Testläsare

Jag öppnar dokumentet från min testläsare Lotta (hon som har skrivit den fina serien Isa och minigänget) och bryter ihop av skratt. Har jag verkligen använt ordet ”nos” när jag menar hästens mule? Jo uppenbarligen.
En sökning i dokumentet visar att jag dessutom inte bara gjort det en gång. Utan ALLA gånger som jag hänvisat till hästens mule. Skämmigt va?

Jag är så tacksam över att jag har kompetenta testläsare att vända mig till. Alla ni som drömmer om att skriva böcker: skaffa en (flera!) bra testläsare. Jag tycker att följande (ej rangordnade) egenskaper är viktiga hos en testläsare:
1) Hen läser mycket.
2) Hen säger inte ”det här var väl bra” utan ger konstruktiv kritik om det som behöver förbättras.
3) Hen vågar vara ärlig.
4) Hen fördjupar sig inte i detaljer utan kan också se berättelsen från ett helhetsperspektiv.

P.S. Min hovtestläsare Ann-Charlotte har givetvis läst manuset också.
🙂

Söndagsångest

Igår var första ”söndagen” på tre månader som jag känt något som skulle kunna kallas för söndagsångest. För det första var det ju egentligen måndag igår, men det var sista kvällen på ett långt lov, typ som en söndag.

Port de Soller, en liten stad på Mallorcas västkust. Otroligt vackert.

Vår familj hade knappt någon gemensam ledighet sommaren 2018 och i höstas bestämde vi oss för att kosta på oss en resa. Barnen ville till Spanien. Det slutade med att vi köpte en charterresa till Mallorca. Jag har aldrig varit på charter förut. Ska erkänna att jag har haft många förutfattade meningar om just charter och det var ju synd. För det betyder ju att vi kanske har missat många fina resor bara för att jag trott att charter måste betyda fulla engelsmän, proppfull pool och dåliga hotell. Istället har vi haft en smått magisk vecka på ett jättefint hotell. Vi har ätit god mat, slappat vid poolen och vid havet och gjort mysiga utflykter. Jag tror dock att tidpunkten för vår resa kan ha spelat in. Vi åkte i försäsong vilket betydde få gäster på hotellet och massor av plats för oss som var där.

Vårt hotell Viva blue som ligger vid Playa de Muro.

Jag hade skrivstopp under resan. Skrev så intensivt veckorna innan att det nästan gick runt i huvudet. Nu släppte jag skrivandet helt, hade visserligen med mig skrivblocket ifall det skulle dyka upp en ovärderlig tanke till något av mina manus. Efter några dagar tänkte jag att om jag skulle ha med en charterresa i en bok någon gång så kunde jag samla på mig lite anteckningar om miljön. Jag började skriva ner betraktelser. Lösryckta. Om att busschauffören till transferbussen behövde hämta en mopp och hink med vatten för att en tidigare passagerare hade kräkts i bussen. Hur glada vi blev alla fyra i familjen när vi såg ett citronträd första gången. Att det är cyklister överallt på gatorna. Och sedan hände det där magiska: en berättelse tog form i mitt huvud.

Jag är egentligen inte alls sugen på att ha ett tredje manus på gång, MEN när det här händer så vet jag av erfarenhet att det bara är att skriva vidare. Det var så Drömmen om Chamir kom till, till exempel.

Söndagsångest då, varför hade jag det? Jo, kanske för att jag för första gången på tre månader insåg att imorgon skulle mina tre killar iväg till jobb och skola. De skulle träffa kompisar och kollegor, berätta om sin semester, prata om vad som hänt sist. Här hemma är det bara katten och jag. Och kattskrället ligger som vanligt och sover.

Men när jag skriver det här känner jag hur söndagsångesten också förbyts till glädje. För tänk att jag har möjligheten att jobba som författare på heltid och kan ägna all min arbetstid åt att skriva de där berättelserna jag har i huvudet.

Och DET ska jag göra nu.

 

Tidning och radio

Det är så roligt att få prata om min nya bok, Chamir och sommarpokalen.
Förra veckan intervjuades för Västmanlands läns tidnings kultursidor och resultatet kan ni läsa här och även se på bilden ovan.

Idag intervjuades jag i radio och vill du lyssna så gör det här.

Drömmen är att någon gång få bli intervjuad i Kamratposten; Min Häst eller Svenska Dagbladet Junior. Det vore något!

#writersforfuture

Det är väl ingen som missat klimatstrejkandet som pågår på fredagarna. På tiden, tycker jag. Klimathotet/växthuseffekten/global uppvärmning har varit känt länge, men det är som att vi vaknat först nu.
I fredags morse fick jag ett meddelande på messenger från min författarkollega Helena Öberg (ni vet hon som har skrivit den magiskt fina Kattvinden) med frågan: ”Är det inte dags att vi också klimatstrejkar?”
Och jo, det var det ju så klart.

I Västerås hölls manifestationen (demonstrationen eller strejken eller vad vi nu ska kalla det) vid Stora torget. Det var kallt och regnigt men folk var på gott humör och det kändes verkligen bra att vara där och visa att det här är en ödesfråga för mänskligheten och att världen måste agera. Nu.

#writersforfuture är den hashtagg som vi författare organiserar oss under. 

Men som vanligt finns det fullt med idioter i världen som måste håna framförallt barn- och ungdomar för att de vill något bra. Till exempel cirkulerar det ett raljant inlägg på facebook som börjar så här:

Hej alla kids som har klimatstrejkat idag!
Blev mamsen och pappsen lite sura över den ogiltiga frånvaron? Well, här kommer några finfina tips på hur du får dem på gott humör igen.
Berätta bara att:

Jag blir så trött… Särskilt när jag ser vänner och bekanta dela detta.

Ett år sedan

Igår blev det officiellt vilka som är nominerade till årets Slangbella, det debutantpris som Sveriges Författarförbund delar ut till bästa debutbok. Varje år nomineras tre böcker och dess författare och förra året var jag en av dem.

Jag samtalar om min debutbok med Boel Werner. Plasts: Författarnas hus.

För mig, som debuterade på ett litet och ganska okänt förlag med små resurser för marknadsföring har nomineringen betytt oerhört mycket. Det har varit ett erkännande av mitt författarskap och det har också fungerat som en dörröppnare i kontakt med t.ex. journalister. En författare som är nominerad till ett litterärt pris är intressantare än någon som inte är det. Det märkte jag tydligt.
Däremot har jag varken blivit rik eller berömd på grund av nomineringen, även om jag allt oftare faktiskt blir igenkänd när jag är ute på stan eller till och med i andra städer.

Jag och min förläggare Anna Lärk Ståhlberg.

Årets nominerade är Helena Hedlund för Det fina med Kerstin, Marjan Svab för Stjärnorna ser likadana ut överallt och Melody Farshin för Mizeria. Pinsamt nog har jag inte läst någon av dessa böcker. Men det ska jag förstås göra. Läs om nomineringarna här.

En fantastisk nyhet

Jag har nypt mig i armen säkert tusen gånger sedan igår kväll. Ändå kan jag inte fatta att JAG blivit tilldelad Västerås stads kulturstipendium inom litteratur. Tänk att någon tycker att mitt författarskap är så bra att jag är värd 80 000 kronor. Helt galet. Och jag är så glad att jag faktiskt inte ens kan komma på något bra att skriva.

Så här låter motiveringen:

Angelica Öhrn skriver hästböcker, hon är trogen sin genre och förnyar den samtidigt på ett levande och oförutsägbart sätt. Hon tar barns starka känslor på allvar och skriver fram levande karaktärer och engagerande relationer, mellan både människor och hästar.

Och vill ni läsa mer om stipendiet så gör ni det här och här.

Författarlivet har rivstartat

Nu har jag varit tjänstledig i två dagar och kan konstatera att författarlivet har rivstartat. Jag har nämligen blivit refuserad.

Det skulle förstås ha varit roligare att ha påbörjat min tid som författar-tjänstledig med ett nytt bokkontrakt, men det absolut vanligaste är ju faktiskt att ett manus blir refuserat, så ja. Det är bara att gilla läget även om det gör lite extra ont när det är ”mitt” förlag som refuserar. Jag har förstås full respekt för deras beslut. Att ge ut en bok kostar mycket pengar och detta manus var inte vad de letade efter just nu.

Men förnuft och känsla går sällan hand i hand. I alla fall hos mig. Så jag gör som jag brukar. Jag messar 10 000 ledsna emojis till Ann-Charlotte. Som förstås ringer upp.
”Men du förstår väl att du inte blev refuserad för att det var dåligt”, säger hon. ”Utan för att det just nu inte finns plats för detta i deras utgivning.”
”Men ändå”, piper jag.
Och det förstår hon. Alla blivande och etablerade författare vet hur tungt det är och hur ledsen man blir av en refusering. Men vi vet också, att när vi varit ledsna ett tag, så kommer kamplusten tillbaka och rätt som det är finns ett nytt manus skrivit och så småningom ett nytt bokkontrakt. Vi ger liksom inte upp.

🙂

Vad händer 2019? Del 2

Så förutom att vara tjänstledig och skriva på min stora romaaaan, vad händer mer? Jo, några saker är spikade.

  • Den 14 mars kl 10.15 tipsar jag om böcker i P4 Västmanland.
  • Den 20 mars finns Chamir och sommarpokalen i butik.
  • Releasefest för Chamir och sommarpokalen. Har inte bestämt mig helt om detta. Vill gärna ha en, men vi får se…

Att tipsa om böcker i radio är en sådan sak som jag inte visste fanns med på min lista över drömprojekt. Himla roligt ska det bli i alla fall.
Och att det blev en andra del om Julia och Chamir är också ett av mina drömmål. Nu hoppas jag kunna skriva klart del 3 inom kort och givetvis också att mitt förlag vill ge ut den.

Vad händer 2019? Del 1

Jag går rakt på sak: Jag ska var tjänstledig från mitt jobb i ett halvår, för att skriva!
Det känns faktiskt helt galet. Ingen inkomst. Bara jag, denna sällskapssjuka människa, som ska sitta hemma själv och skriva måndag till fredag. Samtidigt är det något jag drömt om länge…

Men när beslutet väl var taget, ansökan ”inskickad och godkänd” så genomgick jag flera spännande stadier. Till exempel drömde jag varje natt mardrömmar om att taket till vårt hus gick sönder och det regnade in en massa, att vattenledningar gick sönder och vi fick omfattande vattenskador, att min man blev uppsagd från sitt jobb. Och så vidare.
Jag antar att det där med ”ingen inkomst” ändå är det som känns mest läskigt. För än så länge har jag inte drömt någon mardröm om att jag kommer att bli galen av att sitta hemma själv om dagarna. Eller så kommer det.

Vad tänker jag skriva då? Jag tänker avsluta ännu ett manus om Julia och Chamir. Det blir i så fall den tredje boken i serien. Jag har också ett hemligt drömprojekt som jag inte pratar om med någon. Det återstår att se om det kommer att bli något eller om det endast skrivs i terapeutiskt syfte. Men annars så vill jag jobba med ett längre och tyngre romanprojekt som kräver lite mer av mig som författare. Jag har ju den påbörjade Lellas häst men också ett synopsis till ett manus om magisk realism. En idé som legat och gnagt i mig i åratal. Vi får se. Den 1 februari är i alla fall min första dag som tjänstledig!