Jag tror jag brukar framställa mig själv som en expert på Jill-böckerna. Det är jag givetvis inte. Om jag ska vara riktigt ärlig, så tror jag inte ens att jag har läst alla böckerna ens… (det här törs jag ju knappast säga alltså).
Däremot är Jill min absoluta favorit bland hästbokskaraktärerna. Det var hon när jag var elva år. Och det är hon fortfarande. Den första boken i serien Jill i sadeln hör nog till den bok jag läst flest gånger. Jag läser fortfarande regelbundet om den. Dessutom är den min största inspirationskälla när det kommer till mina böcker om Julia och Chamir. Även om jag häromdagen antydde att en annan bokserie också kan ha varit väldigt viktig i mitt undermedvetande.
Vad är det då med Jill som är så fantastiskt? Jo, energin och viljestyrkan. När jag läser om Jill uppfylls jag av känslan att allt är möjligt. Jag behöver bara kämpa för det. Och hur omöjlig situationen än verkar, så finns det alltid en lösning. Sedan älskar jag den kompromisslösa kärleken till hästarna, hur hon tveklöst dissar alla andra som inte är hästälskare. Hur hon tveklöst dissar även hästälskare som hon inte tycker beter sig rätt. Dessutom är hon sjukt rolig.
Som vuxen läsare finner jag även en annan, snudd på hysteriskt rolig karaktär, nämligen kusinen Cecilia som är Jills totala motsats. Hon pressar blommor till sitt herbarium, älskar böcker som utspelar sig på internatskolor (som Jill givetvis totaldissar), tar danslektioner och spelar fiol. De oundvikliga konflikterna mellan Jill och Cecilia är vansinnigt roliga.
Jag bara måste nämna Jill och drömhästen, i vilken det blir ombytta roller och Jill själv tvingas spela den elaka hästtjejen.
Men om vi ska utnämna någon som är expert på Jill-böckerna så är det författaren till Heroines on horseback som jag skrev om häromdagen. Hon ägnar ett helt kapitel åt Jill.