Nominerad till Barnens romanpris i Karlstad

Äntligen får jag berätta!
Min bok För lagets bästa är nominerad till Barnens romanpris i Karlstad.
Klang, jubel och fanfarer!!!

Barnens romanpris i Karlstad drivs av Karlstads stadsbibliotek.  Bibliotekarierna har valt ut fem böcker ur det senaste årets utgivning. (De fem bästa kan man väl anta! 🙂 )Dessa fem böcker kommer stadens sjätteklassare (ungefär 650 elever) att arbeta med under höstterminen.  Innan jullovet får sedan eleverna rösta om vilken bok de tyckte bäst om. Vinnaren utses alltså av barnen själva.

Så här berättar bibliotekarien Susanne Lindén om projektet:

”När vi träffar klasserna på biblioteken vill vi att eleverna ska bli nyfikna och intresserade av böckerna. När de kommer till oss vet de oftast bara att de ska vara med i något som heter Barnens Romanpris i Karlstad. De vet inget om böckerna innan.
För att de ska känna sig delaktiga får eleverna bland annat göra två övningar. I den första övningen får de bokomslagen utan titlar, dessa finns i stället på separata lappar och elevernas uppgift blir att para ihop framsida med titel. De får även fem lappar med olika genre som de ska koppla ihop med framsida och titel. I den andra övningen har vi tagit ut ett citat från varje bok och genom att de nu ser framsidan på boken och vet titel och genre så hoppas vi att de kan lista ut vilket citat som hör till vilken bok.


De jobbar i små grupper och det viktiga är att de diskuterar och argumenterar för sina val. Efter varje övning samlas vi och pratar om vad de har kommit fram till och eleverna brukar ha mycket att säga. Ofta hittar de ledtrådar som är nya för oss och vi blir imponerade av deras iakttagelseförmåga.
Vi avslutar timmen med ett kort bokprat om varje bok och då brukar många av ungdomarna ha fastnat för en eller flera böcker.

Nu kommer klasserna läsa och arbeta med böckerna under hela hösten och sedan rösta på sin favoritbok innan jullovet.”

Övriga böcker som är nominerade är:

  • Högst upp på listan av Elin Holmberg
  • Nattkorpen av Johan Rundberg
  • Vår blodiga historia: Kalla kårar och maskeradbal av Annika Meijer
  • Bror till salu av A.K. Sydegård

Jag är jättestolt över att vara nominerad till detta fina pris. Kanske lite extra stolt eftersom jag också är uppvuxen i Värmland!

Att ge barn självförtroende

Foto: Erik Jersenius, VLT

Det har gått mer än ett och ett halvt år sedan som jag och Irja bestämde oss för att göra något ihop: ett läsfrämjande projekt i stadsdelen Bäckby, en stadsdel som i princip alltid omnämns i negativa ordalag.

Irja och jag kände till varandra, men vi kände inte varandra. Vi bestämde träff på ett café i Västerås, skrev en projektplan, sökte pengar, fick en del pengar och körde sedan igång. Tja. Det var ju rätt hackigt i början. Läsning är tråkigt, tyckte de flesta av barnen. Emellanåt var det faktiskt ganska jobbigt och vid ett tillfälle sa vi till varandra: ”Ja, ja. Barnen i alla fall fått lyssna till högläsning en gång i veckan och de äger nu varsin bok. Vi får väl vara nöjda med det.”

Så här ett och ett halvt år senare är vi dock galet malliga över vad vi har åstadkommit. För resultatet har trots den något skrala starten blivit över förväntan.
Jag kommer i ett antal inlägg här framöver berätta om hur vi har arbetat. Jag tänkte bjuda på de misstag vi gjorde och hur vi lyckades bygga upp något som verkligen fungerar och hur vi nådde vårt mål: att få barn att läsa på fritiden.
Men först en artikel om vårt projekt i Vestmanlands läns tidning (VLT), En riktig guldchans – Läsningen på Bäckby fritidsklubb gav barnen självförtroende och skrivlust.

Det är mycket möjligt att artikeln är låst för icke-prenumeranter. Men jag skulle nog säga att det är värt att skaffa inlogg bara för att få tillgång till filmerna då barnen läser sina favoritdikter!

Att spegla samhället

När jag samtalar om mitt författarskap brukar jag säga att jag vill spegla samhället i mina böcker.
Genom stallet eller genom fotbollsplanen.
Jag brukar säga att jag ser det stora genom det lilla.
Just nu skriver jag på uppföljaren till min fotbollsbok För lagets bästa. Jag skriver om hur det känns att behöva flytta från huset där man alltid har bott för att ens pappa har blivit sjuk och man inte längre har råd att bo kvar. Jag skriver om hur det känns att vilja återupprätta sin stolthet inför de gamla kompisarna. Att man gör det trots att det djupt där inne finns något som gnager, att man kanske sårar någon i jakten på att inte behöva bli sårad själv. Men jag skriver faktiskt inte ett endaste ord om det som just nu dominerar vårt samhälle: Coronapandemin.

Ganska nyligen har det kommit en bok som heter Corona: 19 författare om krisen. Jag är fruktansvärt osugen på att läsa den, trots att många av mina favoritförfattare deltar i antologin. Men det räcker med alla mina egna tankar som ständigt snurrar runt, runt i huvudet, de som kan få mig att vakna mitt i natten med bultande hjärta och ett tryck för bröstet.
Hur fan ska det gå?
För mig.
För oss.
För världen.
Jag behöver inte spä på den ångesten ytterligare.

Nåväl. När jag började planera och skriva på boken var det september. Smittotalen var låga, det såg fortfarande rätt ljust ut efter sommaren. Kanske var vi förbi det värsta? Tanken fladdrade genom mitt huvud: borde jag skriva om pandemin i boken? Lite grann bara?

Senare, i november, läste jag en artikel om hur många manus som skickats in till bokförlagen under pandemin. Säkerligen var de flesta dystopier som handlade om hur sjukdomar lamslog samhällen. Kanske var det i samma veva som jag såg Corona: 19 författare om krisen i bokhandeln och kände att det var otänkbart för mig att skriva om pandemin.
Istället har det känts befriande att skriva om hur killarna i Roslunden BK trängs i kön till glasskiosken. Eller hur fotbollssäsongen avslutas med fotbollsmatch mellan barnen och föräldrarna. Efter matchen grillar de korv och fikar.
Och trängs.
Jag längtar verkligen efter att få trängas igen.

Omställningsberättelser

I torsdags började höstens, ja kanske årets mest spännande projekt: Omställningsberättelser, ett samarbete mellan Region Västmanland och Lunds universitet där vi kommer att arbeta för att lyfta fram berättelser om klimatförändringarna och ge dem plats i det offentliga samtalet. Initiativtagare är författaren och litteraturutvecklaren Helena Öberg Carlsson, författaren Mats Söderlund och forskaren Alexandra Nikoleris.
Själv tillhör jag konstnärsgruppen, som består av sju personer. Tre av oss är författare, två konstnärer, en dansare och koreograf och en filmare.

Vi skulle egentligen ha träffats på riktigt på Karlsgatan 2 i torsdags. Men en ur personalen hade bara några dagar innan testats positivt för covid 19 och allt fick snabbt ställas om till det digitala.

I torsdags hölls den första delen i en workshop om Organisk Processmetod (OPM) som kulturinkubatorn Transit har tagit fram. De arbetar med att hjälpa konstnärer att bygga hållbara författarskap.
Den första delen handlade om att rita upp sin egen skapandeprocess. Vi hade laddat upp hemma på våra egna kammare med stora ritpapper och färgpennor, sedan fick vi tid att rita och fundera över hur vi arbetar. Ett antal frågor fick vi med oss: när processen var som skörast, när vi släppte in andra men också om det fanns något i vår process vi ville ändra på.
För min egen del inser jag att det ständigt pågår två processer hos mig. Jag jobbar ju fortfarande 50% på mitt gamla jobb och är författare på 50% (förmodligen mer :-)) och därför så blir veckans dagar en slags rytm för mig. Att ställa om till tjänsteman, att ställa om till författare. Vecka efter vecka.
Det är periodvis rätt jobbigt. Å andra sidan gör mitt arbete att jag inte behöver oroa mig ekonomiskt eller är beroende av att söka ekonomiskt stöd på annat håll för att få ekonomin att gå ihop.

Jag har provat att rita upp min process vid ett tidigare tillfälle och det kändes som att jag hamnade rätt nu. Det jag tycker är tuffast är när jag börjar tvivla på det jag gör. (Och det tror jag inte att jag någonsin kommer att komma ifrån) Nu kunde jag ringa in ungefär var i processen som tvivlet kommer. Jag kunde sätta ord på mitt eget beteende i de stunderna (ofta går jag runt hemma och gnäller: ”jag kommer aldrig mer att kunna skriva en bok”. Oerhört tröttsamt i längden både för mig och min omgivning) men också sätta ord på hur jag gör för att ta mig ur det. Nämligen släppa taget och lita på att jag inte vet hur jag ska göra, men att jag vet att jag kommer lösa det bara jag ger mig själv tid.

Tid.

Vilket är en utmaning när man är en till naturen otålig person. Men det är det jag behöver ge mig själv.

På fredagen hölls en konferens som var öppen för allmänheten. Helena, Mats och Alexandra berättade om sina tankar och förhoppningar med projektet. Jag minns inte vem av dem som sa: ”Hur ska den värld se ut som vi vill till i framtiden? Vart vill vi?”, men det spelar inte så stor roll, för det känns som att den tanken genomsyrade hela dagen.

En annan sak som diskuterades var de känslor som klimatförändringarna väcker. Det finns förnekelse (tveksamt om det kan definieras som känsla, men ni fattar va?), det finns rädsla och oro. Men där finns ju även sorgen över det som går förlorat när världen förändras.
Just pratet och sorgen och rätten att få sörja blev oerhört drabbande för mig. Jag har lite svårt att sätta ord på exakt vad det är som gör det så drabbande, just nu är det snarare som en klump som satt sig i bröstet. Det får vara så. Orden kommer att komma så småningom.

Vi pratade också om att fantasin är avgörande för att skapa berättelser om vägarna till den värld vi vill leva i. Och jag tänker att det är där, i berättelsernas kraft som vi kommer att finna kraft, glädje och hopp att gå vidare.

Vill ni ha boktips om klimatet skrivna av personer i konstnärsgruppen?
Det kommer här:

  • Brandvakten av Sven-Olov Karlsson
  • Hotet av Mats Söderlund
  • Det brinner, Chamir av Angelica Öhrn (jag själv alltså)

Alexandra Nikoleris är en av initiativtagarna till utställningen Carbon ruins. Den verkar jättespännade! Läs mer här.

Följ gärna projektet på facebook.

VLT skrev också en artikel om projektet som ni hittar här.

Jag längtar redan till nästa tillfälle!

Ny termin, Ny bok

Så var sommarsemestern slut och jag vet inte alls om jag är redo för höst. Är ni?
Ni som följer mig på instagram har under sommaren fått ta del av bilder på solnedgångar vid hav och sjö, mysiga fikastunder och utställningar. Idylliskt så det förslår.
Det är inte riktigt hela sanningen om sommaren. I början av juli drabbades vår familj av en tragedi. Jag vill inte skriva om vad det var som hände här, men händelsen följde oss som ett svart ångesthål genom sommaren. Kanske kan man sammanfatta sommaren som att det både varit underbara stunder vid olika vatten som nattsvart ångest? För många stunder har verkligen varit fantastiska. Men sorgen och ångesten har hela tiden existerat sida vid sida …

Jag bestämde sent i våras att ta helt ledigt från författandet under sommaren.
Det var jättesvårt.
Det kröp i kroppen som någon slags abstinens över att inte få skriva. Så höll det på i nästan tre veckor. Sedan kom lugnet och alla bra tankar och idéer.
Jag hade köpt en ny anteckningsbok som jag döpte till Sommaren 2020, för jag räknade ändå iskallt med att få en hel del idéer under sommaren. Blocket bar jag med mig för det mesta och när en viktig tanke eller idé poppade upp i huvudet skrev jag ner den och kunde därmed släppa den utan oro för att den skulle glömmas bort.
Och det är verkligen så att när man tillåter sig själv att släppa taget, ja då finns det möjlighet för något annat att dyka upp och ta plats.

Jag har också läst en himla massa böcker under ledigheten. Och jag har definitivt tagit mitt ansvar för att de fysiska bokhandlarna i Västerås, Falun, Avesta, Söderköping och Uppsala ska överleva. Bra va?
🙂

Men nu är det alltså dags att ta itu med höstterminen, vare sig jag vill ha höst eller inte. Det första som händer är att min nästa bok släpps den 20 augusti! Boken heter För lagets bästa och handlar om vänskap och fotboll. Passar utmärkt för barn i åldern 9-12 år. Det kommer också att bli en releasefest den 10 september på Karlsgatan 2. Mer information kommer!

 

Författarens sommarlov

Så blev det sommar och jag kan inte göra annat än konstatera att planerna på att blogga åtminstone en gång i veckan har gått i stöpet.
Men även om det inte blivit ett endaste blogginlägg sedan sista januari så tänkte jag sammanfatta det här halvåret ändå. För övrigt några av de märkligaste månaderna i mitt liv. Och det är jag säkerligen inte ensam om att tycka. Vi kommer att minnas den här pandemin länge.
Men bortsett från den och allt som var tvunget att ställas in, så har det ändå hänt en hel del.

Min femte bok, Det brinner, Chamir kom ut i handeln och fick flera fina recensioner. Länkar till dessa, om nu någon skulle vara nyfiken finns på min hemsida.

Jag har gått skrivkurs för Monika Fagerholm. I regi av Region Västmanland. Det har varit oerhört lärorikt och så här efteråt känns det som att allt jag skriver från och med nu kommer vara ungefär tusen procent bättre. Jag har skrivit ett första utkast till första halvan av det som jag hoppas ska bli min första vuxenroman. Arbetsnamnet är Tystnaden som modersmål. Mer än så vill jag inte berätta i nuläget. Skaparprocessen kan vara så skör ibland och med det här manuset är det skörare än någonsin.
Hur som helst kommer det bli en fortsättning på kursen i höst och det ser jag mycket fram emot.
Jag har också lösa planer på att göra två kortare researchresor nu under sommaren. Vi får se.

Jag skrev också klart fotbollsboken, För lagets bästa, som kommer ut den 20 augusti. Förlaget och jag hoppas på att det blir en serie. Jag har skrivit ett synopsis som jag har fått ok på, men inte börjat skriva ännu. Releasefest är planerad till den 10 september. Håll tummarna för att den går att genomföra!

Varje vecka har jag och min nya kollega, Irja varit på fritidsklubben i Bäckby för vårt läsfrämjande projekt, Läs, Berätta, Skriv! Det har varit oerhört lärorikt. Ganska omtumlande om jag ska vara ärlig. Men det har blivit väldigt bra och vi fortsätter till hösten. Det ser jag fram emot. Projektet har en egen blogg som uppdateras betydligt oftare än denna. Bloggen finns här.

Slutligen fick jag och min författarvän Ann-Charlotte okej på ytterligare ett manus. Vi har inte skrivit på avtalet ännu, så mer information kommer. Men ett himla roligt ämne är det, så mycket kan jag avslöja.

Men nu ska jag ta sommarlov. Jag ska läsa böcker, bada och ta långpromenader. Skriva tänker jag i princip inte göra alls. Det har varit en väldigt intensiv vinter och vår och jag behöver vila, fylla på med nytt innan jag kan få ur mig nya berättelser.

Trevlig sommar!

Intervjuad i radio

Det är många som är intresserade av det läs- och skrivprojekt som jag berättade om för några veckor sedan. Media till exempel. I fredags blev jag intervjuad i radio. Och vi har ytterligare två tidningsintervjuer inbokade. Det känns jättekul!

Om du vill lyssna på radiointervjun, så finns en direktlänk till intervjun här.

Lucka 21 – Molly

Jag tänkte först skriva om Mulle – världens mesta häst och förstås en av mina storfavoriter sedan barndomen. Men sedan kom jag att tänka på Molly, Mulles ägare. Vem är hon egentligen?
För att ta reda på det hörde jag av mig till Lena Furberg, skapare av Mulle-serien. Hon ville gärna svara på frågor om Molly!

Hej Lena! Berätta om Molly. Vem är hon egentligen? Är hon inte urtypen av envis hästtjej som aldrig ger sig?
Ja, jag tror Molly är alla hästtjejer (och killar!) i en och samma person (precis som Mulle är alla hästar i en och samma runda lilla kropp!). Molly drivs av en gränslös kärlek till Mulle, av drömmar om tävlingar och bedrifter, av glädjen av en alldeles egen ponny som gnäggar när hon kommer till stallet, av doften av varm ponny. Om hon är rädd nån gång så visar hon det aldrig. Hon kan låta vresig och gnällig och klagar ofta, men egentligen älskar hon Mulle över allt annat och skulle gå genom eld och vatten för honom. Hon förstår hans vildhästsjäl (och jag tror Mulle förstår hur knepigt det är att vara människa…).
Hur gammal är Molly? När jag läser om henne känns hon både som barn och vuxen på samma gång.
Hm. Svår fråga. Jag tänker mig Molly som evigt 11 år. Som seriefigur åldras man ju aldrig.
Vilka är Mollys föräldrar? Vad tycker dom om Mulle? Blir dom inte oroliga när Molly ständigt blir avkastad, eller när Mulle rymmer och ställer till ofog?
Mollys föräldrar ser man sällan. De finns med i boken Min ponny Mulle, men annars är Molly ganska självständig i sitt liv med Mulle. Jag tror de är lite aningslösa, faktiskt, annars hade de nog förgåtts av oro. Lite som mina egna föräldrar, som inte hade en aning om vilka faror man utsatte sig för som tonåring, med halvvilda fd travare som vi for runt i skogen med, ofta utan speciellt mycket kontroll…..
Vad är det som Molly älskar hos Mulle?
Molly älskar allt hos Mulle, tror jag. Hon fick ju en mekanisk Mulle en gång, av sin uppfinnarkompis Kajsa. En perfekt Mulle som utförde precis allt hon bad om med bara ett tryck av en knapp i instrumentpanelen. Hopp, dressyr, vad som helst. Den hade en inbyggd spärr mot bus och ofog. Inte behövde hon mocka efter den heller, eller släpa fram mat åt den. Bara lite olja då och då i motorn och en sladd att ladda den med. Men den blev tråkig och opersonlig efter en kort tid och Molly återvände till sin älskade Mulle – för evigt!
Efter att ha läst den första kapitelboken om Mulle så funderar jag lite på gubben Hedmans och hans tulpaner. Han måste ha världens snällaste försäkringsbolag tänker jag. Eller vem är det som betalar för alla tulpaner som Mulle käkar upp?
Hedman, ja. Den stackarn. Jag vet faktiskt inte hur han hanterar sina förluster. Jag vet att Molly ibland ersätter honom med en säck gödsel, det kanske är tillräckligt?

Lucka 17 – Jill

Jag tror jag brukar framställa mig själv som en expert på Jill-böckerna. Det är jag givetvis inte. Om jag ska vara riktigt ärlig, så tror jag inte ens att jag har läst alla böckerna ens… (det här törs jag ju knappast säga alltså).
Däremot är Jill min absoluta favorit bland hästbokskaraktärerna. Det var hon när jag var elva år. Och det är hon fortfarande. Den första boken i serien Jill i sadeln hör nog till den bok jag läst flest gånger. Jag läser fortfarande regelbundet om den. Dessutom är den min största inspirationskälla när det kommer till mina böcker om Julia och Chamir. Även om jag häromdagen antydde att en annan bokserie också kan ha varit väldigt viktig i mitt undermedvetande.

Vad är det då med Jill som är så fantastiskt? Jo, energin och viljestyrkan. När jag läser om Jill uppfylls jag av känslan att allt är möjligt. Jag behöver bara kämpa för det. Och hur omöjlig situationen än verkar, så finns det alltid en lösning. Sedan älskar jag den kompromisslösa kärleken till hästarna, hur hon tveklöst dissar alla andra som inte är hästälskare. Hur hon tveklöst dissar även hästälskare som hon inte tycker beter sig rätt. Dessutom är hon sjukt rolig.
Som vuxen läsare finner jag även en annan, snudd på hysteriskt rolig karaktär, nämligen kusinen Cecilia som är Jills totala motsats. Hon pressar blommor till sitt herbarium, älskar böcker som utspelar sig på internatskolor (som Jill givetvis totaldissar), tar danslektioner och spelar fiol. De oundvikliga konflikterna mellan Jill och Cecilia är vansinnigt roliga.

Jag bara måste nämna Jill och drömhästen, i vilken det blir ombytta roller och Jill själv tvingas spela den elaka hästtjejen.

Men om vi ska utnämna någon som är expert på Jill-böckerna så är det författaren till Heroines on horseback som jag skrev om häromdagen. Hon ägnar ett helt kapitel åt Jill.

Lucka 15 – Anton och Teitur

Anton och Teitur är min debutbok. Boken som tog tio år att skriva och som sedan nominerades till Författarförbundets debutantpris Slangbellan för bästa debut 2017. Det känns fortfarande helt galet när jag tänker på det. Se här för bilder från priskvällen. Den var fantastisk, trots att jag inte vann.

Boken handlar om 14-åriga Anton och hans islandshäst Teitur. När boken börjar har Anton precis kommit hem från jullovet hos pappa i Tyskland. Ett lov han sett fram emot länge men som inte alls blir som han trott, för återigen sviker pappa sina löften. En tjej som heter Christine flyttar sin häst Humlan till samma stall där Anton har Teitur. Christine är den vackraste tjej Anton någonsin sett. Men hon är också fyra år äldre. Det kan förstås inte bli något mellan dem. Eller?

Jag tycker det är svårt att beskriva vad Anton och Teitur handlar om. Ibland tänker jag att det handlar om just Anton och Teitur, deras liv tillsammans. Ibland tänker jag att det är en kärlekshistoria och ibland att den handlar om barn och ungdomar som hamnar i kläm när föräldrar skiljer sig. Dessutom handlar den om vänskap också. Eller så handlar den om allt detta, det som hör livet till.

Dessutom så tipsar Jessica Hallbäck om Anton och Teitur i sin fantastiska bok Girls just want to have fundamental rights. Just sayin…

 

Om du vill läsa om den riktiga Teitur kan du göra det här.