Mina intressen

Kulturkollos utmaning den här veckan handlar om våra hobbyer. Vilka är mina hobbysar? Förresten – heter det verkligen så? Hobbysar.
Jag har ett lätt komplicerat förhållande till hobbysar, det brukar för det mesta spåra ur till någon form av tävling som i längden blir ganska osund, även i de fall som den enda andra medtävlande är jag själv. Vi tar några exempel.
En vän till mig refererade även nyligen till mitt skrivande som ”en härlig hobby”, vilket givetvis fick mig att omedelbart se rött. Mitt skrivande – en hobby? Är du galen? Det är ju på LIV OCH DÖD.
Sedan finns ju odlandet. Jag gillar verkligen att odla den mat som vi ska äta, men det är samma här. Det har också urartat till någon form av tävling om hur många månader vi klarar oss på enbart egenproducerad mat, hur många månader räcker potatisen OCH SÅ VIDARE. Och om inte fröna gror, eller jag inte får den skörd jag förväntar mig så är det en personlig prestigeförlust. Dålig hobby med andra ord.
Läsande, räknar jag inte heller som en hobby på grund av ”är en nödvändighet för att bli en bra författare”.

Men det finns faktiskt en sak som jag tycker är roligt, avslappnande och helt prestigelöst och det är att åka på utflykt. Utflyktsmålet kan vara en klippa i Mälaren, eller en blåbärsskog, ett museum eller varför inte någon söt hembygdsgård. Det enda måstet är fika. En utflykt utan fika är otänkbart. Bäst är det förstås om utflyktsmålet har ett mysigt fikaställe men annars går det lika bra med medhavd termos och ostmacka.

En kan ha utflykt hemma i trädgården också. Allt som behövs är någorlunda mysigt trädgårdshörn, en filt och så fika förstås!
Lite mer exotiskt utflyktsmål är Tokeijiklostret i Kamakura, Japan. Tokeijiklostret är kanske en av världens äldsta kvinnojourer. Sedan 1200-talet och fram till 1800-talet har kvinnor kunnat söka skydd från våldsamma män här. Stannade de i tre år fick de dessutom skilsmässa. Det var dock inte läge att fika i själva klostret, utan lunch och utflyktsglass fick intagas en bit därifrån

Egentligen kanske det är fika som är min stora hobby?

🙂

Veckan som kommer

Medan jag väntar på att min första bok ska anta fysisk form och att fler av mina manus ska bli antagna och jag kan kalla mig för författare på riktigt, så är det i alla fall tur att jag har en vän som kommit så långt. Ännu bättre är det att vännen i fråga blir tilldelad vistelsestipendier och sedan väljer mig som sällskap. Faktiskt, det känns lite grann som att stipendiet är till mig också.

🙂

På söndag är det äntligen dags för min och Ann-Charlottes andra stipendie- och skrivarvecka tillsammans. Förra året hade vi en toppenfin vecka på Mankellgården i Sveg. I år går resan till Alltidhults gamla skola i Blekinge.

Förutom att träffa Ann-Charlotte förstås ser jag fram emot en hel veckas skriv- och funderartid. Det var så oerhört värdefullt förra året och jag räknar iskallt med att det blir samma sak i år igen.

Mankellgården ligger i byn Överberg, strax utanför Sveg. Magiskt vackert.

Roliga saker

Det har hänt flera roliga saker under veckan.
Vem som ska göra omslaget till min bok till exempel.
Och att det den 14 oktober blir boksläppskalas på Västerås stadsbibliotek!
Hurra, hurra.

Så med det tar jag helg.

🙂

Önskar alla en härlig helg i aprilsolen!

När skriver du egentligen?

Hur hinner du? Och när skriver du egentligen? De frågorna får jag ofta. För det här med att få tid att skriva, det är verkligen inte lätt. För det första så gäller det att inse att skriva måste man göra oavsett om man har inspiration eller inte. Och det bästa (för de flesta skulle jag vilja hävda) är att skriva lite varje dag. Längre uppehåll gör tyvärr att man tappar tempo och rörelse i texten. Å andra sidan kan det finnas perioder då man inte får ur sig något alls och då kan det vara bättre att helt enkelt inte skriva något alls utan tillåta sig att ladda ur och ladda om.

Men när skriver jag då? Jag går upp tidigt fyra dagar i veckan för att ta 6.02-tåget till jobbet. Efter att ha gjort min dagliga ”omvärldsbevakning” plockar jag fram anteckningsblocket och skriver på en scen i mitt pågående manus. Allra mest får jag ur mig ifall jag funderat innan läggdags på vad jag ska skriva om på morgonen. Fråga mig inte varför.

Mina anteckningar är dock oerhört skissartade. Kommer jag på en superformulering skrivs den givetvis ner ordagrant. Annars blir det ofta inte ens fullständiga meningar. Men det gör inte så mycket. Det kan jag fixa till senare. Nämligen på mina författarfredagar. En dag i veckan är jag nämligen ledig från mitt brödjobb. Medan kidsen går i skolan ägnar jag mig helhjärtat åt mitt skrivande. Och det känns oerhört lyxigt.

En bieffekt som jag absolut inte hade räknat med när jag gav mig själv så mycket mer tid till skrivande var att jag skulle gripas av känslan att jag faktiskt inte alls har mycket tid till att skriva. Istället har jag alltså fått känslan att jag skulle kunna bli så mycket bättre om jag hade åtminstone en dag till i veckan då jag bara kunde skriva. Att den tid jag har till förfogande inte räcker alls. Det är dock troligt att jag skulle känna precis likadant om jag faktiskt hade två skrivardagar i veckan. Att jag skulle kunna bli ännu bättre om de var tre istället.

För att återgå till frågan i detta inläggs titel. Hur hinner du? Kanske är det bättre att fråga vad det är jag inte gör. Som att titta på TV. Eller vara social på kvällar, helger och semester. Jag har aldrig något att tillägga när andra pratar om TV-serier på fikarasterna. Och medan andra människor helst ägnar ledig tid åt att umgås, så lägger jag helst tiden på att vara social med mina fiktiva karaktärer. Förutom min egen familj förstås. De har jag alltid tid för.

Tänk att det ska vara så svårt

Nu har jag kickat igång min blogg, det vill säga jag har lyckats få den att se ut ungefär som jag vill och jag har ungefär lärt mig hur wordpress fungerar. Bara att sätta igång och blogga då.

Eller?

Men tänk att just det ska vara så svårt? Egentligen är det inte många ord som behöver skrivas. Jag tänker mig att ett blogginlägg skulle kunna vara någonstans mellan 200-300 ord (Jag har nu skrivit 73). Det är inte mycket. Min debutroman som kommer ut i september innehåller typ 60 000 dito. Och på jobbet ramlar det snabbt ut fina myndighetsrapporter från mina flinka fingrar. De innehåller förstås inte så många som 60 00 ord, men betydligt fler än 300. Alltså. Hur svårt ska det då vara att skriva ett blogginlägg på 200-300 ord?
Tydligen jättesvårt, för ett blogginlägg ska ju helst vara intressant eller roligt. Och det ska förstås locka tillbaka dig som läsare imorgon och i övermorgon och övermorgonsmorgon … Inte undra på att en får prestationsångest.

Så istället sitter jag här och typ svettas över att jag inte får ur mig något. Inte ett endaste vettigt ord. Bara en lång rackarns svada som ingen kommer att vilja läsa. Än mindre vilja återkomma till. Ja herre gud. Men, ge mig en chans till. Titta in i morgon också så får vi se om det blivit något bättre.

Nu är jag igång i alla fall!

🙂

(Och det blev 230 ord!)