Lucka 23 – De som inte fick plats

Det finns förstås massa fler hästböcker. Jättebra hästböcker. Men i den här kalendern har jag valt att fokusera på de böcker som fått mitt hjärta att slå lite extra snabbt. En del när jag var elva och en del när jag är 42.

Men här kommer listan på ett gäng nya böcker som jag tycker är mycket läsvärda:

  • Vänd rätt upp av Emily Novotny.
  • Amanda och Ila, från och med nu av Katja Timgren
  • Amanda och Ila, vad som än händer av Katja Timgren
  • Ett eget lag av Malin Eriksson
  • Rakt mot hindret av Malin Eriksson
  • Malva och hästarna av Malin Eriksson
  • Ödesryttarna av Helena Dahlgren
  • Alla Min Häst-seriealbumen förstås!
  • Hest horse Pferd Cheval av Mette Vedsö (på danska)

Tycker du att det saknas någon bok? Tipsa mig gärna!

Lucka 22 – Lellas häst

Lellas häst är boken jag tjatat om på Instagram i snart två år. 30 000 ord har jag skrivit. Jag tror det finns en berättelse, men jag vet inte formen ännu. Men här är ett utdrag ur råmanuset.
🙂

Vid köksbordet sitter syrran och dricker kaffe medan hon scrollar på telefonen. Hon jobbade kväll igår. Det luktar kaffe som stått på för länge och något annat mer obestämbart. Jag huttrar till. Det är kallt i köket fast solen skiner in genom fönstret.
”God morgon”, säger hon utan att titta upp från telefonen. ”Det finns kaffe.”
Fast jag verkligen inte räknat med någon sorts firande är det ändå som att ögonen börjar svida när jag inser att hon glömt.
”Vilken undergångssuck”, säger hon och tittar äntligen upp från skärmen. ”Har domedagen kommit nu?”
Hon flinar. Det är hennes vanliga snäll-flinande, men det kan inte hjälpas.  Mina ögon svider allt mer. Jag går till diskbänken. Diskhon är som vanligt full av disk. Jag tar upp en kopp ur diskhon, diskar rent den under rinnande vatten och häller upp kaffe. Jag sätter mig mitt emot henne. Kaffet är beskt och alldeles för varmt, ändå känns det lite bättre när jag får i mig av den varma vätskan.
”Är mamma vaken?”
Syrran skakar på huvudet. Jag känner återigen hur jag fryser och drar upp benen under min stora t-shirt som jag alltid sover i.
”Vad är det?” säger syrran fortfarande med blicken fastnaglad på telefonen.
”Inget.”
”Du håller på och undergångssuckar.”
”Gör jag inte alls.”
”Jo det gör du. Tre gånger har du suckat så djupt att världen skulle ha kunnat gå under bara av dem.”
”Tyst med dig”, säger jag.
Jag griper tag om kaffekoppen med båda händerna för att värma dem. Tar en klunk kaffe till. Fast det är jätteäckligt känns det som att chansen att jag ska börja gråta mindre när jag dricker det. En logik som inte alls sitter ihop.
”Du fyller ju år idag”, skriker syrran plötsligt och far upp och kramar mig hårt. ”Grattis!”
Jag säger inget. Kramar inte tillbaka. Hade hon inte suttit med facebook hade hon inte haft en aning. Jag vill skrika: ”hur fan funkar du?” men vet att jag aldrig kommer få ett vettigt svar på den frågan. Syrran är den mest populära undersköterskan på äldreboendet där hon jobbar. Hon har enorm koll på gamlingarna och på hennes skift är det kadaverdisciplin som gäller för samtliga som arbetar där. Likadant är det med hästarna. Men så fort hon lämnat stallet eller sitt jobb är hon ungefär lika ansvarstagande som en femåring.
”Varför har du inte sagt något?” säger hon. ”Jag har ju inte skaffat någon present.”
”Sedan när är det födelsedagsbarnet som ska påminna?” frågar jag.
”Men var inte sur.”
Hon lägger huvudet på sned och ler och blinkar. Syrran är kort och lite rund, har hår som lockar sig vid öronen och när hon gör så där är det liksom som en ängel som ser på en och det går inte att vara arg. Så har det alltid varit.
”Förresten”, säger hon och ler bredare, ”så är det fest ikväll.”
Jag stirrar på henne. Skakar på huvudet.
”Vid Gropen? Glöm det.”
Syrran fortsätter att le och nu är det hon som skakar på huvudet. Sedan börjar hon skriva något på telefonen.
”Sådär. Nu vet alla att det ikväll inte bara är fest vid Gropen utan att det är Lellas födelsedagsfest vid Gropen.”
Jag säger aldrig. Och syrran säger att det kommer bli värsta draget för Ludde och hans kompisar drog ner till Tyskland i förrgår för att köpa sprit.
”Så fatta”, säger hon. ”Det kommer alltså finnas finsprit på din födelsedagsfest och inte bara fulspriten från Jonsson.”
Hon får det att låta som att det här är något hon planerat hela tiden. Att hon faktiskt hade glömt min födelsedag är glömt, nu är det bara festen vid Gropen som gäller.
”Jag vill verkligen inte”, säger jag.
”Och du ska få låna en klänning av mig”, fortsätter syrran som om hon inte hört mig alls. ”Du kommer bli snyggast på festen Lella.”
Jag reser på mig. Häller ut resterna av kaffet i diskhon.
”Alla kommer vilja ligga med dig”, ropar hon efter mig.

Min bok på utställning

Idag kom jag äntligen iväg till Svenska barnboksinstitutet för att se deras utställning Barnens 68 – När barnboken politiserades, fantasin flödade och debatten blev vassare. På Sbi kan man läsa följande om utställningen:
I utställningen visas böcker som tydligt påverkats av de strömningar som fanns i samhället runt 1968. Det handlar om politiska protester, antiauktoritära rörelser, ifrågasättandet av klassamhället, skolan och diskussioner om barns rättigheter. Under den här tiden ifrågasattes också den gängse konventionen av hur en bok skulle se ut. Konstnärlig frihet betonades liksom rätten att skriva om tidigare tabubelagda ämnen.

Men förutom alla dessa böcker från 60- och 70-talet finns en monter med namnet ”50 år senare” och där står MIN bok Får mormor komma hit? – En bok om migrationsrätt som ett exempel på vilka politiska frågor som lyfts i barnböcker idag. Jag och min medförfattare Christina Hildebrand brukar dock inte kalla boken politisk, det är en kombination av skönlitteratur och fakta. Men visst, innehållet är politiskt, det går inte att komma ifrån.

Är böckerna på bilderna ovan bekanta? Jag är 70-talist och många i min närhet (t.ex. min man) kom i kontakt med många av böckerna som visas på utställningen. Det gjorde inte jag. Jag kommer från ett läsande hem, dock inte ett hem där dessa böcker lästes.

Jag hade lätt kunnat tillbringa hela eftermiddagen på utställningen, tyvärr hade jag inte möjlighet till det. Men jag har med mig utställningskatalogen hem och kommer att fördjupa mig mer i detta spännande ämne!

Utställningen pågår fram till den 20 december och har du möjlighet att besöka den så gör det!

Lucka 1 – Här kommer hemliga hästklubben

Jag älskade boken Här kommer hemliga hästklubben när jag var barn. Fem hästtokiga tjejer sticker iväg på en två veckors långritt UTAN vuxna. För Angelica 11 år var det här den ultimata drömmen och jag ville ingenting hellre än att vara en av dessa tjejer. Kanske huvudpersonen Anna (som egentligen heter Anna-Maria) som hade korsningsponnyn Melissa. Anna gillade sådant som glass, popcorn, tecknade filmer på TV. Och hon ogillade kålsoppa och tandvärk. Ungefär som jag alltså. Dessutom ÄLSKADE hon hästar, hade till och med en egen, hade bara hästtokiga vänner och pratade aldrig om något annat än hästar.

Men, att läsa om gamla barndomsfavoriter kan vara vanskligt. I bästa fall bjuder läsningen på en fördjupning av barndomsupplevelsen då en upptäcker att i berättelsen finns ett djup som talar lika mycket till en vuxen läsare som till barnet som berättelsen är skriven för. I sämsta fall upptäcker en att berättelsen endast är en radda sammanfogade episoder och att personerna i boken är endimensionella och inte heller utvecklas. Det är tyvärr det senare som händer när jag läser om Här kommer hemliga hästklubben.

Men det tar emot att såga boken på det viset. För bortsett från en i princip obefintlig dramaturgi och ”platta” personporträtt så finns en enorm energi i texten. Fem tjejer och fem hästar sticker iväg på en två veckor lång uteritt tillsammans och de har jättekul. Under den här tiden lever de sin dröm och allt är mysigt och trevligt och det värsta som händer är att de vaknar mitt i natten av att ett gäng fåglar satt sig på tältduken och tjejerna tror att de är spöken. Själv minns jag hur tilltalad jag var av frihetskänslan som boken förmedlade. Tänk att deras föräldrar lät dem sticka iväg på det där viset.

Här kommer hemliga hästklubben publicerades för första gången 1984 och har förstås försvunnit ur det vanliga sortimentet för länge sedan. Men den går att hitta på till exempel Bokbörsen. Boken är skriven av Monica Alm som tydligen var pseudonym för Rune Olausson. Det var nytt för mig.

Bokcirkel

Att bokcirkla är hur kul som helst tycker jag och om jag hade oändligt med tid och energi så skulle jag inte bara nöja mig med en, utan ha ett helt gäng. Listan nedan är inte rangordnad, men man skulle kunna tänka sig att hästbokcirkeln skulle komma väldigt högt upp. Kanske till och med högst upp!

  • Bilderbokcirkel. Vi skulle läsa och diskutera genuina bilderböcker och för att få vara med bör man åtminstone ha läst En fanfar för bilderboken. De som vill vara med för att endast få inspiration till läsning för sina barn göra sig icke besvär.
  • Hästbokcirkel. Den här bokcirkeln kräver entusiaster som medlemmar. Här är det ren läslust och kärlek till genren som gäller. Varför är antagonisten i hästboken ofta en rik person? Hur viktig är tävlingen i hästboken? Varför är huvudpersonen i en hästbok (nästan) alltid en tjej? Och så vidare.
  • Poesicirkeln. Poesi är kul, men svårt. Hur gör man egentligen när man läser poesi? Läser man en dikt om dagen eller ska (kan?) man sträckläsa en diktsamling? Och vad betyder det egentligen att man känner sig som en uppdragen eka vid strandkanten eller att man i fjärilskläder dansar bort på sagoängar?
  • Seriecirkeln. För oss som älskar serieromaner. Själv är jag rätt nyfrälst och upptäcker ständigt nya mästerverk, till exempel Nya Norrland (av Mats Jonsson). Den här boken plockar fram ett ganska förskräckligt beteende hos mig, nämligen att gå runt och citera långa stycken (sidor!) ur boken. Tillsammans med andra som också läst samma bok är detta dock ett helt okej beteende, om än enerverande för omgivningen.
  • Romanbokcirkeln. En klassisk bokcirkel då man träffas och dricker vin och pratar om boken som alla (kanske) har läst. Enkelt, opretentiöst och himla trevligt.
  • Skämskudden. Jamensåklart! Vi hade en sådan på jobbet förut. Den hette till och med Bokklubben Skämskudden. I den här bokcirkeln är ALL läsning tillåten. Diskussionerna sker bakom lyckta dörrar och det är inte tillåtet att avslöja vad som sagts eller vilken bok bokcirkeln läser utan tillåtelse från samtliga medlemmar.

Är du med i någon bokcirkel? Eller drömmer du om att vara med i en?

Vem vann?

Jag är helt överväldigad efter gårdagens releasefest. Det blev faktiskt ännu bättre än jag hade kunnat föreställa mig. Jag kommer att skriva ett längre inlägg om några dagar (måste liksom smälta alla intrycken), men nu kommer det utlovade inlägget med de rätta svaren från gårdagens tipspromenad och vem som vann!

  1. Vad heter ”förebilden” till Teitur? Rätt svar: Bella
  2. Vilken bok brukar räknas som den första hästboken? Rätt svar: Black Beauty
  3. Vilken hästras är Teitur? Rätt svar: Islandshäst
  4. I vilket land bor Antons pappa? Rätt svar: Tyskland
  5. Vilket förlag är Anton och Teitur utgivet på? Rätt svar: Kikkuli förlag
  6. Varför heter huvudpersonen i boken Anton? Jättelurig fråga. Min ena son heter mycket riktigt Anton, men det är inte honom som bokens huvudperson heter så eftersom jag började skriva boken innan han var född. Rätt svar: Det är ett fint namn.
  7. Vad betyder Teitur? Rätt svar: Den glade.

Det fanns bara en person som hade alla rätt och det var Lena Winroth. Stort grattis Lena. Du vinner en tygkasse med bokens omslag på. 

#boksmälla

Jag har lärt mig ett nytt ord. #boksmälla. Det tillstånd som inträder efter avverkad bokmässa. För mig har det givit symptom som glad, trött, full av energi och samtidigt lite mätt. Motsägelsefullt kanske, men det är faktiskt precis så det brukar kännas.

Jag har träffat mina skrivarvänner från utbildningen på Linnéuniversitetet. Sedvanligt torsdagskvällsmingel med vin i plastglas, chips och glada skratt. Så himla trevligt!

Jag har också lärt känna nya människor. Och träffat instagramvänner live. Det är också en höjdare. Tänk att ni finns på riktigt liksom. 🙂

Jag har träffat mina förläggare. Diskuterat en ny bokidé med den ena. Fått höra vem som ska göra omslaget till Drömmen om chamir av den andra. Nöjd med båda samtalen!

Officiellt utgivningsdatum för Anton och Teitur är 14 oktober men jag hade med mig ett gäng exemplar som jag gjorde skamlöst mycket reklam för känns det som så här i efterhand. Å andra sidan gav det resultat för jag sålde ju rubbet. Nu laddar jag inför releasefesten den 14 oktober.

Seminarierna i år imponerade inte lika mycket som förut. Bäst var Att möta intolerans med tolerans där bl.a. Gellert Tamas som skrivit Det svenska hatet deltog. Seminariet Dem vi gömde undan med Maj-Gull Axelsson och Ingrid Hedström var också väldigt bra. Om än ganska hårresande. Sverige har ett väldigt mörkt arv när det handlar om hur funktionshindrade har tagits omhand. Det var också spännande att lyssna på Kitty Crowther när hon berättade om sin skapandeprocess för boken Sagor om natten. Och att lyssna på Jennifer Niven om hennes bok Vända världen rätt.

Jag lyssnade också på Ebba Witt-Brattström om hennes bok Kulturkvinnan. Blev tvungen att köpa den och få den signerad och fick ju dessutom en liten pratstund med henne. Jag var helt star struck efteråt.

Man kan dock inte skriva om årets bokmässa utan att nämna Nya Tider och NMR:s demonstration vilket är något som gör mig arg, rädd och ledsen. Om ett år är det dessutom val i Sverige igen.

Ibland vill jag bara stoppa huvudet i sanden eller gömma mig under en filt och be omvärlden att ”väcka mig när det är över”. Men ett sådant beteende kommer inte hjälpa till att vända världen rätt. Så är det bara.

Bokmässan

En av årets höjdpunkter är snart här: Bokmässan! I år är det dock både bokmässepepp och bokmässedepp. Deppdelen behöver jag knappast gå in vidare på, den har fått oerhört stort utrymme i media. En del väljer att bojkotta mässan. Andra väljer att åka dit för att inte låta de mörka krafterna ta över. Det är en jättesvår fråga och det finns goda skäl för båda alternativen. Men vi åker som sagt.

Och så peppdelen. Träffa kompisar, lyssna på spännande seminarier och föredrag. Köpa böcker, titta på kändisar (jamen det är ju kul att få göra det!), mingla och dricka rödvin ur plastmugg.

Mina ”måsten” i år är följande:

  • Seminarium med Angie Thomas som skrivit den fantastiska The hate u give. (Fast nu har jag hört att hon inte kommer!?)
  • Seminarium med Kitty Crowther, som bla vunnit ALMA-priset.
  • Seminarium med Majgull Axelsson.
  • Seminarium med Samar Yazbek, författare från Syrien.
  • Mingel på torsdagkvällen med mina vänner från skrivarutbildningen ”Att skriva barnlitteratur”.
  • Fika på fredagen med fler personer från ovan nämnda utbildning.
  • Köpa massor av böcker.

Och så hänga med min man förstås. Det är tur att man är gift med en person som har samma intressen.

🙂