Lucka 6 – Soffi

Ni som har följt mig ett tag har med största sannolikhet hört mig tjata om vilken inspiration böckerna om Jill varit för mig när jag skrev Drömmen om Chamir. Nu börjar jag tro att jag yrat när jag sagt så. Jag tror nämligen att det finns en bok som inspirerat mig ännu mer: nämligen Driv, Soffi av Kerstin Backman. Jag har inte läst Soffi-böckerna på 30 år (tant Angelica är 42 år :-)) men i och med att jag ville göra den här hästbokskalendern så blev det omläsning av Vilken sommar, Soffi och Driv, Soffi.  Och nu vet jag vem som är förebilden till Olle i Drömmen om Chamir. Jo, det är tränaren ”Dadde” som spelar en viktig roll i Driv, Soffi. En äldre herre som ”vet bäst”. Jag är säker på att ni har träffat på en sådan åtminstone någon gång i ert liv. Ridtränaren ”Dadde” kan häva ur sig nästan vad som helst. Det kan Olle också.
För mig är Olle den mest problematiske personen i mina böcker om Julia och Chamir just för att han är både dryg och otrevlig men ändå ”inte är så farlig”. Ibland används det sistnämnda, alltså att ”han inte menar något egentligen, han bara är sådan”, för att ursäkta det första: ett otrevligt beteende. Julia går ju i någon mening med på detta, medan hennes bästa vän Elin inte gör det.

När jag dessutom läser sidan 67 i Driv, Soffi blir jag så häpen. Har den sidan liksom etsat sig kvar i mitt minne i 30 år för att sedan typ återuppstå i Drömmen om Chamir? Eller vad säger ni?

Slutligen känns det också som att värmen i familjerelationerna i Soffi-böckerna är något jag också inspirerats av. Dock har varken Soffi eller kompisarna på granngården en lika komplicerad relation till sin mamma som faktiskt Julia har.

Böckerna om Soffi gavs ut tidigt 80-tal på B Wahlströms förlag. De har försvunnit ur det vanliga sortimentet för länge sedan men går säkert att hitta på loppis eller på Bokbörsen. Riktigt mysig läsning.

Lucka 5 – Isa och minigänget

hästböcker för barn. isa och minigänget – Attacken!

Attacken är första delen i den nya ponnyserien Isa och minigänget. En charmig bok om ett gäng minishettisar på en gård i Småland. Jag följer Lotta på instagram (hon heter @isaochminiganget) och förstår att inspirationen till böckerna kommer från den egna ponnyflocken. Jag föreslår att ni också börjar följa. Som ni ser på bilderna är det sötchock varje dag!

Foto: Lotta Hylander

Handlingen i Attacken kretsar kring ett monster som finns i skogen bakom haden. Många djur har förlorat sina ungar och shettisarna oroar sig för sina små föl. Vad kan ett gäng minishettisar göra om ett monster kommer? De är ju flyktdjur och deras instinkt är att fly. Men kanske går det att träna om instinkterna? Kanske kan ett gäng minishettisar till och med lära sig att attackera om de blir anfallna?

Attacken är mestadels skriven ur shettisarnas perspektiv. Det pladdras och snackas konstant. Och jag kan tänka mig att OM minishettisar verkligen kunde prata så är det precis så här det låter.

Det jag tycker allra mest om med boken är med vilken kärlek som Lotta skildrar sitt ponnygäng. Som läsare märker en också att hon har gedigen hästkunskap. Böckerna är dessutom superfint illustrerade av Kiri Ostergaard Leonard.

Foto: Lotta Hylander

Jag tog kontakt med Lotta och bad henne berätta mer om hur hon fick idén till att skriva om Isa och minigänget.
annat.
 ”Att skriva just om hästar är en dröm jag haft från och till ganska länge. Jag var chefredaktör på Allers i nio år, men för två år sedan sa jag upp mig. Jag hade jobbat där sedan 1994 och nu ville jag göra något annat, till exempel skriva. Som chefredaktör hann jag knappt med det.  Jag påbörjade en bok för vuxna, men det blev inte alls bra. Sedan tog jag upp en text jag skrivit på skoj under en semester. Den handlade om vår egen ponny Korint och hennes stoföl Hilma. Den andades en annan glädje och  satte direkt fart på min fantasi. Jag påbörjade en ny historia, som sedan
mynnande ut i Isa &  Minigänget – Attacken!”

När man läser Lottas böcker märks det att hon kan mycket om hästar. Lotta berättar att hon haft hästar i sitt liv sedan hon var sju år:

”Ridskolan blev som ett andra hem för mig. Jag var där varje dag, (jag menar varje dag :-)), upp till cirka 20–22 års ålder. Vi var ett superfint gäng, elever, ridlärare, engagerade föräldrar. Klubben arrangerade många tävlingar och jag engagerade mig även i dessa. Jag började också sköta privata tävlingshästar. Jag och en kompis fick även möjlighet att vara  hos Marianne von Geijer på Vegeholm. Marianne tävlade och avlade på Holsteinerhästar. Många duktiga ryttare, som Rolf-Göran Bengtsson och Peter Eriksson, kom och tävlade sina unghästar i våra klubbtävlingar. Vi som hängde på ridskolan fick se och lära från de allra bästa, utan att vi egentligen fattade det då.”

Jag frågar Lotta om berättarperspektivet. I dagens hästböcker är det ovanligt med böcker som berättas ur hästarnas perspektiv.

”Jag älskar att kolla på mina minishettistjejer där de går i sin hage utanför köksfönstret. De gör så mycket roligt och jag undrar ofta vad de tänker nu och varför de gör som de gör. Tänk och få fem minuter med dem och kunna prata på riktigt. Det vore så kul! Alla hästarna jag fått sköta och rida genom åren har varit egna personligheter som velat bli omhändertagna och bemötta på sitt sätt. Och de har haft sina erfarenheter med sig, precis som vi människor. Förutom underhållning vill jag ge läsarna kunskap om hästar, och jag tror det är lättar att till sig detta utifrån hästarnas perspektiv. Jag tycker dock inte att vi människor ska förmänskliga våra djur, utan fullt ut respektera deras behov och inte sätta krav på dem utifrån ett mänskligt tänkande men det är kul att fantisera kring vad de skulle kunna säga/göra om de tog in precis allt vi säger.”

Foto: Lotta Hylander

Hur många fler böcker blir det om Isa & minigänget? frågar jag avslutningsvis.

   ”Många, ha ha! Nummer tre kom mer till våren och jag har synopsis hyfsat klart till bok fyra och fem också. Idéer finns, så vill läsarna ha mer av Isa och hennes gäng, så kommer det fler!”

Vill du läsa mer om Lotta och hennes hästar kan du göra det på deras hemsida.

Uppdatering 2019: Det finns tre böcker om Isa och minigänget. Förutom Attacken finns även De ensamma fölen och Hjältehästarna. 

Lucka 4 – Glimma – räddad

Glimma Räddad
Bilden har jag lånat från Hegas förlags hemsida

Lilly älskar hästar och går på ridskola. Näst efter en egen häst, så är högsta drömmen att få bli skötare på någon av ridskolans hästar. En dag kommer en mager och smutsig häst till ridskolan. Hon heter Glimma och har räddats från en bonde som vanvårdat henne och massor av andra djur. Glimma är rädd och litar inte på någon. Kan Lilly få Glimma att lita på henne?

Hästböcker som handlar om islandshästar har en särskild plats i mitt hjärta. Och det här är en av dem. Det visar sig nämligen, när Glimma ätit upp sig något och smutsen försvunnit att hon är en islandshäst. Och hon kan tölta! Lilly upptäcker denna fantastiska gångart och sedan är hon en övertygad islandshästryttare. Som jag kan relatera till detta!

Jag tycker jättemycket om den här boken. Den gestaltar Lillys kärlek till hästar med värme. Och den tar upp ett svårt ämne som vanvård av djur på ett respektfullt sätt. Den är dessutom illustrerad av Lena Furberg. Plus för det!

Glimma – räddad är den första boken i en serie. Den är utgiven av hegas förlag som är specialiserade på lättlästa böcker. Övriga böcker i serien är Långritten, Spelet, Tävlingen, Jakten och Julfesten.

Lucka 3 – Saga

Saga och Moses och Sagas nya vän är två lättlästa hästböcker som är maxade med klassiska hästboksingredienser. Som till exempel att en hästtokig flicka alltid, alltid, alltid lyckas hitta en häst.  I det här fallet är det Moses, en tjock shetlandsponny som smitit från en cirkus. Cirkusen är för övrigt något som Saga gärna vill gå på, men mamma har inte råd med cirkusbiljetter. Saga och kompisen Max återbördar Moses till cirkusen och som tack får de chansen att rida (vilket Max inte vågar) och en varsin biljett till cirkusföreställningen.

I Sagas nya vän, som är fjärde delen i serien börjar en ny tjej i klassen som heter Ina. Hon har en egen häst. Saga, som nu börjat på ridskola, blir utsedd till den nya tjejens bästis och får följa med till hennes stall och rida på hennes häst. Men Max får inte följa med. Vad Saga gör? Hon följer med Ina så klart.

Och det kan en ju som läsare tycka är rätt taskigt, men jag tror tyvärr att Angelica 10 år hade gjort precis samma sak. Inte hade det spelat någon roll att hästägaren var den mest osympatiska människan i världshistorien. Jag hade följt med. Hade det krävts att jag skulle sälja min lillasyster, hade jag förmodligen gjort det också. För Ina har ju EN HÄST.
Men det är inte bara Ina som är osympatisk i boken. Till och med hennes häst Olle ser elak ut. I sann (brittisk?) hästbokstradition är Ina förstås också rik. Det här är inget som sägs rakt ut i boken. Men läsaren får reda på att stallet är större och finare än ridskolan, så det är underförstått.

Men besöket hos Ina och hennes häst Olle blir inte alls som Saga har tänkt sig. Olle är för svår för Saga och Ina hetsar henne till att prova hoppning vilket Saga inte gjort förut. Saga ramlar av och när hon ligger där på marken medan Ina skrattar åt henne inser Saga att Ina inte är en snäll vän och att hon själv inte varit snäll mot Max. Hon får krypa till korset och be Max om ursäkt.

Böckerna är perfekta för nybörjarläsaren. De är till och med skrivna med stora bokstäver.

Lucka 2 – Jinny at Finmory

Böckerna om Jinny upptäckte jag som vuxen. Några av böckerna i serien kom också ut i Sverige under röda bokryggarnas tid och i dem heter Jinny Linda. Den första delen har jag läst på svenska, den andra på engelska.

I den den räddar Jinny/Linda arabstoet Shantih från en cirkus där hon blivit illa behandlad. Som en följd av detta är hon livrädd för spön och givetvis för plötsliga ljud, saker som uppenbarar sig utan förvarning m.m. I ”A devil to ride” försöker Jinny att komma till rätta med Shantih, få henne lugnare och så småningom bli en bra ridhäst. Det går inte bra. I samma veva flyttar en rik familj till byn. Dottern i familjen, Clare, är en duktig ryttare som vinner alla tävlingar hon ställer upp i. Jinny bestämmer sig för att lära känna Clare och få henne att hjälpa henne att träna Shantih. Men Clare är allt annat än trevlig och när hon till slut (nedlåtande) bestämmer sig för att ändå hjälpa Jinny med Shantih blir det inte alls som Jinny har tänkt sig.

Jag älskar brittiska ponnyböcker och den här innehåller alla de ingredienser som jag förknippar med genren:
En tjej som är (åtminstone lite) fattig och inte kan så mycket om hästar, får eller köper en häst som åtminstone i början är alldeles för svår för henne. Som antagonist finns en rik och osympatisk person som skulle kunna hjälpa till och i många fall gör det, dock mest för att själv få visa upp sig och trycka ned den som behöver hjälp. Oftast framställs den här rika personen tämligen onyanserat: rik och osympatisk. Som barn uppskattade jag detta. Det kändes på något vis trösterikt att den här rika personen som hade allt det där jag längtade efter (en häst) faktiskt var rätt genomrutten som person. Som vuxen läsare tycker jag nog att Clare är något för onyanserad. Men du som kommer att läsa Chamir och sommarpokalen (kommer i vår på Ordalaget bokförlag) kommer märka att jag faller i princip samma fälla när jag gestaltar den bokens antagonist. Så kan det gå.

Testläsare

Jag öppnar dokumentet från min testläsare Lotta (hon som har skrivit den fina serien Isa och minigänget) och bryter ihop av skratt. Har jag verkligen använt ordet ”nos” när jag menar hästens mule? Jo uppenbarligen.
En sökning i dokumentet visar att jag dessutom inte bara gjort det en gång. Utan ALLA gånger som jag hänvisat till hästens mule. Skämmigt va?

Jag är så tacksam över att jag har kompetenta testläsare att vända mig till. Alla ni som drömmer om att skriva böcker: skaffa en (flera!) bra testläsare. Jag tycker att följande (ej rangordnade) egenskaper är viktiga hos en testläsare:
1) Hen läser mycket.
2) Hen säger inte ”det här var väl bra” utan ger konstruktiv kritik om det som behöver förbättras.
3) Hen vågar vara ärlig.
4) Hen fördjupar sig inte i detaljer utan kan också se berättelsen från ett helhetsperspektiv.

P.S. Min hovtestläsare Ann-Charlotte har givetvis läst manuset också.
🙂

Tidning och radio

Det är så roligt att få prata om min nya bok, Chamir och sommarpokalen.
Förra veckan intervjuades för Västmanlands läns tidnings kultursidor och resultatet kan ni läsa här och även se på bilden ovan.

Idag intervjuades jag i radio och vill du lyssna så gör det här.

Drömmen är att någon gång få bli intervjuad i Kamratposten; Min Häst eller Svenska Dagbladet Junior. Det vore något!

Ett år sedan

Igår blev det officiellt vilka som är nominerade till årets Slangbella, det debutantpris som Sveriges Författarförbund delar ut till bästa debutbok. Varje år nomineras tre böcker och dess författare och förra året var jag en av dem.

Jag samtalar om min debutbok med Boel Werner. Plasts: Författarnas hus.

För mig, som debuterade på ett litet och ganska okänt förlag med små resurser för marknadsföring har nomineringen betytt oerhört mycket. Det har varit ett erkännande av mitt författarskap och det har också fungerat som en dörröppnare i kontakt med t.ex. journalister. En författare som är nominerad till ett litterärt pris är intressantare än någon som inte är det. Det märkte jag tydligt.
Däremot har jag varken blivit rik eller berömd på grund av nomineringen, även om jag allt oftare faktiskt blir igenkänd när jag är ute på stan eller till och med i andra städer.

Jag och min förläggare Anna Lärk Ståhlberg.

Årets nominerade är Helena Hedlund för Det fina med Kerstin, Marjan Svab för Stjärnorna ser likadana ut överallt och Melody Farshin för Mizeria. Pinsamt nog har jag inte läst någon av dessa böcker. Men det ska jag förstås göra. Läs om nomineringarna här.

2018 – Ett år att minnas

2018 har varit ett omvälvande år för mig. Det har varit några rejäla dalar, eller kanske snarare bottenlösa hål men dem skiter vi i här och koncentrerar oss på det som varit fint under året. Och det är ju en hel del. Är ni redo för ohämmat skryt?
🙂

Mitt författarår 2018 började med att Drömmen om Chamir kom ut i handeln!
Nästa fantastiska händelse, och jag behöver fortfarande nypa mig i armen av glädje inför detta, var att jag blev nominerad till Sveriges Författarförbunds debutantpris Slangbellan. Nomineringen ledde till att jag blev intervjuad i flera tidningar och även i radio. Läs till exempel här, här och här.

Den 11 april var det dags för prisutdelning i Författarnas hus. En fantastisk kväll! Jag vann visserligen inte, men nomineringen har verkligen varit en dörröppnare för mig, så det känns som att jag är en vinnare ändå.

Glad författare och glad förläggare på middagen efter prisutdelningen.

Under våren och sommaren blev jag recenserad både i Kamratposten (döläskigt ju, deras recensenter är skoningslösa!) och Göteborgsposten.

Jag och Ann-Charlotte åkte på traditionsenlig skrivarresa. Den här gången var vi i sommarstugan på fina Vikbolandet.

Jag tillbringade en fantastisk vecka på Biskops Arnö där jag gick kursen Berätta för barn med ord och bild.

Hösten blev intensiv och rolig. Första dagen efter semestern fick jag mail från min förläggare om att de ville ge ut en fortsättning på Drömmen om Chamir. Boken heter Chamir och Sommarpokalen och kommer i mars 2019. Jag fick en essä om hästböcker publicerad på VLT:s kultursidor och gjorde ett författarbesök på Bokbussen. Det var riktigt roligt och något jag hemskt gärna gör om.


Det blev dags för Bokmässan och jag deltog i mitt första scensamtal. Jag, Katja Timgren och Malin Eriksson pratade om hästbokens möjligheter.

Min tredje bok: Får mormor komma hit? – en bok migrationsrätt blev klar precis i tid till bokmässan. Läs den fina intervjun och recensionen om boken här och lyssna på intervjun  i radio med mig här. Releasefest hölls den 1 november på bokhandeln Bokslukaren i Stockholm. En kväll att minnas.

Min debutbok Anton och Teitur fick litteraturstöd av Kulturrådet och kommer att finnas tillgänglig på i stort sett samtliga av Sveriges bibliotek.

Och sedan, när jag inte trodde att författaråret 2018 skulle innehålla något mer, då visade det sig att Får mormor komma hit? var en del av den fina utställningen Barnens 68 på Svenska barnboksinstitutet.

Det har varit ett fantastiskt författarår och jag är så tacksam för allt fint som har hänt.
2019 då, vad händer då? Ja det berättar jag mer om om några dagar.
Jag önskar er alla ett gott slut på 2018 och ett riktigt Gott Nytt 2019!