Barnens romanpris i Karlstad

Hål i nätet har blivit nominerad till Barnens romanpris i Karlstad, som kanske är det finaste priset en författare kan få. För i juryn sitter nämligen barnen!
Sedan 2013 har Karlstad stadsbibliotek årligen valt ut fem böcker från utgivningen av böcker i åldersgruppen 9-12 år. Sedan har stadens sjätteklassare läst och arbetat med dessa böcker under höstterminen för att sedan rösta om vilken bok som de tycker ska vinna.
Är det inte ett helt underbart projekt?
För mig är det en stor ära att min bok har blivit utvald.

I mitten av november ska dessutom samtliga nominerade författare få träffa alla eleverna i samband med läsinspirationsdagar på Värmlands museum. Gissa om jag längtar!

Och kanske känns det lite extra fint att bli nominerad till just detta pris eftersom jag är uppvuxen i Värmland.

Övriga som är nominerad till priset är

  • #challenge av Ann Olerot
  • En äkta ljugis av Ingrid Olsson
  • Bortbytingarna av Gustav Tegby
  • Runornas dotter av Per Simonsson

Käpphästworkshop

Om vi bortser från världsläget (vilket man måste få göra ibland för att orka) så har jag haft ett hejdundrande roligt sportlov. Jag har nämligen hållit i en käpphästworkshop på Upplands Väsbys bibliotek.
Tänk va. Käpphästworkshop.
Förstår ni hur mycket jag älskar mitt jobb!

Vad gör man då på en käpphästworkshop? Jo, man tillverkar sin egen käpphäst, ger den ett namn och en karaktär. Avslutningsvis läser eller berättar jag om mina häst- och käpphästböcker.
Det är alltså den perfekta kombinationen av skapande och berättande.

Vi hade satt en maxgräns om 10 personer på workshopen. Vi fick snabbt utöka det till tretton genom att några syskonpar fick jobba tillsammans. Men sedan blev vi ändå tvungna att stänga dörren, eftersom det inte fanns material till fler än tio käpphästar. Roligt att det blev så populärt!

Avslutningsvis fick Upplands Väsby en käpphäst av mig, som ett minne av besöket.

Vill du att ditt bibliotek ska anlita mig för en käpphästworkshop?
Ett informationsblad om min käpphästworkshop finner du här.
Jag är medlem i Författarcentrum och följer deras arvodesrekommendationer.
Du bokar mig här.
Du kan också skicka ett mail till mig ifall du vill ha ytterligare information: angelica(at) angelicaohrn.se.

Skrivprocessen

Det är alltid läskigt att låta förlaget läsa manuset som man håller på att skriva. Jag borde vara van vid det här laget. Det jag skriver på är tredje delen om fotbollslaget Roslunden BK, tillika min sjätte bok på Ordalaget bokförlag.  Ändå blir det bara läskigare och läskigare att låta dem läsa.  Och jag förstår inte varför.

Under januari månad har jag skrivit intensivt på manuset. Jag började med att skriva slutet. När jag skrev del två i serien, så dröjde jag alldeles för länge med att skriva slutet, vilket ledde till ett onödigt långt famlande och ett spretigt manus där jag inte visste vad för sorts historia jag egentligen ville berätta. Nu är slutet redan skrivet och det känns som en befrielse. Jag vet vart jag ska!
Sedan skrev jag berättelsen mer eller mindre från början. Och det flöt på bra.

Förlaget fick inte läsa allt jag har skrivit på manuset, slutligen blev det ungefär en tredjedel som jag skickade till dem. Den första tredjedelen. Slutet får ingen läsa ännu. Det är alldeles för skört för att kommenteras.

Nu har jag fått kommentarerna på texten. Som vanligt oroade jag mig i onödan.
Hanna på förlaget skrev (bland annat): ”Jag tycker att det känns mycket bra! Det är roligt att det är två så pass olika karaktärer, med olika förutsättningar, man får följa.”

Kommer jag vara mindre nervös vid nästa inskick? Förmodligen inte.

 

Vikten av att äga en bok

Det började lite av en slump. Jag frågade min författarvän Ann-Charlotte om hon ville göra ett bokbyte. Min För lagets bästa mot hennes Minifakta om kattungar. (Min son, Anton äääälskar gulliga kattungar.) Det ville hon gärna. Jag fick till och med två böcker, förutom boken om kattungar fick jag även motsvarande bok om hundvalpar.
”Fast tror du inte att de här är lite för lätta för Anton?” frågade hon när vi gjorde bytet.
Jag öppnade böckerna och bläddrade i dem. De är fullmatade med fina bilder, men texten var, precis som titeln antyder, i lättaste laget för min son. Men jag kanske kände några andra barn som den inte skulle vara för lätt för. Och idén till boklotteriet var född.

Lyckan är stor, när man har vunnit en bok!

Att lotta ut böcker har blivit ett stående inslag för Läs, Berätta, Skriv!
Böckerna har författarkollegor och vänner skänkt. Vi har också fått ett gäng från Region Västmanland och Bäckby bibliotek.
Böckerna vi lottar ut handlar om allt möjligt. Hästar, spöken, kompisrelationer, fotboll. You name it! Fotboll och spöken är mest populärt, både hos tjejer och killar. Barnen älskar lotteriet. Lyckan är stor när man har vunnit en bok. Och bäst av allt tycker vi vuxna, är att barnen faktiskt läser böckerna på sin fritid.

Att äga en bok. Gör det verkligen så stor skillnad?

I Sverige har vi ju även folkbibliotek, som finns till för att alla ska ha möjlighet att ta del av litteratur. Det är en fantastisk resurs som vi ska vara stolta över och rädda om.
Men för att man ska kunna utnyttja biblioteket, krävs det att man för det första vet att biblioteket finns. Man behöver veta var det ligger och att man kan skaffa ett lånekort.
Jag har nog ändå trott att det är självklar kunskap hos de flesta. Men, jag har fått tänka om.
Hur som helst. Nu när vi har märkt att effekten av att äga en bok, att alltid ha tillgång till en bok i hemmet är så positiv, så jobbar vi nu med att hjälpa barnen att hitta till biblioteket. I fredags var det ett helt gäng barn som tog med sig lånekortsansökan hem för vårdnadshavaren att skriva på. På fredag kan barnen förhoppningsvis ta nästa steg: låna böcker! Och på så vis kommer de ha ständig tillgång till ny och spännande läsning. Låter inte det toppen ändå?

Ny bok

Först tänkte jag skriva en deppig text om hur jobbigt jag tycker det är med pandemin, isolering, hemmajobb, distansundervisning, mm mm. Men så kände jag att jag inte orkar gräva ner mig mer i det. Så vi kan väl titta på omslaget till min senaste bok, tillika min och Ann-Charlottes första gemensamma bok. Ser den inte jättefin ut?
Hösten 2017 såg jag och min man dokumentären The hobby horse revolution på bio och sedan dess har jag varit oerhört fascinerad av käpphästar och käpphästkulturen. Därför kom del två i min serie om Julia och Chamir, Chamir och sommarpokalen att handla mycket om käpphästar och därför följer jag en himla massa käpphästkonton på instagram.

Det jag gillar med käpphästvärlden är att den är så inkluderande. Hästar och ridsport är ett svart hål för vilken plånbok som helst. Men en käpphäst kan man tillverka själv av en pinne och en strumpa.
Ett käpphäststall kan förstås vara stort och lyxigt. Men det kan också vara en helt vanlig garderob, eller varför inte bara en låda där du kan sticka ner dina käpphästar.
Träna käpphästridning, kan man göra precis var som helst. På skolgården, i en park, i trädgården eller i skogen.
Det behövs inga dyra hinderparker, det går lika bra att bygga egna hinder av det man har hemma eller det man hittar i skogen.

Det är nästan så att jag önskar att jag vore elva år igen!

Ny termin, Ny bok

Så var sommarsemestern slut och jag vet inte alls om jag är redo för höst. Är ni?
Ni som följer mig på instagram har under sommaren fått ta del av bilder på solnedgångar vid hav och sjö, mysiga fikastunder och utställningar. Idylliskt så det förslår.
Det är inte riktigt hela sanningen om sommaren. I början av juli drabbades vår familj av en tragedi. Jag vill inte skriva om vad det var som hände här, men händelsen följde oss som ett svart ångesthål genom sommaren. Kanske kan man sammanfatta sommaren som att det både varit underbara stunder vid olika vatten som nattsvart ångest? För många stunder har verkligen varit fantastiska. Men sorgen och ångesten har hela tiden existerat sida vid sida …

Jag bestämde sent i våras att ta helt ledigt från författandet under sommaren.
Det var jättesvårt.
Det kröp i kroppen som någon slags abstinens över att inte få skriva. Så höll det på i nästan tre veckor. Sedan kom lugnet och alla bra tankar och idéer.
Jag hade köpt en ny anteckningsbok som jag döpte till Sommaren 2020, för jag räknade ändå iskallt med att få en hel del idéer under sommaren. Blocket bar jag med mig för det mesta och när en viktig tanke eller idé poppade upp i huvudet skrev jag ner den och kunde därmed släppa den utan oro för att den skulle glömmas bort.
Och det är verkligen så att när man tillåter sig själv att släppa taget, ja då finns det möjlighet för något annat att dyka upp och ta plats.

Jag har också läst en himla massa böcker under ledigheten. Och jag har definitivt tagit mitt ansvar för att de fysiska bokhandlarna i Västerås, Falun, Avesta, Söderköping och Uppsala ska överleva. Bra va?
🙂

Men nu är det alltså dags att ta itu med höstterminen, vare sig jag vill ha höst eller inte. Det första som händer är att min nästa bok släpps den 20 augusti! Boken heter För lagets bästa och handlar om vänskap och fotboll. Passar utmärkt för barn i åldern 9-12 år. Det kommer också att bli en releasefest den 10 september på Karlsgatan 2. Mer information kommer!

 

Att jobba med ”Får mormor komma hit?” i skolan

När vi skrev Får mormor komma hit? En bok om migrationsrätt, så hade vi en förhoppning om att boken skulle användas i skolor. Den är förvisso inte skriven som en lärobok, men innehållet passar utmärkt till SO-undervisningen inom områden som barnkonventionen, mänskliga rättigheter och vad det innebär att behöva flytta.
Det är inte alla skolor som dokumenterar på t.ex. bloggar, men en skola i Örebro gör det. Läs inlägget här.
Helena Andersson, som är förstelärare på den aktuella skolan skriver så här:
”Jag rekommenderar verkligen boken i undervisningen och tycker även att man får in mycket av värdegrundsarbete med innehållet. Eleverna visar stor förståelse för hur det kan vara att vara på flykt och att inte kunna stanna i sitt hemland med familj och vänner. Nu lång tid efter att vi läst boken så kan de fortfarandra prata om flera av begreppen t ex flykting, uppehållstillstånd, migrationsverket, asyl, vilka som får asyl på ett naturligt sätt vilket visar att kunskaperna verkligen fastnade.”

Jag blir så glad och stolt när jag läser om hur de har arbetat med boken. Min förhoppning är att fler skolor upptäcker den och arbetar med den i undervisningen.

Testläsare

Jag öppnar dokumentet från min testläsare Lotta (hon som har skrivit den fina serien Isa och minigänget) och bryter ihop av skratt. Har jag verkligen använt ordet ”nos” när jag menar hästens mule? Jo uppenbarligen.
En sökning i dokumentet visar att jag dessutom inte bara gjort det en gång. Utan ALLA gånger som jag hänvisat till hästens mule. Skämmigt va?

Jag är så tacksam över att jag har kompetenta testläsare att vända mig till. Alla ni som drömmer om att skriva böcker: skaffa en (flera!) bra testläsare. Jag tycker att följande (ej rangordnade) egenskaper är viktiga hos en testläsare:
1) Hen läser mycket.
2) Hen säger inte ”det här var väl bra” utan ger konstruktiv kritik om det som behöver förbättras.
3) Hen vågar vara ärlig.
4) Hen fördjupar sig inte i detaljer utan kan också se berättelsen från ett helhetsperspektiv.

P.S. Min hovtestläsare Ann-Charlotte har givetvis läst manuset också.
🙂

Tidning och radio

Det är så roligt att få prata om min nya bok, Chamir och sommarpokalen.
Förra veckan intervjuades för Västmanlands läns tidnings kultursidor och resultatet kan ni läsa här och även se på bilden ovan.

Idag intervjuades jag i radio och vill du lyssna så gör det här.

Drömmen är att någon gång få bli intervjuad i Kamratposten; Min Häst eller Svenska Dagbladet Junior. Det vore något!