Jag älskade boken Här kommer hemliga hästklubben när jag var barn. Fem hästtokiga tjejer sticker iväg på en två veckors långritt UTAN vuxna. För Angelica 11 år var det här den ultimata drömmen och jag ville ingenting hellre än att vara en av dessa tjejer. Kanske huvudpersonen Anna (som egentligen heter Anna-Maria) som hade korsningsponnyn Melissa. Anna gillade sådant som glass, popcorn, tecknade filmer på TV. Och hon ogillade kålsoppa och tandvärk. Ungefär som jag alltså. Dessutom ÄLSKADE hon hästar, hade till och med en egen, hade bara hästtokiga vänner och pratade aldrig om något annat än hästar.
Men, att läsa om gamla barndomsfavoriter kan vara vanskligt. I bästa fall bjuder läsningen på en fördjupning av barndomsupplevelsen då en upptäcker att i berättelsen finns ett djup som talar lika mycket till en vuxen läsare som till barnet som berättelsen är skriven för. I sämsta fall upptäcker en att berättelsen endast är en radda sammanfogade episoder och att personerna i boken är endimensionella och inte heller utvecklas. Det är tyvärr det senare som händer när jag läser om Här kommer hemliga hästklubben.
Men det tar emot att såga boken på det viset. För bortsett från en i princip obefintlig dramaturgi och ”platta” personporträtt så finns en enorm energi i texten. Fem tjejer och fem hästar sticker iväg på en två veckor lång uteritt tillsammans och de har jättekul. Under den här tiden lever de sin dröm och allt är mysigt och trevligt och det värsta som händer är att de vaknar mitt i natten av att ett gäng fåglar satt sig på tältduken och tjejerna tror att de är spöken. Själv minns jag hur tilltalad jag var av frihetskänslan som boken förmedlade. Tänk att deras föräldrar lät dem sticka iväg på det där viset.
Här kommer hemliga hästklubben publicerades för första gången 1984 och har förstås försvunnit ur det vanliga sortimentet för länge sedan. Men den går att hitta på till exempel Bokbörsen. Boken är skriven av Monica Alm som tydligen var pseudonym för Rune Olausson. Det var nytt för mig.