Testläsare

Jag öppnar dokumentet från min testläsare Lotta (hon som har skrivit den fina serien Isa och minigänget) och bryter ihop av skratt. Har jag verkligen använt ordet ”nos” när jag menar hästens mule? Jo uppenbarligen.
En sökning i dokumentet visar att jag dessutom inte bara gjort det en gång. Utan ALLA gånger som jag hänvisat till hästens mule. Skämmigt va?

Jag är så tacksam över att jag har kompetenta testläsare att vända mig till. Alla ni som drömmer om att skriva böcker: skaffa en (flera!) bra testläsare. Jag tycker att följande (ej rangordnade) egenskaper är viktiga hos en testläsare:
1) Hen läser mycket.
2) Hen säger inte ”det här var väl bra” utan ger konstruktiv kritik om det som behöver förbättras.
3) Hen vågar vara ärlig.
4) Hen fördjupar sig inte i detaljer utan kan också se berättelsen från ett helhetsperspektiv.

P.S. Min hovtestläsare Ann-Charlotte har givetvis läst manuset också.
🙂

Söndagsångest

Igår var första ”söndagen” på tre månader som jag känt något som skulle kunna kallas för söndagsångest. För det första var det ju egentligen måndag igår, men det var sista kvällen på ett långt lov, typ som en söndag.

Port de Soller, en liten stad på Mallorcas västkust. Otroligt vackert.

Vår familj hade knappt någon gemensam ledighet sommaren 2018 och i höstas bestämde vi oss för att kosta på oss en resa. Barnen ville till Spanien. Det slutade med att vi köpte en charterresa till Mallorca. Jag har aldrig varit på charter förut. Ska erkänna att jag har haft många förutfattade meningar om just charter och det var ju synd. För det betyder ju att vi kanske har missat många fina resor bara för att jag trott att charter måste betyda fulla engelsmän, proppfull pool och dåliga hotell. Istället har vi haft en smått magisk vecka på ett jättefint hotell. Vi har ätit god mat, slappat vid poolen och vid havet och gjort mysiga utflykter. Jag tror dock att tidpunkten för vår resa kan ha spelat in. Vi åkte i försäsong vilket betydde få gäster på hotellet och massor av plats för oss som var där.

Vårt hotell Viva blue som ligger vid Playa de Muro.

Jag hade skrivstopp under resan. Skrev så intensivt veckorna innan att det nästan gick runt i huvudet. Nu släppte jag skrivandet helt, hade visserligen med mig skrivblocket ifall det skulle dyka upp en ovärderlig tanke till något av mina manus. Efter några dagar tänkte jag att om jag skulle ha med en charterresa i en bok någon gång så kunde jag samla på mig lite anteckningar om miljön. Jag började skriva ner betraktelser. Lösryckta. Om att busschauffören till transferbussen behövde hämta en mopp och hink med vatten för att en tidigare passagerare hade kräkts i bussen. Hur glada vi blev alla fyra i familjen när vi såg ett citronträd första gången. Att det är cyklister överallt på gatorna. Och sedan hände det där magiska: en berättelse tog form i mitt huvud.

Jag är egentligen inte alls sugen på att ha ett tredje manus på gång, MEN när det här händer så vet jag av erfarenhet att det bara är att skriva vidare. Det var så Drömmen om Chamir kom till, till exempel.

Söndagsångest då, varför hade jag det? Jo, kanske för att jag för första gången på tre månader insåg att imorgon skulle mina tre killar iväg till jobb och skola. De skulle träffa kompisar och kollegor, berätta om sin semester, prata om vad som hänt sist. Här hemma är det bara katten och jag. Och kattskrället ligger som vanligt och sover.

Men när jag skriver det här känner jag hur söndagsångesten också förbyts till glädje. För tänk att jag har möjligheten att jobba som författare på heltid och kan ägna all min arbetstid åt att skriva de där berättelserna jag har i huvudet.

Och DET ska jag göra nu.

 

Skriver nytt. Om hästar förstås.

Jag har påbörjat ett nytt skrivprojekt. Hästbok (förstås) med tänkt ålder 15+. Hästen i fråga har funnits på riktigt och det känns väldigt roligt men också som ett stort förtroende att faktiskt få skriva om någon annans älskling. Därför vill jag göra allt för att delarna om hästen ska vara så autentiska som möjligt. Hur var han att fånga i hagen? Att borsta? Att sadla? Vilka hyss hade han för sig? Alla dessa små detaljer blir med ens superviktiga. I de andra manusen jag skrivit så är det ju trots allt jag som bestämmer, men inte just här när det handlar om hästen.
Jag har dock lovat hästägaren att inte berätta vem hen är eller ha med detaljer om hens liv som stämmer överens med verkligheten. Därför har jag valt att förlägga berättelsen på en plats som liknar den by som jag och min vän Ann-Charlotte var på förra året. Ann-Charlotte, som är en etablerad författare, fick förra året ett vistelsestipendium på Mankellgården utanför Sveg. (Och jag fick följa med!) För oss storstadsråttor från södra Sverige var ju den här landsbygden tämligen exotisk. När Henning Mankell köpte gården utanför Sveg för att ge författare och dramatiker möjligheten att inspireras där var just en av tankarna att ge möjlighet till att inspireras av landsbygden, att visa att Sverige är väldigt mycket landsbygd. Det tog ungefär nio månader från att jag var där tills jag hade landat i hur den lilla by utanför Sveg skulle inspirera mig. Den ska bli fonden till hela berättelsen, vara som en egen karaktär och även fungera som antagonist.

Behöver jag säga att jag älskar det här skrivprojektet!

🙂