Det som vi kallar för litteratur

Foto: Maria Björkman VLT

I fredags invigde vi Författarskolans utställning på Bäckby bibliotek.
För mig går den dagen till historien som en av mina finaste någonsin.
VLT var där och skrev ett otroligt fint reportage om oss. Reportaget hittar du här.

Jag höll också ett invigningstal. Det delar jag här nedan.
Utställningen hänger kvar till den 3 juni. Gå gärna dit och titta!

Talet invigdes med att jag läste dikten Du är dum av Bengt-Erik Hedin. Sedan sa jag följande:

Jag läste den här dikten första gången när jag var tio år. Jag var överväldigad. ”Kan man skriva så där? FÅR man skriva att någon är dum och att man vill slå och sparka på den personen?
35 år senare, läste jag samma dikt för några av barnen på här på klubben. Och jag märkte att de, reagerade på precis samma sätt som jag hade gjort, 35 år tidigare.
Kan man skriva så där? FÅR man skriva så där ilsket, liksom bubblande av vrede?
De var lika fascinerade som jag var som tioåring. Och det väckte skrivlust hos dem.

Varför ska man ha författarskola på en fritidsklubb? Barnen lär sig väl skriva i skolan?
Absolut. Det gör de.
De får lära sig att en berättelse ska ha en början, en mitten och ett slut. De får lära sig att orden ska vara rättstavade, grammatiken ska vara korrekt och man får inte glömma stor bokstav, mellanrum eller punkt. Dessutom ska texten bedömas mot kunskapskraven.
Anledningen till att ha författarskola, som inte är en del av vanliga skolan, är dikten som jag nyss läste. För när vi skriver för vår egen skull, när vi känner det där behovet av att uttrycka alla de där känslorna som bubblar och fräser inom oss, då kan det hända att grammatiken och rättstavningen står i vägen för skrivandet. Det blir liksom inte lika ilsket rött eller nattsvart läskigt eller himlande blått och fantastiskt om vi samtidigt måste tänka på stavning eller punkter. Det blir inte det som vi kallar för litteratur.
Missförstå mig inte nu, rättstavning och grammatik är viktigt, men ibland kan man behöva få bortse från det för att uppnå något som är minst lika viktigt: det som DU vill uttrycka. Det som DU vill berätta om.
För om all energi går åt till att stava rätt, hur ska man då kunna skriva om det som bränner och bultar inuti kroppen?

På författarskolan har vi jobbat med fri poesi, med collagepoesi och black out poetry. Och ett av barnen har dessutom lyckats uppfinna en helt egen genre, närbesläktad med collagepoesi och black out poetry, men ändå något helt eget.
Vi har jobbat med monster och vi har jobbat med en faktabok, ja vi har till och med skrivit en tillsammans: Världens bästa fritidsklubb.

Alldeles strax ska ni få gå in till utställningen och ta del av barnen på Bäckby fritidsklubbs alster. Vi hoppas på en riktigt fin upplevelse och att även ni vågar prova på black out poetry, collagepoesi eller varför inte börja skissa på en egen faktabok.

Och med det vill jag hälsa er alla varmt välkomna och förklarar nu utställningen för invigd.

Klipp bandet!

Foto: Maria Björkman VLT

Året som gått

Känns inte allt ganska motigt just nu? Det är mörkt, den vinter som kom, försvann, dagarna segar sig fram och efter jobbet är det svårt att ta sig för något. Det kanske man i och för sig inte måste, men ändå. Jag har lite svårt för den där ”vill-inte-orkar-inte-göra-något-känslan”.
Kanske är det därför som det passar ganska bra att göra en stilla reflektion över det gångna året.
2021. Du har varit ett rätt bra år, trots pandemin.

Så. Därför tänkte jag berätta om allt bra som har hänt mig som författare i år.
Skryta lite, typ.
För som författare tvivlar jag nästan ständigt på mig själv och gång på gång känns det som jag inte åstadkommer något. Så, därför behöver jag påminnas. Och påminnelsen kommer här:

Fakta om käpphästar släpptes i januari 2021 och hade vid årets slut sålt slut och är därför på tilltryck!

Den här godingen, För lagets bästa hände det en massa bra saker med.

  • Den blev ljudbok
  • Den sålde också slut och behövde tryckas om på nytt.
  • Den blev dessutom nominerad till Barnens romanpris i Karlstad och har under hösten lästs av fler än 600 sjätteklassare. I januari 2022 får vi veta vilken av de nominerade böckerna som har vunnit.

I augusti 2021 släpptes uppföljaren till För lagets bästa, nämligen Rätt i mål och den har fått finfina recensioner. Dessutom har förlaget bett mig att skriva ännu en bok om barnen som spelar i Roslunden BK! Den kommer till hösten. Hurra för det!

Foto: Erik Jersenius, VLT

Vår läsfrämjande projekt  Läs, Berätta, Skriv! har gått jättebra. Vi fick en otroligt fin artikel i VLT.
Kulturrådet har dessutom beslutat att vi får fortsatta medel så att författarskolan kan fortsätta i höst.

Och för att fortsätta skrytet:

  • Jag har fått ytterligare ja på manus, men eftersom avtal ej är påskrivet ännu, törs jag inte säga så mycket mer om det ännu …
  • Jag tilldelades 100 000 kronor i stipendium från Författarfonden. 100 papp. Helt. Galet.
  • Jag skrev klart Lellas häst. Det återstår att se om det blir en bok eller inte. Jag älskar det manuset. Oavsett, så är jag glad att jag skrev klart.
  • Jag hade flera författarbesök på bibliotek. Så himla roligt.
  • Jag har redan fått flera bokningar inför nästa år. Hurra för det!
  • Jag gick skrivarkurs för Monika Fagerholm igen. Det var otroligt givande. Jag har dock inte skrivit mer på manuset sedan dess. Jag har känt att det behövt ligga till sig och nu har jag landat i en annan insikt om hur jag ska jobba vidare med det.
  • Jag skrev en science fiction-novell och blev överväldigad över hur kul det var. Jag ska jobba vidare med den. Kanske skicka in till någon tävling. Kanske skriva fler på temat.

Om några veckor firar vi in ett nytt år. 2022. Det finns mycket att se fram emot.

I januari blir det boksläpp av Fakta om kaninhoppning. Den går att bevaka i internetbokhandeln redan nu.
Jag ska skriva min tredje fotbollsbok och även de där andra manusen jag fått antagna.
Jag tänker skriva klart mitt vuxenmanus, ser fram emot att ha författarskola för barnen på Bäckby fritidsklubb.
Jag ser fram emot nya samarbeten, nya böcker att skriva.

Men först tänker jag ha jullov!

God Jul och Gott Nytt År!

Vikten av att äga en bok

Det började lite av en slump. Jag frågade min författarvän Ann-Charlotte om hon ville göra ett bokbyte. Min För lagets bästa mot hennes Minifakta om kattungar. (Min son, Anton äääälskar gulliga kattungar.) Det ville hon gärna. Jag fick till och med två böcker, förutom boken om kattungar fick jag även motsvarande bok om hundvalpar.
”Fast tror du inte att de här är lite för lätta för Anton?” frågade hon när vi gjorde bytet.
Jag öppnade böckerna och bläddrade i dem. De är fullmatade med fina bilder, men texten var, precis som titeln antyder, i lättaste laget för min son. Men jag kanske kände några andra barn som den inte skulle vara för lätt för. Och idén till boklotteriet var född.

Lyckan är stor, när man har vunnit en bok!

Att lotta ut böcker har blivit ett stående inslag för Läs, Berätta, Skriv!
Böckerna har författarkollegor och vänner skänkt. Vi har också fått ett gäng från Region Västmanland och Bäckby bibliotek.
Böckerna vi lottar ut handlar om allt möjligt. Hästar, spöken, kompisrelationer, fotboll. You name it! Fotboll och spöken är mest populärt, både hos tjejer och killar. Barnen älskar lotteriet. Lyckan är stor när man har vunnit en bok. Och bäst av allt tycker vi vuxna, är att barnen faktiskt läser böckerna på sin fritid.

Att äga en bok. Gör det verkligen så stor skillnad?

I Sverige har vi ju även folkbibliotek, som finns till för att alla ska ha möjlighet att ta del av litteratur. Det är en fantastisk resurs som vi ska vara stolta över och rädda om.
Men för att man ska kunna utnyttja biblioteket, krävs det att man för det första vet att biblioteket finns. Man behöver veta var det ligger och att man kan skaffa ett lånekort.
Jag har nog ändå trott att det är självklar kunskap hos de flesta. Men, jag har fått tänka om.
Hur som helst. Nu när vi har märkt att effekten av att äga en bok, att alltid ha tillgång till en bok i hemmet är så positiv, så jobbar vi nu med att hjälpa barnen att hitta till biblioteket. I fredags var det ett helt gäng barn som tog med sig lånekortsansökan hem för vårdnadshavaren att skriva på. På fredag kan barnen förhoppningsvis ta nästa steg: låna böcker! Och på så vis kommer de ha ständig tillgång till ny och spännande läsning. Låter inte det toppen ändå?

Att ge barn självförtroende

Foto: Erik Jersenius, VLT

Det har gått mer än ett och ett halvt år sedan som jag och Irja bestämde oss för att göra något ihop: ett läsfrämjande projekt i stadsdelen Bäckby, en stadsdel som i princip alltid omnämns i negativa ordalag.

Irja och jag kände till varandra, men vi kände inte varandra. Vi bestämde träff på ett café i Västerås, skrev en projektplan, sökte pengar, fick en del pengar och körde sedan igång. Tja. Det var ju rätt hackigt i början. Läsning är tråkigt, tyckte de flesta av barnen. Emellanåt var det faktiskt ganska jobbigt och vid ett tillfälle sa vi till varandra: ”Ja, ja. Barnen i alla fall fått lyssna till högläsning en gång i veckan och de äger nu varsin bok. Vi får väl vara nöjda med det.”

Så här ett och ett halvt år senare är vi dock galet malliga över vad vi har åstadkommit. För resultatet har trots den något skrala starten blivit över förväntan.
Jag kommer i ett antal inlägg här framöver berätta om hur vi har arbetat. Jag tänkte bjuda på de misstag vi gjorde och hur vi lyckades bygga upp något som verkligen fungerar och hur vi nådde vårt mål: att få barn att läsa på fritiden.
Men först en artikel om vårt projekt i Vestmanlands läns tidning (VLT), En riktig guldchans – Läsningen på Bäckby fritidsklubb gav barnen självförtroende och skrivlust.

Det är mycket möjligt att artikeln är låst för icke-prenumeranter. Men jag skulle nog säga att det är värt att skaffa inlogg bara för att få tillgång till filmerna då barnen läser sina favoritdikter!

Vad händer 2020?

God fortsättning på det nya året. Ja, årtiondet till och med! Hoppas att helgerna varit bra. Själv har jag levt i julbubblan och inte gjort mer än nödvändigt. Jätteskönt.

Jag har ett otroligt spännande projekt på gång under 2020. I samband med att jag deltog på den närodlade kulturdagen på Bäckby i november förra året, så kom jag i kontakt med en av arrangörerna, Irja Holtter. Jag berättade om ett skrivprojekt jag skulle vilja göra, men inte visste hur.
Irja sa: Vi gör något tillsammans! 
Ansökan om pengar skrevs och innan jul fick vi bidrag beviljat från Region Västmanland. Så nu kör vi!

Vad är det vi ska göra då?
Jo, ett integrerat läs- och skrivprojekt med barnen på Fritidsklubben i Bäckby. Bäckby finns med på polisens lista över utsatta områden i Sverige.
Irja ska genomföra en läsecirkel med barnen, som till att börja med kommer att innebära högläsning och efterföljande boksamtal. Målet är att öka barnens läsförmåga och intresse för läsning.
Jag genomför skrivdelen av projektet och målet är en kapitelbok för åldern 9-12 år som jag skriver.
Idén kom till på följande sätt: I höstas skrev jag på en fotbollsbok för samma åldersgrupp (utkommer i augusti för övrigt).
I höstas, mitt under skrivprocessen, spelade min sons lag match mot FC Europa (ett av Bäckbys fotbollslag) och det blev så smärtsamt uppenbart för mig att jag återigen skrev en bok som handlar om vita medelklassbarn som egentligen har det mesta serverat. Det är absolut inte något fel med det. Men de andra böckerna, de som utgår från barn som inte kommer från välmående medelklassmiljöer, behövs det många fler av! Och under den där fotbollsmatchen kände jag att jag gärna skulle vilja skriva en sådan bok. Men jag insåg också att det skulle vara omöjligt så länge som jag inte hade någon kontaktyta med dessa barn. För att en sådan bok ska bli trovärdig och värdig, då måste man träffa barnen och lyssna på deras berättelser. Annars är risken stor att det blir en bok full av fördomar.
Därför ska jag hänga på Fritidsklubben under vintern och våren. Lära känna barnen, lyssna på vad de har att säga och sedan skriva en spännande och engagerande bok utifrån detta.
För att boken ska bli just trovärdig och värdig, kommer några av barnen på Fritidsklubben att ingå i en referensgrupp för boken.

Visst låter det spännande?