Kategori: recension

Publicerat

Lucka 2 – Jinny at Finmory

Böckerna om Jinny upptäckte jag som vuxen. Några av böckerna i serien kom också ut i Sverige under röda bokryggarnas tid och i dem heter Jinny Linda. Den första delen har jag läst på svenska, den andra på engelska.

I den den räddar Jinny/Linda arabstoet Shantih från en cirkus där hon blivit illa behandlad. Som en följd av detta är hon livrädd för spön och givetvis för plötsliga ljud, saker som uppenbarar sig utan förvarning m.m. I ”A devil to ride” försöker Jinny att komma till rätta med Shantih, få henne lugnare och så småningom bli en bra ridhäst. Det går inte bra. I samma veva flyttar en rik familj till byn. Dottern i familjen, Clare, är en duktig ryttare som vinner alla tävlingar hon ställer upp i. Jinny bestämmer sig för att lära känna Clare och få henne att hjälpa henne att träna Shantih. Men Clare är allt annat än trevlig och när hon till slut (nedlåtande) bestämmer sig för att ändå hjälpa Jinny med Shantih blir det inte alls som Jinny har tänkt sig.

Jag älskar brittiska ponnyböcker och den här innehåller alla de ingredienser som jag förknippar med genren:
En tjej som är (åtminstone lite) fattig och inte kan så mycket om hästar, får eller köper en häst som åtminstone i början är alldeles för svår för henne. Som antagonist finns en rik och osympatisk person som skulle kunna hjälpa till och i många fall gör det, dock mest för att själv få visa upp sig och trycka ned den som behöver hjälp. Oftast framställs den här rika personen tämligen onyanserat: rik och osympatisk. Som barn uppskattade jag detta. Det kändes på något vis trösterikt att den här rika personen som hade allt det där jag längtade efter (en häst) faktiskt var rätt genomrutten som person. Som vuxen läsare tycker jag nog att Clare är något för onyanserad. Men du som kommer att läsa Chamir och sommarpokalen (kommer i vår på Ordalaget bokförlag) kommer märka att jag faller i princip samma fälla när jag gestaltar den bokens antagonist. Så kan det gå.

Publicerat

Tidning och radio

Det är så roligt att få prata om min nya bok, Chamir och sommarpokalen.
Förra veckan intervjuades för Västmanlands läns tidnings kultursidor och resultatet kan ni läsa här och även se på bilden ovan.

Idag intervjuades jag i radio och vill du lyssna så gör det här.

Drömmen är att någon gång få bli intervjuad i Kamratposten; Min Häst eller Svenska Dagbladet Junior. Det vore något!

Publicerat

Finfin recension från BTJ

Nu är det dags att fira, för vi har fått en jättefin recension av vår bok Får mormor komma hit? – En bok om migrationsrätt.

Så här fint skriver Birgitta Mark i BTJ-häfte 21, 2018: I en välgjord och lärorik kombination av fakta- och skönlitteratur förklaras och gestaltas juridiken
kring migration, med asylrätt, uppehållstillstånd och anhöriginvandring i fokus. Trion bakom Får mormor komma
hit består av Angelica Öhrn, rutinerad barnboksförfattare, Christina Hildebrand, sakkunnig åklagare och Hedvig
Wallin, ung illustratör med fingertoppskänsla. Dessa tre har vinnlagt sig om att på ett berörande, sakligt och för
åldern lämpligt vis förklara detta svåra för barn i yngre skolåldern, och det är en välgärning, eftersom kunskap kan
bidra till ökad trygghet och handlingsberedskap.

Jag är så glad över dessa fina ord och håller nu tummarna för att den köps in av massor av bibliotek och givetvis att den nås massor av läsare!

Om du vill provläsa boken, kan du göra det här.

Publicerat

Recenserad i KP

Äntligen är mina ungar imponerade av mig och mitt författarskap! Men det krävde en recension av min bok Drömmen om Chamir i Kamratposten och det är minsann inte lätt att få.
I varje nummer recenserar tre barn tre böcker. Det är korta, men kärnfulla recensioner. Och ungarna är stenhårda.

Drömmen om Chamir fick tre *KP* som betyg.
– Det ska du vara nöjd med, sa min kloka vän Ann-Charlotte. Tänk på att de inte drar sig för att ge överkryssad *KP* som betyg.

Överkryssad *KP*. Herregud. Det hade mitt författarego aldrig överlevt.
Som tur är rekommenderar recensenten boken till alla hästälskare!

Ganska många upprepningar, tycker recensenten. Det här måste jag förstås ta till mig i mina kommande böcker.
Publicerat

Roligt med recensioner

Drömmen om Chamir har fått sina tre första recensioner i bokbloggosfären. Den har blivit väl mottagen vilket förstås känns fantastiskt roligt.

Först ut var Västmanländskans bokblogg. Ulrica som står bakom bloggen plöjde hästböcker som barn men var aldrig hästtjej själv. Hon tycker att Drömmen om Chamir är precis så som en hästbok ska vara.

Hanna som driver Feministbiblioteket har också läst. Till skillnad mot Ulrica var hon ingen hästboksläsare och inte heller hästtjej. Hanna tycker det är en fin barnbok om hästar, vänskap och längtan.

Den sista recensionen finns på instagram. Veronica som har kontot @villivonkanbooks har läst. Veronica har alltid varit en hästtjej och har plöjt massor av hästböcker genom åren. Hon tycker att den är så bra att hon inte ville att den skulle ta slut när hon läste. Dessutom hoppas hon på en fortsättning… Det gör jag också. Vi håller tummarna för att det blir så!

Publicerat

Skandal

Häromdagen var jag på soppteater på Västmanlands teater i Västerås. Föreställningen hette Skandal och handlade om att sedan Nobelpriset började delas ut 1901 så har nästan ungefär 900 personer fått det. Av dessa har 3 (TRE!) procent varit kvinnor. Visst är det en skandal?

En helt rimlig frågeställning är förstås varför det ser ut så här. Och det är bland annat det som föreställningen handlar om. Men vi återkommer till det lite senare.

I föreställningen får vi möta sex av dessa pristagarkvinnor, vi får inblick i deras liv och vad det var som möjliggjorde för dem att kunna få forska. För vi ska ju inte glömma att det till exempel i Sverige dröjde ända till 1871 innan ett svenskt universitet fick en kvinnlig student. (Sverige fick sitt första universitet 1477 och under nästan 400 år var endast män välkomna.) I vissa andra länder dröjde det ännu längre. Sedan ska vi inte glömma alla konstiga föreställningar som kvinnor måste kämpa mot, som till exempel att en kvinnas äggstockar kan förtvina om hon utsätts för för mycket lärdom, eller att kvinnor av naturen är vårdande varelser och inte lika lämpade för män för logiska resonemang. Det sistnämnda sa för övrigt min f.d. naprapat till mig i våras (för övrigt sista gången jag var hos hen) så att tro att dessa vanföreställningar försvunnit är tyvärr naivt.

Åter till föreställningen. Vi får också möta tre kvinnor som gjorde oerhörda framsteg som forskare men blev utan ett nobelpris. Lise Meitner till exempel, som var med och upptäckte att neutroner kan klyva urankärnor. Typ grunden till utvinnande av kärnenergi, dvs kärnkraftverk.

Jag tycker skådespelarna Åsa Karlin och Tess Paulsen var briljanta. De hade en sådan bredd och kunde gestalta på så många olika sätt. Till och med statistik lyckades de gestalta på ett förståeligt, underhållande och vederhäftigt sätt.

Det finns dock en sak som skaver i föreställningen och det är slutet när orsaker till att kvinnor blivit (blir!) förfördelade inom forskarvärlden. Då gestaltas även att vi kvinnor också bidrar till att upprätthålla rådande strukturer och är ogina och ohjälpsamma mot varandra. Därför måste vi alla hjälpas åt för att förändra. Jag ska inte säga att det inte stämmer, men jag tycker man gör det alldeles för enkelt för sig. Och jo jag vet. Det är en teaterföreställning på 60 minuter. De flesta som ser den har inte min bakgrund (jag har disputerat i kärnfysik men lämnade sedan universitetet) och reagerar förmodligen inte lika mycket på detta. Men jag önskar att de hade tagit upp de ganska hopplösa arbetsvillkor som gäller ifall man vill satsa på en forskarkarriär (osäkra anställningsvillkor, ständigt tidsbegränsade anställningar, stipendier istället för lön, osv). Dessa gäller givetvis också för män, men jag tänker att som kvinna har man ännu mer strider att bekämpa (tänk #metoo) och då tänker jag att det här blir ytterligare en sak att orka med. Och det kanske man inte gör. Jag bestämde mig i alla fall för att inte försöka.

Hur som helst. Det var en väldigt bra föreställning. Och mycket tankeväckande. Som jag förstått det turnerar de runt med föreställningen och har du möjlighet att se den, är det mycket väl investerad tid.

Publicerat

Läsarreaktioner

Jag måste dela med mig av en läsarreaktion som gjorde mig extra glad. Läsaren i fråga är en 12-årig pojke som inte är hästintresserad. Men han hälsar (genom sin mamma) att Anton och Teitur är ”riktigt, riktigt bra” och att den får betyg 5 av 5 möjliga av honom. Dessutom hoppas han på en fortsättning.

Det som gör mig så glad i detta är att min förhoppning om att även killar skulle tycka om Anton och Teitur samt att även icke hästintresserade skulle tycka om den verkar kunna gå i uppfyllelse.

Läs även Feministbibliotekets recension av boken.

Publicerat

Recensionen från BTJ

Jag har ju inte delat med mig av recensionen från Bibliotekstjänst! Det är lektören AnnaKarin Lindberg som läst och recenserat Anton och Teitur och jag tycker verkligen att hon sammanfattar boken så himla fint i sin recension. Av upphovsrättsliga skäl får inte hela recensionen återges. Men hon tycker att boken är välskriven. Och så skriver hon: ”Anton och Teitur är en fin och känslosam ungdomsbok med något så ovanligt som en tonårig kille med en egen häst i handlingens centrum.”

Och när man sedan får ett ”mess” från en bibliotekarievän som gratulerar till den fina BTJ-recensionen, ja då gör åtminstone jag några rejäla glädjeskutt!

Hela recensionen finns att läsa i BTJ-häfte nr 24, 2017.

Boken kan köpas direkt från förlaget, Adlibris eller Bokus. Eller så ber du ditt lokala bibliotek att köpa in den!

Publicerat

Veckans hästbok – Den röda vanten

Jag har läst Den röda vanten av Malin Eriksson och Ingrid Flygare, en så kallad ”Läsa mera”-bok för barn på lågstadiet. Boken handlar om Stig, vars mamma har en stor häst som heter Jova. Stig vill gärna bli en duktig ryttare och han skulle också vilja att Ellen, en tjej i skolan som är duktig på att rida ska upptäcka honom. En dag tappar Stig sin röda vante på skolgården. Det är Ellen som hittar den, upptäcker att den luktar häst och hon och Stig börjar prata. Men nu när drömtjejen har upptäckt Stig, hur gör man då för att hon ska vara fortsatt intresserad? Kanske försöker man framställa sig själv som häftigare än man är. Kanske säger man som Stig, att man vågar rida fort på en stor häst, fast det inte är sant.
Nu måste Stig ta konsekvenserna av det han har sagt. Han måste lära sig att rida fort på Jova. Men Stig ramlar av. Inte bara en utan två gånger och efter andra ofrivilliga avsittningen kliver Stigs mamma in och erbjuder en lösning som innebär att Stig får låna en snäll ponny som Ellens mormor äger. Stig får med andra ord både möjlighet att vara med drömflickan och en möjlighet att lära sig rida.
Det här med att våga alltså… Jag tycker Malin Eriksson ger Stig en så fin möjlighet i och med att hon låter honom ta ett litet steg i taget där han kan känna sig trygg i varje innan han senare går vidare till nästa.
Några ord om illustrationerna också. Förutom att de är fina och passar perfekt till texten så tycker jag att Ingrid Flygare är riktigt skicklig på att fånga hästars kroppspråk!