Att vara student igen

Min universitetskurs är i full gång! Uppmärksamma läsare kanske minns att jag ska gå Att skriva barnlitteratur på Linnéuniversitet det här läsåret. Kursen ges på halvfart och distans vilket passar finfint när man blivit lite äldre.. (Om nu 43 är att vara ”äldre” vill säga.)

Det första vi ägnat oss åt är reflektion över vårt eget skrivande. Som hjälp på traven har vi läst två böcker: Skrivandets sinne av Elisabet Rynell och Så gör jag av Bodil Malmsten. Egentligen skulle vi använt oss av Det muser viskat av Nina Burton, men den boken är väldigt svår att få tag på.

I vanliga fall tycker jag att det är dödens tråkigt att läsa om andra människors förhållanden till skrivande. Det är lite oklart vad jag grundar den här åsikten på. Kanhända är det på grund av tidningen Skriva, en tidning som jag tycker är, just det, dödens tråkig.
MEN. De här två böckerna tycker jag var riktigt underhållande. Särskilt Skrivandets sinne, som inte bara handlar om Rynells eget förhållande till skrivande utan till hela livet.
Ett annat skäl till att jag läste dessa två böcker med stor behållning, var förmodligen att jag skulle reflektera över mitt eget skrivande utifrån det som författarna skrev. Och eftersom vi alla står oss själva närmast, så blev det ju genast mer intressant.

Jag tänker dela med mig av en av mina reflektioner. Nämligen om att kritisera sina författarvänners böcker när de väl är klara. Själv är jag allergisk mot den företeelsen. Jag har i efterhand fått höra av vänner att det finns korrekturfel i min debutroman. Det är förstås synd att de finns, men vad f-n ska jag göra med den informationen? Jag blir ju bara ledsen över att höra om det. (Vilket en av personerna också frågade mig: blir du inte ledsen över att det finns korrekturfel i din bok?)
Jag uttryckte mig dock lite annorlunda i min inlämningsuppgift. Nämligen så här:

”Jag har några vänner och författarkollegor som jag läser texter åt och som i sin tur, läser mina. Med åren har dessa samtal blivit allt mer öppna och ärliga. Det är inte ovanligt med kommentarer som: ”Du är inte färdig med den här berättelsen”, ”Du skrapar bara på ytan och går aldrig ner på djupet” eller ”Den här tråden i berättelsen börjar lovande, sedan slarvar du bort den fullständigt och resultatet blir platt och tråkigt”. Den här sortens kommentarer hade aldrig förekommit oss emellan för åtta år sedan, då vi gick kursen ”Att skriva barnlitteratur”. Ingen av oss var mogen, vare sig att ge eller få den sortens kritik. Jag skulle ljuga om jag påstod att jag tar emot den här sortens kritik med glädje, men efter några dagar brukar jag kunna uppskatta och använda den för att förbättra mitt manus.
Men alla dessa kommentarer ger vi alltså varandra på manusstadiet. Absolut inte när boken väl är klar. Det framgår inte i Skrivandets sinne, när samtalet beskrivet ovan äger rum eller hur länge Rynell och Lidman känt varandra när de talar om Knövel i Hohaj. Kände sig Rynell som en etablerad författare då? Eller var det Lidman som ändå ansåg att Rynell var så pass etablerad och erfaren vid det här laget att hon ansåg att kritiken kunde framföras utan att såra? Inte heller framgår det ifall Lidman brukade läsa Rynells texter på manusstadiet eller om det var först när de fanns i bokform. Själv skulle jag aldrig framföra den sortens kritik av en väns bok när den väl finns. Eller gör den inställningen mig till en feg kritiker? Rynells och Lidmans samtal äger med största sannolikhet inte rum i början av deras författarkarriärer, utan långt senare, efter flertalet romaner då författarna förmodligen har fått distans till sina tidigare romaner. Kanske kommer jag och mina författarkollegor att kunna ha ett liknande samtal om tio eller tjugo år?”