Recensionen från BTJ

Jag har ju inte delat med mig av recensionen från Bibliotekstjänst! Det är lektören AnnaKarin Lindberg som läst och recenserat Anton och Teitur och jag tycker verkligen att hon sammanfattar boken så himla fint i sin recension. Av upphovsrättsliga skäl får inte hela recensionen återges. Men hon tycker att boken är välskriven. Och så skriver hon: ”Anton och Teitur är en fin och känslosam ungdomsbok med något så ovanligt som en tonårig kille med en egen häst i handlingens centrum.”

Och när man sedan får ett ”mess” från en bibliotekarievän som gratulerar till den fina BTJ-recensionen, ja då gör åtminstone jag några rejäla glädjeskutt!

Hela recensionen finns att läsa i BTJ-häfte nr 24, 2017.

Boken kan köpas direkt från förlaget, Adlibris eller Bokus. Eller så ber du ditt lokala bibliotek att köpa in den!

Releasefesten – i ord och bilder

Min releasefest. Den blev. Så. Fantastisk.
Stort tack till Västerås stadsbibliotek för att ni ville arrangera det här tillsammans med mig.
Stort tack till Martina Edberg, som är bibliotekarie med hästböcker som specialintresse som intervjuade mig.
Och stort tack till alla er som kom för att fira detta med mig. Tack för alla blommor, presenter, kramar, glada skratt och för att ni köpte min bok.

Jag måste ju berätta varför vi bjöd på tigerkaka på releasefesten. Fika är som jag bloggat om tidigare, en mycket viktig ingrediens i en bok. Dessutom har jag i flera år planerat för att på releasefesten bjuda på cupcakes i någon fin färg och ha matchande servetter till. Det här berättade jag om i våras för min författarvän Ann-Charlotte.
”Det kommer inte att funka”, dissade hon min idé. ”Du kommer aldrig orka baka så många cupcakes. Du får bjuda på något annat.”
”Men det finns inget annat bra”, tjurade jag. För jag blev ju lite sur över att hon dissade min fantastiska idé. Och just då verkade det vara som bortblåst att det i boken även fikas ohemula mängder bullar och småkakor.
”Då får du skriva in något bra bakverk”, sa Ann-Charlotte.
Och så blev det. Tigerkaksscenen på sidan 153 är alltså specialskriven just för releasefesten.
Varför just tigerkaka? Tja, det är ju gott och ganska enkelt att baka mycket av.
🙂

Det som kanske värmt mitt hjärta mer än något annat är reaktionerna från barnen. Emilia som frågade mig hur man gör när man skriver en lång berättelse. Julia som vill veta hur man gör för att bli författare. Lilly som några dagar efter releasefesten berättar att nu är hon på kapitel 16 i min bok och hon drömmer om den på nätterna för att den är så bra. Vilda, som säger att hon vill börja läsa på en gång och inte alls plugga till sitt SO-prov. Och ett mail från en vän som berättar att hennes i vanliga fall läsovilliga dotter slängt sig över boken. ”Hon var riktigt star struck efter att ha träffat dig.” Dessutom. Mina egna två, som faktiskt tycker att det här med att mamma blivit författare är – fett coolt.

Stolt unge.
Jag och Martina Edberg
Det var i det närmaste fullsatt i hörsalen. Så roligt!

Vem vann?

Jag är helt överväldigad efter gårdagens releasefest. Det blev faktiskt ännu bättre än jag hade kunnat föreställa mig. Jag kommer att skriva ett längre inlägg om några dagar (måste liksom smälta alla intrycken), men nu kommer det utlovade inlägget med de rätta svaren från gårdagens tipspromenad och vem som vann!

  1. Vad heter ”förebilden” till Teitur? Rätt svar: Bella
  2. Vilken bok brukar räknas som den första hästboken? Rätt svar: Black Beauty
  3. Vilken hästras är Teitur? Rätt svar: Islandshäst
  4. I vilket land bor Antons pappa? Rätt svar: Tyskland
  5. Vilket förlag är Anton och Teitur utgivet på? Rätt svar: Kikkuli förlag
  6. Varför heter huvudpersonen i boken Anton? Jättelurig fråga. Min ena son heter mycket riktigt Anton, men det är inte honom som bokens huvudperson heter så eftersom jag började skriva boken innan han var född. Rätt svar: Det är ett fint namn.
  7. Vad betyder Teitur? Rätt svar: Den glade.

Det fanns bara en person som hade alla rätt och det var Lena Winroth. Stort grattis Lena. Du vinner en tygkasse med bokens omslag på. 

Är det för mycket begärt liksom?

Onsdagen den 4 oktober hade jag två önskningar:

  1. En kanebulle
  2. Ett förlagskontrakt

Två helt rimliga önskningar på kanelbullens dag för en författare som för tre veckor sedan fick ett mail från en förläggare på ett stort förlag i vilket det stod: detta är mycket välskrivet om viktiga frågor. Och så klart en rad om att förlaget skulle återkomma.

Sedan dess har jag väntat. Och aldrig gått någonstans utan min telefon. Herregud. Man vet aldrig när samtalet kommer. Eller mailet för den delen.

Nåväl tillbaka till den 4 oktober. Jag arbetade hemifrån och eftersom ”hemma” inte har gångavstånd till någon affär och jag inte orkade baka så önskade jag att när ungarna väl kom hem från skolan så skulle någon av dem tjata på att vi var tvungna att åka och köpa bullar. Men detta händer inte.
”Alltså det är gott med bullar”, säger den äldsta. ”Men jag måste inte ha någon.”
Samtidigt som detta ofattbara sägs kommer MAILET.

*konstpaus*

Det blev en refusering. Kanske den finaste jag någonsin kommer att få. Och det refuserades enbart på grund av tajmingen. (Jag förstår att det skapar frågeställningar hos läsaren av denna text men jag går inte in på det mer här ändå.)

Besviken? Jo självklart. Men samtidigt så var det en bekräftelse på att jag verkligen kan skriva riktigt, riktigt bra. Plus tips på hur man skulle kunna gå vidare. Dock inte hos dem. Så jag känner mig faktiskt ganska taggad på att kämpa vidare. Jag hoppas att fortsättning följer…

P.S. Jag förstår också om frågan ”men har inte människan redan två förlag att vända sig till?” uppkommer. Rimlig fråga. Det har jag. Men just de här två manusen som detta gällde faller inte inom deras ordinarie utgivning. Därför.

P.S.2 Jag och ungarna ska fira försenad kanelbullens dag i eftermiddag!

 

#boksmälla

Jag har lärt mig ett nytt ord. #boksmälla. Det tillstånd som inträder efter avverkad bokmässa. För mig har det givit symptom som glad, trött, full av energi och samtidigt lite mätt. Motsägelsefullt kanske, men det är faktiskt precis så det brukar kännas.

Jag har träffat mina skrivarvänner från utbildningen på Linnéuniversitetet. Sedvanligt torsdagskvällsmingel med vin i plastglas, chips och glada skratt. Så himla trevligt!

Jag har också lärt känna nya människor. Och träffat instagramvänner live. Det är också en höjdare. Tänk att ni finns på riktigt liksom. 🙂

Jag har träffat mina förläggare. Diskuterat en ny bokidé med den ena. Fått höra vem som ska göra omslaget till Drömmen om chamir av den andra. Nöjd med båda samtalen!

Officiellt utgivningsdatum för Anton och Teitur är 14 oktober men jag hade med mig ett gäng exemplar som jag gjorde skamlöst mycket reklam för känns det som så här i efterhand. Å andra sidan gav det resultat för jag sålde ju rubbet. Nu laddar jag inför releasefesten den 14 oktober.

Seminarierna i år imponerade inte lika mycket som förut. Bäst var Att möta intolerans med tolerans där bl.a. Gellert Tamas som skrivit Det svenska hatet deltog. Seminariet Dem vi gömde undan med Maj-Gull Axelsson och Ingrid Hedström var också väldigt bra. Om än ganska hårresande. Sverige har ett väldigt mörkt arv när det handlar om hur funktionshindrade har tagits omhand. Det var också spännande att lyssna på Kitty Crowther när hon berättade om sin skapandeprocess för boken Sagor om natten. Och att lyssna på Jennifer Niven om hennes bok Vända världen rätt.

Jag lyssnade också på Ebba Witt-Brattström om hennes bok Kulturkvinnan. Blev tvungen att köpa den och få den signerad och fick ju dessutom en liten pratstund med henne. Jag var helt star struck efteråt.

Man kan dock inte skriva om årets bokmässa utan att nämna Nya Tider och NMR:s demonstration vilket är något som gör mig arg, rädd och ledsen. Om ett år är det dessutom val i Sverige igen.

Ibland vill jag bara stoppa huvudet i sanden eller gömma mig under en filt och be omvärlden att ”väcka mig när det är över”. Men ett sådant beteende kommer inte hjälpa till att vända världen rätt. Så är det bara.

Bokmässan

En av årets höjdpunkter är snart här: Bokmässan! I år är det dock både bokmässepepp och bokmässedepp. Deppdelen behöver jag knappast gå in vidare på, den har fått oerhört stort utrymme i media. En del väljer att bojkotta mässan. Andra väljer att åka dit för att inte låta de mörka krafterna ta över. Det är en jättesvår fråga och det finns goda skäl för båda alternativen. Men vi åker som sagt.

Och så peppdelen. Träffa kompisar, lyssna på spännande seminarier och föredrag. Köpa böcker, titta på kändisar (jamen det är ju kul att få göra det!), mingla och dricka rödvin ur plastmugg.

Mina ”måsten” i år är följande:

  • Seminarium med Angie Thomas som skrivit den fantastiska The hate u give. (Fast nu har jag hört att hon inte kommer!?)
  • Seminarium med Kitty Crowther, som bla vunnit ALMA-priset.
  • Seminarium med Majgull Axelsson.
  • Seminarium med Samar Yazbek, författare från Syrien.
  • Mingel på torsdagkvällen med mina vänner från skrivarutbildningen ”Att skriva barnlitteratur”.
  • Fika på fredagen med fler personer från ovan nämnda utbildning.
  • Köpa massor av böcker.

Och så hänga med min man förstås. Det är tur att man är gift med en person som har samma intressen.

🙂

Ett drömprojekt

 

Förra hösten var jag och min familj i Japan. Innan vi reste dit hade jag en vag idé om att jag skulle vilja skriva något mystiskt och gärna inspirerat av Japan. Någon form av känsla fladdrade förbi mig, förmodligen väckt av minnen från min förra resa dit för 15 år sedan, och jag uppfylldes av den där känslan av åh, det vill jag skriva om. Vad nu ”det” var…
Sedan fortsatte ”det” att fladdra förbi mig under de 12 dagarna vi var där. Som när vi gick förbi den här shinto-porten till exempel. Alltså man måste ju typ komma till Narnia om man går upp där eller hur?

Eller när jag såg den här ön från bussen. Den ligger i Mutsu bay, norra Honshu. (Honshu är huvudön.) Ser ni den röda porten? Det måste också vara en port till Narnia, tror ni inte?

Eller när vi besökte det magiska Tokejitemplet i Kamakura. Vindlande gångar, lövsalar och grottor. Vilka bor där? 

Att skriva något inspirerat av dessa miljöer är ett av mina absoluta drömprojekt. Men att bara skriva om något för att det är en spännande och inspirerande miljö blir sällan en bra historia. Sedan får det finnas hur många ingångar till Narnia som helst.
Tio månader efter resan fladdrar fortfarande ”det” framför mig och jag lyckas inte fånga det. Så jag låter projektet vila så länge och hoppas att så småningom kommer ”det” att låta sig fångas…