Skandal

Häromdagen var jag på soppteater på Västmanlands teater i Västerås. Föreställningen hette Skandal och handlade om att sedan Nobelpriset började delas ut 1901 så har nästan ungefär 900 personer fått det. Av dessa har 3 (TRE!) procent varit kvinnor. Visst är det en skandal?

En helt rimlig frågeställning är förstås varför det ser ut så här. Och det är bland annat det som föreställningen handlar om. Men vi återkommer till det lite senare.

I föreställningen får vi möta sex av dessa pristagarkvinnor, vi får inblick i deras liv och vad det var som möjliggjorde för dem att kunna få forska. För vi ska ju inte glömma att det till exempel i Sverige dröjde ända till 1871 innan ett svenskt universitet fick en kvinnlig student. (Sverige fick sitt första universitet 1477 och under nästan 400 år var endast män välkomna.) I vissa andra länder dröjde det ännu längre. Sedan ska vi inte glömma alla konstiga föreställningar som kvinnor måste kämpa mot, som till exempel att en kvinnas äggstockar kan förtvina om hon utsätts för för mycket lärdom, eller att kvinnor av naturen är vårdande varelser och inte lika lämpade för män för logiska resonemang. Det sistnämnda sa för övrigt min f.d. naprapat till mig i våras (för övrigt sista gången jag var hos hen) så att tro att dessa vanföreställningar försvunnit är tyvärr naivt.

Åter till föreställningen. Vi får också möta tre kvinnor som gjorde oerhörda framsteg som forskare men blev utan ett nobelpris. Lise Meitner till exempel, som var med och upptäckte att neutroner kan klyva urankärnor. Typ grunden till utvinnande av kärnenergi, dvs kärnkraftverk.

Jag tycker skådespelarna Åsa Karlin och Tess Paulsen var briljanta. De hade en sådan bredd och kunde gestalta på så många olika sätt. Till och med statistik lyckades de gestalta på ett förståeligt, underhållande och vederhäftigt sätt.

Det finns dock en sak som skaver i föreställningen och det är slutet när orsaker till att kvinnor blivit (blir!) förfördelade inom forskarvärlden. Då gestaltas även att vi kvinnor också bidrar till att upprätthålla rådande strukturer och är ogina och ohjälpsamma mot varandra. Därför måste vi alla hjälpas åt för att förändra. Jag ska inte säga att det inte stämmer, men jag tycker man gör det alldeles för enkelt för sig. Och jo jag vet. Det är en teaterföreställning på 60 minuter. De flesta som ser den har inte min bakgrund (jag har disputerat i kärnfysik men lämnade sedan universitetet) och reagerar förmodligen inte lika mycket på detta. Men jag önskar att de hade tagit upp de ganska hopplösa arbetsvillkor som gäller ifall man vill satsa på en forskarkarriär (osäkra anställningsvillkor, ständigt tidsbegränsade anställningar, stipendier istället för lön, osv). Dessa gäller givetvis också för män, men jag tänker att som kvinna har man ännu mer strider att bekämpa (tänk #metoo) och då tänker jag att det här blir ytterligare en sak att orka med. Och det kanske man inte gör. Jag bestämde mig i alla fall för att inte försöka.

Hur som helst. Det var en väldigt bra föreställning. Och mycket tankeväckande. Som jag förstått det turnerar de runt med föreställningen och har du möjlighet att se den, är det mycket väl investerad tid.

Läsarreaktioner

Jag måste dela med mig av en läsarreaktion som gjorde mig extra glad. Läsaren i fråga är en 12-årig pojke som inte är hästintresserad. Men han hälsar (genom sin mamma) att Anton och Teitur är ”riktigt, riktigt bra” och att den får betyg 5 av 5 möjliga av honom. Dessutom hoppas han på en fortsättning.

Det som gör mig så glad i detta är att min förhoppning om att även killar skulle tycka om Anton och Teitur samt att även icke hästintresserade skulle tycka om den verkar kunna gå i uppfyllelse.

Läs även Feministbibliotekets recension av boken.

Recensionen från BTJ

Jag har ju inte delat med mig av recensionen från Bibliotekstjänst! Det är lektören AnnaKarin Lindberg som läst och recenserat Anton och Teitur och jag tycker verkligen att hon sammanfattar boken så himla fint i sin recension. Av upphovsrättsliga skäl får inte hela recensionen återges. Men hon tycker att boken är välskriven. Och så skriver hon: ”Anton och Teitur är en fin och känslosam ungdomsbok med något så ovanligt som en tonårig kille med en egen häst i handlingens centrum.”

Och när man sedan får ett ”mess” från en bibliotekarievän som gratulerar till den fina BTJ-recensionen, ja då gör åtminstone jag några rejäla glädjeskutt!

Hela recensionen finns att läsa i BTJ-häfte nr 24, 2017.

Boken kan köpas direkt från förlaget, Adlibris eller Bokus. Eller så ber du ditt lokala bibliotek att köpa in den!

Releasefesten – i ord och bilder

Min releasefest. Den blev. Så. Fantastisk.
Stort tack till Västerås stadsbibliotek för att ni ville arrangera det här tillsammans med mig.
Stort tack till Martina Edberg, som är bibliotekarie med hästböcker som specialintresse som intervjuade mig.
Och stort tack till alla er som kom för att fira detta med mig. Tack för alla blommor, presenter, kramar, glada skratt och för att ni köpte min bok.

Jag måste ju berätta varför vi bjöd på tigerkaka på releasefesten. Fika är som jag bloggat om tidigare, en mycket viktig ingrediens i en bok. Dessutom har jag i flera år planerat för att på releasefesten bjuda på cupcakes i någon fin färg och ha matchande servetter till. Det här berättade jag om i våras för min författarvän Ann-Charlotte.
”Det kommer inte att funka”, dissade hon min idé. ”Du kommer aldrig orka baka så många cupcakes. Du får bjuda på något annat.”
”Men det finns inget annat bra”, tjurade jag. För jag blev ju lite sur över att hon dissade min fantastiska idé. Och just då verkade det vara som bortblåst att det i boken även fikas ohemula mängder bullar och småkakor.
”Då får du skriva in något bra bakverk”, sa Ann-Charlotte.
Och så blev det. Tigerkaksscenen på sidan 153 är alltså specialskriven just för releasefesten.
Varför just tigerkaka? Tja, det är ju gott och ganska enkelt att baka mycket av.
🙂

Det som kanske värmt mitt hjärta mer än något annat är reaktionerna från barnen. Emilia som frågade mig hur man gör när man skriver en lång berättelse. Julia som vill veta hur man gör för att bli författare. Lilly som några dagar efter releasefesten berättar att nu är hon på kapitel 16 i min bok och hon drömmer om den på nätterna för att den är så bra. Vilda, som säger att hon vill börja läsa på en gång och inte alls plugga till sitt SO-prov. Och ett mail från en vän som berättar att hennes i vanliga fall läsovilliga dotter slängt sig över boken. ”Hon var riktigt star struck efter att ha träffat dig.” Dessutom. Mina egna två, som faktiskt tycker att det här med att mamma blivit författare är – fett coolt.

Stolt unge.
Jag och Martina Edberg
Det var i det närmaste fullsatt i hörsalen. Så roligt!

Vem vann?

Jag är helt överväldigad efter gårdagens releasefest. Det blev faktiskt ännu bättre än jag hade kunnat föreställa mig. Jag kommer att skriva ett längre inlägg om några dagar (måste liksom smälta alla intrycken), men nu kommer det utlovade inlägget med de rätta svaren från gårdagens tipspromenad och vem som vann!

  1. Vad heter ”förebilden” till Teitur? Rätt svar: Bella
  2. Vilken bok brukar räknas som den första hästboken? Rätt svar: Black Beauty
  3. Vilken hästras är Teitur? Rätt svar: Islandshäst
  4. I vilket land bor Antons pappa? Rätt svar: Tyskland
  5. Vilket förlag är Anton och Teitur utgivet på? Rätt svar: Kikkuli förlag
  6. Varför heter huvudpersonen i boken Anton? Jättelurig fråga. Min ena son heter mycket riktigt Anton, men det är inte honom som bokens huvudperson heter så eftersom jag började skriva boken innan han var född. Rätt svar: Det är ett fint namn.
  7. Vad betyder Teitur? Rätt svar: Den glade.

Det fanns bara en person som hade alla rätt och det var Lena Winroth. Stort grattis Lena. Du vinner en tygkasse med bokens omslag på. 

Är det för mycket begärt liksom?

Onsdagen den 4 oktober hade jag två önskningar:

  1. En kanebulle
  2. Ett förlagskontrakt

Två helt rimliga önskningar på kanelbullens dag för en författare som för tre veckor sedan fick ett mail från en förläggare på ett stort förlag i vilket det stod: detta är mycket välskrivet om viktiga frågor. Och så klart en rad om att förlaget skulle återkomma.

Sedan dess har jag väntat. Och aldrig gått någonstans utan min telefon. Herregud. Man vet aldrig när samtalet kommer. Eller mailet för den delen.

Nåväl tillbaka till den 4 oktober. Jag arbetade hemifrån och eftersom ”hemma” inte har gångavstånd till någon affär och jag inte orkade baka så önskade jag att när ungarna väl kom hem från skolan så skulle någon av dem tjata på att vi var tvungna att åka och köpa bullar. Men detta händer inte.
”Alltså det är gott med bullar”, säger den äldsta. ”Men jag måste inte ha någon.”
Samtidigt som detta ofattbara sägs kommer MAILET.

*konstpaus*

Det blev en refusering. Kanske den finaste jag någonsin kommer att få. Och det refuserades enbart på grund av tajmingen. (Jag förstår att det skapar frågeställningar hos läsaren av denna text men jag går inte in på det mer här ändå.)

Besviken? Jo självklart. Men samtidigt så var det en bekräftelse på att jag verkligen kan skriva riktigt, riktigt bra. Plus tips på hur man skulle kunna gå vidare. Dock inte hos dem. Så jag känner mig faktiskt ganska taggad på att kämpa vidare. Jag hoppas att fortsättning följer…

P.S. Jag förstår också om frågan ”men har inte människan redan två förlag att vända sig till?” uppkommer. Rimlig fråga. Det har jag. Men just de här två manusen som detta gällde faller inte inom deras ordinarie utgivning. Därför.

P.S.2 Jag och ungarna ska fira försenad kanelbullens dag i eftermiddag!