Söndagsångest

Igår var första ”söndagen” på tre månader som jag känt något som skulle kunna kallas för söndagsångest. För det första var det ju egentligen måndag igår, men det var sista kvällen på ett långt lov, typ som en söndag.

Port de Soller, en liten stad på Mallorcas västkust. Otroligt vackert.

Vår familj hade knappt någon gemensam ledighet sommaren 2018 och i höstas bestämde vi oss för att kosta på oss en resa. Barnen ville till Spanien. Det slutade med att vi köpte en charterresa till Mallorca. Jag har aldrig varit på charter förut. Ska erkänna att jag har haft många förutfattade meningar om just charter och det var ju synd. För det betyder ju att vi kanske har missat många fina resor bara för att jag trott att charter måste betyda fulla engelsmän, proppfull pool och dåliga hotell. Istället har vi haft en smått magisk vecka på ett jättefint hotell. Vi har ätit god mat, slappat vid poolen och vid havet och gjort mysiga utflykter. Jag tror dock att tidpunkten för vår resa kan ha spelat in. Vi åkte i försäsong vilket betydde få gäster på hotellet och massor av plats för oss som var där.

Vårt hotell Viva blue som ligger vid Playa de Muro.

Jag hade skrivstopp under resan. Skrev så intensivt veckorna innan att det nästan gick runt i huvudet. Nu släppte jag skrivandet helt, hade visserligen med mig skrivblocket ifall det skulle dyka upp en ovärderlig tanke till något av mina manus. Efter några dagar tänkte jag att om jag skulle ha med en charterresa i en bok någon gång så kunde jag samla på mig lite anteckningar om miljön. Jag började skriva ner betraktelser. Lösryckta. Om att busschauffören till transferbussen behövde hämta en mopp och hink med vatten för att en tidigare passagerare hade kräkts i bussen. Hur glada vi blev alla fyra i familjen när vi såg ett citronträd första gången. Att det är cyklister överallt på gatorna. Och sedan hände det där magiska: en berättelse tog form i mitt huvud.

Jag är egentligen inte alls sugen på att ha ett tredje manus på gång, MEN när det här händer så vet jag av erfarenhet att det bara är att skriva vidare. Det var så Drömmen om Chamir kom till, till exempel.

Söndagsångest då, varför hade jag det? Jo, kanske för att jag för första gången på tre månader insåg att imorgon skulle mina tre killar iväg till jobb och skola. De skulle träffa kompisar och kollegor, berätta om sin semester, prata om vad som hänt sist. Här hemma är det bara katten och jag. Och kattskrället ligger som vanligt och sover.

Men när jag skriver det här känner jag hur söndagsångesten också förbyts till glädje. För tänk att jag har möjligheten att jobba som författare på heltid och kan ägna all min arbetstid åt att skriva de där berättelserna jag har i huvudet.

Och DET ska jag göra nu.

 

Tidning och radio

Det är så roligt att få prata om min nya bok, Chamir och sommarpokalen.
Förra veckan intervjuades för Västmanlands läns tidnings kultursidor och resultatet kan ni läsa här och även se på bilden ovan.

Idag intervjuades jag i radio och vill du lyssna så gör det här.

Drömmen är att någon gång få bli intervjuad i Kamratposten; Min Häst eller Svenska Dagbladet Junior. Det vore något!

Ett år sedan

Igår blev det officiellt vilka som är nominerade till årets Slangbella, det debutantpris som Sveriges Författarförbund delar ut till bästa debutbok. Varje år nomineras tre böcker och dess författare och förra året var jag en av dem.

Jag samtalar om min debutbok med Boel Werner. Plasts: Författarnas hus.

För mig, som debuterade på ett litet och ganska okänt förlag med små resurser för marknadsföring har nomineringen betytt oerhört mycket. Det har varit ett erkännande av mitt författarskap och det har också fungerat som en dörröppnare i kontakt med t.ex. journalister. En författare som är nominerad till ett litterärt pris är intressantare än någon som inte är det. Det märkte jag tydligt.
Däremot har jag varken blivit rik eller berömd på grund av nomineringen, även om jag allt oftare faktiskt blir igenkänd när jag är ute på stan eller till och med i andra städer.

Jag och min förläggare Anna Lärk Ståhlberg.

Årets nominerade är Helena Hedlund för Det fina med Kerstin, Marjan Svab för Stjärnorna ser likadana ut överallt och Melody Farshin för Mizeria. Pinsamt nog har jag inte läst någon av dessa böcker. Men det ska jag förstås göra. Läs om nomineringarna här.

Författarlivet har rivstartat

Nu har jag varit tjänstledig i två dagar och kan konstatera att författarlivet har rivstartat. Jag har nämligen blivit refuserad.

Det skulle förstås ha varit roligare att ha påbörjat min tid som författar-tjänstledig med ett nytt bokkontrakt, men det absolut vanligaste är ju faktiskt att ett manus blir refuserat, så ja. Det är bara att gilla läget även om det gör lite extra ont när det är ”mitt” förlag som refuserar. Jag har förstås full respekt för deras beslut. Att ge ut en bok kostar mycket pengar och detta manus var inte vad de letade efter just nu.

Men förnuft och känsla går sällan hand i hand. I alla fall hos mig. Så jag gör som jag brukar. Jag messar 10 000 ledsna emojis till Ann-Charlotte. Som förstås ringer upp.
”Men du förstår väl att du inte blev refuserad för att det var dåligt”, säger hon. ”Utan för att det just nu inte finns plats för detta i deras utgivning.”
”Men ändå”, piper jag.
Och det förstår hon. Alla blivande och etablerade författare vet hur tungt det är och hur ledsen man blir av en refusering. Men vi vet också, att när vi varit ledsna ett tag, så kommer kamplusten tillbaka och rätt som det är finns ett nytt manus skrivit och så småningom ett nytt bokkontrakt. Vi ger liksom inte upp.

🙂

Vad händer 2019? Del 1

Jag går rakt på sak: Jag ska var tjänstledig från mitt jobb i ett halvår, för att skriva!
Det känns faktiskt helt galet. Ingen inkomst. Bara jag, denna sällskapssjuka människa, som ska sitta hemma själv och skriva måndag till fredag. Samtidigt är det något jag drömt om länge…

Men när beslutet väl var taget, ansökan ”inskickad och godkänd” så genomgick jag flera spännande stadier. Till exempel drömde jag varje natt mardrömmar om att taket till vårt hus gick sönder och det regnade in en massa, att vattenledningar gick sönder och vi fick omfattande vattenskador, att min man blev uppsagd från sitt jobb. Och så vidare.
Jag antar att det där med ”ingen inkomst” ändå är det som känns mest läskigt. För än så länge har jag inte drömt någon mardröm om att jag kommer att bli galen av att sitta hemma själv om dagarna. Eller så kommer det.

Vad tänker jag skriva då? Jag tänker avsluta ännu ett manus om Julia och Chamir. Det blir i så fall den tredje boken i serien. Jag har också ett hemligt drömprojekt som jag inte pratar om med någon. Det återstår att se om det kommer att bli något eller om det endast skrivs i terapeutiskt syfte. Men annars så vill jag jobba med ett längre och tyngre romanprojekt som kräver lite mer av mig som författare. Jag har ju den påbörjade Lellas häst men också ett synopsis till ett manus om magisk realism. En idé som legat och gnagt i mig i åratal. Vi får se. Den 1 februari är i alla fall min första dag som tjänstledig!

2018 – Ett år att minnas

2018 har varit ett omvälvande år för mig. Det har varit några rejäla dalar, eller kanske snarare bottenlösa hål men dem skiter vi i här och koncentrerar oss på det som varit fint under året. Och det är ju en hel del. Är ni redo för ohämmat skryt?
🙂

Mitt författarår 2018 började med att Drömmen om Chamir kom ut i handeln!
Nästa fantastiska händelse, och jag behöver fortfarande nypa mig i armen av glädje inför detta, var att jag blev nominerad till Sveriges Författarförbunds debutantpris Slangbellan. Nomineringen ledde till att jag blev intervjuad i flera tidningar och även i radio. Läs till exempel här, här och här.

Den 11 april var det dags för prisutdelning i Författarnas hus. En fantastisk kväll! Jag vann visserligen inte, men nomineringen har verkligen varit en dörröppnare för mig, så det känns som att jag är en vinnare ändå.

Glad författare och glad förläggare på middagen efter prisutdelningen.

Under våren och sommaren blev jag recenserad både i Kamratposten (döläskigt ju, deras recensenter är skoningslösa!) och Göteborgsposten.

Jag och Ann-Charlotte åkte på traditionsenlig skrivarresa. Den här gången var vi i sommarstugan på fina Vikbolandet.

Jag tillbringade en fantastisk vecka på Biskops Arnö där jag gick kursen Berätta för barn med ord och bild.

Hösten blev intensiv och rolig. Första dagen efter semestern fick jag mail från min förläggare om att de ville ge ut en fortsättning på Drömmen om Chamir. Boken heter Chamir och Sommarpokalen och kommer i mars 2019. Jag fick en essä om hästböcker publicerad på VLT:s kultursidor och gjorde ett författarbesök på Bokbussen. Det var riktigt roligt och något jag hemskt gärna gör om.


Det blev dags för Bokmässan och jag deltog i mitt första scensamtal. Jag, Katja Timgren och Malin Eriksson pratade om hästbokens möjligheter.

Min tredje bok: Får mormor komma hit? – en bok migrationsrätt blev klar precis i tid till bokmässan. Läs den fina intervjun och recensionen om boken här och lyssna på intervjun  i radio med mig här. Releasefest hölls den 1 november på bokhandeln Bokslukaren i Stockholm. En kväll att minnas.

Min debutbok Anton och Teitur fick litteraturstöd av Kulturrådet och kommer att finnas tillgänglig på i stort sett samtliga av Sveriges bibliotek.

Och sedan, när jag inte trodde att författaråret 2018 skulle innehålla något mer, då visade det sig att Får mormor komma hit? var en del av den fina utställningen Barnens 68 på Svenska barnboksinstitutet.

Det har varit ett fantastiskt författarår och jag är så tacksam för allt fint som har hänt.
2019 då, vad händer då? Ja det berättar jag mer om om några dagar.
Jag önskar er alla ett gott slut på 2018 och ett riktigt Gott Nytt 2019!