Finfin recension från BTJ

Nu är det dags att fira, för vi har fått en jättefin recension av vår bok Får mormor komma hit? – En bok om migrationsrätt.

Så här fint skriver Birgitta Mark i BTJ-häfte 21, 2018: I en välgjord och lärorik kombination av fakta- och skönlitteratur förklaras och gestaltas juridiken
kring migration, med asylrätt, uppehållstillstånd och anhöriginvandring i fokus. Trion bakom Får mormor komma
hit består av Angelica Öhrn, rutinerad barnboksförfattare, Christina Hildebrand, sakkunnig åklagare och Hedvig
Wallin, ung illustratör med fingertoppskänsla. Dessa tre har vinnlagt sig om att på ett berörande, sakligt och för
åldern lämpligt vis förklara detta svåra för barn i yngre skolåldern, och det är en välgärning, eftersom kunskap kan
bidra till ökad trygghet och handlingsberedskap.

Jag är så glad över dessa fina ord och håller nu tummarna för att den köps in av massor av bibliotek och givetvis att den nås massor av läsare!

Om du vill provläsa boken, kan du göra det här.

Ett nytt bokkontrakt

Det händer mycket just nu. Roliga saker. Riktigt roliga saker till och med. Inte nog med att jag nyligen fick min första frilansartikel publicerad och min tredje bok skickades till tryck, jag skrev kontrakt på min fjärde bok också. Det känns helt fantastiskt.

Boken kommer att heta Chamir och sommarpokalen och som ni kanske redan har gissat så är det alltså fortsättningen på Drömmen om Chamir. För mig är det här en dröm som går i uppfyllelse. Att få skriva en hästboksserie.

Boken kommer att ges ut under våren 2019 och jag lovar, ingen kommer att missa när det är dags.

 

Min tredje bok

Hurra hurra. Min tredje och kanske viktigaste bok är nu skickad till tryck och den går att förhandsbeställa från förlaget eller bevaka hos nätbokhandlarna. 

Är den inte fin så säg?
🙂
Det här är en bok som är skönlitterär och fakta i ett. Det är en gripande berättelse om pojken Khalil som kom till Sverige för ett par år sedan och nu går i skolan tillsammans med sina bästa vänner Lovisa och Agnes. Livet vore bra om det inte vore för den ständiga oron för mormor som fortfarande är kvar i krigets Syrien. Kan hon få komma hit?
Barnens lärare märker av Khalils oro och bjuder in en person till klassen som förklarar vilka som har rätt att bosätta sig i Sverige och vilka som kan få asyl. Men också vilka det är som bestämmer lagarna i Sverige. Boken är dessutom faktagranskad av en expert på migrationsrätt.

Så här fint säger författaren och läraren Ingrid Jönsson om boken: ”Viktig, lärorik och berörande. Med säker hand kombinerar författarna en fin ramberättelse om en pojke som saknar sin mormor med fakta som vi alla bör känna till. Läs den tillsammans med ditt barn!”

Boken kommer att säljas för åldersspannet 6-9 år men jag och min medförfattare Christina är övertygade om att alla åldrar kan ha nytta och glädje av att läsa boken. Barn som vuxna.

Och att den tyvärr också är skrämmande aktuell behöver jag väl knappast fördjupa mig i?

Förhandsbeställ boken här.

Provläs här.

 

 

Vad händer i höst?

Jag håller på att planera författarhösten. Det kommer bli en rolig höst. Hoppas vi ses!

  • 20 augusti: Min hästboksessä publiceras i samtliga Mittmedias tidningar (länk kommer så småningom)
  • 3 september: Jag följer med Västerås bokbuss för att träffa läsare och prata om mina böcker
  • 29 september: Samtal om hästböcker på Litteraturscenen på Bok & Bibliotek. Kl 12.30-12.50
  • 20 oktober: Västerås Litteraturfestival, jag kommer att ha bokbord och scensamtal
  • Datum ej satt: Boksläpp av en av årets viktigaste böcker: Får mormor komma hit? – En bok om migrationsrätt på Bokslukaren i Stockholm.

Att vara nöjd

När jag var aspirerande författare var min högsta dröm ett förlagskontrakt. Fick jag bara det, då skulle ”allt” ordna sig. Och jag skulle vara lycklig för evigt.
Jojo.
För vad jag inte hade förutsett som aspirerande författare var hur snabbt jag skulle flytta fram gränsen för vad jag ville uppnå och vad som anses vara uppfyllda drömmar. Att istället för att glädjas åt det som jag har fått/uppnått har jag periodvis fokuserat lite väl mycket på det jag inte lyckats få/uppnå. Jag menar, jag har ju inte blivit recenserad i DN eller Vi läser. Inte heller har någon av mina böcker hamnat på någon topplista. Eller blivit såld till utlandet. Idel misslyckanden med andra ord.

Så nu tänker jag om och skriver istället en lista över det som jag hittills uppnått som författare. Och jag är glad och nöjd över varje punkt på den :

Inte så illa va?

🙂

 

Kurs på Biskops Arnö

Om en månad ungefär ska jag gå kurs på Biskops Arnö. Kursen heter att berätta för barn med ord och bild och vill du läsa mer om den kan du göra det här.

För några dagar sedan fick vi ett informationsmail om kursen. The usual stuff: när kursen börjar, vilken sal vi ska träffas i och när välkomstkaffet serveras (VIKTIGT!). Men så ska vi ju förbereda oss lite också. Vi ska ha med oss bilder (ritade, fotograferade, målade,…) på tre karaktärer som är värda att berätta om. Det här är ju jättesvårt. Ni som har läst mina böcker har kanske märkt att jag i princip inte skriver något om hur karaktärerna ser ut.
Antons hårfärg? Brun?
Kanske.
Är Julia lång eller kort? Har hon uppnäsa eller något annat ”utmärkande”?
Herregud, jag har faktiskt inte ens tänkt på det…
Anledningen till att jag inte vet är för att det är inte så mina karaktärer skapas. För mig börjar det nästan alltid med en känsla. Hur någon ser ut är liksom oviktigt för mig.
Men, jag ville ju bli utmanad. Prova att tänka nytt och se vart det skulle ta mig. Jag har en månad på mig att hitta de där karaktärerna. Det är helt klart läge att sätta igång och leta karaktärer!

Åka bokbuss

Jag vet.
Sommaren har precis börjat och man fåååår inte längta till hösten.
Men.
I september ska jag få åka med bokbussen här i Västerås och prata om mina böcker! Jag visste inte om att det här var ett av mina livsmål, men faktiskt, det är det.
När jag var liten körde min pappa hemglassbil och jag fick ibland följa med. Jag satt bredvid honom, längst fram och åt glass och var mallig. Det här med att få åka bokbuss (och bli bjuden på fika) känns ungefär som samma sak.

P.S. Till  andra författare som läser detta och undrar om jag kommer få anständigt betalt eller om jag får nöja mig med fika. Svaret är ja, det är anständigt betalt.
🙂

Saker att se fram emot

Jag har haft influensa i en vecka nu. Mer död än levande. Orkar nu sitta uppe i en fåtölj om jag har stöd för huvudet.
Frågan är om det ens är influensa.
Hade jag varit konspiratoriskt lagd hade jag bestämt hävdat att det är ett virus framställt i militärt laboratorium, särskilt utformat för att slå ut barnboksförfattare fullständigt.
Fast sånt händer väl ändå inte?
Eller?

Stunder som den här senaste veckan har varit är det lätt att hänfalla till dystopiska tankar. Det har förstås även jag gjort, MEN jag försöker desto mer glädja mig åt följande två trevligheter som kommer inträffa under försommaren. (Om inte något annat virus slår ut mig vill säga…)

Sista veckan i maj är det dags för min och världens bästa Ann-Charlottes årliga skrivarresa! Förra året var vi i Alltidhult i Blekinge och kände Harry Martinssons historiska vingslag och året dessförinnan var vi på Mankellgården utanför Sveg. I år satsar vi på mina föräldrars sommarstuga på Vikbolandet. Förutom självklara fördelar som att den ligger både vid hav och skog så får man ha med sig gulliga pudlar, det är garanterat spökfritt, inga mus-race på vinden (!) OCH blir man kissnödig mitt i natten slipper man springa ut i mörkret till spökena och leta upp huset där toan finns.
En annan fördel är att den hästbok jag började skriva på förra året (går under arbetsnamnet Lellas häst) typ utspelar sig där. I alla fall snor jag ALLA miljöbeskrivningar rakt av från omgivningen. Mycket praktiskt. Vi får se om det här manuset kommer skrivas klart eller inte. Enligt Ann-Charlotte har den stor potential. Hon kan till och med ha sagt att det är det bästa jag någonsin skrivit. Hoppas att det hänger med ifall jag plockar upp manuset igen…

Nästa roliga men också ganska läskiga grej händer veckan innan midsommar. När mina barn är på grönbete hos mormor och morfar och min man svettas på sitt nya jobb kommer jag svettas på en kurs på Biskops Arnö! Jag har anmält mig till kursen Berätta för barn med ord och bild som alltså handlar om bilderboksskapande. Det krävs inga förkunskaper.
Problemet är ju att jag knappt kan rita. Faktiskt.
Jag har inga ambitioner att någonsin illustrera en bilderbok själv, men tänker ändå att life begins at the end of your comfort zone och att mata på med inspiration utifrån aldrig är fel. MEN, om alla andra på kursen är duktigare än mig på att rita så kan den här kursen snarare handla om personlighetsutveckling än bilderboksskapande.

Den som lever, får se.

 

En fantastisk kväll

Bildkavalkad från prisutdelningen av Slangbellan. En helt fantastisk kväll. Och nej, jag vann inte men känner mig som en vinnare ändå. Att få bli nominerad till det här priset känns som ett oerhört stort erkännande och en fantastisk start för mitt författarskap.

Strax börjar det! På den stora whiteboarden ser man vilka som är med och sponsrar priset. Den uppmärksamma har förstås sett att Svenska akademien också bidrar till något vettigt också: nämligen det här priset. Längst till höger syns Kalle Guettler som är den som tillverkar själva Slangbellan.
Jag intervjuas av Boel Werner som suttit i juryn för Slangbellan. Jag bekänner att jag alltid drömt om att bli hästboksförfattare, vilket drar ner många skratt!
Högläsning ur Anton och Teitur.
Mitt yngsta barn är helnöjd över att jag inte vunnit eftersom pappa lovat att om mamma inte vinner så ska Fluffis (gullig katt vi brukar passa) flytta hem till oss.
Efter prisutdelningen bjuder BULT oss författare på middag på Resaturang Rydberg. På bilden, jag och min förläggare Anna Lärk Ståhlberg.
Vi fick fantastiskt vackra blommor. Jag fick även blommor, choklad och presenter från mina ”fans” som var med på prisutdelningen.

 

Google har gjort en ”film” av de bilder som min man tog på prisutdelningen. Bortse från den töntiga musiken, den har google valt!

Än en gång, stort tack till styrelsen för BULT (Barn- och ungomslitteratursektionen hos Sveriges författarförbund) för en fantastisk kväll.
Tack till min förläggare Anna på Kikkuli förlag som trodde på mig och mitt manus.
Och tack till alla er andra som stöttar och hejar på!

🙂

Mitt debutantporträtt

Eftersom jag inte hade ett debutantporträtt i Svensk bokhandels katalog så kommer ett här istället.

   ”Det finns inga svenska hästböcker som handlar om islandshästar eller westernridning. Skriv en sådan. Du kommer att bli utgiven direkt.”

Året är 2005. Platsen är folkuniversitetets lokaler i Stockholm. Orden, min skrivlärare Ylvas.

Jag har precis fått återkoppling på min första inlämningsuppgift på kursen Att skriva för barn och unga. I flera år har jag drömt om att skriva barnböcker, helst hästböcker och genom att anmäla mig till den här kursen har jag tagit första steget mot min dröm.
Min första inlämningsuppgift har självklart hästtema. Som jag minns den innehöll den hästbokens alla kännetecken (klichéer!): fattig med duktig flicka som inte har råd med ridlektioner. Elaka, rika hästtjejer som givetvis är sämre ryttare och slutligen en ridlärare som ser den här fattiga flickan och möjliggör ridning för henne.
Samtidigt måste ju texten ha haft någonting annars hade väl inte Ylva sagt så där?

Några månader senare börjar jag skriva på det som så småningom blir Anton och Teitur, en ungdomsbok om hästar och kärlek och som sedan blir nominerad till Slangbellan, Sveriges författarförbunds debutantpris.

Boken tar tid att skriva. Från idé till påskrivet förlagsavtal tar jag omvägen förbi vårt första barn, en doktorsavhandling, lämnar universitetet och får ett ”riktigt” jobb, flyttar till en ny stad, får ett barn till, byter jobb igen. Kort sagt: livet. I tid mätt 10 år.

Nästa bok börjar jag skriva omedelbart efteråt. Den här gången går det fortare. Efter åtta månader är manuset klart för att skickas till förlag och hittar ganska snart ett förlag som vill ge ut boken, Drömmen om Chamir inom ett år.

Nu då?
När jag skriver det här är jag ju egentligen ingen debutant längre. Med två böcker utgivna, varav en nominerad till ett fint pris, en tredje bok på gång och dessutom invald i författarförbundet har jag ju hunnit bli författare på riktigt.

Men nu kan ju också betyda ”nu som i just nu”. Det här inlägget är skrivet på förhand och jag har bestämt mig för att publicera det samtidigt som prisutdelningen till Slangbellan börjar.
De här senaste veckorna har varit fantastiska men tanken kommer ändå:
Vad ska jag skriva nu?
Det senaste halvåret har, trots synbara framgångar varit kantade av sådant som i alla fall inte jag vill skriva om i sociala medier och jag har inte skrivit alls. Och hur toppar man en nominering till slangbellan liksom?
Jag vet faktiskt inte. Kanske ska jag bara låta mig själv landa efter det här och se vad det blir. Idéer finns. Och halvskrivna manus från förra året. Kanske blir det ett eller flera av dem. Kanske något helt nytt.

Fotograf: Pia Nordlander