Är det för mycket begärt liksom?

Onsdagen den 4 oktober hade jag två önskningar:

  1. En kanebulle
  2. Ett förlagskontrakt

Två helt rimliga önskningar på kanelbullens dag för en författare som för tre veckor sedan fick ett mail från en förläggare på ett stort förlag i vilket det stod: detta är mycket välskrivet om viktiga frågor. Och så klart en rad om att förlaget skulle återkomma.

Sedan dess har jag väntat. Och aldrig gått någonstans utan min telefon. Herregud. Man vet aldrig när samtalet kommer. Eller mailet för den delen.

Nåväl tillbaka till den 4 oktober. Jag arbetade hemifrån och eftersom ”hemma” inte har gångavstånd till någon affär och jag inte orkade baka så önskade jag att när ungarna väl kom hem från skolan så skulle någon av dem tjata på att vi var tvungna att åka och köpa bullar. Men detta händer inte.
”Alltså det är gott med bullar”, säger den äldsta. ”Men jag måste inte ha någon.”
Samtidigt som detta ofattbara sägs kommer MAILET.

*konstpaus*

Det blev en refusering. Kanske den finaste jag någonsin kommer att få. Och det refuserades enbart på grund av tajmingen. (Jag förstår att det skapar frågeställningar hos läsaren av denna text men jag går inte in på det mer här ändå.)

Besviken? Jo självklart. Men samtidigt så var det en bekräftelse på att jag verkligen kan skriva riktigt, riktigt bra. Plus tips på hur man skulle kunna gå vidare. Dock inte hos dem. Så jag känner mig faktiskt ganska taggad på att kämpa vidare. Jag hoppas att fortsättning följer…

P.S. Jag förstår också om frågan ”men har inte människan redan två förlag att vända sig till?” uppkommer. Rimlig fråga. Det har jag. Men just de här två manusen som detta gällde faller inte inom deras ordinarie utgivning. Därför.

P.S.2 Jag och ungarna ska fira försenad kanelbullens dag i eftermiddag!

 

Ett drömprojekt

 

Förra hösten var jag och min familj i Japan. Innan vi reste dit hade jag en vag idé om att jag skulle vilja skriva något mystiskt och gärna inspirerat av Japan. Någon form av känsla fladdrade förbi mig, förmodligen väckt av minnen från min förra resa dit för 15 år sedan, och jag uppfylldes av den där känslan av åh, det vill jag skriva om. Vad nu ”det” var…
Sedan fortsatte ”det” att fladdra förbi mig under de 12 dagarna vi var där. Som när vi gick förbi den här shinto-porten till exempel. Alltså man måste ju typ komma till Narnia om man går upp där eller hur?

Eller när jag såg den här ön från bussen. Den ligger i Mutsu bay, norra Honshu. (Honshu är huvudön.) Ser ni den röda porten? Det måste också vara en port till Narnia, tror ni inte?

Eller när vi besökte det magiska Tokejitemplet i Kamakura. Vindlande gångar, lövsalar och grottor. Vilka bor där? 

Att skriva något inspirerat av dessa miljöer är ett av mina absoluta drömprojekt. Men att bara skriva om något för att det är en spännande och inspirerande miljö blir sällan en bra historia. Sedan får det finnas hur många ingångar till Narnia som helst.
Tio månader efter resan fladdrar fortfarande ”det” framför mig och jag lyckas inte fånga det. Så jag låter projektet vila så länge och hoppas att så småningom kommer ”det” att låta sig fångas…

Semester

Idag återvände jag till jobbet efter fem veckors semester. Det känns alltid lite vemodigt när semestern når sitt slut. Jag tänker att sommaren är slut, fast det är den ju egentligen inte. Idag har solen skinit, det har varit varmt och när jag skriver detta sitter jag på vår veranda. Och kan en sitta utomhus så här sent på kvällen utan att frysa. Ja, då är det faktiskt fortfarande sommar.

Det har varit en bra semester men jag har också funderat väldigt mycket kring begreppet semester när en som jag inte bara har ett vanligt jobb utan också är författare, om än på deltid.
Jag hade stora planer för årets semester. Var helt inställd på att skriva klart råmanuset till ”Lellas häst” plus lite annat. Det började bra. Riktigt bra till och med. Fingrarna fullkomligt dansade över tangentbordet. Jag skrev tusentals ord per dag (sant!) och flytet var totalt. Tills det tog stopp förstås. Det var inte bara orden som tog slut. Min ork gjorde det också. Varför det?
Kanske för att det inte är rimligt att tro att jag under min semester ska kunna lägga all min tid på att skriva. För oavsett hur roligt det än är (och det är ju fantastiskt roligt) så innebär också skrivandet en prestation vilket i praktiken betyder att jag aldrig vilar. Jag ställde alltså undan datorn. Det var en ganska tuff insikt. För den innebar också att den där jättehögen med barn- och ungdomsböcker som jag hade tänkt läsa under semestern  inte var nöjesläsning utan ”jobbläsning”. Jag lämnade tillbaka nästan allihopa på bibblan. Sedan plockade jag fram det som jag kallar nöjesläsning. Natascha Wodins Sie kam aus Mariupol, till exempel. Tung, men fantastisk läsning.

Men idag började jag alltså jobba igen och då gjorde jag som jag brukar. Jag skrev på tidiga morgontåget till jobbet. Och då kändes det bara roligt!

 

Like a horse

Häromdagen gjorde jag en utflykt till Stockholm och då passade jag på att gå på Fotografiska museet för att se utställningen ”Like a horse”. Det är en sammanställning av olika fotografers fotografier och filmer i vilka människans relation till hästen skildras. Bilderna har setts lite här och var. Kanske har du sett bilden av den väldigt välfriserade fuxen i tunnelbanan eller i DN?
Själv var jag intresserad av att se utställningen eftersom jag ville få lite olika perspektiv på hur olika vi människor uppfattar just hästen, beroende på var vi kommer från, om vi ser hästen som ett nyttodjur eller ”husdjur”. Och givetvis också hur intresserade vi är av just hästar.

Jag skriver just nu på min tredje bok. Den utspelar sig på landsbygden, ett område med hård social kontroll och där lite utrymme finns för egna uppfattningar om hur man vill leva. En bygd där tjejer rider och killar ägnar sig åt motorsport, typ. Vad killarna exakt ägnar sig åt är inte viktigt i den här boken, bara vad de inte ägnar sig åt (alltså hästar) och vad de tycker om det, dvs hästar och ridsport.

I utställningen fanns det några bilder som gjorde mig väldigt obehaglig till mods. Till exempel ett fotografi av en ganska stor tonårskille som satt på ryggen på en häst som var alldeles för liten för honom. För mig blev just den bilden väldigt talande för killarna som kommer förekomma i min bok. Den där överlägsna känslan av att vilja ta makten och anse sig ha rätten att göra det. Och att på något vis inte inse att den han tar makten över är mindre än han själv och att det maktövertagandet knappast är svårt att göra. För mig handlar det också om att gå över en annan individs gräns och att kränka någons integritet.

Det fanns mycket mer att titta på förstås och jag tycker det var mycket sevärt även, eller kanske trots att jag lämnade museet med obehagskänslor i magen. Jag tror dock att det är den känslan jag bland annat vill gestalta i min bok.

Den perfekta boktiteln

Innan jag började skriva böcker själv funderade jag i princip aldrig på en boks titel. En boktitel var en boktitel liksom.
Men nu när titeln till min egen bok skulle tas fram blev det annorlunda. Helt plötsligt så ville jag att titeln skulle fånga bokens själ. Med några väl valda ord skulle 200 sidor sammanfattas.
Pretentiöst? Jajamen, men sant.
Lika sant som att de flesta som kommer att läsa min bok inte kommer att fundera det allra minsta över varför boken heter som den heter.

Nu blir titeln Anton och Teitur. Därför att de två är en enhet. Det är de två mot världen. Det är ingen genial dubbeltydighet i titeln som det till exempel är i Malin Erikssons bok ”Rakt mot hindret”. Men det är en titel som i sin enkelhet säger en hel del om berättelsens själ. Och det tycker jag känns bra.

 

Skrivarvecka i Alltidhult

Promenad i Alltidhult tillsammans med Ann-Charlotte Ekensten. Den fina bilden på oss är tagen av Gunnel Persson som arbetar som fotograf på Sydöstran. 

Det är häftigt att vara iväg på skrivvecka. Att komma till en ny plats och sedan vara där i flera dagar och endast ägna sig åt sina egna tankar och sitt eget skrivande. Senast jag uppdaterade bloggen upplevde jag att jag hade kört fast i min text. Det hade jag inte, det bara kändes så. Dagen därpå var jag igång igen och producerade massor av text. Det är så det är. Vissa dagar känns det som att en inte kommer någon vart alls för att sedan få full fart på texten igen lite senare. Det gäller att vara ihärdig och inte ge upp när sådana känslor kommer. För de där känslorna kommer alltid att återkomma!

Jag är hur som helst väldigt nöjd med vad jag åstadkommit under veckan. Och en sak är säker, att diskutera sin text tillsammans med någon annan är oerhört bra och för arbetet framåt rejält! Jag ser redan fram emot vår skrivarvecka nästa år!

Att köra fast

När jag skriver detta sitter jag på Olofströms bibliotek i Blekinge. Jag och min författarvän Ann-Charlotte Ekensten befinner oss här i krokarna eftersom hon fått vistelsestipendium i Alltidhults gamla skola. Finfin miljö och oerhört idylliskt. Så idylliskt att jag döpt om trakten till ”Idyllia”.

Just nu har jag dock kört fast helt i mitt nya manus som jag givit arbetsnamnet ”Lellas häst”. Det kan hända att det är orättvist att säga att jag har kört fast helt, för jag har nämligen ett tredjedels råmanus som jag är väldigt nöjd med. Jag har också kommit fram till hur den dramaturgiska kurvan ska se ut, hur boken ska börja och hur den ska sluta och det mesta som ska hända i den.

Men jag får inte ur mig någon text.

Så ja. I någon mening har jag verkligen kört helt fast.

Så här fint är det i Alltidhult. Det är knappt man tror det är sant.
Men det är det tydligen.
🙂

Mera fika!

Hur mycket kan ens karaktärer fika egentligen? Det här är en helt berättigad fråga tycker min man som just nu hjälper mig att korrekturläsa texten till min bok som kommer i höst.
”Det är som att du ständigt verkar kunna motivera att de ska dricka kaffe eller varm choklad. Eller äta bullar, semlor och kakor”, sa han i morse och tillade att det förmodligen hade att göra med att jag dricker kaffe nästan jämt.
Fast fikascener är ju oerhört tacksamma att skriva! Oftast fikar några stycken tillsammans och då kommer de givetvis att prata med varandra. Och dialog är ju alltid roligt att skriva. De kan fika hemma eller på café. På caféet kan det ju alltid dyka upp någon som de absolut inte vill ha dit. Eller så kommer han eller hon som någon ständigt och jämt drömmer om….
Dessutom kan en förstås skriva härliga beskrivningar om bakverken som äts. Och för att kunna göra det på ett trovärdigt sätt behövs det förstås research.

🙂

Några böcker där det fikas/äts ”ohämmat” är till exempel Pippi har julgransplundring och förstås Enid Blytons Femböcker, vars picknickscener är smått episka. I Kristina Sandbergs triologi om hemmafrun Maj förekommer det mycket bakande, fikande och ätande. Så mycket att det till och med gjordes en kokbok: I köket hos Maj. Jag har bläddrat i den många gånger, men har den inte själv.

Vilka är dina favoriter i fika/matkategorin?

Hitta på namn

Kan man börja skriva utan att ha ett namn på sin karaktär?
Ungefär den frågeställningen förekom i vår ”skrivgrupp” på facebook för ett tag sedan. Vi hade väldigt olika inställning till detta. För några var namnet oerhört viktigt och det var därmed otänkbart att ens tänka sig att börja skriva utan att ha det klart för sig. Jag tänker mig, utan att veta bergsäkert, att namnet blir en väldig tydlig identitetsbärare för dem. På motsatt sida av skalan satt jag. Jag hinner eller orkar oftast aldrig tänka ut ett namn innan jag börjar skriva. Anledningen till det är att personen som jag vill skriva om oftast kommer till mig i form av en känsla och då gäller det att hoppa på den känslan så fort det bara går. Jag hinner inte tänka ut något namn då. Därför består mina råmanus av en massa personer som heter AA, BB, CC eller hästar som heter häst1 och häst2. Som tur är finns ju funktionen ”search and replace” i word. För hur det än är så måste jag ju komma på ett namn så småningom. Ett riktigt bra namn lyfter en text och det är värt att lägga mycket tid och energi för att det ska bli bra. Men som sagt, det är inte en förutsättning för mig för att överhuvudtaget kunna skriva.

Det här med skrivprocesser är oerhört spännande, tycker jag. Tänk så olika alla gör. Och tänk att inget är rätt eller fel. Det gäller bara att hitta den metod som funkar bäst för just dig.