Lucka 16 – Ridklubben Sporren

Ännu en barndomsfavorit: Ridklubben Sporren av Lesley King. En sådan där bok som jag gärna hade flyttat in i och blivit en av karaktärerna. Helst Pamela eller Ginette.
Ridklubben Sporren handlar om ett gäng hästintresserade ungdomar i en engelsk by. De har bestämt sig för att lära sig rida ordentligt och startar därför en egen ridklubb. Ingen kan särskilt mycket, men de har en bok som handlar om ridning och den kommer säkert att komma till hjälp tror de.

Men till byn flyttar tre familjer: den högfärdiga Christine som tror att hon kan allt om hästar och ridning (hon kan dock mycket), den trevliga Ginette som också kan mycket om hästar och slutligen Kapten Maxten som tar sig an Ridklubben Sporren.

Som jag ville vara en del av detta underbara hästliv! De har ridlektioner, teorigenomgångar, ordnar tävlingar, gymkhana och långritter. Det är faktiskt helt fantastisk läsning att drömma sig bort i. Och så är det historien om Pamela och hennes helvilda häst Silver, som till en början slänger av henne hela tiden men som hon lär sig rida för att slutligen bli den bästa ryttaren av dem alla.

Ridklubben Sporren har förstås försvunnit ur ordinarie boksortiment för länge sedan men finns att få tag på hos Bokbörsen.

Lucka 14 – Ponnyklubben

1962 bildades Wahlströms ponnyklubb. I mina riktigt gamla hästböcker står det att anledningen till att klubben bildades var för att rädda ett stall som skulle rivas. Ponnyklubben bildas och blir stor. 45 000 medlemmar hade den. 1985 lades den ner. Då var jag nio år. Jag blev själv aldrig medlem i ponnyklubben men jag har några av deras årsböcker som jag förmodligen läst tusen miljoner gånger. Jag ville också rida på Irland, eller jaga fågeltjuvar och spana på slott. Jag tyckte också att huvudpersonen Fia verkade så himla snäll. Mycket snällare än de äldre tjejerna på min ridskola. De var mest intresserade av att visa hur duktiga de var och hur oduktiga vi yngre var…

Jag har förstås kvar mina exemplar av Ponnyklubben. Lite oklart vem som givit dem till mig och i vilket sammanhang. Jag bläddrar i dem ibland och fylls av den där härliga känslan av nostalgi och att kastas tillbaka till barndomen när hästar verkligen betydde ALLT. Däremot har jag inte läst om dem. Jag är lite orolig över att texten inte har åldrats med värdighet. (Jämför min läsupplevelse av Här kommer hemliga hästklubben)

Det är svårt att hitta information på internet om ponnyklubben. Men den här texten på facebook hittade jag.

Ridklubben/stallet som skulle räddas var Hufvudsta ridklubb i Solna.

Lucka 13 – Heroines on horseback

Det finns en antologi om hästböcker. Hur fantastiskt är inte det?

Antologin heter Heroines on horseback och är skriven av Jane Badger. Den går igenom i pruncip samtliga hästböcker som gavs ut i Storbrittanien, från Black Beauty 1877 fram till 1970-talet då författaren till antologin anser att den brittiska hästboken går in i en ny (och inte lika intressant) fas.

För en Jill-fantast som jag finns ett helt kapitel att fördjupa sig i. Likaså massor om Flambards-serien och ett helt kapitel om systrarna Diana, Christine och Josephine Pullein-Thompson. Ni har väl inte missat att de tre är döttrar till Joan Cannan som skrivit en av de bästa hästböckerna genom tiderna: A pony for Jean?

Lucka 12 – Jean

Black Beauty må vara den första hästboken, men den första moderna hästboken är A pony for Jean av Joanna Cannan från 1936. Jag får nys om den här boken i den förträffliga antologin Heroines on horseback (den skriver jag om imorgon!) och beställer hem ett exemplar. Jag blir knockad av läsningen!

Jean får ta över sina kusiners skruttiga häst som de har gett det respektlösa namnet Toastrack. Jeans familj har förlorat nästan alla sina pengar och har egentligen inte råd att ha en häst, men de har en hage bredvid sitt lilla hus och ett gammalt stall där hästen kan bo. Jean kan inget om hästar, hon har ingen som kan lära henne och hon har inte råd med ridlektioner. Att be de rika och odrägliga kusinerna om hjälp är inget alternativ för Jean. Istället hittar hennes mamma en bok om ridning på second hand och med den till hjälp tar sig Jean an Toastrack, som hon ocksådöper om till Cavalier. Tilltalet är direkt, energiskt och fyllt av humor. Här finns inget mästrande tilltal ifrån en allsmäktig och bättre vetande vuxenvärld. Och detta alltså ett decennium innan Pippi Långstrump förändrade barnlitteraturen i Sverige.
Jag som förut har hyllat Jill-böckerna till skyarna behöver tänka om lite. Helt klart är att Ruby Ferguson läst Cannans böcker om Jean och inspirerats.

A pony for Jean finns översatt till svenska. Då heter den Rosita tar priset. Den har försvunnit från det ordinarie sortimentet för länge sedan men finns att köpa på t.ex. Bokbörsen.

Lucka 11 – Black Beauty

Black Beauty (Vackra Svarten) fick jag och min syster som månadsbok i den bokklubb vi var med i som barn. Jag läste den om och om och om igen. Inför den här kalendern läser jag den ännu en gång. Jag tycker fortfarande lika mycket om den.

Black Beauty skrevs 1877 av Anna Sewell. Den skulle kunna kallas för debattbok, för Sewell ville få människor att förstå under vilka vidriga omständigheter vissa vagnshästar levde. I boken låter Sewell Black Beauty födas på en gård där han blir mycket väl omhändertagen. Han säljs sedan vidare till ytterligare ett bra ställe. Så småningom råkar han ut för en skada och får ett fult ärr på benet och han anses inte längre fin nog för att dra vagnen i det fina stallet och säljs vidare. Nästa hem blir sämre och sedan går det utför tills han slutligen av en slump träffar en av hästskötarna från sitt ungdoms stall. Hästskötaren känner igenom honom och köper honom och ger därmed Black Beauty ett värdigt liv igen.

Boken är skriven i jagform och det är Black Beauty själv som berättar. Det här anses vara den första hästboken och i de hästböcker som följde blev det här narrativet det vanliga. Idag är det mycket ovanligt att en bok är skriven ur en hästs perspektiv. Av tämligen nyutgivna böcker känner jag bara till Isa och minigänget som jag skrev om häromdagen.

Black Beauty gavs nyligen ut igen som e-bok på svenska.

Lucka 10 – Märta

Märta och islandshästarna
Bilden har jag lånat från Bonnier Carlsens hemsida

Jag älskar Märta! I hemlighet tror jag till och med att Erika Eklund Wilson har följt efter mig i hela mitt hästliv för att sedan dokumentera det i böckerna om Märta. Här finns allt som jag minns från min första ridskoletid: Osympatiska ridlärare som vrålar: ”ni måste vara bestämda” utan att någonsin förklara vad det betyder. Där finns Mimmi som är minst men som tar hand om alla de farliga hästarna i stallet. Märta som säger att han hästarna växer när de står inomhus. Jajamen. Precis så här var (är!) det för mig också.

I Märtas hästsommar träffar Märta och kompisen Maja hästägaren Bea som till en början är snäll men som sedan utnyttjar tjejerna. (Igenkänning på den också!)

I boken Märta på turridning tröttnar Märta och Maja på alla stora och sura stalltjejer och ridlärare som skäller. De vill inte vara nybörjare och ”för små” längre utan bestämmer sig för att prova på islandshästridning istället. Vilken lyckträff.

Böckerna om Märta är perfekta för oss som tröttnat på dålig stämning på ridskolan, otrevliga ridlärare och sura halvblod. Om de är barnböcker? Tveksamt. Jag skulle kalla dem allåldersböcker!

P.S. De funkar också utmärkt för icke hästintresserade. Till exempel min man.

Lucka 8 – Drömmen om Chamir

Böckerna om Julia och Chamir är mitt drömprojekt: en bokserie om en tjej som är besatt av hästar och som är redo att göra allt för att älsklingshästen ska bli hennes.

Boken börjar på badrumsgolvet. Det är Julias födelsedag, men Julia ligger på badrumsmattan och storgråter för hon har fått ett ridläger i present, inte älsklingshästen Chamir, som hon var övertygad om skulle bli hennes.

”Är inte Julia rätt bortskämd?” har vissa vuxna läsare sagt.
Jag kan både förstå och inte förstå den kommentaren.
Jag förstår den för att jag är medveten om att ett ridläger är en fin och dyr present.
Men jag förstår den inte alls om man tittar på det ur hästtjejens perspektiv. För en hästtjej betyder hästar allt. Titta på hästtjejens önskelistor till jul och födelsedagar. Jag kan garantera dig att det i princip enda hon önskar sig är en egen häst. För henne finns inget annat alternativ.

Drömmen om Chamir handlar om Julias kamp för att Chamir ska bli hennes. Del 2 i serien, som kommer i mars 2019, Chamir och sommarpokalen, handlar om Julias kamp att hävda sig i stallet nu när hon blivit fodervärd till Chamir. Julia drömmer om att bli en i gänget av hästägare, men priset är högt. Är Julia beredd att betala det?

Jag har börjat skriva på del 3. Arbetsnamnet är Chamir och vildsvinen och kommer att handla om rädsla, att stå upp för sina värderingar, masshysteri och ja, lite om vildsvin också.

 

Lucka 7 – Den underbara vildhästen

I en Min Häst-tidning i mitten på 80-talet fanns det en artikel om Przewalskihästar, de sista vildhästarna som levde i Mongoliet. Fast på 80-talet var de förmodligen inte särskilt vilda längre. Om jag minns rätt levde de flesta Przewalskihästar i djurparker då. Men i den här artikeln fanns en mening som etsade sig fast i mig: ”Det sista paret sågs 1968”. Och jag minns hur jag tänkte att så snart jag blir stor nog att göra en sådan resa själv så skulle jag åka till Mongoliet och jag skulle hitta en hjord med vildhästar.

Den som dock hittar en hjord med vildhästar är den mongoliske pojken Baryut i James Aldridges bok Den underbara vildhästen (The marvellous mongolian). Men framförallt hittar han hingsten Tachi som sedan fångas in och skickas till Wales för att bo i ett reservat. I det här djurreservatet bor Kitty tillsammans med sin farfar, som är chef för reservatet. Kitty har en shetlandsponny, Peep, som förväntas tämja Tachi. I själva verket förvildar Tachi Peep. De rymmer och sedan börjar deras färd genom Europa och Asien, tillbaka till de mongoliska stäpperna. Det här är en underbar brevroman som består av de brev som Kitty och Baryut skickar till varandra. De kretsar givetvis kring de två hästarna men under tidens gång växer vänskapen mellan dem fram och i slutet av boken ska Kitty och hennes farfar till och med åka till Mongoliet för att hälsa på och få se Tachi i hans naturliga miljö. För givetvis klarar han och Peep färden tillbaka.

2005, när jag var gravid med mitt första barn surfade jag runt på massa sajter om Przewalskihästar och de nationalparker som skapats för att ge hästarna en riktig fristad i det vilda. Jag minns att jag läste att man kunde arbeta som volontär där och blev eld och lågor. Det där ska jag göra, tänkte jag. Lite oklart hur jag tänkte kring bebisen, men men. Hur som helst, jag har inte kommit iväg som volontär ännu. Men det kanske fortfarande går?

Den underbara vildhästen har tyvärr försvunnit ur det aktuella boksortimentet för länge sedan. Jag hittar den inte heller på Bokbörsen. Kanske finns den på loppis någonstans. Köp den, om du hittar den. Den är helt underbar!

Lucka 6 – Soffi

Ni som har följt mig ett tag har med största sannolikhet hört mig tjata om vilken inspiration böckerna om Jill varit för mig när jag skrev Drömmen om Chamir. Nu börjar jag tro att jag yrat när jag sagt så. Jag tror nämligen att det finns en bok som inspirerat mig ännu mer: nämligen Driv, Soffi av Kerstin Backman. Jag har inte läst Soffi-böckerna på 30 år (tant Angelica är 42 år :-)) men i och med att jag ville göra den här hästbokskalendern så blev det omläsning av Vilken sommar, Soffi och Driv, Soffi.  Och nu vet jag vem som är förebilden till Olle i Drömmen om Chamir. Jo, det är tränaren ”Dadde” som spelar en viktig roll i Driv, Soffi. En äldre herre som ”vet bäst”. Jag är säker på att ni har träffat på en sådan åtminstone någon gång i ert liv. Ridtränaren ”Dadde” kan häva ur sig nästan vad som helst. Det kan Olle också.
För mig är Olle den mest problematiske personen i mina böcker om Julia och Chamir just för att han är både dryg och otrevlig men ändå ”inte är så farlig”. Ibland används det sistnämnda, alltså att ”han inte menar något egentligen, han bara är sådan”, för att ursäkta det första: ett otrevligt beteende. Julia går ju i någon mening med på detta, medan hennes bästa vän Elin inte gör det.

När jag dessutom läser sidan 67 i Driv, Soffi blir jag så häpen. Har den sidan liksom etsat sig kvar i mitt minne i 30 år för att sedan typ återuppstå i Drömmen om Chamir? Eller vad säger ni?

Slutligen känns det också som att värmen i familjerelationerna i Soffi-böckerna är något jag också inspirerats av. Dock har varken Soffi eller kompisarna på granngården en lika komplicerad relation till sin mamma som faktiskt Julia har.

Böckerna om Soffi gavs ut tidigt 80-tal på B Wahlströms förlag. De har försvunnit ur det vanliga sortimentet för länge sedan men går säkert att hitta på loppis eller på Bokbörsen. Riktigt mysig läsning.

Lucka 5 – Isa och minigänget

hästböcker för barn. isa och minigänget – Attacken!

Attacken är första delen i den nya ponnyserien Isa och minigänget. En charmig bok om ett gäng minishettisar på en gård i Småland. Jag följer Lotta på instagram (hon heter @isaochminiganget) och förstår att inspirationen till böckerna kommer från den egna ponnyflocken. Jag föreslår att ni också börjar följa. Som ni ser på bilderna är det sötchock varje dag!

Foto: Lotta Hylander

Handlingen i Attacken kretsar kring ett monster som finns i skogen bakom haden. Många djur har förlorat sina ungar och shettisarna oroar sig för sina små föl. Vad kan ett gäng minishettisar göra om ett monster kommer? De är ju flyktdjur och deras instinkt är att fly. Men kanske går det att träna om instinkterna? Kanske kan ett gäng minishettisar till och med lära sig att attackera om de blir anfallna?

Attacken är mestadels skriven ur shettisarnas perspektiv. Det pladdras och snackas konstant. Och jag kan tänka mig att OM minishettisar verkligen kunde prata så är det precis så här det låter.

Det jag tycker allra mest om med boken är med vilken kärlek som Lotta skildrar sitt ponnygäng. Som läsare märker en också att hon har gedigen hästkunskap. Böckerna är dessutom superfint illustrerade av Kiri Ostergaard Leonard.

Foto: Lotta Hylander

Jag tog kontakt med Lotta och bad henne berätta mer om hur hon fick idén till att skriva om Isa och minigänget.
annat.
 ”Att skriva just om hästar är en dröm jag haft från och till ganska länge. Jag var chefredaktör på Allers i nio år, men för två år sedan sa jag upp mig. Jag hade jobbat där sedan 1994 och nu ville jag göra något annat, till exempel skriva. Som chefredaktör hann jag knappt med det.  Jag påbörjade en bok för vuxna, men det blev inte alls bra. Sedan tog jag upp en text jag skrivit på skoj under en semester. Den handlade om vår egen ponny Korint och hennes stoföl Hilma. Den andades en annan glädje och  satte direkt fart på min fantasi. Jag påbörjade en ny historia, som sedan
mynnande ut i Isa &  Minigänget – Attacken!”

När man läser Lottas böcker märks det att hon kan mycket om hästar. Lotta berättar att hon haft hästar i sitt liv sedan hon var sju år:

”Ridskolan blev som ett andra hem för mig. Jag var där varje dag, (jag menar varje dag :-)), upp till cirka 20–22 års ålder. Vi var ett superfint gäng, elever, ridlärare, engagerade föräldrar. Klubben arrangerade många tävlingar och jag engagerade mig även i dessa. Jag började också sköta privata tävlingshästar. Jag och en kompis fick även möjlighet att vara  hos Marianne von Geijer på Vegeholm. Marianne tävlade och avlade på Holsteinerhästar. Många duktiga ryttare, som Rolf-Göran Bengtsson och Peter Eriksson, kom och tävlade sina unghästar i våra klubbtävlingar. Vi som hängde på ridskolan fick se och lära från de allra bästa, utan att vi egentligen fattade det då.”

Jag frågar Lotta om berättarperspektivet. I dagens hästböcker är det ovanligt med böcker som berättas ur hästarnas perspektiv.

”Jag älskar att kolla på mina minishettistjejer där de går i sin hage utanför köksfönstret. De gör så mycket roligt och jag undrar ofta vad de tänker nu och varför de gör som de gör. Tänk och få fem minuter med dem och kunna prata på riktigt. Det vore så kul! Alla hästarna jag fått sköta och rida genom åren har varit egna personligheter som velat bli omhändertagna och bemötta på sitt sätt. Och de har haft sina erfarenheter med sig, precis som vi människor. Förutom underhållning vill jag ge läsarna kunskap om hästar, och jag tror det är lättar att till sig detta utifrån hästarnas perspektiv. Jag tycker dock inte att vi människor ska förmänskliga våra djur, utan fullt ut respektera deras behov och inte sätta krav på dem utifrån ett mänskligt tänkande men det är kul att fantisera kring vad de skulle kunna säga/göra om de tog in precis allt vi säger.”

Foto: Lotta Hylander

Hur många fler böcker blir det om Isa & minigänget? frågar jag avslutningsvis.

   ”Många, ha ha! Nummer tre kom mer till våren och jag har synopsis hyfsat klart till bok fyra och fem också. Idéer finns, så vill läsarna ha mer av Isa och hennes gäng, så kommer det fler!”

Vill du läsa mer om Lotta och hennes hästar kan du göra det på deras hemsida.