Jag är nominerad till debutantpriset Slangbellan

ÄNTLIGEN får jag berätta. Min debutbok Anton och Teitur är nominerad till debutantpriset Slangbellan!!!

Slangbellan delas ut av av Sveriges Författarförbunds sektion för barn- och ungdomslitteratur (BULT) i syfte att att lyfta fram debutanter och stimulera till fortsatt författarskap.I år har juryn läst ungefär 50 böcker. Av dessa har sedan tre valts ut. Och en av dem är min.

Jag fick beskedet om nomineringen för ungefär en månad sedan och med stränga order om att det var förbjudet att berätta om detta. För någon. Fatta hur svårt det är att hålla en sådan sak hemlig när allt man vill är att skrika ut till världen: JAG ÄR NOMINERAD TILL SLANGBELLAN!!!

Så. Det är vad jag ägnar mig åt idag: Att skrika (skriva!) ut till världen att jag är nominerad och att jag är så galet glad och stolt över detta.

Juryns motivering: Angelica Öhrns Anton och Teitur är en vacker och driven uppväxtskildring, och en hästbok som både är trogen sin genre och uppfriskande oförutsägbar. Närheten mellan pojken och hans häst i en vuxenvärld som sviker är fint framskriven.

Är inte det den bästa motivering man kan få när man skriver genrelitteratur?

Den 11 april är det prisutdelning i Stockholm och då får vi se vem som kammar hem priset. Läs om tillkännagivandet här:

Slangbellan fyller 20 år – här är årets nominerade!

Roligt med recensioner

Drömmen om Chamir har fått sina tre första recensioner i bokbloggosfären. Den har blivit väl mottagen vilket förstås känns fantastiskt roligt.

Först ut var Västmanländskans bokblogg. Ulrica som står bakom bloggen plöjde hästböcker som barn men var aldrig hästtjej själv. Hon tycker att Drömmen om Chamir är precis så som en hästbok ska vara.

Hanna som driver Feministbiblioteket har också läst. Till skillnad mot Ulrica var hon ingen hästboksläsare och inte heller hästtjej. Hanna tycker det är en fin barnbok om hästar, vänskap och längtan.

Den sista recensionen finns på instagram. Veronica som har kontot @villivonkanbooks har läst. Veronica har alltid varit en hästtjej och har plöjt massor av hästböcker genom åren. Hon tycker att den är så bra att hon inte ville att den skulle ta slut när hon läste. Dessutom hoppas hon på en fortsättning… Det gör jag också. Vi håller tummarna för att det blir så!

Bokrean 2018

Jag hade egentligen bestämt mig för att inte köpa något på bokrean i år. Den som varit hemma hos oss förstår varför.
Anyway. I måndags kväll var jag jättetrött. Så där trött som man bara kan vara kl sex en måndagskväll och det är många timmar kvar tills man kan gå och lägga sig. Då ger min man mig ett väldigt otippat förslag: förbeställ böcker på bokrean, då kommer du att bli pigg.
Jag sa: Nej. Det finns ändå inga bra böcker på rean i år.
Han sa: Men du kan ju kolla.
Jag hämtar (motvilligt?) datorn och loggar in på adlibris. Ser att Annika Thors fantastiska ”En ö i havet” finns på rean. 505 kronor senare klickar jag på beställaknappen. Helnöjd.
Dagen därpå  åker jag in till stan tidigt för att hinna med en sväng på den fysiska bokrean innan jobbet. 494 kronor fattigare går jag därifrån.

När  blir det rea på bokhyllor?

Bokcirkel

Att bokcirkla är hur kul som helst tycker jag och om jag hade oändligt med tid och energi så skulle jag inte bara nöja mig med en, utan ha ett helt gäng. Listan nedan är inte rangordnad, men man skulle kunna tänka sig att hästbokcirkeln skulle komma väldigt högt upp. Kanske till och med högst upp!

  • Bilderbokcirkel. Vi skulle läsa och diskutera genuina bilderböcker och för att få vara med bör man åtminstone ha läst En fanfar för bilderboken. De som vill vara med för att endast få inspiration till läsning för sina barn göra sig icke besvär.
  • Hästbokcirkel. Den här bokcirkeln kräver entusiaster som medlemmar. Här är det ren läslust och kärlek till genren som gäller. Varför är antagonisten i hästboken ofta en rik person? Hur viktig är tävlingen i hästboken? Varför är huvudpersonen i en hästbok (nästan) alltid en tjej? Och så vidare.
  • Poesicirkeln. Poesi är kul, men svårt. Hur gör man egentligen när man läser poesi? Läser man en dikt om dagen eller ska (kan?) man sträckläsa en diktsamling? Och vad betyder det egentligen att man känner sig som en uppdragen eka vid strandkanten eller att man i fjärilskläder dansar bort på sagoängar?
  • Seriecirkeln. För oss som älskar serieromaner. Själv är jag rätt nyfrälst och upptäcker ständigt nya mästerverk, till exempel Nya Norrland (av Mats Jonsson). Den här boken plockar fram ett ganska förskräckligt beteende hos mig, nämligen att gå runt och citera långa stycken (sidor!) ur boken. Tillsammans med andra som också läst samma bok är detta dock ett helt okej beteende, om än enerverande för omgivningen.
  • Romanbokcirkeln. En klassisk bokcirkel då man träffas och dricker vin och pratar om boken som alla (kanske) har läst. Enkelt, opretentiöst och himla trevligt.
  • Skämskudden. Jamensåklart! Vi hade en sådan på jobbet förut. Den hette till och med Bokklubben Skämskudden. I den här bokcirkeln är ALL läsning tillåten. Diskussionerna sker bakom lyckta dörrar och det är inte tillåtet att avslöja vad som sagts eller vilken bok bokcirkeln läser utan tillåtelse från samtliga medlemmar.

Är du med i någon bokcirkel? Eller drömmer du om att vara med i en?

Skandal

Häromdagen var jag på soppteater på Västmanlands teater i Västerås. Föreställningen hette Skandal och handlade om att sedan Nobelpriset började delas ut 1901 så har nästan ungefär 900 personer fått det. Av dessa har 3 (TRE!) procent varit kvinnor. Visst är det en skandal?

En helt rimlig frågeställning är förstås varför det ser ut så här. Och det är bland annat det som föreställningen handlar om. Men vi återkommer till det lite senare.

I föreställningen får vi möta sex av dessa pristagarkvinnor, vi får inblick i deras liv och vad det var som möjliggjorde för dem att kunna få forska. För vi ska ju inte glömma att det till exempel i Sverige dröjde ända till 1871 innan ett svenskt universitet fick en kvinnlig student. (Sverige fick sitt första universitet 1477 och under nästan 400 år var endast män välkomna.) I vissa andra länder dröjde det ännu längre. Sedan ska vi inte glömma alla konstiga föreställningar som kvinnor måste kämpa mot, som till exempel att en kvinnas äggstockar kan förtvina om hon utsätts för för mycket lärdom, eller att kvinnor av naturen är vårdande varelser och inte lika lämpade för män för logiska resonemang. Det sistnämnda sa för övrigt min f.d. naprapat till mig i våras (för övrigt sista gången jag var hos hen) så att tro att dessa vanföreställningar försvunnit är tyvärr naivt.

Åter till föreställningen. Vi får också möta tre kvinnor som gjorde oerhörda framsteg som forskare men blev utan ett nobelpris. Lise Meitner till exempel, som var med och upptäckte att neutroner kan klyva urankärnor. Typ grunden till utvinnande av kärnenergi, dvs kärnkraftverk.

Jag tycker skådespelarna Åsa Karlin och Tess Paulsen var briljanta. De hade en sådan bredd och kunde gestalta på så många olika sätt. Till och med statistik lyckades de gestalta på ett förståeligt, underhållande och vederhäftigt sätt.

Det finns dock en sak som skaver i föreställningen och det är slutet när orsaker till att kvinnor blivit (blir!) förfördelade inom forskarvärlden. Då gestaltas även att vi kvinnor också bidrar till att upprätthålla rådande strukturer och är ogina och ohjälpsamma mot varandra. Därför måste vi alla hjälpas åt för att förändra. Jag ska inte säga att det inte stämmer, men jag tycker man gör det alldeles för enkelt för sig. Och jo jag vet. Det är en teaterföreställning på 60 minuter. De flesta som ser den har inte min bakgrund (jag har disputerat i kärnfysik men lämnade sedan universitetet) och reagerar förmodligen inte lika mycket på detta. Men jag önskar att de hade tagit upp de ganska hopplösa arbetsvillkor som gäller ifall man vill satsa på en forskarkarriär (osäkra anställningsvillkor, ständigt tidsbegränsade anställningar, stipendier istället för lön, osv). Dessa gäller givetvis också för män, men jag tänker att som kvinna har man ännu mer strider att bekämpa (tänk #metoo) och då tänker jag att det här blir ytterligare en sak att orka med. Och det kanske man inte gör. Jag bestämde mig i alla fall för att inte försöka.

Hur som helst. Det var en väldigt bra föreställning. Och mycket tankeväckande. Som jag förstått det turnerar de runt med föreställningen och har du möjlighet att se den, är det mycket väl investerad tid.

Läsarreaktioner

Jag måste dela med mig av en läsarreaktion som gjorde mig extra glad. Läsaren i fråga är en 12-årig pojke som inte är hästintresserad. Men han hälsar (genom sin mamma) att Anton och Teitur är ”riktigt, riktigt bra” och att den får betyg 5 av 5 möjliga av honom. Dessutom hoppas han på en fortsättning.

Det som gör mig så glad i detta är att min förhoppning om att även killar skulle tycka om Anton och Teitur samt att även icke hästintresserade skulle tycka om den verkar kunna gå i uppfyllelse.

Läs även Feministbibliotekets recension av boken.

Recensionen från BTJ

Jag har ju inte delat med mig av recensionen från Bibliotekstjänst! Det är lektören AnnaKarin Lindberg som läst och recenserat Anton och Teitur och jag tycker verkligen att hon sammanfattar boken så himla fint i sin recension. Av upphovsrättsliga skäl får inte hela recensionen återges. Men hon tycker att boken är välskriven. Och så skriver hon: ”Anton och Teitur är en fin och känslosam ungdomsbok med något så ovanligt som en tonårig kille med en egen häst i handlingens centrum.”

Och när man sedan får ett ”mess” från en bibliotekarievän som gratulerar till den fina BTJ-recensionen, ja då gör åtminstone jag några rejäla glädjeskutt!

Hela recensionen finns att läsa i BTJ-häfte nr 24, 2017.

Boken kan köpas direkt från förlaget, Adlibris eller Bokus. Eller så ber du ditt lokala bibliotek att köpa in den!

Releasefesten – i ord och bilder

Min releasefest. Den blev. Så. Fantastisk.
Stort tack till Västerås stadsbibliotek för att ni ville arrangera det här tillsammans med mig.
Stort tack till Martina Edberg, som är bibliotekarie med hästböcker som specialintresse som intervjuade mig.
Och stort tack till alla er som kom för att fira detta med mig. Tack för alla blommor, presenter, kramar, glada skratt och för att ni köpte min bok.

Jag måste ju berätta varför vi bjöd på tigerkaka på releasefesten. Fika är som jag bloggat om tidigare, en mycket viktig ingrediens i en bok. Dessutom har jag i flera år planerat för att på releasefesten bjuda på cupcakes i någon fin färg och ha matchande servetter till. Det här berättade jag om i våras för min författarvän Ann-Charlotte.
”Det kommer inte att funka”, dissade hon min idé. ”Du kommer aldrig orka baka så många cupcakes. Du får bjuda på något annat.”
”Men det finns inget annat bra”, tjurade jag. För jag blev ju lite sur över att hon dissade min fantastiska idé. Och just då verkade det vara som bortblåst att det i boken även fikas ohemula mängder bullar och småkakor.
”Då får du skriva in något bra bakverk”, sa Ann-Charlotte.
Och så blev det. Tigerkaksscenen på sidan 153 är alltså specialskriven just för releasefesten.
Varför just tigerkaka? Tja, det är ju gott och ganska enkelt att baka mycket av.
🙂

Det som kanske värmt mitt hjärta mer än något annat är reaktionerna från barnen. Emilia som frågade mig hur man gör när man skriver en lång berättelse. Julia som vill veta hur man gör för att bli författare. Lilly som några dagar efter releasefesten berättar att nu är hon på kapitel 16 i min bok och hon drömmer om den på nätterna för att den är så bra. Vilda, som säger att hon vill börja läsa på en gång och inte alls plugga till sitt SO-prov. Och ett mail från en vän som berättar att hennes i vanliga fall läsovilliga dotter slängt sig över boken. ”Hon var riktigt star struck efter att ha träffat dig.” Dessutom. Mina egna två, som faktiskt tycker att det här med att mamma blivit författare är – fett coolt.

Stolt unge.
Jag och Martina Edberg
Det var i det närmaste fullsatt i hörsalen. Så roligt!