Författarlivet har rivstartat

Nu har jag varit tjänstledig i två dagar och kan konstatera att författarlivet har rivstartat. Jag har nämligen blivit refuserad.

Det skulle förstås ha varit roligare att ha påbörjat min tid som författar-tjänstledig med ett nytt bokkontrakt, men det absolut vanligaste är ju faktiskt att ett manus blir refuserat, så ja. Det är bara att gilla läget även om det gör lite extra ont när det är ”mitt” förlag som refuserar. Jag har förstås full respekt för deras beslut. Att ge ut en bok kostar mycket pengar och detta manus var inte vad de letade efter just nu.

Men förnuft och känsla går sällan hand i hand. I alla fall hos mig. Så jag gör som jag brukar. Jag messar 10 000 ledsna emojis till Ann-Charlotte. Som förstås ringer upp.
”Men du förstår väl att du inte blev refuserad för att det var dåligt”, säger hon. ”Utan för att det just nu inte finns plats för detta i deras utgivning.”
”Men ändå”, piper jag.
Och det förstår hon. Alla blivande och etablerade författare vet hur tungt det är och hur ledsen man blir av en refusering. Men vi vet också, att när vi varit ledsna ett tag, så kommer kamplusten tillbaka och rätt som det är finns ett nytt manus skrivit och så småningom ett nytt bokkontrakt. Vi ger liksom inte upp.

🙂

Vad händer 2019? Del 2

Så förutom att vara tjänstledig och skriva på min stora romaaaan, vad händer mer? Jo, några saker är spikade.

  • Den 14 mars kl 10.15 tipsar jag om böcker i P4 Västmanland.
  • Den 20 mars finns Chamir och sommarpokalen i butik.
  • Releasefest för Chamir och sommarpokalen. Har inte bestämt mig helt om detta. Vill gärna ha en, men vi får se…

Att tipsa om böcker i radio är en sådan sak som jag inte visste fanns med på min lista över drömprojekt. Himla roligt ska det bli i alla fall.
Och att det blev en andra del om Julia och Chamir är också ett av mina drömmål. Nu hoppas jag kunna skriva klart del 3 inom kort och givetvis också att mitt förlag vill ge ut den.

Vad händer 2019? Del 1

Jag går rakt på sak: Jag ska var tjänstledig från mitt jobb i ett halvår, för att skriva!
Det känns faktiskt helt galet. Ingen inkomst. Bara jag, denna sällskapssjuka människa, som ska sitta hemma själv och skriva måndag till fredag. Samtidigt är det något jag drömt om länge…

Men när beslutet väl var taget, ansökan ”inskickad och godkänd” så genomgick jag flera spännande stadier. Till exempel drömde jag varje natt mardrömmar om att taket till vårt hus gick sönder och det regnade in en massa, att vattenledningar gick sönder och vi fick omfattande vattenskador, att min man blev uppsagd från sitt jobb. Och så vidare.
Jag antar att det där med ”ingen inkomst” ändå är det som känns mest läskigt. För än så länge har jag inte drömt någon mardröm om att jag kommer att bli galen av att sitta hemma själv om dagarna. Eller så kommer det.

Vad tänker jag skriva då? Jag tänker avsluta ännu ett manus om Julia och Chamir. Det blir i så fall den tredje boken i serien. Jag har också ett hemligt drömprojekt som jag inte pratar om med någon. Det återstår att se om det kommer att bli något eller om det endast skrivs i terapeutiskt syfte. Men annars så vill jag jobba med ett längre och tyngre romanprojekt som kräver lite mer av mig som författare. Jag har ju den påbörjade Lellas häst men också ett synopsis till ett manus om magisk realism. En idé som legat och gnagt i mig i åratal. Vi får se. Den 1 februari är i alla fall min första dag som tjänstledig!

2018 – Ett år att minnas

2018 har varit ett omvälvande år för mig. Det har varit några rejäla dalar, eller kanske snarare bottenlösa hål men dem skiter vi i här och koncentrerar oss på det som varit fint under året. Och det är ju en hel del. Är ni redo för ohämmat skryt?
🙂

Mitt författarår 2018 började med att Drömmen om Chamir kom ut i handeln!
Nästa fantastiska händelse, och jag behöver fortfarande nypa mig i armen av glädje inför detta, var att jag blev nominerad till Sveriges Författarförbunds debutantpris Slangbellan. Nomineringen ledde till att jag blev intervjuad i flera tidningar och även i radio. Läs till exempel här, här och här.

Den 11 april var det dags för prisutdelning i Författarnas hus. En fantastisk kväll! Jag vann visserligen inte, men nomineringen har verkligen varit en dörröppnare för mig, så det känns som att jag är en vinnare ändå.

Glad författare och glad förläggare på middagen efter prisutdelningen.

Under våren och sommaren blev jag recenserad både i Kamratposten (döläskigt ju, deras recensenter är skoningslösa!) och Göteborgsposten.

Jag och Ann-Charlotte åkte på traditionsenlig skrivarresa. Den här gången var vi i sommarstugan på fina Vikbolandet.

Jag tillbringade en fantastisk vecka på Biskops Arnö där jag gick kursen Berätta för barn med ord och bild.

Hösten blev intensiv och rolig. Första dagen efter semestern fick jag mail från min förläggare om att de ville ge ut en fortsättning på Drömmen om Chamir. Boken heter Chamir och Sommarpokalen och kommer i mars 2019. Jag fick en essä om hästböcker publicerad på VLT:s kultursidor och gjorde ett författarbesök på Bokbussen. Det var riktigt roligt och något jag hemskt gärna gör om.


Det blev dags för Bokmässan och jag deltog i mitt första scensamtal. Jag, Katja Timgren och Malin Eriksson pratade om hästbokens möjligheter.

Min tredje bok: Får mormor komma hit? – en bok migrationsrätt blev klar precis i tid till bokmässan. Läs den fina intervjun och recensionen om boken här och lyssna på intervjun  i radio med mig här. Releasefest hölls den 1 november på bokhandeln Bokslukaren i Stockholm. En kväll att minnas.

Min debutbok Anton och Teitur fick litteraturstöd av Kulturrådet och kommer att finnas tillgänglig på i stort sett samtliga av Sveriges bibliotek.

Och sedan, när jag inte trodde att författaråret 2018 skulle innehålla något mer, då visade det sig att Får mormor komma hit? var en del av den fina utställningen Barnens 68 på Svenska barnboksinstitutet.

Det har varit ett fantastiskt författarår och jag är så tacksam för allt fint som har hänt.
2019 då, vad händer då? Ja det berättar jag mer om om några dagar.
Jag önskar er alla ett gott slut på 2018 och ett riktigt Gott Nytt 2019!

Lucka 24 – Jullovsläsning

Jag önskar alla mina läsare en riktigt GOD JUL!

Det jag önskar mig mest av allt är lugn och ro och tid för läsning och skrivande under jullovet.
Hästrelaterad jullovsläsning blir Veterinären av Gertrud Hellbrand och The key to Flambards av Linda Newbery. Veterinären är en roman för vuxna. Jag läste den när den kom ut, men tycker så här i efterhand att den inte fick den läsuppmärksamhet som den förtjänade.
The key to Flambards är någon slags fortsättning på den klassiska Flambardsserien av K.M. Peyton. Känns rätt vågat att ge sig på den här boken men har åtminstone en källa som säger att den är riktigt bra.

Vi får se!

Än en gång: GOD JUL!

Lucka 23 – De som inte fick plats

Det finns förstås massa fler hästböcker. Jättebra hästböcker. Men i den här kalendern har jag valt att fokusera på de böcker som fått mitt hjärta att slå lite extra snabbt. En del när jag var elva och en del när jag är 42.

Men här kommer listan på ett gäng nya böcker som jag tycker är mycket läsvärda:

  • Vänd rätt upp av Emily Novotny.
  • Amanda och Ila, från och med nu av Katja Timgren
  • Amanda och Ila, vad som än händer av Katja Timgren
  • Ett eget lag av Malin Eriksson
  • Rakt mot hindret av Malin Eriksson
  • Malva och hästarna av Malin Eriksson
  • Ödesryttarna av Helena Dahlgren
  • Alla Min Häst-seriealbumen förstås!
  • Hest horse Pferd Cheval av Mette Vedsö (på danska)

Tycker du att det saknas någon bok? Tipsa mig gärna!

Lucka 22 – Lellas häst

Lellas häst är boken jag tjatat om på Instagram i snart två år. 30 000 ord har jag skrivit. Jag tror det finns en berättelse, men jag vet inte formen ännu. Men här är ett utdrag ur råmanuset.
🙂

Vid köksbordet sitter syrran och dricker kaffe medan hon scrollar på telefonen. Hon jobbade kväll igår. Det luktar kaffe som stått på för länge och något annat mer obestämbart. Jag huttrar till. Det är kallt i köket fast solen skiner in genom fönstret.
”God morgon”, säger hon utan att titta upp från telefonen. ”Det finns kaffe.”
Fast jag verkligen inte räknat med någon sorts firande är det ändå som att ögonen börjar svida när jag inser att hon glömt.
”Vilken undergångssuck”, säger hon och tittar äntligen upp från skärmen. ”Har domedagen kommit nu?”
Hon flinar. Det är hennes vanliga snäll-flinande, men det kan inte hjälpas.  Mina ögon svider allt mer. Jag går till diskbänken. Diskhon är som vanligt full av disk. Jag tar upp en kopp ur diskhon, diskar rent den under rinnande vatten och häller upp kaffe. Jag sätter mig mitt emot henne. Kaffet är beskt och alldeles för varmt, ändå känns det lite bättre när jag får i mig av den varma vätskan.
”Är mamma vaken?”
Syrran skakar på huvudet. Jag känner återigen hur jag fryser och drar upp benen under min stora t-shirt som jag alltid sover i.
”Vad är det?” säger syrran fortfarande med blicken fastnaglad på telefonen.
”Inget.”
”Du håller på och undergångssuckar.”
”Gör jag inte alls.”
”Jo det gör du. Tre gånger har du suckat så djupt att världen skulle ha kunnat gå under bara av dem.”
”Tyst med dig”, säger jag.
Jag griper tag om kaffekoppen med båda händerna för att värma dem. Tar en klunk kaffe till. Fast det är jätteäckligt känns det som att chansen att jag ska börja gråta mindre när jag dricker det. En logik som inte alls sitter ihop.
”Du fyller ju år idag”, skriker syrran plötsligt och far upp och kramar mig hårt. ”Grattis!”
Jag säger inget. Kramar inte tillbaka. Hade hon inte suttit med facebook hade hon inte haft en aning. Jag vill skrika: ”hur fan funkar du?” men vet att jag aldrig kommer få ett vettigt svar på den frågan. Syrran är den mest populära undersköterskan på äldreboendet där hon jobbar. Hon har enorm koll på gamlingarna och på hennes skift är det kadaverdisciplin som gäller för samtliga som arbetar där. Likadant är det med hästarna. Men så fort hon lämnat stallet eller sitt jobb är hon ungefär lika ansvarstagande som en femåring.
”Varför har du inte sagt något?” säger hon. ”Jag har ju inte skaffat någon present.”
”Sedan när är det födelsedagsbarnet som ska påminna?” frågar jag.
”Men var inte sur.”
Hon lägger huvudet på sned och ler och blinkar. Syrran är kort och lite rund, har hår som lockar sig vid öronen och när hon gör så där är det liksom som en ängel som ser på en och det går inte att vara arg. Så har det alltid varit.
”Förresten”, säger hon och ler bredare, ”så är det fest ikväll.”
Jag stirrar på henne. Skakar på huvudet.
”Vid Gropen? Glöm det.”
Syrran fortsätter att le och nu är det hon som skakar på huvudet. Sedan börjar hon skriva något på telefonen.
”Sådär. Nu vet alla att det ikväll inte bara är fest vid Gropen utan att det är Lellas födelsedagsfest vid Gropen.”
Jag säger aldrig. Och syrran säger att det kommer bli värsta draget för Ludde och hans kompisar drog ner till Tyskland i förrgår för att köpa sprit.
”Så fatta”, säger hon. ”Det kommer alltså finnas finsprit på din födelsedagsfest och inte bara fulspriten från Jonsson.”
Hon får det att låta som att det här är något hon planerat hela tiden. Att hon faktiskt hade glömt min födelsedag är glömt, nu är det bara festen vid Gropen som gäller.
”Jag vill verkligen inte”, säger jag.
”Och du ska få låna en klänning av mig”, fortsätter syrran som om hon inte hört mig alls. ”Du kommer bli snyggast på festen Lella.”
Jag reser på mig. Häller ut resterna av kaffet i diskhon.
”Alla kommer vilja ligga med dig”, ropar hon efter mig.

Lucka 21 – Molly

Jag tänkte först skriva om Mulle – världens mesta häst och förstås en av mina storfavoriter sedan barndomen. Men sedan kom jag att tänka på Molly, Mulles ägare. Vem är hon egentligen?
För att ta reda på det hörde jag av mig till Lena Furberg, skapare av Mulle-serien. Hon ville gärna svara på frågor om Molly!

Hej Lena! Berätta om Molly. Vem är hon egentligen? Är hon inte urtypen av envis hästtjej som aldrig ger sig?
Ja, jag tror Molly är alla hästtjejer (och killar!) i en och samma person (precis som Mulle är alla hästar i en och samma runda lilla kropp!). Molly drivs av en gränslös kärlek till Mulle, av drömmar om tävlingar och bedrifter, av glädjen av en alldeles egen ponny som gnäggar när hon kommer till stallet, av doften av varm ponny. Om hon är rädd nån gång så visar hon det aldrig. Hon kan låta vresig och gnällig och klagar ofta, men egentligen älskar hon Mulle över allt annat och skulle gå genom eld och vatten för honom. Hon förstår hans vildhästsjäl (och jag tror Mulle förstår hur knepigt det är att vara människa…).
Hur gammal är Molly? När jag läser om henne känns hon både som barn och vuxen på samma gång.
Hm. Svår fråga. Jag tänker mig Molly som evigt 11 år. Som seriefigur åldras man ju aldrig.
Vilka är Mollys föräldrar? Vad tycker dom om Mulle? Blir dom inte oroliga när Molly ständigt blir avkastad, eller när Mulle rymmer och ställer till ofog?
Mollys föräldrar ser man sällan. De finns med i boken Min ponny Mulle, men annars är Molly ganska självständig i sitt liv med Mulle. Jag tror de är lite aningslösa, faktiskt, annars hade de nog förgåtts av oro. Lite som mina egna föräldrar, som inte hade en aning om vilka faror man utsatte sig för som tonåring, med halvvilda fd travare som vi for runt i skogen med, ofta utan speciellt mycket kontroll…..
Vad är det som Molly älskar hos Mulle?
Molly älskar allt hos Mulle, tror jag. Hon fick ju en mekanisk Mulle en gång, av sin uppfinnarkompis Kajsa. En perfekt Mulle som utförde precis allt hon bad om med bara ett tryck av en knapp i instrumentpanelen. Hopp, dressyr, vad som helst. Den hade en inbyggd spärr mot bus och ofog. Inte behövde hon mocka efter den heller, eller släpa fram mat åt den. Bara lite olja då och då i motorn och en sladd att ladda den med. Men den blev tråkig och opersonlig efter en kort tid och Molly återvände till sin älskade Mulle – för evigt!
Efter att ha läst den första kapitelboken om Mulle så funderar jag lite på gubben Hedmans och hans tulpaner. Han måste ha världens snällaste försäkringsbolag tänker jag. Eller vem är det som betalar för alla tulpaner som Mulle käkar upp?
Hedman, ja. Den stackarn. Jag vet faktiskt inte hur han hanterar sina förluster. Jag vet att Molly ibland ersätter honom med en säck gödsel, det kanske är tillräckligt?

Lucka 20 -Adzerk den vita hingsten

När jag gick utbildningen Att skriva barnlitteratur på Linnéuniversitetet fick vi i uppgift att berätta om en inledning i en bok som vi tyckte var extra bra. Jag valde Adzerk – den vita hingsten eftersom jag tyckte dess början var genialisk: Det är krig i vår lägenhet.
Kriget var föräldrarnas bråk. För att rädda äktenskapet bestämmer sig föräldrarna för att åka till Mongoliet på en jobbresa och huvudpersonen Emma tvingas förstås att följa med. Men inte vill hon lämna bästa vännen eller favorithästen. På plats i Mongoliet ställs förstås familjesituationen på sin spets. Men Emma lär känna en mongolisk tjej och får följa med hem till hennes familj, ute på den mongoliska landsbygden och där finns hästen Adzerk. Men där kommer alla tankar och känslor upp som har haft med familjen att göra och Emma tvingas möta och hantera dessa.

En grymt bra bok som jag har läst om massor av gånger. Boken riktar sig till ungdomar i åldern 12-15 år. Lin Hallberg har även skrivit flera andra hästböcker för samma åldersgrupp, men de är inte alls lika bra. Jag har tidigare skrivit om Orkans öga.