Igår blev det officiellt vilka som är nominerade till årets Slangbella, det debutantpris som Sveriges Författarförbund delar ut till bästa debutbok. Varje år nomineras tre böcker och dess författare och förra året var jag en av dem.
Jag samtalar om min debutbok med Boel Werner. Plasts: Författarnas hus.
För mig, som debuterade på ett litet och ganska okänt förlag med små resurser för marknadsföring har nomineringen betytt oerhört mycket. Det har varit ett erkännande av mitt författarskap och det har också fungerat som en dörröppnare i kontakt med t.ex. journalister. En författare som är nominerad till ett litterärt pris är intressantare än någon som inte är det. Det märkte jag tydligt.
Däremot har jag varken blivit rik eller berömd på grund av nomineringen, även om jag allt oftare faktiskt blir igenkänd när jag är ute på stan eller till och med i andra städer.
Jag och min förläggare Anna Lärk Ståhlberg.
Årets nominerade är Helena Hedlund för Det fina med Kerstin, Marjan Svab för Stjärnorna ser likadana ut överallt och Melody Farshin för Mizeria. Pinsamt nog har jag inte läst någon av dessa böcker. Men det ska jag förstås göra. Läs om nomineringarna här.
När jag var aspirerande författare var min högsta dröm ett förlagskontrakt. Fick jag bara det, då skulle ”allt” ordna sig. Och jag skulle vara lycklig för evigt.
Jojo.
För vad jag inte hade förutsett som aspirerande författare var hur snabbt jag skulle flytta fram gränsen för vad jag ville uppnå och vad som anses vara uppfyllda drömmar. Att istället för att glädjas åt det som jag har fått/uppnått har jag periodvis fokuserat lite väl mycket på det jag inte lyckats få/uppnå. Jag menar, jag har ju inte blivit recenserad i DN eller Vi läser. Inte heller har någon av mina böcker hamnat på någon topplista. Eller blivit såld till utlandet. Idel misslyckanden med andra ord.
Så nu tänker jag om och skriver istället en lista över det som jag hittills uppnått som författare. Och jag är glad och nöjd över varje punkt på den :
Bildkavalkad från prisutdelningen av Slangbellan. En helt fantastisk kväll. Och nej, jag vann inte men känner mig som en vinnare ändå. Att få bli nominerad till det här priset känns som ett oerhört stort erkännande och en fantastisk start för mitt författarskap.
Strax börjar det! På den stora whiteboarden ser man vilka som är med och sponsrar priset. Den uppmärksamma har förstås sett att Svenska akademien också bidrar till något vettigt också: nämligen det här priset. Längst till höger syns Kalle Guettler som är den som tillverkar själva Slangbellan.Jag intervjuas av Boel Werner som suttit i juryn för Slangbellan. Jag bekänner att jag alltid drömt om att bli hästboksförfattare, vilket drar ner många skratt!Högläsning ur Anton och Teitur.Mitt yngsta barn är helnöjd över att jag inte vunnit eftersom pappa lovat att om mamma inte vinner så ska Fluffis (gullig katt vi brukar passa) flytta hem till oss.Efter prisutdelningen bjuder BULT oss författare på middag på Resaturang Rydberg. På bilden, jag och min förläggare Anna Lärk Ståhlberg.Vi fick fantastiskt vackra blommor. Jag fick även blommor, choklad och presenter från mina ”fans” som var med på prisutdelningen.
Google har gjort en ”film” av de bilder som min man tog på prisutdelningen. Bortse från den töntiga musiken, den har google valt!
Än en gång, stort tack till styrelsen för BULT (Barn- och ungomslitteratursektionen hos Sveriges författarförbund) för en fantastisk kväll.
Tack till min förläggare Anna på Kikkuli förlag som trodde på mig och mitt manus.
Och tack till alla er andra som stöttar och hejar på!
Eftersom jag inte hade ett debutantporträtt i Svensk bokhandels katalog så kommer ett här istället.
”Det finns inga svenska hästböcker som handlar om islandshästar eller westernridning. Skriv en sådan. Du kommer att bli utgiven direkt.”
Året är 2005. Platsen är folkuniversitetets lokaler i Stockholm. Orden, min skrivlärare Ylvas.
Jag har precis fått återkoppling på min första inlämningsuppgift på kursen Att skriva för barn och unga. I flera år har jag drömt om att skriva barnböcker, helst hästböcker och genom att anmäla mig till den här kursen har jag tagit första steget mot min dröm.
Min första inlämningsuppgift har självklart hästtema. Som jag minns den innehöll den hästbokens alla kännetecken (klichéer!): fattig med duktig flicka som inte har råd med ridlektioner. Elaka, rika hästtjejer som givetvis är sämre ryttare och slutligen en ridlärare som ser den här fattiga flickan och möjliggör ridning för henne.
Samtidigt måste ju texten ha haft någonting annars hade väl inte Ylva sagt så där?
Några månader senare börjar jag skriva på det som så småningom blir Anton och Teitur, en ungdomsbok om hästar och kärlek och som sedan blir nominerad till Slangbellan, Sveriges författarförbunds debutantpris.
Boken tar tid att skriva. Från idé till påskrivet förlagsavtal tar jag omvägen förbi vårt första barn, en doktorsavhandling, lämnar universitetet och får ett ”riktigt” jobb, flyttar till en ny stad, får ett barn till, byter jobb igen. Kort sagt: livet. I tid mätt 10 år.
Nästa bok börjar jag skriva omedelbart efteråt. Den här gången går det fortare. Efter åtta månader är manuset klart för att skickas till förlag och hittar ganska snart ett förlag som vill ge ut boken, Drömmen om Chamir inom ett år.
Nu då?
När jag skriver det här är jag ju egentligen ingen debutant längre. Med två böcker utgivna, varav en nominerad till ett fint pris, en tredje bok på gång och dessutom invald i författarförbundet har jag ju hunnit bli författare på riktigt.
Men nu kan ju också betyda ”nu som i just nu”. Det här inlägget är skrivet på förhand och jag har bestämt mig för att publicera det samtidigt som prisutdelningen till Slangbellan börjar.
De här senaste veckorna har varit fantastiska men tanken kommer ändå:
Vad ska jag skriva nu?
Det senaste halvåret har, trots synbara framgångar varit kantade av sådant som i alla fall inte jag vill skriva om i sociala medier och jag har inte skrivit alls. Och hur toppar man en nominering till slangbellan liksom?
Jag vet faktiskt inte. Kanske ska jag bara låta mig själv landa efter det här och se vad det blir. Idéer finns. Och halvskrivna manus från förra året. Kanske blir det ett eller flera av dem. Kanske något helt nytt.
Det är svårt att tänka på så mycket annat just nu. I morgon är det prisutdelning och då får vi veta vem som vinner Slangbellan 2017, årets bästa debutbok för barn- och ungdomsböcker.
Jag har förstås läst de andra två nominerade böckerna: Allt jag inte sa av Yrsa Wallden och Haj-Jenny av Lisa Lundmark. Jag tycker båda är riktigt bra och även om jag förstås hoppas att jag vinner så tycker jag att båda böckerna är värdiga vinnare.
Både Yrsa och Lisa har blivit intervjuade av tidskriften Författaren och ni hittar intervjuerna här, här och här. Nomineringarna kan ni läsa om här.
Bloggen Bara Hästböcker har också intervjuat juryn för Slangbellan med anledning av att Anton och Teitur är den första hästboken någonsin som nominerats till Slangbellan. Det känns rätt häftigt alltså. Intevjun hittar ni här.
Vilken vecka!
Jag har visserligen vetat i nästan en månad att jag är nominerad till debutantpriset Slangbellan, men det är först nu som jag kunnat njuta av det!
Det har hänt flera roliga saker den här veckan och nedan listar jag dem och eventuella länkar ifall någon vill läsa eller lyssna mer. Nästa vecka blir det några fler intervjuer och det ser jag fram emot.
:
