Ett nytt bokkontrakt

Det händer mycket just nu. Roliga saker. Riktigt roliga saker till och med. Inte nog med att jag nyligen fick min första frilansartikel publicerad och min tredje bok skickades till tryck, jag skrev kontrakt på min fjärde bok också. Det känns helt fantastiskt.

Boken kommer att heta Chamir och sommarpokalen och som ni kanske redan har gissat så är det alltså fortsättningen på Drömmen om Chamir. För mig är det här en dröm som går i uppfyllelse. Att få skriva en hästboksserie.

Boken kommer att ges ut under våren 2019 och jag lovar, ingen kommer att missa när det är dags.

 

Att vara nöjd

När jag var aspirerande författare var min högsta dröm ett förlagskontrakt. Fick jag bara det, då skulle ”allt” ordna sig. Och jag skulle vara lycklig för evigt.
Jojo.
För vad jag inte hade förutsett som aspirerande författare var hur snabbt jag skulle flytta fram gränsen för vad jag ville uppnå och vad som anses vara uppfyllda drömmar. Att istället för att glädjas åt det som jag har fått/uppnått har jag periodvis fokuserat lite väl mycket på det jag inte lyckats få/uppnå. Jag menar, jag har ju inte blivit recenserad i DN eller Vi läser. Inte heller har någon av mina böcker hamnat på någon topplista. Eller blivit såld till utlandet. Idel misslyckanden med andra ord.

Så nu tänker jag om och skriver istället en lista över det som jag hittills uppnått som författare. Och jag är glad och nöjd över varje punkt på den :

Inte så illa va?

🙂

 

Åka bokbuss

Jag vet.
Sommaren har precis börjat och man fåååår inte längta till hösten.
Men.
I september ska jag få åka med bokbussen här i Västerås och prata om mina böcker! Jag visste inte om att det här var ett av mina livsmål, men faktiskt, det är det.
När jag var liten körde min pappa hemglassbil och jag fick ibland följa med. Jag satt bredvid honom, längst fram och åt glass och var mallig. Det här med att få åka bokbuss (och bli bjuden på fika) känns ungefär som samma sak.

P.S. Till  andra författare som läser detta och undrar om jag kommer få anständigt betalt eller om jag får nöja mig med fika. Svaret är ja, det är anständigt betalt.
🙂

Recenserad i KP

Äntligen är mina ungar imponerade av mig och mitt författarskap! Men det krävde en recension av min bok Drömmen om Chamir i Kamratposten och det är minsann inte lätt att få.
I varje nummer recenserar tre barn tre böcker. Det är korta, men kärnfulla recensioner. Och ungarna är stenhårda.

Drömmen om Chamir fick tre *KP* som betyg.
– Det ska du vara nöjd med, sa min kloka vän Ann-Charlotte. Tänk på att de inte drar sig för att ge överkryssad *KP* som betyg.

Överkryssad *KP*. Herregud. Det hade mitt författarego aldrig överlevt.
Som tur är rekommenderar recensenten boken till alla hästälskare!

Ganska många upprepningar, tycker recensenten. Det här måste jag förstås ta till mig i mina kommande böcker.

Saker att se fram emot

Jag har haft influensa i en vecka nu. Mer död än levande. Orkar nu sitta uppe i en fåtölj om jag har stöd för huvudet.
Frågan är om det ens är influensa.
Hade jag varit konspiratoriskt lagd hade jag bestämt hävdat att det är ett virus framställt i militärt laboratorium, särskilt utformat för att slå ut barnboksförfattare fullständigt.
Fast sånt händer väl ändå inte?
Eller?

Stunder som den här senaste veckan har varit är det lätt att hänfalla till dystopiska tankar. Det har förstås även jag gjort, MEN jag försöker desto mer glädja mig åt följande två trevligheter som kommer inträffa under försommaren. (Om inte något annat virus slår ut mig vill säga…)

Sista veckan i maj är det dags för min och världens bästa Ann-Charlottes årliga skrivarresa! Förra året var vi i Alltidhult i Blekinge och kände Harry Martinssons historiska vingslag och året dessförinnan var vi på Mankellgården utanför Sveg. I år satsar vi på mina föräldrars sommarstuga på Vikbolandet. Förutom självklara fördelar som att den ligger både vid hav och skog så får man ha med sig gulliga pudlar, det är garanterat spökfritt, inga mus-race på vinden (!) OCH blir man kissnödig mitt i natten slipper man springa ut i mörkret till spökena och leta upp huset där toan finns.
En annan fördel är att den hästbok jag började skriva på förra året (går under arbetsnamnet Lellas häst) typ utspelar sig där. I alla fall snor jag ALLA miljöbeskrivningar rakt av från omgivningen. Mycket praktiskt. Vi får se om det här manuset kommer skrivas klart eller inte. Enligt Ann-Charlotte har den stor potential. Hon kan till och med ha sagt att det är det bästa jag någonsin skrivit. Hoppas att det hänger med ifall jag plockar upp manuset igen…

Nästa roliga men också ganska läskiga grej händer veckan innan midsommar. När mina barn är på grönbete hos mormor och morfar och min man svettas på sitt nya jobb kommer jag svettas på en kurs på Biskops Arnö! Jag har anmält mig till kursen Berätta för barn med ord och bild som alltså handlar om bilderboksskapande. Det krävs inga förkunskaper.
Problemet är ju att jag knappt kan rita. Faktiskt.
Jag har inga ambitioner att någonsin illustrera en bilderbok själv, men tänker ändå att life begins at the end of your comfort zone och att mata på med inspiration utifrån aldrig är fel. MEN, om alla andra på kursen är duktigare än mig på att rita så kan den här kursen snarare handla om personlighetsutveckling än bilderboksskapande.

Den som lever, får se.

 

En fantastisk kväll

Bildkavalkad från prisutdelningen av Slangbellan. En helt fantastisk kväll. Och nej, jag vann inte men känner mig som en vinnare ändå. Att få bli nominerad till det här priset känns som ett oerhört stort erkännande och en fantastisk start för mitt författarskap.

Strax börjar det! På den stora whiteboarden ser man vilka som är med och sponsrar priset. Den uppmärksamma har förstås sett att Svenska akademien också bidrar till något vettigt också: nämligen det här priset. Längst till höger syns Kalle Guettler som är den som tillverkar själva Slangbellan.
Jag intervjuas av Boel Werner som suttit i juryn för Slangbellan. Jag bekänner att jag alltid drömt om att bli hästboksförfattare, vilket drar ner många skratt!
Högläsning ur Anton och Teitur.
Mitt yngsta barn är helnöjd över att jag inte vunnit eftersom pappa lovat att om mamma inte vinner så ska Fluffis (gullig katt vi brukar passa) flytta hem till oss.
Efter prisutdelningen bjuder BULT oss författare på middag på Resaturang Rydberg. På bilden, jag och min förläggare Anna Lärk Ståhlberg.
Vi fick fantastiskt vackra blommor. Jag fick även blommor, choklad och presenter från mina ”fans” som var med på prisutdelningen.

 

Google har gjort en ”film” av de bilder som min man tog på prisutdelningen. Bortse från den töntiga musiken, den har google valt!

Än en gång, stort tack till styrelsen för BULT (Barn- och ungomslitteratursektionen hos Sveriges författarförbund) för en fantastisk kväll.
Tack till min förläggare Anna på Kikkuli förlag som trodde på mig och mitt manus.
Och tack till alla er andra som stöttar och hejar på!

🙂

Slangbellan

Det är svårt att tänka på så mycket annat just nu. I morgon är det prisutdelning och då får vi veta vem som vinner Slangbellan 2017, årets bästa debutbok för barn- och ungdomsböcker.

Jag har förstås läst de andra två nominerade böckerna: Allt jag inte sa av Yrsa Wallden och Haj-Jenny av Lisa Lundmark. Jag tycker båda är riktigt bra och även om jag förstås hoppas att jag vinner så tycker jag att båda böckerna är värdiga vinnare.

Både Yrsa och Lisa har blivit intervjuade av tidskriften Författaren och ni hittar intervjuerna här, här och här. Nomineringarna kan ni läsa om här.

Bloggen Bara Hästböcker har också intervjuat juryn för Slangbellan med anledning av att Anton och Teitur är den första hästboken någonsin som nominerats till Slangbellan. Det känns rätt häftigt alltså. Intevjun hittar ni här.

Jag är nominerad till debutantpriset Slangbellan

ÄNTLIGEN får jag berätta. Min debutbok Anton och Teitur är nominerad till debutantpriset Slangbellan!!!

Slangbellan delas ut av av Sveriges Författarförbunds sektion för barn- och ungdomslitteratur (BULT) i syfte att att lyfta fram debutanter och stimulera till fortsatt författarskap.I år har juryn läst ungefär 50 böcker. Av dessa har sedan tre valts ut. Och en av dem är min.

Jag fick beskedet om nomineringen för ungefär en månad sedan och med stränga order om att det var förbjudet att berätta om detta. För någon. Fatta hur svårt det är att hålla en sådan sak hemlig när allt man vill är att skrika ut till världen: JAG ÄR NOMINERAD TILL SLANGBELLAN!!!

Så. Det är vad jag ägnar mig åt idag: Att skrika (skriva!) ut till världen att jag är nominerad och att jag är så galet glad och stolt över detta.

Juryns motivering: Angelica Öhrns Anton och Teitur är en vacker och driven uppväxtskildring, och en hästbok som både är trogen sin genre och uppfriskande oförutsägbar. Närheten mellan pojken och hans häst i en vuxenvärld som sviker är fint framskriven.

Är inte det den bästa motivering man kan få när man skriver genrelitteratur?

Den 11 april är det prisutdelning i Stockholm och då får vi se vem som kammar hem priset. Läs om tillkännagivandet här:

Slangbellan fyller 20 år – här är årets nominerade!

Roligt med recensioner

Drömmen om Chamir har fått sina tre första recensioner i bokbloggosfären. Den har blivit väl mottagen vilket förstås känns fantastiskt roligt.

Först ut var Västmanländskans bokblogg. Ulrica som står bakom bloggen plöjde hästböcker som barn men var aldrig hästtjej själv. Hon tycker att Drömmen om Chamir är precis så som en hästbok ska vara.

Hanna som driver Feministbiblioteket har också läst. Till skillnad mot Ulrica var hon ingen hästboksläsare och inte heller hästtjej. Hanna tycker det är en fin barnbok om hästar, vänskap och längtan.

Den sista recensionen finns på instagram. Veronica som har kontot @villivonkanbooks har läst. Veronica har alltid varit en hästtjej och har plöjt massor av hästböcker genom åren. Hon tycker att den är så bra att hon inte ville att den skulle ta slut när hon läste. Dessutom hoppas hon på en fortsättning… Det gör jag också. Vi håller tummarna för att det blir så!