Lucka 2 – Jinny at Finmory

Böckerna om Jinny upptäckte jag som vuxen. Några av böckerna i serien kom också ut i Sverige under röda bokryggarnas tid och i dem heter Jinny Linda. Den första delen har jag läst på svenska, den andra på engelska.

I den den räddar Jinny/Linda arabstoet Shantih från en cirkus där hon blivit illa behandlad. Som en följd av detta är hon livrädd för spön och givetvis för plötsliga ljud, saker som uppenbarar sig utan förvarning m.m. I ”A devil to ride” försöker Jinny att komma till rätta med Shantih, få henne lugnare och så småningom bli en bra ridhäst. Det går inte bra. I samma veva flyttar en rik familj till byn. Dottern i familjen, Clare, är en duktig ryttare som vinner alla tävlingar hon ställer upp i. Jinny bestämmer sig för att lära känna Clare och få henne att hjälpa henne att träna Shantih. Men Clare är allt annat än trevlig och när hon till slut (nedlåtande) bestämmer sig för att ändå hjälpa Jinny med Shantih blir det inte alls som Jinny har tänkt sig.

Jag älskar brittiska ponnyböcker och den här innehåller alla de ingredienser som jag förknippar med genren:
En tjej som är (åtminstone lite) fattig och inte kan så mycket om hästar, får eller köper en häst som åtminstone i början är alldeles för svår för henne. Som antagonist finns en rik och osympatisk person som skulle kunna hjälpa till och i många fall gör det, dock mest för att själv få visa upp sig och trycka ned den som behöver hjälp. Oftast framställs den här rika personen tämligen onyanserat: rik och osympatisk. Som barn uppskattade jag detta. Det kändes på något vis trösterikt att den här rika personen som hade allt det där jag längtade efter (en häst) faktiskt var rätt genomrutten som person. Som vuxen läsare tycker jag nog att Clare är något för onyanserad. Men du som kommer att läsa Chamir och sommarpokalen (kommer i vår på Ordalaget bokförlag) kommer märka att jag faller i princip samma fälla när jag gestaltar den bokens antagonist. Så kan det gå.

Testläsare

Jag öppnar dokumentet från min testläsare Lotta (hon som har skrivit den fina serien Isa och minigänget) och bryter ihop av skratt. Har jag verkligen använt ordet ”nos” när jag menar hästens mule? Jo uppenbarligen.
En sökning i dokumentet visar att jag dessutom inte bara gjort det en gång. Utan ALLA gånger som jag hänvisat till hästens mule. Skämmigt va?

Jag är så tacksam över att jag har kompetenta testläsare att vända mig till. Alla ni som drömmer om att skriva böcker: skaffa en (flera!) bra testläsare. Jag tycker att följande (ej rangordnade) egenskaper är viktiga hos en testläsare:
1) Hen läser mycket.
2) Hen säger inte ”det här var väl bra” utan ger konstruktiv kritik om det som behöver förbättras.
3) Hen vågar vara ärlig.
4) Hen fördjupar sig inte i detaljer utan kan också se berättelsen från ett helhetsperspektiv.

P.S. Min hovtestläsare Ann-Charlotte har givetvis läst manuset också.
🙂

Ett år sedan

Igår blev det officiellt vilka som är nominerade till årets Slangbella, det debutantpris som Sveriges Författarförbund delar ut till bästa debutbok. Varje år nomineras tre böcker och dess författare och förra året var jag en av dem.

Jag samtalar om min debutbok med Boel Werner. Plasts: Författarnas hus.

För mig, som debuterade på ett litet och ganska okänt förlag med små resurser för marknadsföring har nomineringen betytt oerhört mycket. Det har varit ett erkännande av mitt författarskap och det har också fungerat som en dörröppnare i kontakt med t.ex. journalister. En författare som är nominerad till ett litterärt pris är intressantare än någon som inte är det. Det märkte jag tydligt.
Däremot har jag varken blivit rik eller berömd på grund av nomineringen, även om jag allt oftare faktiskt blir igenkänd när jag är ute på stan eller till och med i andra städer.

Jag och min förläggare Anna Lärk Ståhlberg.

Årets nominerade är Helena Hedlund för Det fina med Kerstin, Marjan Svab för Stjärnorna ser likadana ut överallt och Melody Farshin för Mizeria. Pinsamt nog har jag inte läst någon av dessa böcker. Men det ska jag förstås göra. Läs om nomineringarna här.

Lucka 20 -Adzerk den vita hingsten

När jag gick utbildningen Att skriva barnlitteratur på Linnéuniversitetet fick vi i uppgift att berätta om en inledning i en bok som vi tyckte var extra bra. Jag valde Adzerk – den vita hingsten eftersom jag tyckte dess början var genialisk: Det är krig i vår lägenhet.
Kriget var föräldrarnas bråk. För att rädda äktenskapet bestämmer sig föräldrarna för att åka till Mongoliet på en jobbresa och huvudpersonen Emma tvingas förstås att följa med. Men inte vill hon lämna bästa vännen eller favorithästen. På plats i Mongoliet ställs förstås familjesituationen på sin spets. Men Emma lär känna en mongolisk tjej och får följa med hem till hennes familj, ute på den mongoliska landsbygden och där finns hästen Adzerk. Men där kommer alla tankar och känslor upp som har haft med familjen att göra och Emma tvingas möta och hantera dessa.

En grymt bra bok som jag har läst om massor av gånger. Boken riktar sig till ungdomar i åldern 12-15 år. Lin Hallberg har även skrivit flera andra hästböcker för samma åldersgrupp, men de är inte alls lika bra. Jag har tidigare skrivit om Orkans öga.

Lucka 19 – Millan

Har ni läst böckerna om Millan av Pia Hagmar? Den första kom 2012 och jag tycker det här är en oerhört fin bokserie. Den är också oerhört gripande för Millan har det tuffare än de flesta av sina föregångare i hästboksgenren.

Millan älskar hästar och hjälper till i ett mindre privatstall. Hennes pappa är arbetslös och dricker. Mamman är deprimerad. Det är ständig brist på pengar men också brist på omsorg om Millan och hennes lillebror som Millan tar på sig ansvaret för. Lika ansvarsfull som är mot sin yngre bror, är hon i stallet och blir därför uppskattad av stallets ägare Marianne. I stallet finns två privatryttare, som är typiska otrevliga hästtjejer med mer pengar än Millan. I deras värld är Millan längst ner i hierarkin även om Millan på grund av att hon är uppskattad av Marianne har viss status.

Som vuxen är det nästan outhärdligt att läsa om hur Millan har det. Millan får inte i sig tillräckligt med mat hemma. Hennes lillebror är sen i utvecklingen. Bristen på mat gör henne trött och orkeslös. Den ständiga oron och bråk bland de vuxna orsakar sömnbrist. Samtidigt är hon lojal mot föräldrarna och trots att hon har andra vuxna i sin närhet som inser att något är fel och vill hjälpa henne så törs hon inte berätta vad som är fel.

Det är verkligen med en suck av lättnad som man lägger ifrån sig den tredje och sista boken av Millan. För jo, det ordnar sig för henne och hennes familj till slut.

Lucka 18 – Böckerna jag inte gillade

En jul fick jag Susanna stalledräng av Eva Wikander i julklapp. Den handlar om hierarkierna i ett stall och jag tyckte då att det var fruktansvärd läsning. Det är tveksamt om jag ens läste ut den. Jag läste om den för kanske 15 år sedan, mindes obehaget från barndomens läsning. I samband med en rensning av mina bokhyllor skänkte jag bort den.
Liknande känslor har jag för boken Önskas köpa: litet sto av Nan Inger. I den boken går ett hästköp åt skogen. Karin (som bokens huvudperson heter) köper en häst som är alldeles för svår för henne.

Det är intressant att fundera på varför jag tycker så illa om dessa böcker. Det har inget med att göra att de inte är välskrivna eller engagerande. Kanske snarare att de är för välskrivna och engagerande om ett ämne där jag vill drömma mig bort, inte få en realistisk historia berättad för mig. Jag som själv aldrig nådde stallhierarkins topp, som aldrig blev en särskilt duktig ryttare och som aldrig någonsin kunde få en egen häst, för mig kommer de här berättelserna för nära. Det känns som att de sätter mig på plats. Medan till exempel Jill-böckerna gav (ger!) mig känslan av att allt är möjligt.  Om man tänker sig att litteratur ska vara antingen en spegel eller ett fönster så skulle man kunna tänka sig att dessa två realistiska böcker blev för mycket av en spegel för mig, medan Jill-böckerna visade mig den värld som jag hellre ville vara i.

Lucka 17 – Jill

Jag tror jag brukar framställa mig själv som en expert på Jill-böckerna. Det är jag givetvis inte. Om jag ska vara riktigt ärlig, så tror jag inte ens att jag har läst alla böckerna ens… (det här törs jag ju knappast säga alltså).
Däremot är Jill min absoluta favorit bland hästbokskaraktärerna. Det var hon när jag var elva år. Och det är hon fortfarande. Den första boken i serien Jill i sadeln hör nog till den bok jag läst flest gånger. Jag läser fortfarande regelbundet om den. Dessutom är den min största inspirationskälla när det kommer till mina böcker om Julia och Chamir. Även om jag häromdagen antydde att en annan bokserie också kan ha varit väldigt viktig i mitt undermedvetande.

Vad är det då med Jill som är så fantastiskt? Jo, energin och viljestyrkan. När jag läser om Jill uppfylls jag av känslan att allt är möjligt. Jag behöver bara kämpa för det. Och hur omöjlig situationen än verkar, så finns det alltid en lösning. Sedan älskar jag den kompromisslösa kärleken till hästarna, hur hon tveklöst dissar alla andra som inte är hästälskare. Hur hon tveklöst dissar även hästälskare som hon inte tycker beter sig rätt. Dessutom är hon sjukt rolig.
Som vuxen läsare finner jag även en annan snudd på hysteriskt rolig karaktär, nämligen kusinen Cecilia som är Jills totala motsats. Hon pressar blommor till sitt herbarium, älskar böcker som utspelar sig på internatskolor (som Jill givetvis totaldissar), tar danslektioner och spelar fiol. De oundvikliga konflikterna mellan Jill och Cecilia är vansinnigt roliga.

Jag bara måste nämna Jill och drömhästen i vilken Jill själv tvingas spela den rika och odrägliga Amanda Applewood.

Men om vi ska utnämna någon som är expert på Jill-böckerna så är det författaren till Heroines on horseback som jag skrev om häromdagen. Hon ägnar ett helt kapitel åt Jill.

Lucka 16 – Ridklubben Sporren

Ännu en barndomsfavorit: Ridklubben Sporren av Lesley King. En sådan där bok som jag gärna hade flyttat in i och blivit en av karaktärerna. Helst Pamela eller Ginette.
Ridklubben Sporren handlar om ett gäng hästintresserade ungdomar i en engelsk by. De har bestämt sig för att lära sig rida ordentligt och startar därför en egen ridklubb. Ingen kan särskilt mycket, men de har en bok som handlar om ridning och den kommer säkert att komma till hjälp tror de.

Men till byn flyttar tre familjer: den högfärdiga Christine som tror att hon kan allt om hästar och ridning (hon kan dock mycket), den trevliga Ginette som också kan mycket om hästar och slutligen Kapten Maxten som tar sig an Ridklubben Sporren.

Som jag ville vara en del av detta underbara hästliv! De har ridlektioner, teorigenomgångar, ordnar tävlingar, gymkhana och långritter. Det är faktiskt helt fantastisk läsning att drömma sig bort i. Och så är det historien om Pamela och hennes helvilda häst Silver, som till en början slänger av henne hela tiden men som hon lär sig rida för att slutligen bli den bästa ryttaren av dem alla.

Ridklubben Sporren har förstås försvunnit ur ordinarie boksortiment för länge sedan men finns att få tag på hos Bokbörsen.

Bokmässan 2018

Bloggen hänger inte med i vardagen. Bokmässan, det som jag anser är årets höjdpunkt har redan varit överspelad ett par veckor. Men jag tänker att vi gör en liten ”throwback” ändå. Höjdpunkter återvänder åtminstone jag gärna till.

Jag har varit på bokmässan varje år sen 2013. Jag brukar gå på seminarier för att lära mig mer och inspireras till framtida storverk. Och jag brukar träffa mina vänner från skrivarutbildningen på Linnéuniversitetet, Att skriva barnlitteratur. Vi är ett gäng som ses varje år. Men drömmen har alltid varit att ha en egen programpunkt och i år blev drömmen till verklighet genom scensamtalet Hästbokens möjligheter tillsammans med Malin Eriksson och Katja Timgren.

Vi pratade om våra författarskap och varför vi valt att skriva i denna fantastiska genre. (Egentligen borde vi kanske ställa alla andra författare till svars: Hur kan ni INTE skriva hästböcker? 🙂 )
Scensamtalet följdes sedan av signering av Drömmen om Chamir i mitt förlag Ordalagets monter.

 

Den största skillnaden från föregående år var att det kom fram så många till mig för att gratulera mig till mina framgångar. Likaså var det personer som kom fram och frågade om det var jag som var Angelica. Det kändes både overkligt och jätteroligt.

En annan höjdpunkt var förstås att äntligen få klämma på nya boken: Får mormor komma hit? – En bok om migrationsrätt. Boken levererades direkt från tryckeriet till bokmässan på onsdag eftermiddag Snacka om tajming!

Däremot blev det inte så många seminarier för mig. Jag prioriterade att träffa vänner, främst Ann-Charlotte Ekensten. De seminarier jag hade sett fram emot mest: Maggie O´Farrell och Colm Toibin, blev tyvärr inställda. Jacqueline Woodson hann jag heller inte lyssna på tyvärr.
Men av det jag faktiskt lyssnade på var Den politiska barnbokens återkomst och Romance de Lux med Sarah Morgan och Simona Arnstedt höjdpunkterna. Jag är inget större fan av genren Romance, däremot tycker jag alltid att det är spännande att lyssna på Simona. Hon har kloka åsikter och brinner verkligen för genren.