Skrivprocessen

Det är alltid läskigt att låta förlaget läsa manuset som man håller på att skriva. Jag borde vara van vid det här laget. Det jag skriver på är tredje delen om fotbollslaget Roslunden BK, tillika min sjätte bok på Ordalaget bokförlag.  Ändå blir det bara läskigare och läskigare att låta dem läsa.  Och jag förstår inte varför.

Under januari månad har jag skrivit intensivt på manuset. Jag började med att skriva slutet. När jag skrev del två i serien, så dröjde jag alldeles för länge med att skriva slutet, vilket ledde till ett onödigt långt famlande och ett spretigt manus där jag inte visste vad för sorts historia jag egentligen ville berätta. Nu är slutet redan skrivet och det känns som en befrielse. Jag vet vart jag ska!
Sedan skrev jag berättelsen mer eller mindre från början. Och det flöt på bra.

Förlaget fick inte läsa allt jag har skrivit på manuset, slutligen blev det ungefär en tredjedel som jag skickade till dem. Den första tredjedelen. Slutet får ingen läsa ännu. Det är alldeles för skört för att kommenteras.

Nu har jag fått kommentarerna på texten. Som vanligt oroade jag mig i onödan.
Hanna på förlaget skrev (bland annat): ”Jag tycker att det känns mycket bra! Det är roligt att det är två så pass olika karaktärer, med olika förutsättningar, man får följa.”

Kommer jag vara mindre nervös vid nästa inskick? Förmodligen inte.

 

Vikten av att äga en bok

Det började lite av en slump. Jag frågade min författarvän Ann-Charlotte om hon ville göra ett bokbyte. Min För lagets bästa mot hennes Minifakta om kattungar. (Min son, Anton äääälskar gulliga kattungar.) Det ville hon gärna. Jag fick till och med två böcker, förutom boken om kattungar fick jag även motsvarande bok om hundvalpar.
”Fast tror du inte att de här är lite för lätta för Anton?” frågade hon när vi gjorde bytet.
Jag öppnade böckerna och bläddrade i dem. De är fullmatade med fina bilder, men texten var, precis som titeln antyder, i lättaste laget för min son. Men jag kanske kände några andra barn som den inte skulle vara för lätt för. Och idén till boklotteriet var född.

Lyckan är stor, när man har vunnit en bok!

Att lotta ut böcker har blivit ett stående inslag för Läs, Berätta, Skriv!
Böckerna har författarkollegor och vänner skänkt. Vi har också fått ett gäng från Region Västmanland och Bäckby bibliotek.
Böckerna vi lottar ut handlar om allt möjligt. Hästar, spöken, kompisrelationer, fotboll. You name it! Fotboll och spöken är mest populärt, både hos tjejer och killar. Barnen älskar lotteriet. Lyckan är stor när man har vunnit en bok. Och bäst av allt tycker vi vuxna, är att barnen faktiskt läser böckerna på sin fritid.

Att äga en bok. Gör det verkligen så stor skillnad?

I Sverige har vi ju även folkbibliotek, som finns till för att alla ska ha möjlighet att ta del av litteratur. Det är en fantastisk resurs som vi ska vara stolta över och rädda om.
Men för att man ska kunna utnyttja biblioteket, krävs det att man för det första vet att biblioteket finns. Man behöver veta var det ligger och att man kan skaffa ett lånekort.
Jag har nog ändå trott att det är självklar kunskap hos de flesta. Men, jag har fått tänka om.
Hur som helst. Nu när vi har märkt att effekten av att äga en bok, att alltid ha tillgång till en bok i hemmet är så positiv, så jobbar vi nu med att hjälpa barnen att hitta till biblioteket. I fredags var det ett helt gäng barn som tog med sig lånekortsansökan hem för vårdnadshavaren att skriva på. På fredag kan barnen förhoppningsvis ta nästa steg: låna böcker! Och på så vis kommer de ha ständig tillgång till ny och spännande läsning. Låter inte det toppen ändå?