En fantastisk kväll

Bildkavalkad från prisutdelningen av Slangbellan. En helt fantastisk kväll. Och nej, jag vann inte men känner mig som en vinnare ändå. Att få bli nominerad till det här priset känns som ett oerhört stort erkännande och en fantastisk start för mitt författarskap.

Strax börjar det! På den stora whiteboarden ser man vilka som är med och sponsrar priset. Den uppmärksamma har förstås sett att Svenska akademien också bidrar till något vettigt också: nämligen det här priset. Längst till höger syns Kalle Guettler som är den som tillverkar själva Slangbellan.
Jag intervjuas av Boel Werner som suttit i juryn för Slangbellan. Jag bekänner att jag alltid drömt om att bli hästboksförfattare, vilket drar ner många skratt!
Högläsning ur Anton och Teitur.
Mitt yngsta barn är helnöjd över att jag inte vunnit eftersom pappa lovat att om mamma inte vinner så ska Fluffis (gullig katt vi brukar passa) flytta hem till oss.
Efter prisutdelningen bjuder BULT oss författare på middag på Resaturang Rydberg. På bilden, jag och min förläggare Anna Lärk Ståhlberg.
Vi fick fantastiskt vackra blommor. Jag fick även blommor, choklad och presenter från mina ”fans” som var med på prisutdelningen.

 

Google har gjort en ”film” av de bilder som min man tog på prisutdelningen. Bortse från den töntiga musiken, den har google valt!

Än en gång, stort tack till styrelsen för BULT (Barn- och ungomslitteratursektionen hos Sveriges författarförbund) för en fantastisk kväll.
Tack till min förläggare Anna på Kikkuli förlag som trodde på mig och mitt manus.
Och tack till alla er andra som stöttar och hejar på!

🙂

Mitt debutantporträtt

Eftersom jag inte hade ett debutantporträtt i Svensk bokhandels katalog så kommer ett här istället.

   ”Det finns inga svenska hästböcker som handlar om islandshästar eller westernridning. Skriv en sådan. Du kommer att bli utgiven direkt.”

Året är 2005. Platsen är folkuniversitetets lokaler i Stockholm. Orden, min skrivlärare Ylvas.

Jag har precis fått återkoppling på min första inlämningsuppgift på kursen Att skriva för barn och unga. I flera år har jag drömt om att skriva barnböcker, helst hästböcker och genom att anmäla mig till den här kursen har jag tagit första steget mot min dröm.
Min första inlämningsuppgift har självklart hästtema. Som jag minns den innehöll den hästbokens alla kännetecken (klichéer!): fattig med duktig flicka som inte har råd med ridlektioner. Elaka, rika hästtjejer som givetvis är sämre ryttare och slutligen en ridlärare som ser den här fattiga flickan och möjliggör ridning för henne.
Samtidigt måste ju texten ha haft någonting annars hade väl inte Ylva sagt så där?

Några månader senare börjar jag skriva på det som så småningom blir Anton och Teitur, en ungdomsbok om hästar och kärlek och som sedan blir nominerad till Slangbellan, Sveriges författarförbunds debutantpris.

Boken tar tid att skriva. Från idé till påskrivet förlagsavtal tar jag omvägen förbi vårt första barn, en doktorsavhandling, lämnar universitetet och får ett ”riktigt” jobb, flyttar till en ny stad, får ett barn till, byter jobb igen. Kort sagt: livet. I tid mätt 10 år.

Nästa bok börjar jag skriva omedelbart efteråt. Den här gången går det fortare. Efter åtta månader är manuset klart för att skickas till förlag och hittar ganska snart ett förlag som vill ge ut boken, Drömmen om Chamir inom ett år.

Nu då?
När jag skriver det här är jag ju egentligen ingen debutant längre. Med två böcker utgivna, varav en nominerad till ett fint pris, en tredje bok på gång och dessutom invald i författarförbundet har jag ju hunnit bli författare på riktigt.

Men nu kan ju också betyda ”nu som i just nu”. Det här inlägget är skrivet på förhand och jag har bestämt mig för att publicera det samtidigt som prisutdelningen till Slangbellan börjar.
De här senaste veckorna har varit fantastiska men tanken kommer ändå:
Vad ska jag skriva nu?
Det senaste halvåret har, trots synbara framgångar varit kantade av sådant som i alla fall inte jag vill skriva om i sociala medier och jag har inte skrivit alls. Och hur toppar man en nominering till slangbellan liksom?
Jag vet faktiskt inte. Kanske ska jag bara låta mig själv landa efter det här och se vad det blir. Idéer finns. Och halvskrivna manus från förra året. Kanske blir det ett eller flera av dem. Kanske något helt nytt.

Fotograf: Pia Nordlander

Slangbellan

Det är svårt att tänka på så mycket annat just nu. I morgon är det prisutdelning och då får vi veta vem som vinner Slangbellan 2017, årets bästa debutbok för barn- och ungdomsböcker.

Jag har förstås läst de andra två nominerade böckerna: Allt jag inte sa av Yrsa Wallden och Haj-Jenny av Lisa Lundmark. Jag tycker båda är riktigt bra och även om jag förstås hoppas att jag vinner så tycker jag att båda böckerna är värdiga vinnare.

Både Yrsa och Lisa har blivit intervjuade av tidskriften Författaren och ni hittar intervjuerna här, här och här. Nomineringarna kan ni läsa om här.

Bloggen Bara Hästböcker har också intervjuat juryn för Slangbellan med anledning av att Anton och Teitur är den första hästboken någonsin som nominerats till Slangbellan. Det känns rätt häftigt alltså. Intevjun hittar ni här.

Finns Teitur på riktigt?

Islandshästen Manúel och jag sommaren 2005.

Det här inlägget kommer att handla om Teitur, ”huvudhästen” i min debutbok Anton och Teitur. I boken är Teitur en fuxfärgad islandshäst som är född på Island men senare importerad till Sverige. Exakt hur gammal Teitur är nämns inte i boken, men jag tänker mig att han är ungefär 10 år gammal. Han är en femgångare, ganska svår att trava. Han är trygg och stabil. Blir egentligen inte rädd för något, inte ens om det skulle dyka upp motorcrossförare i skogen. Däremot gillar han inte eld. Dessutom är han klok och precis som det finns historier om hur islandshästar har räddat sina ryttare från hemska snöstormar på fjället, så räddar Teitur Anton den där iskalla natten i skogen.

Den riktiga Teitur då? Finns han? Jo då. För Teitur i boken är nämligen en sammanslagning av två av mina älsklingshästar genom tiderna: Beauty Anne och Manuél (Manne).

Vi börjar med Beauty Anne, eller Bella som jag kallade henne. Till viss del är det precis som i en hästbok. Bella var en häst som stod på en liten gård i skogen, några kilometer från villaområdet som jag bodde i. Jag var bara elva år men fick rida så mycket jag ville och jag var i princip där varje dag för att pyssla med henne och rida ut i skogen. För att komma till gården behövde man gå genom skogen. Det var rejäla, breda stigar på vägen dit, perfekta att galoppera på. På vägen dit brukade jag spana efter material att bygga hinder av. Kanske ett (mindre) träd som ramlat omkull som jag orkade släpa ut till stigen. Det blev aldrig några höga hinder. En halvmeter som mest.
Varje gång jag kom till gården ropade jag på Bella. Jag hörde hur hon gnäggade till svar och strax kom hon galopperande till grinden. Just där och då var jag lyckligast i världen.
I tio underbara månader kändes det som om Bella var min. Sedan tog drömmen slut. En dag hade hon plötsligt fått en fodervärd och jag hade inget fått veta.

Sommaren 1988 (tror jag). Jag kratsar hovarna på Bella utanför hennes stall.

Manuél eller Manne som han kallades var en fuxfärgad islandshäst. Han var en av Johan Häggbergs första tävlingshästar på ”elitnivå”. Personer som hållit på länge med islandshästar brukar faktiskt veta vem Manne är.
”En riktig passhäst”, sa till exempel min fd ridlärare Helene Blom.
Manne var närmare 30 år när jag blev medryttare på honom. En oerhört trygg och stabil häst. Han blev inte det minsta rädd när vi blev överraskade av motorcrossåkare i skogen. Men träffade vi på några som grillade korv, så spände han kroppen något och det blev ganska tydlig att han inte gillade elden, även om han aldrig skulle göra något mer än kanske trippa på tå. Manne hade alltså tävlat på elitnivå men när jag var hans medryttare kunde han bara skritta och galoppera i vänster galopp. Trava gick inte alls. Bra dagar kunde vi få till lite tölt. Andra dagar blev det bara det som brukar kallas grisepass (oren gångart). Jag har försökt googla fram information om honom men lyckas inte hitta någon. Mannes storhetstid var före internet.

Jag och Manúel vårvintern 2005. Han fäller. Hujedamej vad en islandshäst kan fälla alltså…

 

 

Veckan som varit

Vilken vecka!
Jag har visserligen vetat i nästan en månad att jag är nominerad till debutantpriset Slangbellan, men det är först nu som jag kunnat njuta av det!

Det har hänt flera roliga saker den här veckan och nedan listar jag dem och eventuella länkar ifall någon vill läsa eller lyssna mer. Nästa vecka blir det några fler intervjuer och det ser jag fram emot.

Men idag blir det familjeutflykt till Ängsö!

Jag är nominerad till debutantpriset Slangbellan

ÄNTLIGEN får jag berätta. Min debutbok Anton och Teitur är nominerad till debutantpriset Slangbellan!!!

Slangbellan delas ut av av Sveriges Författarförbunds sektion för barn- och ungdomslitteratur (BULT) i syfte att att lyfta fram debutanter och stimulera till fortsatt författarskap.I år har juryn läst ungefär 50 böcker. Av dessa har sedan tre valts ut. Och en av dem är min.

Jag fick beskedet om nomineringen för ungefär en månad sedan och med stränga order om att det var förbjudet att berätta om detta. För någon. Fatta hur svårt det är att hålla en sådan sak hemlig när allt man vill är att skrika ut till världen: JAG ÄR NOMINERAD TILL SLANGBELLAN!!!

Så. Det är vad jag ägnar mig åt idag: Att skrika (skriva!) ut till världen att jag är nominerad och att jag är så galet glad och stolt över detta.

Juryns motivering: Angelica Öhrns Anton och Teitur är en vacker och driven uppväxtskildring, och en hästbok som både är trogen sin genre och uppfriskande oförutsägbar. Närheten mellan pojken och hans häst i en vuxenvärld som sviker är fint framskriven.

Är inte det den bästa motivering man kan få när man skriver genrelitteratur?

Den 11 april är det prisutdelning i Stockholm och då får vi se vem som kammar hem priset. Läs om tillkännagivandet här:

Slangbellan fyller 20 år – här är årets nominerade!

Läsarreaktioner

Jag måste dela med mig av en läsarreaktion som gjorde mig extra glad. Läsaren i fråga är en 12-årig pojke som inte är hästintresserad. Men han hälsar (genom sin mamma) att Anton och Teitur är ”riktigt, riktigt bra” och att den får betyg 5 av 5 möjliga av honom. Dessutom hoppas han på en fortsättning.

Det som gör mig så glad i detta är att min förhoppning om att även killar skulle tycka om Anton och Teitur samt att även icke hästintresserade skulle tycka om den verkar kunna gå i uppfyllelse.

Läs även Feministbibliotekets recension av boken.

Recensionen från BTJ

Jag har ju inte delat med mig av recensionen från Bibliotekstjänst! Det är lektören AnnaKarin Lindberg som läst och recenserat Anton och Teitur och jag tycker verkligen att hon sammanfattar boken så himla fint i sin recension. Av upphovsrättsliga skäl får inte hela recensionen återges. Men hon tycker att boken är välskriven. Och så skriver hon: ”Anton och Teitur är en fin och känslosam ungdomsbok med något så ovanligt som en tonårig kille med en egen häst i handlingens centrum.”

Och när man sedan får ett ”mess” från en bibliotekarievän som gratulerar till den fina BTJ-recensionen, ja då gör åtminstone jag några rejäla glädjeskutt!

Hela recensionen finns att läsa i BTJ-häfte nr 24, 2017.

Boken kan köpas direkt från förlaget, Adlibris eller Bokus. Eller så ber du ditt lokala bibliotek att köpa in den!

Releasefesten – i ord och bilder

Min releasefest. Den blev. Så. Fantastisk.
Stort tack till Västerås stadsbibliotek för att ni ville arrangera det här tillsammans med mig.
Stort tack till Martina Edberg, som är bibliotekarie med hästböcker som specialintresse som intervjuade mig.
Och stort tack till alla er som kom för att fira detta med mig. Tack för alla blommor, presenter, kramar, glada skratt och för att ni köpte min bok.

Jag måste ju berätta varför vi bjöd på tigerkaka på releasefesten. Fika är som jag bloggat om tidigare, en mycket viktig ingrediens i en bok. Dessutom har jag i flera år planerat för att på releasefesten bjuda på cupcakes i någon fin färg och ha matchande servetter till. Det här berättade jag om i våras för min författarvän Ann-Charlotte.
”Det kommer inte att funka”, dissade hon min idé. ”Du kommer aldrig orka baka så många cupcakes. Du får bjuda på något annat.”
”Men det finns inget annat bra”, tjurade jag. För jag blev ju lite sur över att hon dissade min fantastiska idé. Och just då verkade det vara som bortblåst att det i boken även fikas ohemula mängder bullar och småkakor.
”Då får du skriva in något bra bakverk”, sa Ann-Charlotte.
Och så blev det. Tigerkaksscenen på sidan 153 är alltså specialskriven just för releasefesten.
Varför just tigerkaka? Tja, det är ju gott och ganska enkelt att baka mycket av.
🙂

Det som kanske värmt mitt hjärta mer än något annat är reaktionerna från barnen. Emilia som frågade mig hur man gör när man skriver en lång berättelse. Julia som vill veta hur man gör för att bli författare. Lilly som några dagar efter releasefesten berättar att nu är hon på kapitel 16 i min bok och hon drömmer om den på nätterna för att den är så bra. Vilda, som säger att hon vill börja läsa på en gång och inte alls plugga till sitt SO-prov. Och ett mail från en vän som berättar att hennes i vanliga fall läsovilliga dotter slängt sig över boken. ”Hon var riktigt star struck efter att ha träffat dig.” Dessutom. Mina egna två, som faktiskt tycker att det här med att mamma blivit författare är – fett coolt.

Stolt unge.
Jag och Martina Edberg
Det var i det närmaste fullsatt i hörsalen. Så roligt!