Magiska dagar på Biskops Arnö

Veckan innan midsommar tillbringade jag fem dagar på folkhögskolan Biskops Arnö för att gå kursen Berätta för barn med ord och bild. En av mina författardrömmar är nämligen att göra en bilderbok. Jag är dock urusel på att teckna och måla och har inte som ambition att själv göra själva illustrationerna, men jag tänkte ändå att det här skulle kunna vara en spännande kurs att inspireras av. Och så blev det verkligen.

Kurslärare var Viveka Sjögren som är både författare och illustratör. Hon har bland annat vunnit Elsa Beskow-plaketten för sin bilderbok Om du skulle fråga Micha.

De första dagarna ägnade vi åt oss olika övningar för att gestalta i både bild och ord. Hur ser en ledsen potatis ut? Eller en rädd stol? Kanhända att man först tycker det låter som fåniga frågeställningar, men efter en stunds funderande inser man att det är enkla men effektiva gestaltningsövningar. För om en stol nu verkligen är rädd, hur beter den sig då? Kanske gömmer den sig bakom en annan möbel, eller kryper ihop.
Vi fick också återberätta ett barndomsminne för varandra och sedan tolka (eller spinna vidare) en scen ur berättelsen och presentera det som ett uppslag i en bok. Jag som tänker i text och inte i bild när jag skapar berättelser insåg att jag dubbelberättade. Det som jag återgav i bilden behövde faktiskt inte skrivas i ord också.

De sista två dagarna ägnade vi oss åt våra enskilda projekt. Vi fick enskild handledningstid av Viveka då vi berättade om våra idéer. Hon kom med kloka frågor som fick mig att hitta var svagheterna i min idé låg. Jag gillar fortfarande min idé mycket och jag har jobbat vidare på den efter att jag kom hem, men det återstår en hel del ännu. Det är något som inte riktigt lossnat i mina tankegångar.

Biskops Arnö är en fantastisk miljö att vistas i och jag lämnade inte ön under hela tiden jag var där. Omgivningarna är vackra och där finns ett fantastiskt bibliotek som dessutom är öppet dygnet runt!
Jag har heller aldrig varit så mätt som under dagarna där. En rejäl frukost serverades klockan åtta. Halv elva var det förmiddagskaffe, klockan tolv serverades en rejäl lunch. Eftermiddagskaffe med godbit halv tre och slutligen middag klockan fem. OM någon sedan var hungrig, så fanns det the och kvällsmacka vid åttatiden.

Som det brukar så var det kanske ändå människorna jag mötte som var det bästa. Vi var en supermysig grupp på elva personer som pratade och skrattade oss igenom dagarna. Jag saknar er allihopa och hoppas att vi ses vid tillfälle.

Sista dagen fick vi varsitt kuvert av Viveka. Öppnas vid behov, står det utanpå. Jag tänker spara mitt till den där dagen då all inspiration och glädje känns som bortblåst. Det känns tryggt att veta att det finns ett kuvert just för en sådan dag.

Kurs på Biskops Arnö

Om en månad ungefär ska jag gå kurs på Biskops Arnö. Kursen heter att berätta för barn med ord och bild och vill du läsa mer om den kan du göra det här.

För några dagar sedan fick vi ett informationsmail om kursen. The usual stuff: när kursen börjar, vilken sal vi ska träffas i och när välkomstkaffet serveras (VIKTIGT!). Men så ska vi ju förbereda oss lite också. Vi ska ha med oss bilder (ritade, fotograferade, målade,…) på tre karaktärer som är värda att berätta om. Det här är ju jättesvårt. Ni som har läst mina böcker har kanske märkt att jag i princip inte skriver något om hur karaktärerna ser ut.
Antons hårfärg? Brun?
Kanske.
Är Julia lång eller kort? Har hon uppnäsa eller något annat ”utmärkande”?
Herregud, jag har faktiskt inte ens tänkt på det…
Anledningen till att jag inte vet är för att det är inte så mina karaktärer skapas. För mig börjar det nästan alltid med en känsla. Hur någon ser ut är liksom oviktigt för mig.
Men, jag ville ju bli utmanad. Prova att tänka nytt och se vart det skulle ta mig. Jag har en månad på mig att hitta de där karaktärerna. Det är helt klart läge att sätta igång och leta karaktärer!

Saker att se fram emot

Jag har haft influensa i en vecka nu. Mer död än levande. Orkar nu sitta uppe i en fåtölj om jag har stöd för huvudet.
Frågan är om det ens är influensa.
Hade jag varit konspiratoriskt lagd hade jag bestämt hävdat att det är ett virus framställt i militärt laboratorium, särskilt utformat för att slå ut barnboksförfattare fullständigt.
Fast sånt händer väl ändå inte?
Eller?

Stunder som den här senaste veckan har varit är det lätt att hänfalla till dystopiska tankar. Det har förstås även jag gjort, MEN jag försöker desto mer glädja mig åt följande två trevligheter som kommer inträffa under försommaren. (Om inte något annat virus slår ut mig vill säga…)

Sista veckan i maj är det dags för min och världens bästa Ann-Charlottes årliga skrivarresa! Förra året var vi i Alltidhult i Blekinge och kände Harry Martinssons historiska vingslag och året dessförinnan var vi på Mankellgården utanför Sveg. I år satsar vi på mina föräldrars sommarstuga på Vikbolandet. Förutom självklara fördelar som att den ligger både vid hav och skog så får man ha med sig gulliga pudlar, det är garanterat spökfritt, inga mus-race på vinden (!) OCH blir man kissnödig mitt i natten slipper man springa ut i mörkret till spökena och leta upp huset där toan finns.
En annan fördel är att den hästbok jag började skriva på förra året (går under arbetsnamnet Lellas häst) typ utspelar sig där. I alla fall snor jag ALLA miljöbeskrivningar rakt av från omgivningen. Mycket praktiskt. Vi får se om det här manuset kommer skrivas klart eller inte. Enligt Ann-Charlotte har den stor potential. Hon kan till och med ha sagt att det är det bästa jag någonsin skrivit. Hoppas att det hänger med ifall jag plockar upp manuset igen…

Nästa roliga men också ganska läskiga grej händer veckan innan midsommar. När mina barn är på grönbete hos mormor och morfar och min man svettas på sitt nya jobb kommer jag svettas på en kurs på Biskops Arnö! Jag har anmält mig till kursen Berätta för barn med ord och bild som alltså handlar om bilderboksskapande. Det krävs inga förkunskaper.
Problemet är ju att jag knappt kan rita. Faktiskt.
Jag har inga ambitioner att någonsin illustrera en bilderbok själv, men tänker ändå att life begins at the end of your comfort zone och att mata på med inspiration utifrån aldrig är fel. MEN, om alla andra på kursen är duktigare än mig på att rita så kan den här kursen snarare handla om personlighetsutveckling än bilderboksskapande.

Den som lever, får se.

 

Mitt debutantporträtt

Eftersom jag inte hade ett debutantporträtt i Svensk bokhandels katalog så kommer ett här istället.

   ”Det finns inga svenska hästböcker som handlar om islandshästar eller westernridning. Skriv en sådan. Du kommer att bli utgiven direkt.”

Året är 2005. Platsen är folkuniversitetets lokaler i Stockholm. Orden, min skrivlärare Ylvas.

Jag har precis fått återkoppling på min första inlämningsuppgift på kursen Att skriva för barn och unga. I flera år har jag drömt om att skriva barnböcker, helst hästböcker och genom att anmäla mig till den här kursen har jag tagit första steget mot min dröm.
Min första inlämningsuppgift har självklart hästtema. Som jag minns den innehöll den hästbokens alla kännetecken (klichéer!): fattig med duktig flicka som inte har råd med ridlektioner. Elaka, rika hästtjejer som givetvis är sämre ryttare och slutligen en ridlärare som ser den här fattiga flickan och möjliggör ridning för henne.
Samtidigt måste ju texten ha haft någonting annars hade väl inte Ylva sagt så där?

Några månader senare börjar jag skriva på det som så småningom blir Anton och Teitur, en ungdomsbok om hästar och kärlek och som sedan blir nominerad till Slangbellan, Sveriges författarförbunds debutantpris.

Boken tar tid att skriva. Från idé till påskrivet förlagsavtal tar jag omvägen förbi vårt första barn, en doktorsavhandling, lämnar universitetet och får ett ”riktigt” jobb, flyttar till en ny stad, får ett barn till, byter jobb igen. Kort sagt: livet. I tid mätt 10 år.

Nästa bok börjar jag skriva omedelbart efteråt. Den här gången går det fortare. Efter åtta månader är manuset klart för att skickas till förlag och hittar ganska snart ett förlag som vill ge ut boken, Drömmen om Chamir inom ett år.

Nu då?
När jag skriver det här är jag ju egentligen ingen debutant längre. Med två böcker utgivna, varav en nominerad till ett fint pris, en tredje bok på gång och dessutom invald i författarförbundet har jag ju hunnit bli författare på riktigt.

Men nu kan ju också betyda ”nu som i just nu”. Det här inlägget är skrivet på förhand och jag har bestämt mig för att publicera det samtidigt som prisutdelningen till Slangbellan börjar.
De här senaste veckorna har varit fantastiska men tanken kommer ändå:
Vad ska jag skriva nu?
Det senaste halvåret har, trots synbara framgångar varit kantade av sådant som i alla fall inte jag vill skriva om i sociala medier och jag har inte skrivit alls. Och hur toppar man en nominering till slangbellan liksom?
Jag vet faktiskt inte. Kanske ska jag bara låta mig själv landa efter det här och se vad det blir. Idéer finns. Och halvskrivna manus från förra året. Kanske blir det ett eller flera av dem. Kanske något helt nytt.

Fotograf: Pia Nordlander

Är det för mycket begärt liksom?

Onsdagen den 4 oktober hade jag två önskningar:

  1. En kanebulle
  2. Ett förlagskontrakt

Två helt rimliga önskningar på kanelbullens dag för en författare som för tre veckor sedan fick ett mail från en förläggare på ett stort förlag i vilket det stod: detta är mycket välskrivet om viktiga frågor. Och så klart en rad om att förlaget skulle återkomma.

Sedan dess har jag väntat. Och aldrig gått någonstans utan min telefon. Herregud. Man vet aldrig när samtalet kommer. Eller mailet för den delen.

Nåväl tillbaka till den 4 oktober. Jag arbetade hemifrån och eftersom ”hemma” inte har gångavstånd till någon affär och jag inte orkade baka så önskade jag att när ungarna väl kom hem från skolan så skulle någon av dem tjata på att vi var tvungna att åka och köpa bullar. Men detta händer inte.
”Alltså det är gott med bullar”, säger den äldsta. ”Men jag måste inte ha någon.”
Samtidigt som detta ofattbara sägs kommer MAILET.

*konstpaus*

Det blev en refusering. Kanske den finaste jag någonsin kommer att få. Och det refuserades enbart på grund av tajmingen. (Jag förstår att det skapar frågeställningar hos läsaren av denna text men jag går inte in på det mer här ändå.)

Besviken? Jo självklart. Men samtidigt så var det en bekräftelse på att jag verkligen kan skriva riktigt, riktigt bra. Plus tips på hur man skulle kunna gå vidare. Dock inte hos dem. Så jag känner mig faktiskt ganska taggad på att kämpa vidare. Jag hoppas att fortsättning följer…

P.S. Jag förstår också om frågan ”men har inte människan redan två förlag att vända sig till?” uppkommer. Rimlig fråga. Det har jag. Men just de här två manusen som detta gällde faller inte inom deras ordinarie utgivning. Därför.

P.S.2 Jag och ungarna ska fira försenad kanelbullens dag i eftermiddag!

 

Ett drömprojekt

 

Förra hösten var jag och min familj i Japan. Innan vi reste dit hade jag en vag idé om att jag skulle vilja skriva något mystiskt och gärna inspirerat av Japan. Någon form av känsla fladdrade förbi mig, förmodligen väckt av minnen från min förra resa dit för 15 år sedan, och jag uppfylldes av den där känslan av åh, det vill jag skriva om. Vad nu ”det” var…
Sedan fortsatte ”det” att fladdra förbi mig under de 12 dagarna vi var där. Som när vi gick förbi den här shinto-porten till exempel. Alltså man måste ju typ komma till Narnia om man går upp där eller hur?

Eller när jag såg den här ön från bussen. Den ligger i Mutsu bay, norra Honshu. (Honshu är huvudön.) Ser ni den röda porten? Det måste också vara en port till Narnia, tror ni inte?

Eller när vi besökte det magiska Tokejitemplet i Kamakura. Vindlande gångar, lövsalar och grottor. Vilka bor där? 

Att skriva något inspirerat av dessa miljöer är ett av mina absoluta drömprojekt. Men att bara skriva om något för att det är en spännande och inspirerande miljö blir sällan en bra historia. Sedan får det finnas hur många ingångar till Narnia som helst.
Tio månader efter resan fladdrar fortfarande ”det” framför mig och jag lyckas inte fånga det. Så jag låter projektet vila så länge och hoppas att så småningom kommer ”det” att låta sig fångas…

Semester

Idag återvände jag till jobbet efter fem veckors semester. Det känns alltid lite vemodigt när semestern når sitt slut. Jag tänker att sommaren är slut, fast det är den ju egentligen inte. Idag har solen skinit, det har varit varmt och när jag skriver detta sitter jag på vår veranda. Och kan en sitta utomhus så här sent på kvällen utan att frysa. Ja, då är det faktiskt fortfarande sommar.

Det har varit en bra semester men jag har också funderat väldigt mycket kring begreppet semester när en som jag inte bara har ett vanligt jobb utan också är författare, om än på deltid.
Jag hade stora planer för årets semester. Var helt inställd på att skriva klart råmanuset till ”Lellas häst” plus lite annat. Det började bra. Riktigt bra till och med. Fingrarna fullkomligt dansade över tangentbordet. Jag skrev tusentals ord per dag (sant!) och flytet var totalt. Tills det tog stopp förstås. Det var inte bara orden som tog slut. Min ork gjorde det också. Varför det?
Kanske för att det inte är rimligt att tro att jag under min semester ska kunna lägga all min tid på att skriva. För oavsett hur roligt det än är (och det är ju fantastiskt roligt) så innebär också skrivandet en prestation vilket i praktiken betyder att jag aldrig vilar. Jag ställde alltså undan datorn. Det var en ganska tuff insikt. För den innebar också att den där jättehögen med barn- och ungdomsböcker som jag hade tänkt läsa under semestern  inte var nöjesläsning utan ”jobbläsning”. Jag lämnade tillbaka nästan allihopa på bibblan. Sedan plockade jag fram det som jag kallar nöjesläsning. Natascha Wodins Sie kam aus Mariupol, till exempel. Tung, men fantastisk läsning.

Men idag började jag alltså jobba igen och då gjorde jag som jag brukar. Jag skrev på tidiga morgontåget till jobbet. Och då kändes det bara roligt!

 

Like a horse

Häromdagen gjorde jag en utflykt till Stockholm och då passade jag på att gå på Fotografiska museet för att se utställningen ”Like a horse”. Det är en sammanställning av olika fotografers fotografier och filmer i vilka människans relation till hästen skildras. Bilderna har setts lite här och var. Kanske har du sett bilden av den väldigt välfriserade fuxen i tunnelbanan eller i DN?
Själv var jag intresserad av att se utställningen eftersom jag ville få lite olika perspektiv på hur olika vi människor uppfattar just hästen, beroende på var vi kommer från, om vi ser hästen som ett nyttodjur eller ”husdjur”. Och givetvis också hur intresserade vi är av just hästar.

Jag skriver just nu på min tredje bok. Den utspelar sig på landsbygden, ett område med hård social kontroll och där lite utrymme finns för egna uppfattningar om hur man vill leva. En bygd där tjejer rider och killar ägnar sig åt motorsport, typ. Vad killarna exakt ägnar sig åt är inte viktigt i den här boken, bara vad de inte ägnar sig åt (alltså hästar) och vad de tycker om det, dvs hästar och ridsport.

I utställningen fanns det några bilder som gjorde mig väldigt obehaglig till mods. Till exempel ett fotografi av en ganska stor tonårskille som satt på ryggen på en häst som var alldeles för liten för honom. För mig blev just den bilden väldigt talande för killarna som kommer förekomma i min bok. Den där överlägsna känslan av att vilja ta makten och anse sig ha rätten att göra det. Och att på något vis inte inse att den han tar makten över är mindre än han själv och att det maktövertagandet knappast är svårt att göra. För mig handlar det också om att gå över en annan individs gräns och att kränka någons integritet.

Det fanns mycket mer att titta på förstås och jag tycker det var mycket sevärt även, eller kanske trots att jag lämnade museet med obehagskänslor i magen. Jag tror dock att det är den känslan jag bland annat vill gestalta i min bok.

Den perfekta boktiteln

Innan jag började skriva böcker själv funderade jag i princip aldrig på en boks titel. En boktitel var en boktitel liksom.
Men nu när titeln till min egen bok skulle tas fram blev det annorlunda. Helt plötsligt så ville jag att titeln skulle fånga bokens själ. Med några väl valda ord skulle 200 sidor sammanfattas.
Pretentiöst? Jajamen, men sant.
Lika sant som att de flesta som kommer att läsa min bok inte kommer att fundera det allra minsta över varför boken heter som den heter.

Nu blir titeln Anton och Teitur. Därför att de två är en enhet. Det är de två mot världen. Det är ingen genial dubbeltydighet i titeln som det till exempel är i Malin Erikssons bok ”Rakt mot hindret”. Men det är en titel som i sin enkelhet säger en hel del om berättelsens själ. Och det tycker jag känns bra.