Författare: angelicaohrn

Publicerat

Nominerad till Barnens romanpris i Karlstad

Äntligen får jag berätta!
Min bok För lagets bästa är nominerad till Barnens romanpris i Karlstad.
Klang, jubel och fanfarer!!!

Barnens romanpris i Karlstad drivs av Karlstads stadsbibliotek.  Bibliotekarierna har valt ut fem böcker ur det senaste årets utgivning. (De fem bästa kan man väl anta! 🙂 )Dessa fem böcker kommer stadens sjätteklassare (ungefär 650 elever) att arbeta med under höstterminen.  Innan jullovet får sedan eleverna rösta om vilken bok de tyckte bäst om. Vinnaren utses alltså av barnen själva.

Så här berättar bibliotekarien Susanne Lindén om projektet:

”När vi träffar klasserna på biblioteken vill vi att eleverna ska bli nyfikna och intresserade av böckerna. När de kommer till oss vet de oftast bara att de ska vara med i något som heter Barnens Romanpris i Karlstad. De vet inget om böckerna innan.
För att de ska känna sig delaktiga får eleverna bland annat göra två övningar. I den första övningen får de bokomslagen utan titlar, dessa finns i stället på separata lappar och elevernas uppgift blir att para ihop framsida med titel. De får även fem lappar med olika genre som de ska koppla ihop med framsida och titel. I den andra övningen har vi tagit ut ett citat från varje bok och genom att de nu ser framsidan på boken och vet titel och genre så hoppas vi att de kan lista ut vilket citat som hör till vilken bok.


De jobbar i små grupper och det viktiga är att de diskuterar och argumenterar för sina val. Efter varje övning samlas vi och pratar om vad de har kommit fram till och eleverna brukar ha mycket att säga. Ofta hittar de ledtrådar som är nya för oss och vi blir imponerade av deras iakttagelseförmåga.
Vi avslutar timmen med ett kort bokprat om varje bok och då brukar många av ungdomarna ha fastnat för en eller flera böcker.
Nu kommer klasserna läsa och arbeta med böckerna under hela hösten och sedan rösta på sin favoritbok innan jullovet.”

Övriga böcker som är nominerade är:

  • Högst upp på listan av Elin Holmberg
  • Nattkorpen av Johan Rundberg
  • Vår blodiga historia: Kalla kårar och maskeradbal av Annika Meijer
  • Bror till salu av A.K. Sydegård

Jag är jättestolt över att vara nominerad till detta fina pris. Kanske lite extra stolt eftersom jag också är uppvuxen i Värmland!

Publicerat

Känsla av nystart

Känns inte augusti och september som en tid för nystart ändå? Man har haft semester och är (förhoppningsvis) utvilad, det är fortfarande sommar och dagarna är varma och ljusa. En ny termin börjar och det känns som att vad som helst skulle kunna hända bara man ger sig sjutton på det.
(Den här känslan har jag betydligt mer sällan i januari. Sverige brukar ju kännas ungefär som mordor då. Mörkt och kallt, typ. Men tack och lov utan orcher.)

För första gången på över en månad, har jag haft en eftermiddag hemma ensam. Jag tog fram mitt största block och mina favoritfärgpennor för att sammanfatta alla de tankar som har farit genom mitt huvud under ledigheten.
Det var svårt att komma ner i varv inför den här semestern. Jag har haft alldeles för mycket att göra och flera saker har tagit betydligt mycket mer tid och energi än vad som är hållbart i längden. Tankarna i mitt huvud har gått på högvarv under semestern, jag har ältat fram och tillbaka. Gillar ju inte att hoppa av saker, men insåg till slut att jag måste göra det.

Allt detta ältande ledde i alla fall till att jag skrev en mycket tydlig Ja- och nej-lista och en lista med åtgärder.
Jag kommer att hoppa av några saker. Och jag kommer att vara mycket noga med att respektera min skrivtid.
För så här är det: Jag klarar mig rätt bra på min halvtidslön (och min man, hehe) och det jag får in på mina böcker. Min skrivtid vill jag ska vara fri. Jag vill skriva om det som får mitt hjärta att slå extra hårt. Jag vill inte lägga min skrivtid på saker som bara gör mig stressad och får mig att känna mig otillräcklig.
När jag nu fått dessa tankar i skrift, så ter det sig ju helt självklart, men det var det inte för en månad sedan. Då var det faktiskt skitjobbigt. Hur stänger man av sina egna tankar egentligen? Det gick liksom inte.

Jag har också formulerat ett tydligt långsiktigt mål och ett kortsiktigt mål. Det kortsiktiga målet är att skriva klart det manus som jag kallar för Lellas häst och få det antaget. Men för att det ska kunna bli så bra som det har potentialen att bli så krävs det att jag har tålamod att skriva om och skriva och kanske skriva om en gång till. Och för det krävs att jag respekterar min skrivtid och inte gör ”massa annat”.  Det verkar både enkelt och självklart när jag läser vad jag just har skrivit här, men i verkligheten så är det inte lika enkelt utan jag kommer behöva påminna mig själv om detta gång på gång.

Avslutningsvis så skrev jag ner de framgångar jag ändå har uppnått under mina snart fyra år som författare. Det är så himla lätt att glömma bort de bra sakerna. Nu har jag den där listan och den tänker jag titta på ofta för att påminna mig om hur bra jag faktiskt är!

Jo, jag gjorde en sak till. Jag bokade in den 4 november med mig själv för uppföljning, så att jag verkligen säkerställer att jag är på rätt väg!

 

Publicerat

Vikten av att äga en bok

Det började lite av en slump. Jag frågade min författarvän Ann-Charlotte om hon ville göra ett bokbyte. Min För lagets bästa mot hennes Minifakta om kattungar. (Min son, Anton äääälskar gulliga kattungar.) Det ville hon gärna. Jag fick till och med två böcker, förutom boken om kattungar fick jag även motsvarande bok om hundvalpar.
”Fast tror du inte att de här är lite för lätta för Anton?” frågade hon när vi gjorde bytet.
Jag öppnade böckerna och bläddrade i dem. De är fullmatade med fina bilder, men texten var, precis som titeln antyder, i lättaste laget för min son. Men jag kanske kände några andra barn som den inte skulle vara för lätt för. Och idén till boklotteriet var född.

Lyckan är stor, när man har vunnit en bok!

Att lotta ut böcker har blivit ett stående inslag för Läs, Berätta, Skriv!
Böckerna har författarkollegor och vänner skänkt. Vi har också fått ett gäng från Region Västmanland och Bäckby bibliotek.
Böckerna vi lottar ut handlar om allt möjligt. Hästar, spöken, kompisrelationer, fotboll. You name it! Fotboll och spöken är mest populärt, både hos tjejer och killar. Barnen älskar lotteriet. Lyckan är stor när man har vunnit en bok. Och bäst av allt tycker vi vuxna, är att barnen faktiskt läser böckerna på sin fritid.

Att äga en bok. Gör det verkligen så stor skillnad?

I Sverige har vi ju även folkbibliotek, som finns till för att alla ska ha möjlighet att ta del av litteratur. Det är en fantastisk resurs som vi ska vara stolta över och rädda om.
Men för att man ska kunna utnyttja biblioteket, krävs det att man för det första vet att biblioteket finns. Man behöver veta var det ligger och att man kan skaffa ett lånekort.
Jag har nog ändå trott att det är självklar kunskap hos de flesta. Men, jag har fått tänka om.
Hur som helst. Nu när vi har märkt att effekten av att äga en bok, att alltid ha tillgång till en bok i hemmet är så positiv, så jobbar vi nu med att hjälpa barnen att hitta till biblioteket. I fredags var det ett helt gäng barn som tog med sig lånekortsansökan hem för vårdnadshavaren att skriva på. På fredag kan barnen förhoppningsvis ta nästa steg: låna böcker! Och på så vis kommer de ha ständig tillgång till ny och spännande läsning. Låter inte det toppen ändå?

Publicerat

Att ge barn självförtroende

Foto: Erik Jersenius, VLT

Det har gått mer än ett och ett halvt år sedan som jag och Irja bestämde oss för att göra något ihop: ett läsfrämjande projekt i stadsdelen Bäckby, en stadsdel som i princip alltid omnämns i negativa ordalag.

Irja och jag kände till varandra, men vi kände inte varandra. Vi bestämde träff på ett café i Västerås, skrev en projektplan, sökte pengar, fick en del pengar och körde sedan igång. Tja. Det var ju rätt hackigt i början. Läsning är tråkigt, tyckte de flesta av barnen. Emellanåt var det faktiskt ganska jobbigt och vid ett tillfälle sa vi till varandra: ”Ja, ja. Barnen i alla fall fått lyssna till högläsning en gång i veckan och de äger nu varsin bok. Vi får väl vara nöjda med det.”

Så här ett och ett halvt år senare är vi dock galet malliga över vad vi har åstadkommit. För resultatet har trots den något skrala starten blivit över förväntan.
Jag kommer i ett antal inlägg här framöver berätta om hur vi har arbetat. Jag tänkte bjuda på de misstag vi gjorde och hur vi lyckades bygga upp något som verkligen fungerar och hur vi nådde vårt mål: att få barn att läsa på fritiden.
Men först en artikel om vårt projekt i Vestmanlands läns tidning (VLT), En riktig guldchans – Läsningen på Bäckby fritidsklubb gav barnen självförtroende och skrivlust.

Det är mycket möjligt att artikeln är låst för icke-prenumeranter. Men jag skulle nog säga att det är värt att skaffa inlogg bara för att få tillgång till filmerna då barnen läser sina favoritdikter!

Publicerat

Att våga skriva …

Fem dagar innan WHO deklarerade att vi hade en pandemi, så började jag en skrivarkurs i Region Västmanlands regi. Kursen hette kort och gott Mosaikmetoden och lärare var Monika Fagerholm, flerfaldigt prisbelönt författare (Nordiska rådets litteraturpris, Augustpriset, you name it!).
Och eftersom det ännu inte var en pandemi, så kunde vi ses på riktigt.
Vi pratade om ”kaosenergi” i skrivandet, att gå dit det bränner, att skriva fragment, skapa rymd i texten, skapa världar. Det var otroligt inspirerande.
Sedan tog jag itu med mitt hemliga önskeprojekt som jag har burit på i flera år. Vårt finrum, här hemma, förvandlades till någon slags skrivarstudio eller ateljé. Jag bar dit föremål efter föremål som hade med mitt skrivprojekt att göra. Skrev fragment efter fragment. Och medan smittan spred över världen och dödstalen steg, så var det väldigt skönt att kunna dyka in i den egna lilla värld som jag hade skapat där, i vårt finrum.

Det var otroligt läskigt att skicka in min första text till Monika. Herregud. Hon har ju fått så många priser för sitt författarskap. Och för första gången fick jag mindervärdeskomplex för mitt eget författarskap: Jag har ju bara skrivit hästböcker, typ.
Men Monika sa: ”Det här är lysande. Så. Jävla. Bra.”
Vilket gav mig modet att fortsätta.

Nu, ungefär ett år senare, har jag ett råmanus. En tydlig början. Ett tydligt slut. Och en hel del i mitten. Jag vet var berättelsen börjar. Och jag vet var den slutar.

Så, vad skriver jag om då? Gah. Jag kan inte riktigt med och berätta om det ännu. Det är väldigt personligt. Och fortfarande väldigt skört. Men under bilden, som jag tog under vårt avslutande kursmöte igår, så publicerar jag ett av fragmenten. För att det känns så läskigt att låta andra läsa. Samtidigt som jag så gärna vill att andra ska just läsa. Jag måste våga låta fler läsa!

Så. Först bilden. April 2021. Det var så här vi träffades. Och under den, ett av fragmenten till det som ska bli min första roman för vuxna, Tystnaden som modersmål. Enjoy!

Ärren på min mage känns tydligt under mina fingertoppar. Min hud är mjuk och len, men vid ärret är huden sträv, den har en struktur som påminner om en skrovlig sten.
På ett sportlov för länge sedan besökte vi Historiska museet. Vi hade läst om forntiden i skolan och plötsligt får jag syn på ett av skeletten från min historiebok: Bäckaskogskvinnan.
Jag läser på skylten. Det är ett kvinnoskelett som hittades i Skåne 1939. Man tror att hon har fött mellan 10-12 barn.
”Mamma, hur kan man veta att det där verkligen är en kvinna?” frågar jag.
Mamma läser också på skylten.
”Jag tror man ser det på bäckenet”, svarar hon.
Jag vet inte vad ett bäcken är. Mamma pekar.
”Hur kan man veta att hon har fött tio barn då?” frågar jag.
”Det ser man nog också på bäckenet”, svarar mamma. ”Det blir som en markering.”
För mitt inre ser jag hur det ristas in i kvinnans bäcken. Ett streck för varje barn. Fast det verkar jättekonstigt. Hur skulle det kunna gå till?
Kanske ser mamma hur jag funderar för hon säger: ”Varje barn som en kvinna bär på, sitter kvar i hennes kropp för alltid. Det bara är så.”

Om man tittar noga på min mage, så ser man att det är två ärr som löper över huden.
Ett streck för Alexander.
Ett streck för Anton.
Tittar man ännu noggrannare så ser man att det ena ärret är kortare. Det är för att förlossningsläkaren inte skar ett tillräckligt långt snitt när Anton skulle födas.
Plötsligt stövlar det in ytterligare ett gäng i operationssalen och överläkaren drar ut Anton med sugklocka. Anton, fast det vet vi ju inte då att han heter, gallskriker och alla i rummet drar en tyst suck av lättnad för att allt gick bra.
Ibland kommer tankarna på vad som hade kunnat hända om de inte snabbt hade fått ut honom med hjälp av sugklockan. Då dånar det i mina öron och jag orkar inte tänka klart tanken. Det är alldeles för hemskt.

Publicerat

Ny bok

Först tänkte jag skriva en deppig text om hur jobbigt jag tycker det är med pandemin, isolering, hemmajobb, distansundervisning, mm mm. Men så kände jag att jag inte orkar gräva ner mig mer i det. Så vi kan väl titta på omslaget till min senaste bok, tillika min och Ann-Charlottes första gemensamma bok. Ser den inte jättefin ut?
Hösten 2017 såg jag och min man dokumentären The hobby horse revolution på bio och sedan dess har jag varit oerhört fascinerad av käpphästar och käpphästkulturen. Därför kom del två i min serie om Julia och Chamir, Chamir och sommarpokalen att handla mycket om käpphästar och därför följer jag en himla massa käpphästkonton på instagram.

Det jag gillar med käpphästvärlden är att den är så inkluderande. Hästar och ridsport är ett svart hål för vilken plånbok som helst. Men en käpphäst kan man tillverka själv av en pinne och en strumpa.
Ett käpphäststall kan förstås vara stort och lyxigt. Men det kan också vara en helt vanlig garderob, eller varför inte bara en låda där du kan sticka ner dina käpphästar.
Träna käpphästridning, kan man göra precis var som helst. På skolgården, i en park, i trädgården eller i skogen.
Det behövs inga dyra hinderparker, det går lika bra att bygga egna hinder av det man har hemma eller det man hittar i skogen.

Det är nästan så att jag önskar att jag vore elva år igen!

Publicerat

Att spegla samhället

När jag samtalar om mitt författarskap brukar jag säga att jag vill spegla samhället i mina böcker.
Genom stallet eller genom fotbollsplanen.
Jag brukar säga att jag ser det stora genom det lilla.
Just nu skriver jag på uppföljaren till min fotbollsbok För lagets bästa. Jag skriver om hur det känns att behöva flytta från huset där man alltid har bott för att ens pappa har blivit sjuk och man inte längre har råd att bo kvar. Jag skriver om hur det känns att vilja återupprätta sin stolthet inför de gamla kompisarna. Att man gör det trots att det djupt där inne finns något som gnager, att man kanske sårar någon i jakten på att inte behöva bli sårad själv. Men jag skriver faktiskt inte ett endaste ord om det som just nu dominerar vårt samhälle: Coronapandemin.

Ganska nyligen har det kommit en bok som heter Corona: 19 författare om krisen. Jag är fruktansvärt osugen på att läsa den, trots att många av mina favoritförfattare deltar i antologin. Men det räcker med alla mina egna tankar som ständigt snurrar runt, runt i huvudet, de som kan få mig att vakna mitt i natten med bultande hjärta och ett tryck för bröstet.
Hur fan ska det gå?
För mig.
För oss.
För världen.
Jag behöver inte spä på den ångesten ytterligare.

Nåväl. När jag började planera och skriva på boken var det september. Smittotalen var låga, det såg fortfarande rätt ljust ut efter sommaren. Kanske var vi förbi det värsta? Tanken fladdrade genom mitt huvud: borde jag skriva om pandemin i boken? Lite grann bara?

Senare, i november, läste jag en artikel om hur många manus som skickats in till bokförlagen under pandemin. Säkerligen var de flesta dystopier som handlade om hur sjukdomar lamslog samhällen. Kanske var det i samma veva som jag såg Corona: 19 författare om krisen i bokhandeln och kände att det var otänkbart för mig att skriva om pandemin.
Istället har det känts befriande att skriva om hur killarna i Roslunden BK trängs i kön till glasskiosken. Eller hur fotbollssäsongen avslutas med fotbollsmatch mellan barnen och föräldrarna. Efter matchen grillar de korv och fikar.
Och trängs.
Jag längtar verkligen efter att få trängas igen.

Publicerat

Omställningsberättelser

I torsdags började höstens, ja kanske årets mest spännande projekt: Omställningsberättelser, ett samarbete mellan Region Västmanland och Lunds universitet där vi kommer att arbeta för att lyfta fram berättelser om klimatförändringarna och ge dem plats i det offentliga samtalet. Initiativtagare är författaren och litteraturutvecklaren Helena Öberg Carlsson, författaren Mats Söderlund och forskaren Alexandra Nikoleris.
Själv tillhör jag konstnärsgruppen, som består av sju personer. Tre av oss är författare, två konstnärer, en dansare och koreograf och en filmare.

Vi skulle egentligen ha träffats på riktigt på Karlsgatan 2 i torsdags. Men en ur personalen hade bara några dagar innan testats positivt för covid 19 och allt fick snabbt ställas om till det digitala.

I torsdags hölls den första delen i en workshop om Organisk Processmetod (OPM) som kulturinkubatorn Transit har tagit fram. De arbetar med att hjälpa konstnärer att bygga hållbara författarskap.
Den första delen handlade om att rita upp sin egen skapandeprocess. Vi hade laddat upp hemma på våra egna kammare med stora ritpapper och färgpennor, sedan fick vi tid att rita och fundera över hur vi arbetar. Ett antal frågor fick vi med oss: när processen var som skörast, när vi släppte in andra men också om det fanns något i vår process vi ville ändra på.
För min egen del inser jag att det ständigt pågår två processer hos mig. Jag jobbar ju fortfarande 50% på mitt gamla jobb och är författare på 50% (förmodligen mer :-)) och därför så blir veckans dagar en slags rytm för mig. Att ställa om till tjänsteman, att ställa om till författare. Vecka efter vecka.
Det är periodvis rätt jobbigt. Å andra sidan gör mitt arbete att jag inte behöver oroa mig ekonomiskt eller är beroende av att söka ekonomiskt stöd på annat håll för att få ekonomin att gå ihop.

Jag har provat att rita upp min process vid ett tidigare tillfälle och det kändes som att jag hamnade rätt nu. Det jag tycker är tuffast är när jag börjar tvivla på det jag gör. (Och det tror jag inte att jag någonsin kommer att komma ifrån) Nu kunde jag ringa in ungefär var i processen som tvivlet kommer. Jag kunde sätta ord på mitt eget beteende i de stunderna (ofta går jag runt hemma och gnäller: ”jag kommer aldrig mer att kunna skriva en bok”. Oerhört tröttsamt i längden både för mig och min omgivning) men också sätta ord på hur jag gör för att ta mig ur det. Nämligen släppa taget och lita på att jag inte vet hur jag ska göra, men att jag vet att jag kommer lösa det bara jag ger mig själv tid.

Tid.

Vilket är en utmaning när man är en till naturen otålig person. Men det är det jag behöver ge mig själv.

På fredagen hölls en konferens som var öppen för allmänheten. Helena, Mats och Alexandra berättade om sina tankar och förhoppningar med projektet. Jag minns inte vem av dem som sa: ”Hur ska den värld se ut som vi vill till i framtiden? Vart vill vi?”, men det spelar inte så stor roll, för det känns som att den tanken genomsyrade hela dagen.

En annan sak som diskuterades var de känslor som klimatförändringarna väcker. Det finns förnekelse (tveksamt om det kan definieras som känsla, men ni fattar va?), det finns rädsla och oro. Men där finns ju även sorgen över det som går förlorat när världen förändras.
Just pratet och sorgen och rätten att få sörja blev oerhört drabbande för mig. Jag har lite svårt att sätta ord på exakt vad det är som gör det så drabbande, just nu är det snarare som en klump som satt sig i bröstet. Det får vara så. Orden kommer att komma så småningom.

Vi pratade också om att fantasin är avgörande för att skapa berättelser om vägarna till den värld vi vill leva i. Och jag tänker att det är där, i berättelsernas kraft som vi kommer att finna kraft, glädje och hopp att gå vidare.

Vill ni ha boktips om klimatet skrivna av personer i konstnärsgruppen?
Det kommer här:

  • Brandvakten av Sven-Olov Karlsson
  • Hotet av Mats Söderlund
  • Det brinner, Chamir av Angelica Öhrn (jag själv alltså)

Alexandra Nikoleris är en av initiativtagarna till utställningen Carbon ruins. Den verkar jättespännade! Läs mer här.

Följ gärna projektet på facebook.

VLT skrev också en artikel om projektet som ni hittar här.

Jag längtar redan till nästa tillfälle!

Publicerat

Ny termin, Ny bok

Så var sommarsemestern slut och jag vet inte alls om jag är redo för höst. Är ni?
Ni som följer mig på instagram har under sommaren fått ta del av bilder på solnedgångar vid hav och sjö, mysiga fikastunder och utställningar. Idylliskt så det förslår.
Det är inte riktigt hela sanningen om sommaren. I början av juli drabbades vår familj av en tragedi. Jag vill inte skriva om vad det var som hände här, men händelsen följde oss som ett svart ångesthål genom sommaren. Kanske kan man sammanfatta sommaren som att det både varit underbara stunder vid olika vatten som nattsvart ångest? För många stunder har verkligen varit fantastiska. Men sorgen och ångesten har hela tiden existerat sida vid sida …

Jag bestämde sent i våras att ta helt ledigt från författandet under sommaren.
Det var jättesvårt.
Det kröp i kroppen som någon slags abstinens över att inte få skriva. Så höll det på i nästan tre veckor. Sedan kom lugnet och alla bra tankar och idéer.
Jag hade köpt en ny anteckningsbok som jag döpte till Sommaren 2020, för jag räknade ändå iskallt med att få en hel del idéer under sommaren. Blocket bar jag med mig för det mesta och när en viktig tanke eller idé poppade upp i huvudet skrev jag ner den och kunde därmed släppa den utan oro för att den skulle glömmas bort.
Och det är verkligen så att när man tillåter sig själv att släppa taget, ja då finns det möjlighet för något annat att dyka upp och ta plats.

Jag har också läst en himla massa böcker under ledigheten. Och jag har definitivt tagit mitt ansvar för att de fysiska bokhandlarna i Västerås, Falun, Avesta, Söderköping och Uppsala ska överleva. Bra va?
🙂

Men nu är det alltså dags att ta itu med höstterminen, vare sig jag vill ha höst eller inte. Det första som händer är att min nästa bok släpps den 20 augusti! Boken heter För lagets bästa och handlar om vänskap och fotboll. Passar utmärkt för barn i åldern 9-12 år. Det kommer också att bli en releasefest den 10 september på Karlsgatan 2. Mer information kommer!

 

Publicerat

Författarens sommarlov

Så blev det sommar och jag kan inte göra annat än konstatera att planerna på att blogga åtminstone en gång i veckan har gått i stöpet.
Men även om det inte blivit ett endaste blogginlägg sedan sista januari så tänkte jag sammanfatta det här halvåret ändå. För övrigt några av de märkligaste månaderna i mitt liv. Och det är jag säkerligen inte ensam om att tycka. Vi kommer att minnas den här pandemin länge.
Men bortsett från den och allt som var tvunget att ställas in, så har det ändå hänt en hel del.

Min femte bok, Det brinner, Chamir kom ut i handeln och fick flera fina recensioner. Länkar till dessa, om nu någon skulle vara nyfiken finns på min hemsida.

Jag har gått skrivkurs för Monika Fagerholm. I regi av Region Västmanland. Det har varit oerhört lärorikt och så här efteråt känns det som att allt jag skriver från och med nu kommer vara ungefär tusen procent bättre. Jag har skrivit ett första utkast till första halvan av det som jag hoppas ska bli min första vuxenroman. Arbetsnamnet är Tystnaden som modersmål. Mer än så vill jag inte berätta i nuläget. Skaparprocessen kan vara så skör ibland och med det här manuset är det skörare än någonsin.
Hur som helst kommer det bli en fortsättning på kursen i höst och det ser jag mycket fram emot.
Jag har också lösa planer på att göra två kortare researchresor nu under sommaren. Vi får se.

Jag skrev också klart fotbollsboken, För lagets bästa, som kommer ut den 20 augusti. Förlaget och jag hoppas på att det blir en serie. Jag har skrivit ett synopsis som jag har fått ok på, men inte börjat skriva ännu. Releasefest är planerad till den 10 september. Håll tummarna för att den går att genomföra!

Varje vecka har jag och min nya kollega, Irja varit på fritidsklubben i Bäckby för vårt läsfrämjande projekt, Läs, Berätta, Skriv! Det har varit oerhört lärorikt. Ganska omtumlande om jag ska vara ärlig. Men det har blivit väldigt bra och vi fortsätter till hösten. Det ser jag fram emot. Projektet har en egen blogg som uppdateras betydligt oftare än denna. Bloggen finns här.

Slutligen fick jag och min författarvän Ann-Charlotte okej på ytterligare ett manus. Vi har inte skrivit på avtalet ännu, så mer information kommer. Men ett himla roligt ämne är det, så mycket kan jag avslöja.

Men nu ska jag ta sommarlov. Jag ska läsa böcker, bada och ta långpromenader. Skriva tänker jag i princip inte göra alls. Det har varit en väldigt intensiv vinter och vår och jag behöver vila, fylla på med nytt innan jag kan få ur mig nya berättelser.

Trevlig sommar!