Kategori: Okategoriserade

Det är väl ingen som missat klimatstrejkandet som pågår på fredagarna. På tiden, tycker jag. Klimathotet/växthuseffekten/global uppvärmning har varit känt länge, men det är som att vi vaknat först nu.
I fredags morse fick jag ett meddelande på messenger från min författarkollega Helena Öberg (ni vet hon som har skrivit den magiskt fina Kattvinden) med frågan: ”Är det inte dags att vi också klimatstrejkar?”
Och jo, det var det ju så klart.

I Västerås hölls manifestationen (demonstrationen eller strejken eller vad vi nu ska kalla det) vid Stora torget. Det var kallt och regnigt men folk var på gott humör och det kändes verkligen bra att vara där och visa att det här är en ödesfråga för mänskligheten och att världen måste agera. Nu.

Men som vanligt finns det fullt med idioter i världen som måste håna framförallt barn- och ungdomar för att de vill något bra. Till exempel cirkulerar det ett raljant inlägg på facebook som börjar så här:

Hej alla kids som har klimatstrejkat idag!
Blev mamsen och pappsen lite sura över den ogiltiga frånvaron? Well, här kommer några finfina tips på hur du får dem på gott humör igen.
Berätta bara att:

Jag blir så trött… Särskilt när jag ser vänner och bekanta dela detta.

Jag har nypt mig i armen säkert tusen gånger sedan igår kväll. Ändå kan jag inte fatta att JAG blivit tilldelad Västerås stads kulturstipendium inom litteratur. Tänk att någon tycker att mitt författarskap är så bra att jag är värd 80 000 kronor. Helt galet. Och jag är så glad att jag faktiskt inte ens kan komma på något bra att skriva.

Så här låter motiveringen:

Angelica Öhrn skriver hästböcker, hon är trogen sin genre och förnyar den samtidigt på ett levande och oförutsägbart sätt. Hon tar barns starka känslor på allvar och skriver fram levande karaktärer och engagerande relationer, mellan både människor och hästar.

Och vill ni läsa mer om stipendiet så gör ni det här och här.

Så förutom att vara tjänstledig och skriva på min stora romaaaan, vad händer mer? Jo, några saker är spikade.

• Den 14 mars kl 10.15 tipsar jag om böcker i P4 Västmanland.
• Den 20 mars finns Chamir och sommarpokalen i butik.
• Releasefest för Chamir och sommarpokalen. Har inte bestämt mig helt om detta. Vill gärna ha en, men vi får se…

Att tipsa om böcker i radio är en sådan sak som jag inte visste fanns med på min lista över drömprojekt. Himla roligt ska det bli i alla fall.
Och att det blev en andra del om Julia och Chamir är också ett av mina drömmål. Nu hoppas jag kunna skriva klart del 3 inom kort och givetvis också att mitt förlag vill ge ut den.

Jag önskar alla mina läsare en riktigt GOD JUL!

Det jag önskar mig mest av allt är lugn och ro och tid för läsning och skrivande under jullovet.
Hästrelaterad jullovsläsning blir Veterinären av Gertrud Hellbrand och The key to Flambards av Linda Newbery. Veterinären är en roman för vuxna. Jag läste den när den kom ut, men tycker så här i efterhand att den inte fick den läsuppmärksamhet som den förtjänade.
The key to Flambards är någon slags fortsättning på den klassiska Flambardsserien av K.M. Peyton. Känns rätt vågat att ge sig på den här boken men har åtminstone en källa som säger att den är riktigt bra.

Vi får se!

Än en gång: GOD JUL!

Det finns förstås massa fler hästböcker. Jättebra hästböcker. Men i den här kalendern har jag valt att fokusera på de böcker som fått mitt hjärta att slå lite extra snabbt. En del när jag var elva och en del när jag är 42.

Men här kommer listan på ett gäng nya böcker som jag tycker är mycket läsvärda:

• Vänd rätt upp av Emily Novotny.
• Amanda och Ila, från och med nu av Katja Timgren
• Amanda och Ila, vad som än händer av Katja Timgren
• Ett eget lag av Malin Eriksson
• Rakt mot hindret av Malin Eriksson
• Malva och hästarna av Malin Eriksson
• Ödesryttarna av Helena Dahlgren
• Alla Min Häst-seriealbumen förstås!
• Hest horse Pferd Cheval av Mette Vedsö (på danska)

Tycker du att det saknas någon bok? Tipsa mig gärna!

Lellas häst är boken jag tjatat om på Instagram i snart två år. 30 000 ord har jag skrivit. Jag tror det finns en berättelse, men jag vet inte formen ännu. Men här är ett utdrag ur råmanuset.
🙂

Vid köksbordet sitter syrran och dricker kaffe medan hon scrollar på telefonen. Hon jobbade kväll igår. Det luktar kaffe som stått på för länge och något annat mer obestämbart. Jag huttrar till. Det är kallt i köket fast solen skiner in genom fönstret.
”God morgon”, säger hon utan att titta upp från telefonen. ”Det finns kaffe.”
Fast jag verkligen inte räknat med någon sorts firande är det ändå som att ögonen börjar svida när jag inser att hon glömt.
”Vilken undergångssuck”, säger hon och tittar äntligen upp från skärmen. ”Har domedagen kommit nu?”
Hon flinar. Det är hennes vanliga snäll-flinande, men det kan inte hjälpas.  Mina ögon svider allt mer. Jag går till diskbänken. Diskhon är som vanligt full av disk. Jag tar upp en kopp ur diskhon, diskar rent den under rinnande vatten och häller upp kaffe. Jag sätter mig mitt emot henne. Kaffet är beskt och alldeles för varmt, ändå känns det lite bättre när jag får i mig av den varma vätskan.
”Är mamma vaken?”
Syrran skakar på huvudet. Jag känner återigen hur jag fryser och drar upp benen under min stora t-shirt som jag alltid sover i.
”Vad är det?” säger syrran fortfarande med blicken fastnaglad på telefonen.
”Inget.”
”Du håller på och undergångssuckar.”
”Gör jag inte alls.”
”Jo det gör du. Tre gånger har du suckat så djupt att världen skulle ha kunnat gå under bara av dem.”
”Tyst med dig”, säger jag.
Jag griper tag om kaffekoppen med båda händerna för att värma dem. Tar en klunk kaffe till. Fast det är jätteäckligt känns det som att chansen att jag ska börja gråta mindre när jag dricker det. En logik som inte alls sitter ihop.
”Du fyller ju år idag”, skriker syrran plötsligt och far upp och kramar mig hårt. ”Grattis!”
Jag säger inget. Kramar inte tillbaka. Hade hon inte suttit med facebook hade hon inte haft en aning. Jag vill skrika: ”hur fan funkar du?” men vet att jag aldrig kommer få ett vettigt svar på den frågan. Syrran är den mest populära undersköterskan på äldreboendet där hon jobbar. Hon har enorm koll på gamlingarna och på hennes skift är det kadaverdisciplin som gäller för samtliga som arbetar där. Likadant är det med hästarna. Men så fort hon lämnat stallet eller sitt jobb är hon ungefär lika ansvarstagande som en femåring.
”Varför har du inte sagt något?” säger hon. ”Jag har ju inte skaffat någon present.”
”Sedan när är det födelsedagsbarnet som ska påminna?” frågar jag.
”Men var inte sur.”
Hon lägger huvudet på sned och ler och blinkar. Syrran är kort och lite rund, har hår som lockar sig vid öronen och när hon gör så där är det liksom som en ängel som ser på en och det går inte att vara arg. Så har det alltid varit.
”Förresten”, säger hon och ler bredare, ”så är det fest ikväll.”
Jag stirrar på henne. Skakar på huvudet.
”Vid Gropen? Glöm det.”
Syrran fortsätter att le och nu är det hon som skakar på huvudet. Sedan börjar hon skriva något på telefonen.
”Sådär. Nu vet alla att det ikväll inte bara är fest vid Gropen utan att det är Lellas födelsedagsfest vid Gropen.”
Jag säger aldrig. Och syrran säger att det kommer bli värsta draget för Ludde och hans kompisar drog ner till Tyskland i förrgår för att köpa sprit.
”Så fatta”, säger hon. ”Det kommer alltså finnas finsprit på din födelsedagsfest och inte bara fulspriten från Jonsson.”
Hon får det att låta som att det här är något hon planerat hela tiden. Att hon faktiskt hade glömt min födelsedag är glömt, nu är det bara festen vid Gropen som gäller.
”Jag vill verkligen inte”, säger jag.
”Och du ska få låna en klänning av mig”, fortsätter syrran som om hon inte hört mig alls. ”Du kommer bli snyggast på festen Lella.”
Jag reser på mig. Häller ut resterna av kaffet i diskhon.
”Alla kommer vilja ligga med dig”, ropar hon efter mig.

Idag kom jag äntligen iväg till Svenska barnboksinstitutet för att se deras utställning Barnens 68 – När barnboken politiserades, fantasin flödade och debatten blev vassare. På Sbi kan man läsa följande om utställningen:
I utställningen visas böcker som tydligt påverkats av de strömningar som fanns i samhället runt 1968. Det handlar om politiska protester, antiauktoritära rörelser, ifrågasättandet av klassamhället, skolan och diskussioner om barns rättigheter. Under den här tiden ifrågasattes också den gängse konventionen av hur en bok skulle se ut. Konstnärlig frihet betonades liksom rätten att skriva om tidigare tabubelagda ämnen.

Men förutom alla dessa böcker från 60- och 70-talet finns en monter med namnet ”50 år senare” och där står MIN bok Får mormor komma hit? – En bok om migrationsrätt som ett exempel på vilka politiska frågor som lyfts i barnböcker idag. Jag och min medförfattare Christina Hildebrand brukar dock inte kalla boken politisk, det är en kombination av skönlitteratur och fakta. Men visst, innehållet är politiskt, det går inte att komma ifrån.

Är böckerna på bilderna ovan bekanta? Jag är 70-talist och många i min närhet (t.ex. min man) kom i kontakt med många av böckerna som visas på utställningen. Det gjorde inte jag. Jag kommer från ett läsande hem, dock inte ett hem där dessa böcker lästes.

Jag hade lätt kunnat tillbringa hela eftermiddagen på utställningen, tyvärr hade jag inte möjlighet till det. Men jag har med mig utställningskatalogen hem och kommer att fördjupa mig mer i detta spännande ämne!

Utställningen pågår fram till den 20 december och har du möjlighet att besöka den så gör det!