Hål i nätet har blivit nominerad till Barnens romanpris i Karlstad, som kanske är det finaste priset en författare kan få. För i juryn sitter nämligen barnen! Sedan 2013 har Karlstad stadsbibliotek årligen valt ut fem böcker från utgivningen av böcker i åldersgruppen 9-12 år. Sedan har stadens sjätteklassare läst och arbetat med dessa böcker under höstterminen för att sedan rösta om vilken bok som de tycker ska vinna. Är det inte ett helt underbart projekt? För mig är det en stor ära att min bok har blivit utvald.
I mitten av november ska dessutom samtliga nominerade författare få träffa alla eleverna i samband med läsinspirationsdagar på Värmlands museum. Gissa om jag längtar!
Och kanske känns det lite extra fint att bli nominerad till just detta pris eftersom jag är uppvuxen i Värmland.
Under 2022 och 2023 har jag rest landet runt, besökt bibliotek och hållit i min populära käpphästworkshop. Det är galet roligt! Mina workshops är alltid fulltecknade, reservlistan är lång och det händer ofta att media kommer dit för att göra ett reportage.
Så vad gör man då på en käpphästworkshop? Vi börjar med bokprat. Jag berättar om mina böcker. När jag håller upp Fakta om käpphästar, som jag har skrivit tillsammans med min författarvän Ann-Charlotte Ekensten går det ett sus genom rummet. ”Åh. Har du skrivit den? Den är så himla bra.”
Jag presenterar min flock av käppisar. Berättar om Frosty som länge drömde om att få bli hästboksstjärna och som nu finns med på två bilder i Fakta om käpphästar. Jag berättar om Gunnar, som är den där snälla nybörjarhästen på ridskolan som barnen lär sig rida på. Jag berättar om Stardust som är en blivande hästboksstjärna (Ett eget stall, ges ut av Bokförlaget Opal under 2024), om Fröken Sprakfåle som vägrar att berätta hur gammal hon är och som färgar manen lila och förlänger ögonfransarna. Och jag berättar om Snoddas som har huggtänder och allt som oftast har sjögräs i manen och som jag misstänker är en bäckahäst som helst av allt vill äta barn. Och då går det ett annat sorts sus genom rummet. Visst skojar Angelica nu? Eller?
Efter bokpratet sätter vi igång med tillverkningen av käpphästarna. Strumpor fylls med ”käpphästkött” (vadd). Vi klipper ut, ögon, öron och näsborrar av filt och monterar. Redan här ser man hur olika hästarna kommer att bli, trots att alla har tillgång till samma material. Några vill placera ögonen långt fram på huvudet. Andra mitt på. Och ibland hamnar båda ögonen på samma sida, eftersom ”käpphästen behöver väldigt bra syn åt höger”. Vi gör man av garn, klipper snygga frisyrer. Kreativiteten kommer igång ytterligare. Någon kommer på att deras käpphäst behöver en tatuering under manen. En annan vill att käpphästen ska vara fläckig. Under tiden får jag svara på frågor. ”Vilken av dina käpphästar tycker du mest om?” (Det svaret måste jag ju förstås viska. Vi vill ju inte att de som inte är favoriter ska höra och bli ledsna.) ”Vilken var din första käpphäst?” (Frosty) ”Hur högt kan du hoppa med käpphäst?” (Inte så högt alls. Du kan garanterat hoppa mycket högre.) Sedan hjälper jag barnen att montera in ”skelettet” (käppen) och efter det börjar det som jag tycker är roligast: Att ge käpphästen ett namn, karaktär och spännande bakgrundshistoria. Som Blixten ovan. Jag upphör aldrig att imponeras av barnens kreativitet och fantasi och efter varje workshop är jag uppfylld av glädje. Jag har världens roligaste jobb.
Vill du boka mig till en käpphästworkshop? Jag följer Författarcentrums rekommendationer och bokningen görs helst via dem. Läs mer och boka här.
”Angelica är en mycket varm, omtänksam, person som sprider en stor glädje och skaparlust till sin omgivning. Vi önskar henne all välgång och lycka framöver och kommer varmt att rekommendera andra bibliotek att anlita henne då hon är en stor inspirationskälla för barnens läslust!”
”Superrolig aktivitet med käpphäst-workshop som alltid lockar många barn (dock framförallt tjejer). Det blev mer än fullbokat och jättesuccé! Vi fick en fantastisk stund med Angelica. Alla barn som deltagit blev superglada och nöjda. Denna gång var andra gången som vi anlitade på Angelica, men vi tycker att hon alltid är så trevlig, kunnig, kreativ och pålitlig så vi kan tänka på att vi frågar er och Angelica igen nästa år eller om några år. Tusen tack!”
Att barns läsning är viktigt och något som vi behöver jobba aktivt med är i princip alla överens om. Att det i vissa områden behöver jobbas extra mycket med detta verkar också i princip alla vara överens om. Vad t.ex. Kulturrådet tycker kan man läsa om här. Men samtidigt är det som att detta arbete aldrig riktigt kommer vidare, som att man fastnar i själva problemformuleringen. Det blir aldrig förslag på konkreta åtgärder som sedan implementeras. Jag tycker det är oerhört frustrerande. Vintern 2020 (precis innan pandemin bröt ut) drog jag och Irja Holtter igång ett läs- och skrivfrämjande projekt i stadsdelen Bäckby, Västerås. (Vi höll igång, genom hela pandemin.) Vårt projekt har fått finfina resultat. Till exempel har antalet barn som läser på fritiden ökat markant. Vårt projekt har uppmärksammats i media vid ett flertal tillfällen och efter varje gång har vi överösts av lajks i sociala medier och glada och peppande kommentarer. Jag är jättetacksam för allt detta, men det jag verkligen hade velat ha var ifall någon i beslutsfattande ställning klivit fram och sagt: Det här måste vi satsa vidare på.
Idag påmindes jag av Facebook att det är ett år sedan som vi fick ett helt uppslag i VLT. Barnen var så stolta över utställningen med deras texter. Några barn var extra stolta: de hade nämligen fått sina dikter publicerade i tidningen.
Har det hänt något sedan dess? Förutom lajks i sociala medier. Jo, men faktiskt. Jag har fått ett uppdrag av Region Västmanland att sammanfatta vår metod (som bevisligen fungerar) i en rapport. Den här rapporten är sedan tänkt att vara underlag till en större ansökan, dvs man skulle kunna implementera metoden i flera delar av landet. För första gången på åratal känner jag framåtrörelse. Det är dags att vi tar oss vidare från problemformulering till att vidta åtgärder. Läsfrämjande arbete kan bedrivas på många olika sätt. Vi har i alla fall en metod som fungerar och det är dags att implementera den. För barnens skull.
Om du är nyfiken på vad som skrivits om vårt projekt i media så kommer här en komplett lista
Det är nytt år och jag känner mig lika glad och förväntansfull som på bilden, för 2023 är året då jag tar steget och blir författare på heltid!
Att bli författare på heltid är något som jag har drömt om länge, men att våga ta steget, lämna en trygg anställning och bli frilansande kulturarbetare är jag först nu redo för. Och det är också först nu, efter 2022 års alla framgångar som jag vågar! Därmed inte sagt att det inte känns läskigt, för det gör det! Det känns till och med jätteläskigt. Men mest av allt känns det helt rätt!
Igår skrev jag en lista på allt jag ser fram emot 2023. Allt kan jag inte berätta om här, men några axplock:
Att få vara författare på heltid!
Att det manus som jag skrivit på under många år (under arbetsnamnet Lellas häst) kommer ut på Opal i maj. Omslaget är fantastiskt fint och jag längtar så efter att få visa det. Snart så!
Att skriva på mitt skönlitterära manus som går under arbetsnamnet Tystnaden. Jag går manuskurs för Monika Fagerholm och har månatliga avstämningar med henne. Ni anar inte hur bra det är!
Att jobba med del 2 i serien Kompisarna i Bäckby. Jag är så nöjd med del 1 i serien, Bäckahästen och den här har potential att bli minst lika fin!
Att ytterligare ett manus har blivit antaget av Opal. Det är ett riktigt hjärteprojekt och jag ser så mycket fram emot att få jobba vidare med det. Mer info kommer så småningom …
Att skriva vidare på ett barn/ung-manus som går under arbetsnamnet Trollkarlens hatt. Jag har ingen aning om vad det här kommer att landa i för något, men det känns som jag har börjat skissa upp en otroligt spännande (och hemsk!) värld som jag bara längtar efter att få djupdyka in i!
Käpphästworkshops. Vem hade kunnat tro att det skulle bli en så stor succé! Jag är helt fullbokad till sportlovsveckan vecka 9, men sedan hoppas jag på ännu fler bokningar. Det är så roligt med käpphästar!
En förstudie kopplat till det läs- och skrivfrämjande projekt jag drivit i Bäckby, Västerås i samarbete med Region Västmanland. Det här har potential att bli något riktigt bra!
Och så ser jag med spänning och tillförsikt fram emot allt spännande som kommer att hända och som jag i dagsläget inte har någon som helst aning om. Men först några veckors vanligt jobb, för att avsluta och lämna över. Den 1 februari börjar det nya livet!
I fredags invigde vi Författarskolans utställning på Bäckby bibliotek.
För mig går den dagen till historien som en av mina finaste någonsin.
VLT var där och skrev ett otroligt fint reportage om oss. Reportaget hittar du här.
Jag höll också ett invigningstal. Det delar jag här nedan.
Utställningen hänger kvar till den 3 juni. Gå gärna dit och titta!
Talet invigdes med att jag läste dikten Du är dum av Bengt-Erik Hedin. Sedan sa jag följande:
Jag läste den här dikten första gången när jag var tio år. Jag var överväldigad. ”Kan man skriva så där? FÅR man skriva att någon är dum och att man vill slå och sparka på den personen? 35 år senare, läste jag samma dikt för några av barnen på här på klubben. Och jag märkte att de, reagerade på precis samma sätt som jag hade gjort, 35 år tidigare. Kan man skriva så där? FÅR man skriva så där ilsket, liksom bubblande av vrede? De var lika fascinerade som jag var som tioåring. Och det väckte skrivlust hos dem.
Varför ska man ha författarskola på en fritidsklubb? Barnen lär sig väl skriva i skolan? Absolut. Det gör de. De får lära sig att en berättelse ska ha en början, en mitten och ett slut. De får lära sig att orden ska vara rättstavade, grammatiken ska vara korrekt och man får inte glömma stor bokstav, mellanrum eller punkt. Dessutom ska texten bedömas mot kunskapskraven. Anledningen till att ha författarskola, som inte är en del av vanliga skolan, är dikten som jag nyss läste. För när vi skriver för vår egen skull, när vi känner det där behovet av att uttrycka alla de där känslorna som bubblar och fräser inom oss, då kan det hända att grammatiken och rättstavningen står i vägen för skrivandet. Det blir liksom inte lika ilsket rött eller nattsvart läskigt eller himlande blått och fantastiskt om vi samtidigt måste tänka på stavning eller punkter. Det blir inte det som vi kallar för litteratur. Missförstå mig inte nu, rättstavning och grammatik är viktigt, men ibland kan man behöva få bortse från det för att uppnå något som är minst lika viktigt: det som DU vill uttrycka. Det som DU vill berätta om. För om all energi går åt till att stava rätt, hur ska man då kunna skriva om det som bränner och bultar inuti kroppen?
På författarskolan har vi jobbat med fri poesi, med collagepoesi och black out poetry. Och ett av barnen har dessutom lyckats uppfinna en helt egen genre, närbesläktad med collagepoesi och black out poetry, men ändå något helt eget. Vi har jobbat med monster och vi har jobbat med en faktabok, ja vi har till och med skrivit en tillsammans: Världens bästa fritidsklubb.
Alldeles strax ska ni få gå in till utställningen och ta del av barnen på Bäckby fritidsklubbs alster. Vi hoppas på en riktigt fin upplevelse och att även ni vågar prova på black out poetry, collagepoesi eller varför inte börja skissa på en egen faktabok.
Och med det vill jag hälsa er alla varmt välkomna och förklarar nu utställningen för invigd.
Om vi bortser från världsläget (vilket man måste få göra ibland för att orka) så har jag haft ett hejdundrande roligt sportlov. Jag har nämligen hållit i en käpphästworkshop på Upplands Väsbys bibliotek.
Tänk va. Käpphästworkshop.
Förstår ni hur mycket jag älskar mitt jobb!
Vad gör man då på en käpphästworkshop? Jo, man tillverkar sin egen käpphäst, ger den ett namn och en karaktär. Avslutningsvis läser eller berättar jag om mina häst- och käpphästböcker.
Det är alltså den perfekta kombinationen av skapande och berättande.
Vi hade satt en maxgräns om 10 personer på workshopen. Vi fick snabbt utöka det till tretton genom att några syskonpar fick jobba tillsammans. Men sedan blev vi ändå tvungna att stänga dörren, eftersom det inte fanns material till fler än tio käpphästar. Roligt att det blev så populärt!
Avslutningsvis fick Upplands Väsby en käpphäst av mig, som ett minne av besöket.
Vill du att ditt bibliotek ska anlita mig för en käpphästworkshop?
Ett informationsblad om min käpphästworkshop finner du här.
Jag är medlem i Författarcentrum och följer deras arvodesrekommendationer. Du bokar mig här.
Du kan också skicka ett mail till mig ifall du vill ha ytterligare information: angelica(at) angelicaohrn.se.
Det är alltid läskigt att låta förlaget läsa manuset som man håller på att skriva. Jag borde vara van vid det här laget. Det jag skriver på är tredje delen om fotbollslaget Roslunden BK, tillika min sjätte bok på Ordalaget bokförlag. Ändå blir det bara läskigare och läskigare att låta dem läsa. Och jag förstår inte varför.
Under januari månad har jag skrivit intensivt på manuset. Jag började med att skriva slutet. När jag skrev del två i serien, så dröjde jag alldeles för länge med att skriva slutet, vilket ledde till ett onödigt långt famlande och ett spretigt manus där jag inte visste vad för sorts historia jag egentligen ville berätta. Nu är slutet redan skrivet och det känns som en befrielse. Jag vet vart jag ska!
Sedan skrev jag berättelsen mer eller mindre från början. Och det flöt på bra.
Förlaget fick inte läsa allt jag har skrivit på manuset, slutligen blev det ungefär en tredjedel som jag skickade till dem. Den första tredjedelen. Slutet får ingen läsa ännu. Det är alldeles för skört för att kommenteras.
Nu har jag fått kommentarerna på texten. Som vanligt oroade jag mig i onödan.
Hanna på förlaget skrev (bland annat): ”Jag tycker att det känns mycket bra! Det är roligt att det är två så pass olika karaktärer, med olika förutsättningar, man får följa.”
Kommer jag vara mindre nervös vid nästa inskick? Förmodligen inte.
Äntligen är den här: boken som jag har drömt om att skriva sedan 1988!!! Fakta om kaninhoppning, är skriven av mig och Ann-Charlotte Ekensten och utgiven på Nypon förlag!
1988 var jag 12 år och jag hade fått ett nytt intresse: Kaninhoppning!
Min kanin hette Duchesse och var en blåzobel-färgad hermelin. Han var världens snällaste och han älskade att hoppa hinder.
Hindren byggde jag själv. Jag letade i förrådet hemma efter lämpliga brädor och när jag inte hittade det jag behövde, fick pappa skjutsa mig till brädgården. (Han fick betala också …) Vi fick ta vägen förbi järnhandeln på vägen hem, för givetvis behövde jag en figursåg. Jag gjorde ritningar på hinder och gjorde mitt bästa för att förverkliga dem. Det gick ganska bra. I alla fall tillräckligt bra för att jag ansåg mig värdig nog att arrangera en kaninhoppningstävling.
Mina föräldrar trodde nog att min kaninhoppningstävling var till för mina kompisar, men jag tänkte stort. Jag var ju med i Värmlands kaninavelsförening (Duchesse var nämligen inte bara en hoppkanin, han var en finfin utställningskanin också och fick alltid priser på utställningar) och genom dem kunde min inbjudan till kaninhoppningstävlingen nå betydligt fler än bara mina kompisar.
På tävlingsdagen körde den ena bilen efter den andra in på vår gata och mina föräldrar tänkte ”herregud, vad har ungen gjort?” och fick brått att lägga annat åt sidan och istället hjälpa folk att hitta till tävlingsbanan, vilken var fotbollsplanen bakom vårt hus.
Regnet öste ner den eftermiddagen, men jag minns det ändå som en stor succé och att alla kaninhoppare var på ett strålande humör. Det är så himla synd att det inte finns några bilder från den dagen.
Jag och mina kompisar startade även en tidning ”The Rabbit” i vilken vi skrev om kaninhoppning (se bilderna ovan). Jag skrev ledarsidan (alla seriösa tidningar har en ledarsida, det visste jag redan då). Min lillasyster skrev tävlingsreferat. Vår kompis Nina stod för humorsidorna. Resten av reportagen skrev förmodligen jag och de hade en förvånansvärt stor bredd. Jag skrev bland annat en artikel om vad man skulle göra om ens kanin blev sjuk. Jag avrådde starkt från hemmaslakt!
Så här i efterhand kommer ju onekligen tanken: var hemmaslakt av kaniner ett stort problem bland kaninägande 12-och 13-åriga tjejer i slutet på 80-talet?
Och slutligen. Det här är mitt första utkast till kaninhoppningsbok. Daterat 1989. Jag ville så gärna skriva en bok om kaninhoppning. Det dröjde mer än 30 år innan den drömmen gick i uppfyllelse, men den gick i uppfyllelse. Hur häftigt är inte det!
Känns inte allt ganska motigt just nu? Det är mörkt, den vinter som kom, försvann, dagarna segar sig fram och efter jobbet är det svårt att ta sig för något. Det kanske man i och för sig inte måste, men ändå. Jag har lite svårt för den där ”vill-inte-orkar-inte-göra-något-känslan”.
Kanske är det därför som det passar ganska bra att göra en stilla reflektion över det gångna året.
2021. Du har varit ett rätt bra år, trots pandemin.
Så. Därför tänkte jag berätta om allt bra som har hänt mig som författare i år.
Skryta lite, typ.
För som författare tvivlar jag nästan ständigt på mig själv och gång på gång känns det som jag inte åstadkommer något. Så, därför behöver jag påminnas. Och påminnelsen kommer här:
Fakta omkäpphästar släpptes i januari 2021 och hade vid årets slut sålt slut och är därför på tilltryck!
Den här godingen, För lagets bästa hände det en massa bra saker med.
Den blev ljudbok
Den sålde också slut och behövde tryckas om på nytt.
Den blev dessutom nominerad till Barnens romanpris i Karlstad och har under hösten lästs av fler än 600 sjätteklassare. I januari 2022 får vi veta vilken av de nominerade böckerna som har vunnit.
I augusti 2021 släpptes uppföljaren till För lagets bästa, nämligen Rätt i mål och den har fått finfina recensioner. Dessutom har förlaget bett mig att skriva ännu en bok om barnen som spelar i Roslunden BK! Den kommer till hösten. Hurra för det!
Vår läsfrämjande projekt Läs, Berätta, Skriv! har gått jättebra. Vi fick en otroligt fin artikel i VLT.
Kulturrådet har dessutom beslutat att vi får fortsatta medel så att författarskolan kan fortsätta i höst.
Och för att fortsätta skrytet:
Jag har fått ytterligare ja på manus, men eftersom avtal ej är påskrivet ännu, törs jag inte säga så mycket mer om det ännu …
Jag tilldelades 100 000 kronor i stipendium från Författarfonden. 100 papp. Helt. Galet.
Jag skrev klart Lellas häst. Det återstår att se om det blir en bok eller inte. Jag älskar det manuset. Oavsett, så är jag glad att jag skrev klart.
Jag hade flera författarbesök på bibliotek. Så himla roligt.
Jag har redan fått flera bokningar inför nästa år. Hurra för det!
Jag gick skrivarkurs för Monika Fagerholm igen. Det var otroligt givande. Jag har dock inte skrivit mer på manuset sedan dess. Jag har känt att det behövt ligga till sig och nu har jag landat i en annan insikt om hur jag ska jobba vidare med det.
Jag skrev en science fiction-novell och blev överväldigad över hur kul det var. Jag ska jobba vidare med den. Kanske skicka in till någon tävling. Kanske skriva fler på temat.
Om några veckor firar vi in ett nytt år. 2022. Det finns mycket att se fram emot.
I januari blir det boksläpp av Fakta om kaninhoppning. Den går att bevaka i internetbokhandeln redan nu.
Jag ska skriva min tredje fotbollsbok och även de där andra manusen jag fått antagna.
Jag tänker skriva klart mitt vuxenmanus, ser fram emot att ha författarskola för barnen på Bäckby fritidsklubb.
Jag ser fram emot nya samarbeten, nya böcker att skriva.
Idag lajvar jag Homeros, dvs jag skriver ett litet epos på versmåttet hexameter.
Låt oss börja med att klargöra hur hexametern är konstruerad:
En versrad innehåller sex takter/versfötter. Versfötterna består av så kallade daktyler (tre-stavigt) och trokéer (tvåstavigt). Betoningen i var och en av dessa takter ligger på den första stavelsen. Varje ny rad inleds därmed betonat. Varje versrad avslutas med en daktyl följd av en troké.
Här kommer ett exempel, skrivet av yours truly: ”Skulle besöka Italiens vidsträckta hemsökta vidder.”
Prova att läs den högt. Sträva efter att hitta tretakten och betoningarna.
Som skriven text, tänkt att läsa tyst för sig själv blir det rätt värdelöst, om jag får vara lite raljerande. Men när man läser högt, gärna samtidigt som man viftar med valfri hand för att hålla takten, så blir det rätt häftigt. Det var såklart enklare att hålla långa rytmiska texter i huvudet, än vanlig prosatext.
Men, så klart, är det tämligen begränsat. Å andra sidan finns det många som älskar det som begränsar. Det sätter ramar, man tvingas bli mer kreativ och helt plötsligt märker man att tankarna tagit en helt annan väg än de brukar.
Jag är nu halvvägs genom mitt epos. Sju rader till måste jag skriva. Så här är texten än så länge, strecken finns för att markera varje versfot:
Skulle be/söka I/taliens /vidsträckta /hemsökta /vidder.
Skulle med/taga en /resväska /full utav /allsköns le/gender.
Full av le/gender var /resväskan min. /Full utav /sagorna sanna.
Hemsökta /viddernas/ gengångar/spöken som /suktade / träget.
Suktade /träget. De /ville ha /sina sju /sagor till/baka.
Dessa sju /sagor var /nyckeln till /deras gu/domliga /lycka.
Utan en /sanning om /var deras /mödrar i /smärta var /födda
Kan de ej /uppnå gu/domliga /lyckan i /livscykelns /mittpunkt.
Det jag känner just nu är att formen tar över innehållet. Innehållet blir liksom sekundärt.
Jag tänker också att det är begripligt att det inte skrivs så mycket på hexameter nuförtiden. När jag skrivit de sista sju raderna, får det vara slut på Homeros-lajvet i alla fall.
Rimlig fråga: Varför i herrans namn lajvar jag Homeros och skriver verser på hexameter? Jo, det är en inlämningsuppgift i kursen i Kreativt skrivande som jag läser på Mittuniversitetet. Egentligen ska det vara en rolig text. Det vete sjutton om den här är. Men jag tänker att den här texten kanske blir rolig eftersom den är så himla absurd! Eller så är det en väldigt fri tolkning av mig.