Författarens sommarlov

Så blev det sommar och jag kan inte göra annat än konstatera att planerna på att blogga åtminstone en gång i veckan har gått i stöpet.
Men även om det inte blivit ett endaste blogginlägg sedan sista januari så tänkte jag sammanfatta det här halvåret ändå. För övrigt några av de märkligaste månaderna i mitt liv. Och det är jag säkerligen inte ensam om att tycka. Vi kommer att minnas den här pandemin länge.
Men bortsett från den och allt som var tvunget att ställas in, så har det ändå hänt en hel del.

Min femte bok, Det brinner, Chamir kom ut i handeln och fick flera fina recensioner. Länkar till dessa, om nu någon skulle vara nyfiken finns på min hemsida.

Jag har gått skrivkurs för Monika Fagerholm. I regi av Region Västmanland. Det har varit oerhört lärorikt och så här efteråt känns det som att allt jag skriver från och med nu kommer vara ungefär tusen procent bättre. Jag har skrivit ett första utkast till första halvan av det som jag hoppas ska bli min första vuxenroman. Arbetsnamnet är Tystnaden som modersmål. Mer än så vill jag inte berätta i nuläget. Skaparprocessen kan vara så skör ibland och med det här manuset är det skörare än någonsin.
Hur som helst kommer det bli en fortsättning på kursen i höst och det ser jag mycket fram emot.
Jag har också lösa planer på att göra två kortare researchresor nu under sommaren. Vi får se.

Jag skrev också klart fotbollsboken, För lagets bästa, som kommer ut den 20 augusti. Förlaget och jag hoppas på att det blir en serie. Jag har skrivit ett synopsis som jag har fått ok på, men inte börjat skriva ännu. Releasefest är planerad till den 10 september. Håll tummarna för att den går att genomföra!

Varje vecka har jag och min nya kollega, Irja varit på fritidsklubben i Bäckby för vårt läsfrämjande projekt, Läs, Berätta, Skriv! Det har varit oerhört lärorikt. Ganska omtumlande om jag ska vara ärlig. Men det har blivit väldigt bra och vi fortsätter till hösten. Det ser jag fram emot. Projektet har en egen blogg som uppdateras betydligt oftare än denna. Bloggen finns här.

Slutligen fick jag och min författarvän Ann-Charlotte okej på ytterligare ett manus. Vi har inte skrivit på avtalet ännu, så mer information kommer. Men ett himla roligt ämne är det, så mycket kan jag avslöja.

Men nu ska jag ta sommarlov. Jag ska läsa böcker, bada och ta långpromenader. Skriva tänker jag i princip inte göra alls. Det har varit en väldigt intensiv vinter och vår och jag behöver vila, fylla på med nytt innan jag kan få ur mig nya berättelser.

Trevlig sommar!

Att jobba med ”Får mormor komma hit?” i skolan

När vi skrev Får mormor komma hit? En bok om migrationsrätt, så hade vi en förhoppning om att boken skulle användas i skolor. Den är förvisso inte skriven som en lärobok, men innehållet passar utmärkt till SO-undervisningen inom områden som barnkonventionen, mänskliga rättigheter och vad det innebär att behöva flytta.
Det är inte alla skolor som dokumenterar på t.ex. bloggar, men en skola i Örebro gör det. Läs inlägget här.
Helena Andersson, som är förstelärare på den aktuella skolan skriver så här:
”Jag rekommenderar verkligen boken i undervisningen och tycker även att man får in mycket av värdegrundsarbete med innehållet. Eleverna visar stor förståelse för hur det kan vara att vara på flykt och att inte kunna stanna i sitt hemland med familj och vänner. Nu lång tid efter att vi läst boken så kan de fortfarandra prata om flera av begreppen t ex flykting, uppehållstillstånd, migrationsverket, asyl, vilka som får asyl på ett naturligt sätt vilket visar att kunskaperna verkligen fastnade.”

Jag blir så glad och stolt när jag läser om hur de har arbetat med boken. Min förhoppning är att fler skolor upptäcker den och arbetar med den i undervisningen.

Intervjuad i radio

Det är många som är intresserade av det läs- och skrivprojekt som jag berättade om för några veckor sedan. Media till exempel. I fredags blev jag intervjuad i radio. Och vi har ytterligare två tidningsintervjuer inbokade. Det känns jättekul!

Om du vill lyssna på radiointervjun, så finns en direktlänk till intervjun här.

Vad händer 2020?

God fortsättning på det nya året. Ja, årtiondet till och med! Hoppas att helgerna varit bra. Själv har jag levt i julbubblan och inte gjort mer än nödvändigt. Jätteskönt.

Jag har ett otroligt spännande projekt på gång under 2020. I samband med att jag deltog på den närodlade kulturdagen på Bäckby i november förra året, så kom jag i kontakt med en av arrangörerna, Irja Holtter. Jag berättade om ett skrivprojekt jag skulle vilja göra, men inte visste hur.
Irja sa: Vi gör något tillsammans! 
Ansökan om pengar skrevs och innan jul fick vi bidrag beviljat från Region Västmanland. Så nu kör vi!

Vad är det vi ska göra då?
Jo, ett integrerat läs- och skrivprojekt med barnen på Fritidsklubben i Bäckby. Bäckby finns med på polisens lista över utsatta områden i Sverige.
Irja ska genomföra en läsecirkel med barnen, som till att börja med kommer att innebära högläsning och efterföljande boksamtal. Målet är att öka barnens läsförmåga och intresse för läsning.
Jag genomför skrivdelen av projektet och målet är en kapitelbok för åldern 9-12 år som jag skriver.
Idén kom till på följande sätt: I höstas skrev jag på en fotbollsbok för samma åldersgrupp (utkommer i augusti för övrigt).
I höstas, mitt under skrivprocessen, spelade min sons lag match mot FC Europa (ett av Bäckbys fotbollslag) och det blev så smärtsamt uppenbart för mig att jag återigen skrev en bok som handlar om vita medelklassbarn som egentligen har det mesta serverat. Det är absolut inte något fel med det. Men de andra böckerna, de som utgår från barn som inte kommer från välmående medelklassmiljöer, behövs det många fler av! Och under den där fotbollsmatchen kände jag att jag gärna skulle vilja skriva en sådan bok. Men jag insåg också att det skulle vara omöjligt så länge som jag inte hade någon kontaktyta med dessa barn. För att en sådan bok ska bli trovärdig och värdig, då måste man träffa barnen och lyssna på deras berättelser. Annars är risken stor att det blir en bok full av fördomar.
Därför ska jag hänga på Fritidsklubben under vintern och våren. Lära känna barnen, lyssna på vad de har att säga och sedan skriva en spännande och engagerande bok utifrån detta.
För att boken ska bli just trovärdig och värdig, kommer några av barnen på Fritidsklubben att ingå i en referensgrupp för boken.

Visst låter det spännande?

Lucka 21 – Molly

Jag tänkte först skriva om Mulle – världens mesta häst och förstås en av mina storfavoriter sedan barndomen. Men sedan kom jag att tänka på Molly, Mulles ägare. Vem är hon egentligen?
För att ta reda på det hörde jag av mig till Lena Furberg, skapare av Mulle-serien. Hon ville gärna svara på frågor om Molly!

Hej Lena! Berätta om Molly. Vem är hon egentligen? Är hon inte urtypen av envis hästtjej som aldrig ger sig?
Ja, jag tror Molly är alla hästtjejer (och killar!) i en och samma person (precis som Mulle är alla hästar i en och samma runda lilla kropp!). Molly drivs av en gränslös kärlek till Mulle, av drömmar om tävlingar och bedrifter, av glädjen av en alldeles egen ponny som gnäggar när hon kommer till stallet, av doften av varm ponny. Om hon är rädd nån gång så visar hon det aldrig. Hon kan låta vresig och gnällig och klagar ofta, men egentligen älskar hon Mulle över allt annat och skulle gå genom eld och vatten för honom. Hon förstår hans vildhästsjäl (och jag tror Mulle förstår hur knepigt det är att vara människa…).
Hur gammal är Molly? När jag läser om henne känns hon både som barn och vuxen på samma gång.
Hm. Svår fråga. Jag tänker mig Molly som evigt 11 år. Som seriefigur åldras man ju aldrig.
Vilka är Mollys föräldrar? Vad tycker dom om Mulle? Blir dom inte oroliga när Molly ständigt blir avkastad, eller när Mulle rymmer och ställer till ofog?
Mollys föräldrar ser man sällan. De finns med i boken Min ponny Mulle, men annars är Molly ganska självständig i sitt liv med Mulle. Jag tror de är lite aningslösa, faktiskt, annars hade de nog förgåtts av oro. Lite som mina egna föräldrar, som inte hade en aning om vilka faror man utsatte sig för som tonåring, med halvvilda fd travare som vi for runt i skogen med, ofta utan speciellt mycket kontroll…..
Vad är det som Molly älskar hos Mulle?
Molly älskar allt hos Mulle, tror jag. Hon fick ju en mekanisk Mulle en gång, av sin uppfinnarkompis Kajsa. En perfekt Mulle som utförde precis allt hon bad om med bara ett tryck av en knapp i instrumentpanelen. Hopp, dressyr, vad som helst. Den hade en inbyggd spärr mot bus och ofog. Inte behövde hon mocka efter den heller, eller släpa fram mat åt den. Bara lite olja då och då i motorn och en sladd att ladda den med. Men den blev tråkig och opersonlig efter en kort tid och Molly återvände till sin älskade Mulle – för evigt!
Efter att ha läst den första kapitelboken om Mulle så funderar jag lite på gubben Hedmans och hans tulpaner. Han måste ha världens snällaste försäkringsbolag tänker jag. Eller vem är det som betalar för alla tulpaner som Mulle käkar upp?
Hedman, ja. Den stackarn. Jag vet faktiskt inte hur han hanterar sina förluster. Jag vet att Molly ibland ersätter honom med en säck gödsel, det kanske är tillräckligt?

Lucka 20 -Adzerk den vita hingsten

När jag gick utbildningen Att skriva barnlitteratur på Linnéuniversitetet fick vi i uppgift att berätta om en inledning i en bok som vi tyckte var extra bra. Jag valde Adzerk – den vita hingsten eftersom jag tyckte dess början var genialisk: Det är krig i vår lägenhet.
Kriget var föräldrarnas bråk.
För att rädda äktenskapet bestämmer sig föräldrarna för att åka till Mongoliet på en jobbresa och huvudpersonen Emma tvingas förstås att följa med. Men hon är inte alls sugen på att lämna bästa vännen eller favorithästen. På plats i Mongoliet ställs förstås familjesituationen på sin spets. Men Emma lär känna en mongolisk tjej och får följa med hem till hennes familj, ute på den mongoliska landsbygden och där finns hästen Adzerk. Men där kommer alla tankar och känslor upp, som har haft med familjen att göra och Emma tvingas möta och hantera dessa.

En grymt bra bok som jag har läst om massor av gånger. Boken riktar sig till ungdomar i åldern 12-15 år. Lin Hallberg har även skrivit flera andra hästböcker för samma åldersgrupp, men de är inte alls lika bra. Jag har tidigare skrivit om Orkans öga.

Lucka 19 – Millan

Har ni läst böckerna om Millan av Pia Hagmar? Den första kom 2012 och jag tycker det här är en oerhört fin bokserie. Den är också oerhört gripande för Millan har det tuffare än de flesta av sina föregångare i hästboksgenren.

Millan älskar hästar och hjälper till i ett mindre privatstall. Hennes pappa är arbetslös och dricker. Mamman är deprimerad. Det är ständig brist på pengar men också brist på omsorg om Millan och hennes lillebror som Millan tar på sig ansvaret för. Lika ansvarsfull som är mot sin yngre bror, är hon i stallet och blir därför uppskattad av stallets ägare Marianne. I stallet finns två privatryttare, som är typiska otrevliga hästtjejer med mer pengar än Millan. I deras värld är Millan längst ner i hierarkin även om Millan på grund av att hon är uppskattad av Marianne har viss status.

Som vuxen är det nästan outhärdligt att läsa om hur Millan har det. Millan får inte i sig tillräckligt med mat hemma. Hennes lillebror är sen i utvecklingen. Bristen på mat gör henne trött och orkeslös. Den ständiga oron och bråk bland de vuxna orsakar sömnbrist. Samtidigt är hon lojal mot föräldrarna och trots att hon har andra vuxna i sin närhet som inser att något är fel och vill hjälpa henne så törs hon inte berätta vad som är fel.

Det är verkligen med en suck av lättnad som man lägger ifrån sig den tredje och sista boken av Millan. För jo, det ordnar sig för henne och hennes familj till slut.

Lucka 18 – Böckerna jag inte gillade

En jul fick jag Susanna stalledräng av Eva Wikander i julklapp. Den handlar om hierarkierna i ett stall och jag tyckte då att det var fruktansvärd läsning. Det är tveksamt om jag ens läste ut den. Jag läste om den för kanske 15 år sedan, mindes obehaget från barndomens läsning. I samband med en rensning av mina bokhyllor skänkte jag bort den.
Liknande känslor har jag för boken Önskas köpa: litet sto av Nan Inger. I den boken går ett hästköp åt skogen. Karin (som bokens huvudperson heter) köper en häst som är alldeles för svår för henne.

Det är intressant att fundera på varför jag tycker så illa om dessa böcker. Det har inget med att göra att de inte är välskrivna eller engagerande. Kanske snarare att de är för välskrivna och engagerande om ett ämne där jag vill drömma mig bort, inte få en realistisk historia berättad för mig. Jag som själv aldrig nådde stallhierarkins topp, som aldrig blev en särskilt duktig ryttare och som aldrig någonsin kunde få en egen häst, för mig kommer de här berättelserna för nära. Det känns som att de sätter mig på plats. Medan till exempel Jill-böckerna gav (ger!) mig känslan av att allt är möjligt.  Om man tänker sig att litteratur ska vara antingen en spegel eller ett fönster så skulle man kunna tänka sig att dessa två realistiska böcker blev för mycket av en spegel för mig, medan Jill-böckerna visade mig den värld som jag hellre ville vara i.

Lucka 17 – Jill

Jag tror jag brukar framställa mig själv som en expert på Jill-böckerna. Det är jag givetvis inte. Om jag ska vara riktigt ärlig, så tror jag inte ens att jag har läst alla böckerna ens… (det här törs jag ju knappast säga alltså).
Däremot är Jill min absoluta favorit bland hästbokskaraktärerna. Det var hon när jag var elva år. Och det är hon fortfarande. Den första boken i serien Jill i sadeln hör nog till den bok jag läst flest gånger. Jag läser fortfarande regelbundet om den. Dessutom är den min största inspirationskälla när det kommer till mina böcker om Julia och Chamir. Även om jag häromdagen antydde att en annan bokserie också kan ha varit väldigt viktig i mitt undermedvetande.

Vad är det då med Jill som är så fantastiskt? Jo, energin och viljestyrkan. När jag läser om Jill uppfylls jag av känslan att allt är möjligt. Jag behöver bara kämpa för det. Och hur omöjlig situationen än verkar, så finns det alltid en lösning. Sedan älskar jag den kompromisslösa kärleken till hästarna, hur hon tveklöst dissar alla andra som inte är hästälskare. Hur hon tveklöst dissar även hästälskare som hon inte tycker beter sig rätt. Dessutom är hon sjukt rolig.
Som vuxen läsare finner jag även en annan, snudd på hysteriskt rolig karaktär, nämligen kusinen Cecilia som är Jills totala motsats. Hon pressar blommor till sitt herbarium, älskar böcker som utspelar sig på internatskolor (som Jill givetvis totaldissar), tar danslektioner och spelar fiol. De oundvikliga konflikterna mellan Jill och Cecilia är vansinnigt roliga.

Jag bara måste nämna Jill och drömhästen, i vilken det blir ombytta roller och Jill själv tvingas spela den elaka hästtjejen.

Men om vi ska utnämna någon som är expert på Jill-böckerna så är det författaren till Heroines on horseback som jag skrev om häromdagen. Hon ägnar ett helt kapitel åt Jill.

Lucka 16 – Ridklubben Sporren

Ännu en barndomsfavorit: Ridklubben Sporren av Lesley King. En sådan där bok som jag gärna hade flyttat in i och blivit en av karaktärerna. Helst Pamela eller Ginette.
Ridklubben Sporren handlar om ett gäng hästintresserade ungdomar i en engelsk by. De har bestämt sig för att lära sig rida ordentligt och startar därför en egen ridklubb. Ingen kan särskilt mycket, men de har en bok som handlar om ridning och den kommer säkert att komma till hjälp tror de.

Men till byn flyttar tre familjer: den högfärdiga Christine som tror att hon kan allt om hästar och ridning (hon kan dock mycket), den trevliga Ginette som också kan mycket om hästar och slutligen Kapten Maxten som tar sig an Ridklubben Sporren.

Som jag ville vara en del av detta underbara hästliv! De har ridlektioner, teorigenomgångar, ordnar tävlingar, gymkhana och långritter. Det är faktiskt helt fantastisk läsning att drömma sig bort i. Och så är det historien om Pamela och hennes helvilda häst Silver, som till en början slänger av henne hela tiden men som hon lär sig rida för att slutligen bli den bästa ryttaren av dem alla.

Ridklubben Sporren har förstås försvunnit ur ordinarie boksortiment för länge sedan men finns att få tag på hos Bokbörsen.