Kurs på Biskops Arnö

Om en månad ungefär ska jag gå kurs på Biskops Arnö. Kursen heter att berätta för barn med ord och bild och vill du läsa mer om den kan du göra det här.

För några dagar sedan fick vi ett informationsmail om kursen. The usual stuff: när kursen börjar, vilken sal vi ska träffas i och när välkomstkaffet serveras (VIKTIGT!). Men så ska vi ju förbereda oss lite också. Vi ska ha med oss bilder (ritade, fotograferade, målade,…) på tre karaktärer som är värda att berätta om. Det här är ju jättesvårt. Ni som har läst mina böcker har kanske märkt att jag i princip inte skriver något om hur karaktärerna ser ut.
Antons hårfärg? Brun?
Kanske.
Är Julia lång eller kort? Har hon uppnäsa eller något annat ”utmärkande”?
Herregud, jag har faktiskt inte ens tänkt på det…
Anledningen till att jag inte vet är för att det är inte så mina karaktärer skapas. För mig börjar det nästan alltid med en känsla. Hur någon ser ut är liksom oviktigt för mig.
Men, jag ville ju bli utmanad. Prova att tänka nytt och se vart det skulle ta mig. Jag har en månad på mig att hitta de där karaktärerna. Det är helt klart läge att sätta igång och leta karaktärer!

Åka bokbuss

Jag vet.
Sommaren har precis börjat och man fåååår inte längta till hösten.
Men.
I september ska jag få åka med bokbussen här i Västerås och prata om mina böcker! Jag visste inte om att det här var ett av mina livsmål, men faktiskt, det är det.
När jag var liten körde min pappa hemglassbil och jag fick ibland följa med. Jag satt bredvid honom, längst fram och åt glass och var mallig. Det här med att få åka bokbuss (och bli bjuden på fika) känns ungefär som samma sak.

P.S. Till  andra författare som läser detta och undrar om jag kommer få anständigt betalt eller om jag får nöja mig med fika. Svaret är ja, det är anständigt betalt.
🙂

Recenserad i KP

Äntligen är mina ungar imponerade av mig och mitt författarskap! Men det krävde en recension av min bok Drömmen om Chamir i Kamratposten och det är minsann inte lätt att få.
I varje nummer recenserar tre barn tre böcker. Det är korta, men kärnfulla recensioner. Och ungarna är stenhårda.

Drömmen om Chamir fick tre *KP* som betyg.
– Det ska du vara nöjd med, sa min kloka vän Ann-Charlotte. Tänk på att de inte drar sig för att ge överkryssad *KP* som betyg.

Överkryssad *KP*. Herregud. Det hade mitt författarego aldrig överlevt.
Som tur är rekommenderar recensenten boken till alla hästälskare!

Ganska många upprepningar, tycker recensenten. Det här måste jag förstås ta till mig i mina kommande böcker.

Saker att se fram emot

Jag har haft influensa i en vecka nu. Mer död än levande. Orkar nu sitta uppe i en fåtölj om jag har stöd för huvudet.
Frågan är om det ens är influensa.
Hade jag varit konspiratoriskt lagd hade jag bestämt hävdat att det är ett virus framställt i militärt laboratorium, särskilt utformat för att slå ut barnboksförfattare fullständigt.
Fast sånt händer väl ändå inte?
Eller?

Stunder som den här senaste veckan har varit är det lätt att hänfalla till dystopiska tankar. Det har förstås även jag gjort, MEN jag försöker desto mer glädja mig åt följande två trevligheter som kommer inträffa under försommaren. (Om inte något annat virus slår ut mig vill säga…)

Sista veckan i maj är det dags för min och världens bästa Ann-Charlottes årliga skrivarresa! Förra året var vi i Alltidhult i Blekinge och kände Harry Martinssons historiska vingslag och året dessförinnan var vi på Mankellgården utanför Sveg. I år satsar vi på mina föräldrars sommarstuga på Vikbolandet. Förutom självklara fördelar som att den ligger både vid hav och skog så får man ha med sig gulliga pudlar, det är garanterat spökfritt, inga mus-race på vinden (!) OCH blir man kissnödig mitt i natten slipper man springa ut i mörkret till spökena och leta upp huset där toan finns.
En annan fördel är att den hästbok jag började skriva på förra året (går under arbetsnamnet Lellas häst) typ utspelar sig där. I alla fall snor jag ALLA miljöbeskrivningar rakt av från omgivningen. Mycket praktiskt. Vi får se om det här manuset kommer skrivas klart eller inte. Enligt Ann-Charlotte har den stor potential. Hon kan till och med ha sagt att det är det bästa jag någonsin skrivit. Hoppas att det hänger med ifall jag plockar upp manuset igen…

Nästa roliga men också ganska läskiga grej händer veckan innan midsommar. När mina barn är på grönbete hos mormor och morfar och min man svettas på sitt nya jobb kommer jag svettas på en kurs på Biskops Arnö! Jag har anmält mig till kursen Berätta för barn med ord och bild som alltså handlar om bilderboksskapande. Det krävs inga förkunskaper.
Problemet är ju att jag knappt kan rita. Faktiskt.
Jag har inga ambitioner att någonsin illustrera en bilderbok själv, men tänker ändå att life begins at the end of your comfort zone och att mata på med inspiration utifrån aldrig är fel. MEN, om alla andra på kursen är duktigare än mig på att rita så kan den här kursen snarare handla om personlighetsutveckling än bilderboksskapande.

Den som lever, får se.

 

Först glamour…

..sedan snor.
Den här veckan var inte som den föregående. Förra veckan var lyx med bubbel, restaurangmiddag och hotellvistelse. Den här veckan har en i familjen legat i feber medan en annan (dvs undertecknad) har varit tokförkyld. Tvära kast alltså. Att vara sjuk nu, när liksom är sommarvärme och strålande sol känns dessutom helt fel. Jag skulle ju ut med sättpotatisen, så sallad och bondbönor och plantera om mina tomater.
Men innan jag blev så här förkyld hann jag med en tur till stallet. Jag är ju medryttare på den riktiga Chamir (som alltså är förebilden till hästen i Drömmen om Chamir) och brukar hänga med henne 1-2 gånger i veckan. Våren är kanske den bästa tiden i stallet. Äntligen är det ljust på kvällarna, det är lagom varmt och inte en massa insekter. Ja, det är min bästa årstid i alla fall. Så länge man inte blir förkyld…

En fantastisk kväll

Bildkavalkad från prisutdelningen av Slangbellan. En helt fantastisk kväll. Och nej, jag vann inte men känner mig som en vinnare ändå. Att få bli nominerad till det här priset känns som ett oerhört stort erkännande och en fantastisk start för mitt författarskap.

Strax börjar det! På den stora whiteboarden ser man vilka som är med och sponsrar priset. Den uppmärksamma har förstås sett att Svenska akademien också bidrar till något vettigt också: nämligen det här priset. Längst till höger syns Kalle Guettler som är den som tillverkar själva Slangbellan.
Jag intervjuas av Boel Werner som suttit i juryn för Slangbellan. Jag bekänner att jag alltid drömt om att bli hästboksförfattare, vilket drar ner många skratt!
Högläsning ur Anton och Teitur.
Mitt yngsta barn är helnöjd över att jag inte vunnit eftersom pappa lovat att om mamma inte vinner så ska Fluffis (gullig katt vi brukar passa) flytta hem till oss.
Efter prisutdelningen bjuder BULT oss författare på middag på Resaturang Rydberg. På bilden, jag och min förläggare Anna Lärk Ståhlberg.
Vi fick fantastiskt vackra blommor. Jag fick även blommor, choklad och presenter från mina ”fans” som var med på prisutdelningen.

 

Google har gjort en ”film” av de bilder som min man tog på prisutdelningen. Bortse från den töntiga musiken, den har google valt!

Än en gång, stort tack till styrelsen för BULT (Barn- och ungomslitteratursektionen hos Sveriges författarförbund) för en fantastisk kväll.
Tack till min förläggare Anna på Kikkuli förlag som trodde på mig och mitt manus.
Och tack till alla er andra som stöttar och hejar på!

🙂

Mitt debutantporträtt

Eftersom jag inte hade ett debutantporträtt i Svensk bokhandels katalog så kommer ett här istället.

   ”Det finns inga svenska hästböcker som handlar om islandshästar eller westernridning. Skriv en sådan. Du kommer att bli utgiven direkt.”

Året är 2005. Platsen är folkuniversitetets lokaler i Stockholm. Orden, min skrivlärare Ylvas.

Jag har precis fått återkoppling på min första inlämningsuppgift på kursen Att skriva för barn och unga. I flera år har jag drömt om att skriva barnböcker, helst hästböcker och genom att anmäla mig till den här kursen har jag tagit första steget mot min dröm.
Min första inlämningsuppgift har självklart hästtema. Som jag minns den innehöll den hästbokens alla kännetecken (klichéer!): fattig med duktig flicka som inte har råd med ridlektioner. Elaka, rika hästtjejer som givetvis är sämre ryttare och slutligen en ridlärare som ser den här fattiga flickan och möjliggör ridning för henne.
Samtidigt måste ju texten ha haft någonting annars hade väl inte Ylva sagt så där?

Några månader senare börjar jag skriva på det som så småningom blir Anton och Teitur, en ungdomsbok om hästar och kärlek och som sedan blir nominerad till Slangbellan, Sveriges författarförbunds debutantpris.

Boken tar tid att skriva. Från idé till påskrivet förlagsavtal tar jag omvägen förbi vårt första barn, en doktorsavhandling, lämnar universitetet och får ett ”riktigt” jobb, flyttar till en ny stad, får ett barn till, byter jobb igen. Kort sagt: livet. I tid mätt 10 år.

Nästa bok börjar jag skriva omedelbart efteråt. Den här gången går det fortare. Efter åtta månader är manuset klart för att skickas till förlag och hittar ganska snart ett förlag som vill ge ut boken, Drömmen om Chamir inom ett år.

Nu då?
När jag skriver det här är jag ju egentligen ingen debutant längre. Med två böcker utgivna, varav en nominerad till ett fint pris, en tredje bok på gång och dessutom invald i författarförbundet har jag ju hunnit bli författare på riktigt.

Men nu kan ju också betyda ”nu som i just nu”. Det här inlägget är skrivet på förhand och jag har bestämt mig för att publicera det samtidigt som prisutdelningen till Slangbellan börjar.
De här senaste veckorna har varit fantastiska men tanken kommer ändå:
Vad ska jag skriva nu?
Det senaste halvåret har, trots synbara framgångar varit kantade av sådant som i alla fall inte jag vill skriva om i sociala medier och jag har inte skrivit alls. Och hur toppar man en nominering till slangbellan liksom?
Jag vet faktiskt inte. Kanske ska jag bara låta mig själv landa efter det här och se vad det blir. Idéer finns. Och halvskrivna manus från förra året. Kanske blir det ett eller flera av dem. Kanske något helt nytt.

Fotograf: Pia Nordlander

Slangbellan

Det är svårt att tänka på så mycket annat just nu. I morgon är det prisutdelning och då får vi veta vem som vinner Slangbellan 2017, årets bästa debutbok för barn- och ungdomsböcker.

Jag har förstås läst de andra två nominerade böckerna: Allt jag inte sa av Yrsa Wallden och Haj-Jenny av Lisa Lundmark. Jag tycker båda är riktigt bra och även om jag förstås hoppas att jag vinner så tycker jag att båda böckerna är värdiga vinnare.

Både Yrsa och Lisa har blivit intervjuade av tidskriften Författaren och ni hittar intervjuerna här, här och här. Nomineringarna kan ni läsa om här.

Bloggen Bara Hästböcker har också intervjuat juryn för Slangbellan med anledning av att Anton och Teitur är den första hästboken någonsin som nominerats till Slangbellan. Det känns rätt häftigt alltså. Intevjun hittar ni här.

Finns Teitur på riktigt?

Islandshästen Manúel och jag sommaren 2005.

Det här inlägget kommer att handla om Teitur, ”huvudhästen” i min debutbok Anton och Teitur. I boken är Teitur en fuxfärgad islandshäst som är född på Island men senare importerad till Sverige. Exakt hur gammal Teitur är nämns inte i boken, men jag tänker mig att han är ungefär 10 år gammal. Han är en femgångare, ganska svår att trava. Han är trygg och stabil. Blir egentligen inte rädd för något, inte ens om det skulle dyka upp motorcrossförare i skogen. Däremot gillar han inte eld. Dessutom är han klok och precis som det finns historier om hur islandshästar har räddat sina ryttare från hemska snöstormar på fjället, så räddar Teitur Anton den där iskalla natten i skogen.

Den riktiga Teitur då? Finns han? Jo då. För Teitur i boken är nämligen en sammanslagning av två av mina älsklingshästar genom tiderna: Beauty Anne och Manuél (Manne).

Vi börjar med Beauty Anne, eller Bella som jag kallade henne. Till viss del är det precis som i en hästbok. Bella var en häst som stod på en liten gård i skogen, några kilometer från villaområdet som jag bodde i. Jag var bara elva år men fick rida så mycket jag ville och jag var i princip där varje dag för att pyssla med henne och rida ut i skogen. För att komma till gården behövde man gå genom skogen. Det var rejäla, breda stigar på vägen dit, perfekta att galoppera på. På vägen dit brukade jag spana efter material att bygga hinder av. Kanske ett (mindre) träd som ramlat omkull som jag orkade släpa ut till stigen. Det blev aldrig några höga hinder. En halvmeter som mest.
Varje gång jag kom till gården ropade jag på Bella. Jag hörde hur hon gnäggade till svar och strax kom hon galopperande till grinden. Just där och då var jag lyckligast i världen.
I tio underbara månader kändes det som om Bella var min. Sedan tog drömmen slut. En dag hade hon plötsligt fått en fodervärd och jag hade inget fått veta.

Sommaren 1988 (tror jag). Jag kratsar hovarna på Bella utanför hennes stall.

Manuél eller Manne som han kallades var en fuxfärgad islandshäst. Han var en av Johan Häggbergs första tävlingshästar på ”elitnivå”. Personer som hållit på länge med islandshästar brukar faktiskt veta vem Manne är.
”En riktig passhäst”, sa till exempel min fd ridlärare Helene Blom.
Manne var närmare 30 år när jag blev medryttare på honom. En oerhört trygg och stabil häst. Han blev inte det minsta rädd när vi blev överraskade av motorcrossåkare i skogen. Men träffade vi på några som grillade korv, så spände han kroppen något och det blev ganska tydlig att han inte gillade elden, även om han aldrig skulle göra något mer än kanske trippa på tå. Manne hade alltså tävlat på elitnivå men när jag var hans medryttare kunde han bara skritta och galoppera i vänster galopp. Trava gick inte alls. Bra dagar kunde vi få till lite tölt. Andra dagar blev det bara det som brukar kallas grisepass (oren gångart). Jag har försökt googla fram information om honom men lyckas inte hitta någon. Mannes storhetstid var före internet.

Jag och Manúel vårvintern 2005. Han fäller. Hujedamej vad en islandshäst kan fälla alltså…

 

 

Veckan som varit

Vilken vecka!
Jag har visserligen vetat i nästan en månad att jag är nominerad till debutantpriset Slangbellan, men det är först nu som jag kunnat njuta av det!

Det har hänt flera roliga saker den här veckan och nedan listar jag dem och eventuella länkar ifall någon vill läsa eller lyssna mer. Nästa vecka blir det några fler intervjuer och det ser jag fram emot.

Men idag blir det familjeutflykt till Ängsö!