Att vara student igen

Min universitetskurs är i full gång! Uppmärksamma läsare kanske minns att jag ska gå Att skriva barnlitteratur på Linnéuniversitet det här läsåret. Kursen ges på halvfart och distans vilket passar finfint när man blivit lite äldre.. (Om nu 43 är att vara ”äldre” vill säga.)

Det första vi ägnat oss åt är reflektion över vårt eget skrivande. Som hjälp på traven har vi läst två böcker: Skrivandets sinne av Elisabet Rynell och Så gör jag av Bodil Malmsten. Egentligen skulle vi använt oss av Det muser viskat av Nina Burton, men den boken är väldigt svår att få tag på.

I vanliga fall tycker jag att det är dödens tråkigt att läsa om andra människors förhållanden till skrivande. Det är lite oklart vad jag grundar den här åsikten på. Kanhända är det på grund av tidningen Skriva, en tidning som jag tycker är, just det, dödens tråkig.
MEN. De här två böckerna tycker jag var riktigt underhållande. Särskilt Skrivandets sinne, som inte bara handlar om Rynells eget förhållande till skrivande utan till hela livet.
Ett annat skäl till att jag läste dessa två böcker med stor behållning, var förmodligen att jag skulle reflektera över mitt eget skrivande utifrån det som författarna skrev. Och eftersom vi alla står oss själva närmast, så blev det ju genast mer intressant.

Jag tänker dela med mig av en av mina reflektioner. Nämligen om att kritisera sina författarvänners böcker när de väl är klara. Själv är jag allergisk mot den företeelsen. Jag har i efterhand fått höra av vänner att det finns korrekturfel i min debutroman. Det är förstås synd att de finns, men vad f-n ska jag göra med den informationen? Jag blir ju bara ledsen över att höra om det. (Vilket en av personerna också frågade mig: blir du inte ledsen över att det finns korrekturfel i din bok?)
Jag uttryckte mig dock lite annorlunda i min inlämningsuppgift. Nämligen så här:

”Jag har några vänner och författarkollegor som jag läser texter åt och som i sin tur, läser mina. Med åren har dessa samtal blivit allt mer öppna och ärliga. Det är inte ovanligt med kommentarer som: ”Du är inte färdig med den här berättelsen”, ”Du skrapar bara på ytan och går aldrig ner på djupet” eller ”Den här tråden i berättelsen börjar lovande, sedan slarvar du bort den fullständigt och resultatet blir platt och tråkigt”. Den här sortens kommentarer hade aldrig förekommit oss emellan för åtta år sedan, då vi gick kursen ”Att skriva barnlitteratur”. Ingen av oss var mogen, vare sig att ge eller få den sortens kritik. Jag skulle ljuga om jag påstod att jag tar emot den här sortens kritik med glädje, men efter några dagar brukar jag kunna uppskatta och använda den för att förbättra mitt manus.
Men alla dessa kommentarer ger vi alltså varandra på manusstadiet. Absolut inte när boken väl är klar. Det framgår inte i Skrivandets sinne, när samtalet beskrivet ovan äger rum eller hur länge Rynell och Lidman känt varandra när de talar om Knövel i Hohaj. Kände sig Rynell som en etablerad författare då? Eller var det Lidman som ändå ansåg att Rynell var så pass etablerad och erfaren vid det här laget att hon ansåg att kritiken kunde framföras utan att såra? Inte heller framgår det ifall Lidman brukade läsa Rynells texter på manusstadiet eller om det var först när de fanns i bokform. Själv skulle jag aldrig framföra den sortens kritik av en väns bok när den väl finns. Eller gör den inställningen mig till en feg kritiker? Rynells och Lidmans samtal äger med största sannolikhet inte rum i början av deras författarkarriärer, utan långt senare, efter flertalet romaner då författarna förmodligen har fått distans till sina tidigare romaner. Kanske kommer jag och mina författarkollegor att kunna ha ett liknande samtal om tio eller tjugo år?”

Hej hösten!

Och hej bloggen! Det var himla länge sedan sist.
I mitt förra inlägg, som skrevs för ungefär tre månader sedan var jag mitt uppe i min underbara tjänstledighet, då jag fick leva författardrömmen på heltid. Nu är läget lite annorlunda. Jag har återvänt till mitt vanliga jobb, men kommer vara tjänstledig på halvtid för studier.

Studier?
Jomenvisst. Jag pluggar ”Att skriva barnlitteratur 2” på Linneuniversitetet under det kommande läsåret. Kursen går på halvtid och dessutom på distans. Den innehåller både litteraturvetenskap och kreativt skrivande. Jag har lånat kurslitteratur, börjat läsa och fila på första inlämningsuppgiften. Hittills känns det jätteroligt och inspirerande och jag hoppas att jag får många nya infallsvinklar i mitt skrivande, för givetvis kommer jag även att skriva i höst.

Det har varit ganska tufft att återgå till vanligt jobb efter tjänstledigheten. Att själv kunna styra över sina dagar och bara ägna sig åt skrivande och läsande har varit helt fantastiskt. Därmed inte sagt att allt var toppen under tjänstledigheten, för vid flera tillfällen blev ensamheten påfrestande. Jag trivs med att ingå i ett socialt sammanhang och som tur är finns det många trevliga kollegor på jobbet som det är roligt att åter få träffa regelbundet. Nu är det också bestämt vilka arbetsuppgifter jag ska ha och dem är jag nöjd med.

Så, jag antar att jag är redo att ta mig an hösten nu. Är du?

Söndagsångest

Igår var första ”söndagen” på tre månader som jag känt något som skulle kunna kallas för söndagsångest. För det första var det ju egentligen måndag igår, men det var sista kvällen på ett långt lov, typ som en söndag.

Port de Soller, en liten stad på Mallorcas västkust. Otroligt vackert.

Vår familj hade knappt någon gemensam ledighet sommaren 2018 och i höstas bestämde vi oss för att kosta på oss en resa. Barnen ville till Spanien. Det slutade med att vi köpte en charterresa till Mallorca. Jag har aldrig varit på charter förut. Ska erkänna att jag har haft många förutfattade meningar om just charter och det var ju synd. För det betyder ju att vi kanske har missat många fina resor bara för att jag trott att charter måste betyda fulla engelsmän, proppfull pool och dåliga hotell. Istället har vi haft en smått magisk vecka på ett jättefint hotell. Vi har ätit god mat, slappat vid poolen och vid havet och gjort mysiga utflykter. Jag tror dock att tidpunkten för vår resa kan ha spelat in. Vi åkte i försäsong vilket betydde få gäster på hotellet och massor av plats för oss som var där.

Vårt hotell Viva blue som ligger vid Playa de Muro.

Jag hade skrivstopp under resan. Skrev så intensivt veckorna innan att det nästan gick runt i huvudet. Nu släppte jag skrivandet helt, hade visserligen med mig skrivblocket ifall det skulle dyka upp en ovärderlig tanke till något av mina manus. Efter några dagar tänkte jag att om jag skulle ha med en charterresa i en bok någon gång så kunde jag samla på mig lite anteckningar om miljön. Jag började skriva ner betraktelser. Lösryckta. Om att busschauffören till transferbussen behövde hämta en mopp och hink med vatten för att en tidigare passagerare hade kräkts i bussen. Hur glada vi blev alla fyra i familjen när vi såg ett citronträd första gången. Att det är cyklister överallt på gatorna. Och sedan hände det där magiska: en berättelse tog form i mitt huvud.

Jag är egentligen inte alls sugen på att ha ett tredje manus på gång, MEN när det här händer så vet jag av erfarenhet att det bara är att skriva vidare. Det var så Drömmen om Chamir kom till, till exempel.

Söndagsångest då, varför hade jag det? Jo, kanske för att jag för första gången på tre månader insåg att imorgon skulle mina tre killar iväg till jobb och skola. De skulle träffa kompisar och kollegor, berätta om sin semester, prata om vad som hänt sist. Här hemma är det bara katten och jag. Och kattskrället ligger som vanligt och sover.

Men när jag skriver det här känner jag hur söndagsångesten också förbyts till glädje. För tänk att jag har möjligheten att jobba som författare på heltid och kan ägna all min arbetstid åt att skriva de där berättelserna jag har i huvudet.

Och DET ska jag göra nu.

 

Tidning och radio

Det är så roligt att få prata om min nya bok, Chamir och sommarpokalen.
Förra veckan intervjuades för Västmanlands läns tidnings kultursidor och resultatet kan ni läsa här och även se på bilden ovan.

Idag intervjuades jag i radio och vill du lyssna så gör det här.

Drömmen är att någon gång få bli intervjuad i Kamratposten; Min Häst eller Svenska Dagbladet Junior. Det vore något!

Ett år sedan

Igår blev det officiellt vilka som är nominerade till årets Slangbella, det debutantpris som Sveriges Författarförbund delar ut till bästa debutbok. Varje år nomineras tre böcker och dess författare och förra året var jag en av dem.

Jag samtalar om min debutbok med Boel Werner. Plasts: Författarnas hus.

För mig, som debuterade på ett litet och ganska okänt förlag med små resurser för marknadsföring har nomineringen betytt oerhört mycket. Det har varit ett erkännande av mitt författarskap och det har också fungerat som en dörröppnare i kontakt med t.ex. journalister. En författare som är nominerad till ett litterärt pris är intressantare än någon som inte är det. Det märkte jag tydligt.
Däremot har jag varken blivit rik eller berömd på grund av nomineringen, även om jag allt oftare faktiskt blir igenkänd när jag är ute på stan eller till och med i andra städer.

Jag och min förläggare Anna Lärk Ståhlberg.

Årets nominerade är Helena Hedlund för Det fina med Kerstin, Marjan Svab för Stjärnorna ser likadana ut överallt och Melody Farshin för Mizeria. Pinsamt nog har jag inte läst någon av dessa böcker. Men det ska jag förstås göra. Läs om nomineringarna här.

Vad händer 2019? Del 1

Jag går rakt på sak: Jag ska var tjänstledig från mitt jobb i ett halvår, för att skriva!
Det känns faktiskt helt galet. Ingen inkomst. Bara jag, denna sällskapssjuka människa, som ska sitta hemma själv och skriva måndag till fredag. Samtidigt är det något jag drömt om länge…

Men när beslutet väl var taget, ansökan ”inskickad och godkänd” så genomgick jag flera spännande stadier. Till exempel drömde jag varje natt mardrömmar om att taket till vårt hus gick sönder och det regnade in en massa, att vattenledningar gick sönder och vi fick omfattande vattenskador, att min man blev uppsagd från sitt jobb. Och så vidare.
Jag antar att det där med ”ingen inkomst” ändå är det som känns mest läskigt. För än så länge har jag inte drömt någon mardröm om att jag kommer att bli galen av att sitta hemma själv om dagarna. Eller så kommer det.

Vad tänker jag skriva då? Jag tänker avsluta ännu ett manus om Julia och Chamir. Det blir i så fall den tredje boken i serien. Jag har också ett hemligt drömprojekt som jag inte pratar om med någon. Det återstår att se om det kommer att bli något eller om det endast skrivs i terapeutiskt syfte. Men annars så vill jag jobba med ett längre och tyngre romanprojekt som kräver lite mer av mig som författare. Jag har ju den påbörjade Lellas häst men också ett synopsis till ett manus om magisk realism. En idé som legat och gnagt i mig i åratal. Vi får se. Den 1 februari är i alla fall min första dag som tjänstledig!

Releasefest

Hedvig Wallin, jag (Angelica) och Christina Hildebrand samtalar om boken.

Nu är Får mormor komma hit? firad ordentligt! Firandet gick av stapeln på mysiga bokhandeln Bokslukaren i Stockholm. Vin och snittar, härlig, boklig inredning och så massor av vänner som ville dela detta med oss.

Nu i efterhand önskar jag att vi hade fina bilder att dela med oss av. Men vi hade fullt upp med att prata, både på ”scen” och med gästerna och med att signera böcker. Så även om det är tråkigt att inte ha en massa bilder så kan man ju också konstatera att det är ett bevis på lyckad tillställning. Att man inte ens hinner med att få upp kameran

Tack alla ni som kom! Tack för vackra blommor, choklad, presenter. Kramar och fina ord. Ni är bäst!

Västerås Litteraturfestival

Igår var det premiär för den första Västerås Litteraturfestival någonsin! Ett arrangemang mellan Västerås stadsbibliotek, ABF Västerås och Skådebanan i Västmanland. Ett gäng kända författare (Mats Jonsson, Elise Karlsson och Åsa Linderborg) var inbjudna för samtal med VLTs kulturredaktör Erik Jersenius. (Och ni som följer mig på instagram såg att även jag fick vara med på bild i tidningen under just denna rubrik: Kända författare till litteraturfestival :-)) Det fanns också en utställaravdelning där vi Västeråsförfattare hade bokbord samt en scen där vi kunde presentera oss själva och våra böcker.

Jag pratar om min debutbok Anton och Teitur nedanför(!) scenen.

Ett trevligt arrangemang som jag hoppas återkommer i framtiden. Skulle jag önska något för framtiden så vore det förstås att barnlitteraturen fick mer fokus, dvs ett liknande panelsamtal som ovan där barnboksförfattare får möjlighet att utveckla sina tankegångar om sina egna verk och dess plats i dagens samhälle. Och varför inte ordna högläsning för barnen? Det är ändå något visst med att få chansen att träffa en författare och jag tänker att det är ett sätt att öka läsglädjen hos barn.

Hur som helst, ett stort tack till arrangörerna för ett fint arrangemang. Jag hoppas att vi ses nästa år!

Bokmässan 2018

Bloggen hänger inte med i vardagen. Bokmässan, det som jag anser är årets höjdpunkt har redan varit överspelad ett par veckor. Men jag tänker att vi gör en liten ”throwback” ändå. Höjdpunkter återvänder åtminstone jag gärna till.

Jag har varit på bokmässan varje år sen 2013. Jag brukar gå på seminarier för att lära mig mer och inspireras till framtida storverk. Och jag brukar träffa mina vänner från skrivarutbildningen på Linnéuniversitetet, Att skriva barnlitteratur. Vi är ett gäng som ses varje år. Men drömmen har alltid varit att ha en egen programpunkt och i år blev drömmen till verklighet genom scensamtalet Hästbokens möjligheter tillsammans med Malin Eriksson och Katja Timgren.

Vi pratade om våra författarskap och varför vi valt att skriva i denna fantastiska genre. (Egentligen borde vi kanske ställa alla andra författare till svars: Hur kan ni INTE skriva hästböcker? 🙂 )
Scensamtalet följdes sedan av signering av Drömmen om Chamir i mitt förlag Ordalagets monter.

 

Den största skillnaden från föregående år var att det kom fram så många till mig för att gratulera mig till mina framgångar. Likaså var det personer som kom fram och frågade om det var jag som var Angelica. Det kändes både overkligt och jätteroligt.

En annan höjdpunkt var förstås att äntligen få klämma på nya boken: Får mormor komma hit? – En bok om migrationsrätt. Boken levererades direkt från tryckeriet till bokmässan på onsdag eftermiddag Snacka om tajming!

Däremot blev det inte så många seminarier för mig. Jag prioriterade att träffa vänner, främst Ann-Charlotte Ekensten. De seminarier jag hade sett fram emot mest: Maggie O´Farrell och Colm Toibin, blev tyvärr inställda. Jacqueline Woodson hann jag heller inte lyssna på tyvärr.
Men av det jag faktiskt lyssnade på var Den politiska barnbokens återkomst och Romance de Lux med Sarah Morgan och Simona Arnstedt höjdpunkterna. Jag är inget större fan av genren Romance, däremot tycker jag alltid att det är spännande att lyssna på Simona. Hon har kloka åsikter och brinner verkligen för genren.

 

Vad händer i höst?

Jag håller på att planera författarhösten. Det kommer bli en rolig höst. Hoppas vi ses!

  • 20 augusti: Min hästboksessä publiceras i samtliga Mittmedias tidningar (länk kommer så småningom)
  • 3 september: Jag följer med Västerås bokbuss för att träffa läsare och prata om mina böcker
  • 29 september: Samtal om hästböcker på Litteraturscenen på Bok & Bibliotek. Kl 12.30-12.50
  • 20 oktober: Västerås Litteraturfestival, jag kommer att ha bokbord och scensamtal
  • Datum ej satt: Boksläpp av en av årets viktigaste böcker: Får mormor komma hit? – En bok om migrationsrätt på Bokslukaren i Stockholm.