Releasefesten – i ord och bilder

Min releasefest. Den blev. Så. Fantastisk.
Stort tack till Västerås stadsbibliotek för att ni ville arrangera det här tillsammans med mig.
Stort tack till Martina Edberg, som är bibliotekarie med hästböcker som specialintresse som intervjuade mig.
Och stort tack till alla er som kom för att fira detta med mig. Tack för alla blommor, presenter, kramar, glada skratt och för att ni köpte min bok.

Jag måste ju berätta varför vi bjöd på tigerkaka på releasefesten. Fika är som jag bloggat om tidigare, en mycket viktig ingrediens i en bok. Dessutom har jag i flera år planerat för att på releasefesten bjuda på cupcakes i någon fin färg och ha matchande servetter till. Det här berättade jag om i våras för min författarvän Ann-Charlotte.
”Det kommer inte att funka”, dissade hon min idé. ”Du kommer aldrig orka baka så många cupcakes. Du får bjuda på något annat.”
”Men det finns inget annat bra”, tjurade jag. För jag blev ju lite sur över att hon dissade min fantastiska idé. Och just då verkade det vara som bortblåst att det i boken även fikas ohemula mängder bullar och småkakor.
”Då får du skriva in något bra bakverk”, sa Ann-Charlotte.
Och så blev det. Tigerkaksscenen på sidan 153 är alltså specialskriven just för releasefesten.
Varför just tigerkaka? Tja, det är ju gott och ganska enkelt att baka mycket av.
🙂

Det som kanske värmt mitt hjärta mer än något annat är reaktionerna från barnen. Emilia som frågade mig hur man gör när man skriver en lång berättelse. Julia som vill veta hur man gör för att bli författare. Lilly som några dagar efter releasefesten berättar att nu är hon på kapitel 16 i min bok och hon drömmer om den på nätterna för att den är så bra. Vilda, som säger att hon vill börja läsa på en gång och inte alls plugga till sitt SO-prov. Och ett mail från en vän som berättar att hennes i vanliga fall läsovilliga dotter slängt sig över boken. ”Hon var riktigt star struck efter att ha träffat dig.” Dessutom. Mina egna två, som faktiskt tycker att det här med att mamma blivit författare är – fett coolt.

Stolt unge.
Jag och Martina Edberg
Det var i det närmaste fullsatt i hörsalen. Så roligt!

Är det för mycket begärt liksom?

Onsdagen den 4 oktober hade jag två önskningar:

  1. En kanebulle
  2. Ett förlagskontrakt

Två helt rimliga önskningar på kanelbullens dag för en författare som för tre veckor sedan fick ett mail från en förläggare på ett stort förlag i vilket det stod: detta är mycket välskrivet om viktiga frågor. Och så klart en rad om att förlaget skulle återkomma.

Sedan dess har jag väntat. Och aldrig gått någonstans utan min telefon. Herregud. Man vet aldrig när samtalet kommer. Eller mailet för den delen.

Nåväl tillbaka till den 4 oktober. Jag arbetade hemifrån och eftersom ”hemma” inte har gångavstånd till någon affär och jag inte orkade baka så önskade jag att när ungarna väl kom hem från skolan så skulle någon av dem tjata på att vi var tvungna att åka och köpa bullar. Men detta händer inte.
”Alltså det är gott med bullar”, säger den äldsta. ”Men jag måste inte ha någon.”
Samtidigt som detta ofattbara sägs kommer MAILET.

*konstpaus*

Det blev en refusering. Kanske den finaste jag någonsin kommer att få. Och det refuserades enbart på grund av tajmingen. (Jag förstår att det skapar frågeställningar hos läsaren av denna text men jag går inte in på det mer här ändå.)

Besviken? Jo självklart. Men samtidigt så var det en bekräftelse på att jag verkligen kan skriva riktigt, riktigt bra. Plus tips på hur man skulle kunna gå vidare. Dock inte hos dem. Så jag känner mig faktiskt ganska taggad på att kämpa vidare. Jag hoppas att fortsättning följer…

P.S. Jag förstår också om frågan ”men har inte människan redan två förlag att vända sig till?” uppkommer. Rimlig fråga. Det har jag. Men just de här två manusen som detta gällde faller inte inom deras ordinarie utgivning. Därför.

P.S.2 Jag och ungarna ska fira försenad kanelbullens dag i eftermiddag!

 

Kära dagbok

Kära dagbok.

Idag är det precis ett år sedan som jag började på mitt hästboksmanus, det som senare fick arbetsnamnet ”Drömmen om Chamir”. Och idag är dagen som jag skrev kontrakt med ett förlag som vill ge ut den. Idag är även en dag som jag är väldigt glad.

Dagboken, du vet ju hur mycket jag kämpar, hur mycket skrivandet betyder för mig. Det är inte bara en hobby. Det är liksom – allt.
Och du förstår också hur oerhört glad jag blir för att det här gick vägen. Att ett etablerat förlag ger mig ett erbjudande som jag är väldigt nöjd över. Att nästa år så kommer Drömmen om Chamir att finnas ute i bokhandlarna redo att läsas av hästtokiga barn. Jag hoppas att de kommer att tycka om den. Mitt elvaåriga jag hade i alla fall älskat den.

Tack och hej,
från mig!