Kategori: Okategoriserade

Det är nytt år och jag känner mig lika glad och förväntansfull som på bilden, för 2023 är året då jag tar steget och blir författare på heltid!

Att bli författare på heltid är något som jag har drömt om länge, men att våga ta steget, lämna en trygg anställning och bli frilansande kulturarbetare är jag först nu redo för. Och det är också först nu, efter 2022 års alla framgångar som jag vågar! Därmed inte sagt att det inte känns läskigt, för det gör det! Det känns till och med jätteläskigt. Men mest av allt känns det helt rätt!

Igår skrev jag en lista på allt jag ser fram emot 2023. Allt kan jag inte berätta om här, men några axplock:

• Att få vara författare på heltid!
• Att det manus som jag skrivit på under många år (under arbetsnamnet Lellas häst) kommer ut på Opal i maj. Omslaget är fantastiskt fint och jag längtar så efter att få visa det. Snart så!
• Att skriva på mitt skönlitterära manus som går under arbetsnamnet Tystnaden. Jag går manuskurs för Monika Fagerholm och har månatliga avstämningar med henne. Ni anar inte hur bra det är!
• Att jobba med del 2 i serien Kompisarna i Bäckby. Jag är så nöjd med del 1 i serien, Bäckahästen och den här har potential att bli minst lika fin!
• Att ytterligare ett manus har blivit antaget av Opal. Det är ett riktigt hjärteprojekt och jag ser så mycket fram emot att få jobba vidare med det. Mer info kommer så småningom …
• Att skriva vidare på ett barn/ung-manus som går under arbetsnamnet Trollkarlens hatt. Jag har ingen aning om vad det här kommer att landa i för något, men det känns som jag har börjat skissa upp en otroligt spännande (och hemsk!) värld som jag bara längtar efter att få djupdyka in i!
• Käpphästworkshops. Vem hade kunnat tro att det skulle bli en så stor succé! Jag är helt fullbokad till sportlovsveckan vecka 9, men sedan hoppas jag på ännu fler bokningar. Det är så roligt med käpphästar!
• En förstudie kopplat till det läs- och skrivfrämjande projekt jag drivit i Bäckby, Västerås i samarbete med Region Västmanland. Det här har potential att bli något riktigt bra!

Och så ser jag med spänning och tillförsikt fram emot allt spännande som kommer att hända och som jag i dagsläget inte har någon som helst aning om.
Men först några veckors vanligt jobb, för att avsluta och lämna över.
Den 1 februari börjar det nya livet!

God fortsättning på 2023!

Äntligen är den här: boken som jag har drömt om att skriva sedan 1988!!!
Fakta om kaninhoppning, är skriven av mig och Ann-Charlotte Ekensten och utgiven på Nypon förlag!
1988 var jag 12 år och jag hade fått ett nytt intresse: Kaninhoppning!
Min kanin hette Duchesse och var en blåzobel-färgad hermelin. Han var världens snällaste och han älskade att hoppa hinder.
Hindren byggde jag själv. Jag letade i förrådet hemma efter lämpliga brädor och när jag inte hittade det jag behövde, fick pappa skjutsa mig till brädgården. (Han fick betala också …)  Vi fick ta vägen förbi järnhandeln på vägen hem, för givetvis behövde jag en figursåg. Jag gjorde ritningar på hinder och gjorde mitt bästa för att förverkliga dem. Det gick ganska bra. I alla fall tillräckligt bra för att jag ansåg mig värdig nog att arrangera en kaninhoppningstävling.

Mina föräldrar trodde nog att min kaninhoppningstävling var till för mina kompisar, men jag tänkte stort. Jag var ju med i Värmlands kaninavelsförening (Duchesse var nämligen inte bara en hoppkanin, han var en finfin utställningskanin också och fick alltid priser på utställningar) och genom dem kunde min inbjudan till kaninhoppningstävlingen nå betydligt fler än bara mina kompisar.
På tävlingsdagen körde den ena bilen efter den andra in på vår gata och mina föräldrar tänkte ”herregud, vad har ungen gjort?” och fick brått att lägga annat åt sidan och istället hjälpa folk att hitta till tävlingsbanan, vilken var fotbollsplanen bakom vårt hus.
Regnet öste ner den eftermiddagen, men jag minns det ändå som en stor succé och att alla kaninhoppare var på ett strålande humör. Det är så himla synd att det inte finns några bilder från den dagen.

Jag och mina kompisar startade även en tidning ”The Rabbit” i vilken vi skrev om kaninhoppning (se bilderna ovan). Jag skrev ledarsidan (alla seriösa tidningar har en ledarsida, det visste jag redan då). Min lillasyster skrev tävlingsreferat. Vår kompis Nina stod för humorsidorna. Resten av reportagen skrev förmodligen jag och de hade en förvånansvärt stor bredd. Jag skrev bland annat en artikel om vad man skulle göra om ens kanin blev sjuk. Jag avrådde starkt från hemmaslakt!

Så här i efterhand kommer ju onekligen tanken: var hemmaslakt av kaniner ett stort problem bland kaninägande 12-och 13-åriga tjejer i slutet på 80-talet?

Och slutligen. Det här är mitt första utkast till kaninhoppningsbok. Daterat 1989. Jag ville så gärna skriva en bok om kaninhoppning. Det dröjde mer än 30 år innan den drömmen gick i uppfyllelse, men den gick i uppfyllelse. Hur häftigt är inte det!

 

Idag lajvar jag Homeros, dvs jag skriver ett litet epos på versmåttet hexameter.
Låt oss börja med att klargöra hur hexametern är konstruerad:
En versrad innehåller sex takter/versfötter. Versfötterna består av så kallade daktyler (tre-stavigt) och trokéer (tvåstavigt). Betoningen i var och en av dessa takter ligger på den första stavelsen. Varje ny rad inleds därmed betonat. Varje versrad avslutas med en daktyl följd av en troké.

Här kommer ett exempel, skrivet av yours truly:
”Skulle besöka Italiens vidsträckta hemsökta vidder.”
Prova att läs den högt. Sträva efter att hitta tretakten och betoningarna.
Som skriven text, tänkt att läsa tyst för sig själv blir det rätt värdelöst, om jag får vara lite raljerande. Men när man läser högt, gärna samtidigt som man viftar med valfri hand för att hålla takten, så blir det rätt häftigt. Det var såklart enklare att hålla långa rytmiska texter i huvudet, än vanlig prosatext.
Men, så klart, är det tämligen begränsat. Å andra sidan finns det många som älskar det som begränsar. Det sätter ramar, man tvingas bli mer kreativ och helt plötsligt märker man att tankarna tagit en helt annan väg än de brukar.
Jag är nu halvvägs genom mitt epos. Sju rader till måste jag skriva. Så här är texten än så länge, strecken finns för att markera varje versfot:

Skulle be/söka I/taliens /vidsträckta /hemsökta /vidder.
Skulle med/taga en /resväska /full utav /allsköns le/gender.
Full av le/gender var /resväskan min. /Full utav /sagorna sanna.
Hemsökta /viddernas/ gengångar/spöken som /suktade / träget.
Suktade /träget. De /ville ha /sina sju /sagor till/baka.
Dessa sju /sagor var /nyckeln till /deras gu/domliga /lycka.
Utan en /sanning om /var deras /mödrar i /smärta var /födda
Kan de ej /uppnå gu/domliga /lyckan i /livscykelns /mittpunkt.

Det jag känner just nu är att formen tar över innehållet. Innehållet blir liksom sekundärt.
Jag tänker också att det är begripligt att det inte skrivs så mycket på hexameter nuförtiden.  När jag skrivit de sista sju raderna, får det vara slut på Homeros-lajvet i alla fall.

Rimlig fråga: Varför i herrans namn lajvar jag Homeros och skriver verser på hexameter? Jo, det är en inlämningsuppgift i kursen i Kreativt skrivande som jag läser på Mittuniversitetet. Egentligen ska det vara en rolig text. Det vete sjutton om den här är. Men jag tänker att den här texten kanske blir rolig eftersom den är så himla absurd! Eller så är det en väldigt fri tolkning av mig.

🙂

 

Äntligen får jag berätta!
Min bok För lagets bästa är nominerad till Barnens romanpris i Karlstad.
Klang, jubel och fanfarer!!!

Barnens romanpris i Karlstad drivs av Karlstads stadsbibliotek.  Bibliotekarierna har valt ut fem böcker ur det senaste årets utgivning. (De fem bästa kan man väl anta! 🙂 )Dessa fem böcker kommer stadens sjätteklassare (ungefär 650 elever) att arbeta med under höstterminen.  Innan jullovet får sedan eleverna rösta om vilken bok de tyckte bäst om. Vinnaren utses alltså av barnen själva.

Så här berättar bibliotekarien Susanne Lindén om projektet:

”När vi träffar klasserna på biblioteken vill vi att eleverna ska bli nyfikna och intresserade av böckerna. När de kommer till oss vet de oftast bara att de ska vara med i något som heter Barnens Romanpris i Karlstad. De vet inget om böckerna innan.
För att de ska känna sig delaktiga får eleverna bland annat göra två övningar. I den första övningen får de bokomslagen utan titlar, dessa finns i stället på separata lappar och elevernas uppgift blir att para ihop framsida med titel. De får även fem lappar med olika genre som de ska koppla ihop med framsida och titel. I den andra övningen har vi tagit ut ett citat från varje bok och genom att de nu ser framsidan på boken och vet titel och genre så hoppas vi att de kan lista ut vilket citat som hör till vilken bok.

De jobbar i små grupper och det viktiga är att de diskuterar och argumenterar för sina val. Efter varje övning samlas vi och pratar om vad de har kommit fram till och eleverna brukar ha mycket att säga. Ofta hittar de ledtrådar som är nya för oss och vi blir imponerade av deras iakttagelseförmåga.
Vi avslutar timmen med ett kort bokprat om varje bok och då brukar många av ungdomarna ha fastnat för en eller flera böcker.
Nu kommer klasserna läsa och arbeta med böckerna under hela hösten och sedan rösta på sin favoritbok innan jullovet.”

Övriga böcker som är nominerade är:

• Högst upp på listan av Elin Holmberg
• Nattkorpen av Johan Rundberg
• Vår blodiga historia: Kalla kårar och maskeradbal av Annika Meijer
• Bror till salu av A.K. Sydegård

Jag är jättestolt över att vara nominerad till detta fina pris. Kanske lite extra stolt eftersom jag också är uppvuxen i Värmland!

I torsdags började höstens, ja kanske årets mest spännande projekt: Omställningsberättelser, ett samarbete mellan Region Västmanland och Lunds universitet där vi kommer att arbeta för att lyfta fram berättelser om klimatförändringarna och ge dem plats i det offentliga samtalet. Initiativtagare är författaren och litteraturutvecklaren Helena Öberg Carlsson, författaren Mats Söderlund och forskaren Alexandra Nikoleris.
Själv tillhör jag konstnärsgruppen, som består av sju personer. Tre av oss är författare, två konstnärer, en dansare och koreograf och en filmare.

Vi skulle egentligen ha träffats på riktigt på Karlsgatan 2 i torsdags. Men en ur personalen hade bara några dagar innan testats positivt för covid 19 och allt fick snabbt ställas om till det digitala.

I torsdags hölls den första delen i en workshop om Organisk Processmetod (OPM) som kulturinkubatorn Transit har tagit fram. De arbetar med att hjälpa konstnärer att bygga hållbara författarskap.
Den första delen handlade om att rita upp sin egen skapandeprocess. Vi hade laddat upp hemma på våra egna kammare med stora ritpapper och färgpennor, sedan fick vi tid att rita och fundera över hur vi arbetar. Ett antal frågor fick vi med oss: när processen var som skörast, när vi släppte in andra men också om det fanns något i vår process vi ville ändra på.
För min egen del inser jag att det ständigt pågår två processer hos mig. Jag jobbar ju fortfarande 50% på mitt gamla jobb och är författare på 50% (förmodligen mer :-)) och därför så blir veckans dagar en slags rytm för mig. Att ställa om till tjänsteman, att ställa om till författare. Vecka efter vecka.
Det är periodvis rätt jobbigt. Å andra sidan gör mitt arbete att jag inte behöver oroa mig ekonomiskt eller är beroende av att söka ekonomiskt stöd på annat håll för att få ekonomin att gå ihop.

Jag har provat att rita upp min process vid ett tidigare tillfälle och det kändes som att jag hamnade rätt nu. Det jag tycker är tuffast är när jag börjar tvivla på det jag gör. (Och det tror jag inte att jag någonsin kommer att komma ifrån) Nu kunde jag ringa in ungefär var i processen som tvivlet kommer. Jag kunde sätta ord på mitt eget beteende i de stunderna (ofta går jag runt hemma och gnäller: ”jag kommer aldrig mer att kunna skriva en bok”. Oerhört tröttsamt i längden både för mig och min omgivning) men också sätta ord på hur jag gör för att ta mig ur det. Nämligen släppa taget och lita på att jag inte vet hur jag ska göra, men att jag vet att jag kommer lösa det bara jag ger mig själv tid.

Tid.

Vilket är en utmaning när man är en till naturen otålig person. Men det är det jag behöver ge mig själv.

På fredagen hölls en konferens som var öppen för allmänheten. Helena, Mats och Alexandra berättade om sina tankar och förhoppningar med projektet. Jag minns inte vem av dem som sa: ”Hur ska den värld se ut som vi vill till i framtiden? Vart vill vi?”, men det spelar inte så stor roll, för det känns som att den tanken genomsyrade hela dagen.

En annan sak som diskuterades var de känslor som klimatförändringarna väcker. Det finns förnekelse (tveksamt om det kan definieras som känsla, men ni fattar va?), det finns rädsla och oro. Men där finns ju även sorgen över det som går förlorat när världen förändras.
Just pratet och sorgen och rätten att få sörja blev oerhört drabbande för mig. Jag har lite svårt att sätta ord på exakt vad det är som gör det så drabbande, just nu är det snarare som en klump som satt sig i bröstet. Det får vara så. Orden kommer att komma så småningom.

Vi pratade också om att fantasin är avgörande för att skapa berättelser om vägarna till den värld vi vill leva i. Och jag tänker att det är där, i berättelsernas kraft som vi kommer att finna kraft, glädje och hopp att gå vidare.

Vill ni ha boktips om klimatet skrivna av personer i konstnärsgruppen?
Det kommer här:

• Brandvakten av Sven-Olov Karlsson
• Hotet av Mats Söderlund
• Det brinner, Chamir av Angelica Öhrn (jag själv alltså)

Alexandra Nikoleris är en av initiativtagarna till utställningen Carbon ruins. Den verkar jättespännade! Läs mer här.

Följ gärna projektet på facebook.

VLT skrev också en artikel om projektet som ni hittar här.

Jag längtar redan till nästa tillfälle!