes som att jag hamnade rätt nu. Det jag tycker är tuffast är när jag börjar tvivla på det jag gör. (Och det tror jag inte att jag någonsin kommer att komma ifrån) Nu kunde jag ringa in ungefär var i processen som tvivlet kommer. Jag kunde sätta ord på mitt eget beteende i de stunderna (ofta går jag runt hemma och gnäller: ”jag kommer aldrig mer att kunna skriva en bok”. Oerhört tröttsamt i längden både för mig och min omgivning) men också sätta ord på hur jag gör för att ta mig ur det. Nämligen släppa taget och lita på att jag inte vet hur jag ska göra, men att jag vet att jag kommer lösa det bara jag ger mig själv tid.

Tid.

Vilket är en utmaning när man är en till naturen otålig person. Men det är det jag behöver ge mig själv.

På fredagen hölls en konferens som var öppen för allmänheten. Helena, Mats och Alexandra berättade om sina tankar och förhoppningar med projektet. Jag minns inte vem av dem som sa: ”Hur ska den värld se ut som vi vill till i framtiden? Vart vill vi?”, men det spelar inte så stor roll, för det känns som att den tanken genomsyrade hela dagen.

En annan sak som diskuterades var de känslor som klimatförändringarna väcker. Det finns förnekelse (tveksamt om det kan definieras som känsla, men ni fattar va?), det finns rädsla och oro. Men där finns ju även sorgen över det som går förlorat när världen förändras.
Just pratet och sorgen och rätten att få sörja blev oerhört drabbande för mig. Jag har lite svårt att sätta ord på exakt vad det är som gör det så drabbande, just nu är det snarare som en klump som satt sig i bröstet. Det får vara så. Orden kommer att komma så småningom.

Vi pratade också om att fantasin är avgörande för att skapa berättelser om vägarna till den värld vi vill leva i. Och jag tänker att det är där, i berättelsernas kraft som vi kommer att finna kraft, glädje och hopp att gå vidare.

Vill ni ha boktips om klimatet skrivna av personer i konstnärsgruppen?
Det kommer här:

  • Brandvakten av Sven-Olov Karlsson
  • Hotet av Mats Söderlund
  • Det brinner, Chamir av Angelica Öhrn (jag själv alltså)

Alexandra Nikoleris är en av initiativtagarna till utställningen Carbon ruins. Den verkar jättespännade! Läs mer här.

Följ gärna projektet på facebook.

VLT skrev också en artikel om projektet som ni hittar här.

Jag längtar redan till nästa tillfälle!

Ny termin, Ny bok

Så var sommarsemestern slut och jag vet inte alls om jag är redo för höst. Är ni?
Ni som följer mig på instagram har under sommaren fått ta del av bilder på solnedgångar vid hav och sjö, mysiga fikastunder och utställningar. Idylliskt så det förslår.
Det är inte riktigt hela sanningen om sommaren. I början av juli drabbades vår familj av en tragedi. Jag vill inte skriva om vad det var som hände här, men händelsen följde oss som ett svart ångesthål genom sommaren. Kanske kan man sammanfatta sommaren som att det både varit underbara stunder vid olika vatten som nattsvart ångest? För många stunder har verkligen varit fantastiska. Men sorgen och ångesten har hela tiden existerat sida vid sida …

Jag bestämde sent i våras att ta helt ledigt från författandet under sommaren.
Det var jättesvårt.
Det kröp i kroppen som någon slags abstinens över att inte få skriva. Så höll det på i nästan tre veckor. Sedan kom lugnet och alla bra tankar och idéer.
Jag hade köpt en ny anteckningsbok som jag döpte till Sommaren 2020, för jag räknade ändå iskallt med att få en hel del idéer under sommaren. Blocket bar jag med mig för det mesta och när en viktig tanke eller idé poppade upp i huvudet skrev jag ner den och kunde därmed släppa den utan oro för att den skulle glömmas bort.
Och det är verkligen så att när man tillåter sig själv att släppa taget, ja då finns det möjlighet för något annat att dyka upp och ta plats.

Jag har också läst en himla massa böcker under ledigheten. Och jag har definitivt tagit mitt ansvar för att de fysiska bokhandlarna i Västerås, Falun, Avesta, Söderköping och Uppsala ska överleva. Bra va?
🙂

Men nu är det alltså dags att ta itu med höstterminen, vare sig jag vill ha höst eller inte. Det första som händer är att min nästa bok släpps den 20 augusti! Boken heter För lagets bästa och handlar om vänskap och fotboll. Passar utmärkt för barn i åldern 9-12 år. Det kommer också att bli en releasefest den 10 september på Karlsgatan 2. Mer information kommer!

 

Författarens sommarlov

Så blev det sommar och jag kan inte göra annat än konstatera att planerna på att blogga åtminstone en gång i veckan har gått i stöpet.
Men även om det inte blivit ett endaste blogginlägg sedan sista januari så tänkte jag sammanfatta det här halvåret ändå. För övrigt några av de märkligaste månaderna i mitt liv. Och det är jag säkerligen inte ensam om att tycka. Vi kommer att minnas den här pandemin länge.
Men bortsett från den och allt som var tvunget att ställas in, så har det ändå hänt en hel del.

Min femte bok, Det brinner, Chamir kom ut i handeln och fick flera fina recensioner. Länkar till dessa, om nu någon skulle vara nyfiken finns på min hemsida.

Jag har gått skrivkurs för Monika Fagerholm. I regi av Region Västmanland. Det har varit oerhört lärorikt och så här efteråt känns det som att allt jag skriver från och med nu kommer vara ungefär tusen procent bättre. Jag har skrivit ett första utkast till första halvan av det som jag hoppas ska bli min första vuxenroman. Arbetsnamnet är Tystnaden som modersmål. Mer än så vill jag inte berätta i nuläget. Skaparprocessen kan vara så skör ibland och med det här manuset är det skörare än någonsin.
Hur som helst kommer det bli en fortsättning på kursen i höst och det ser jag mycket fram emot.
Jag har också lösa planer på att göra två kortare researchresor nu under sommaren. Vi får se.

Jag skrev också klart fotbollsboken, För lagets bästa, som kommer ut den 20 augusti. Förlaget och jag hoppas på att det blir en serie. Jag har skrivit ett synopsis som jag har fått ok på, men inte börjat skriva ännu. Releasefest är planerad till den 10 september. Håll tummarna för att den går att genomföra!

Varje vecka har jag och min nya kollega, Irja varit på fritidsklubben i Bäckby för vårt läsfrämjande projekt, Läs, Berätta, Skriv! Det har varit oerhört lärorikt. Ganska omtumlande om jag ska vara ärlig. Men det har blivit väldigt bra och vi fortsätter till hösten. Det ser jag fram emot. Projektet har en egen blogg som uppdateras betydligt oftare än denna. Bloggen finns här.

Slutligen fick jag och min författarvän Ann-Charlotte okej på ytterligare ett manus. Vi har inte skrivit på avtalet ännu, så mer information kommer. Men ett himla roligt ämne är det, så mycket kan jag avslöja.

Men nu ska jag ta sommarlov. Jag ska läsa böcker, bada och ta långpromenader. Skriva tänker jag i princip inte göra alls. Det har varit en väldigt intensiv vinter och vår och jag behöver vila, fylla på med nytt innan jag kan få ur mig nya berättelser.

Trevlig sommar!