Veckans hästbok – Den röda vanten

Jag har läst Den röda vanten av Malin Eriksson och Ingrid Flygare, en så kallad ”Läsa mera”-bok för barn på lågstadiet. Boken handlar om Stig, vars mamma har en stor häst som heter Jova. Stig vill gärna bli en duktig ryttare och han skulle också vilja att Ellen, en tjej i skolan som är duktig på att rida ska upptäcka honom. En dag tappar Stig sin röda vante på skolgården. Det är Ellen som hittar den, upptäcker att den luktar häst och hon och Stig börjar prata. Men nu när drömtjejen har upptäckt Stig, hur gör man då för att hon ska vara fortsatt intresserad? Kanske försöker man framställa sig själv som häftigare än man är. Kanske säger man som Stig, att man vågar rida fort på en stor häst, fast det inte är sant.
Nu måste Stig ta konsekvenserna av det han har sagt. Han måste lära sig att rida fort på Jova. Men Stig ramlar av. Inte bara en utan två gånger och efter andra ofrivilliga avsittningen kliver Stigs mamma in och erbjuder en lösning som innebär att Stig får låna en snäll ponny som Ellens mormor äger. Stig får med andra ord både möjlighet att vara med drömflickan och en möjlighet att lära sig rida.
Det här med att våga alltså… Jag tycker Malin Eriksson ger Stig en så fin möjlighet i och med att hon låter honom ta ett litet steg i taget där han kan känna sig trygg i varje innan han senare går vidare till nästa.
Några ord om illustrationerna också. Förutom att de är fina och passar perfekt till texten så tycker jag att Ingrid Flygare är riktigt skicklig på att fånga hästars kroppspråk!

Semester

Idag återvände jag till jobbet efter fem veckors semester. Det känns alltid lite vemodigt när semestern når sitt slut. Jag tänker att sommaren är slut, fast det är den ju egentligen inte. Idag har solen skinit, det har varit varmt och när jag skriver detta sitter jag på vår veranda. Och kan en sitta utomhus så här sent på kvällen utan att frysa. Ja, då är det faktiskt fortfarande sommar.

Det har varit en bra semester men jag har också funderat väldigt mycket kring begreppet semester när en som jag inte bara har ett vanligt jobb utan också är författare, om än på deltid.
Jag hade stora planer för årets semester. Var helt inställd på att skriva klart råmanuset till ”Lellas häst” plus lite annat. Det började bra. Riktigt bra till och med. Fingrarna fullkomligt dansade över tangentbordet. Jag skrev tusentals ord per dag (sant!) och flytet var totalt. Tills det tog stopp förstås. Det var inte bara orden som tog slut. Min ork gjorde det också. Varför det?
Kanske för att det inte är rimligt att tro att jag under min semester ska kunna lägga all min tid på att skriva. För oavsett hur roligt det än är (och det är ju fantastiskt roligt) så innebär också skrivandet en prestation vilket i praktiken betyder att jag aldrig vilar. Jag ställde alltså undan datorn. Det var en ganska tuff insikt. För den innebar också att den där jättehögen med barn- och ungdomsböcker som jag hade tänkt läsa under semestern  inte var nöjesläsning utan ”jobbläsning”. Jag lämnade tillbaka nästan allihopa på bibblan. Sedan plockade jag fram det som jag kallar nöjesläsning. Natascha Wodins Sie kam aus Mariupol, till exempel. Tung, men fantastisk läsning.

Men idag började jag alltså jobba igen och då gjorde jag som jag brukar. Jag skrev på tidiga morgontåget till jobbet. Och då kändes det bara roligt!

 

Like a horse

Häromdagen gjorde jag en utflykt till Stockholm och då passade jag på att gå på Fotografiska museet för att se utställningen ”Like a horse”. Det är en sammanställning av olika fotografers fotografier och filmer i vilka människans relation till hästen skildras. Bilderna har setts lite här och var. Kanske har du sett bilden av den väldigt välfriserade fuxen i tunnelbanan eller i DN?
Själv var jag intresserad av att se utställningen eftersom jag ville få lite olika perspektiv på hur olika vi människor uppfattar just hästen, beroende på var vi kommer från, om vi ser hästen som ett nyttodjur eller ”husdjur”. Och givetvis också hur intresserade vi är av just hästar.

Jag skriver just nu på min tredje bok. Den utspelar sig på landsbygden, ett område med hård social kontroll och där lite utrymme finns för egna uppfattningar om hur man vill leva. En bygd där tjejer rider och killar ägnar sig åt motorsport, typ. Vad killarna exakt ägnar sig åt är inte viktigt i den här boken, bara vad de inte ägnar sig åt (alltså hästar) och vad de tycker om det, dvs hästar och ridsport.

I utställningen fanns det några bilder som gjorde mig väldigt obehaglig till mods. Till exempel ett fotografi av en ganska stor tonårskille som satt på ryggen på en häst som var alldeles för liten för honom. För mig blev just den bilden väldigt talande för killarna som kommer förekomma i min bok. Den där överlägsna känslan av att vilja ta makten och anse sig ha rätten att göra det. Och att på något vis inte inse att den han tar makten över är mindre än han själv och att det maktövertagandet knappast är svårt att göra. För mig handlar det också om att gå över en annan individs gräns och att kränka någons integritet.

Det fanns mycket mer att titta på förstås och jag tycker det var mycket sevärt även, eller kanske trots att jag lämnade museet med obehagskänslor i magen. Jag tror dock att det är den känslan jag bland annat vill gestalta i min bok.

Den perfekta boktiteln

Innan jag började skriva böcker själv funderade jag i princip aldrig på en boks titel. En boktitel var en boktitel liksom.
Men nu när titeln till min egen bok skulle tas fram blev det annorlunda. Helt plötsligt så ville jag att titeln skulle fånga bokens själ. Med några väl valda ord skulle 200 sidor sammanfattas.
Pretentiöst? Jajamen, men sant.
Lika sant som att de flesta som kommer att läsa min bok inte kommer att fundera det allra minsta över varför boken heter som den heter.

Nu blir titeln Anton och Teitur. Därför att de två är en enhet. Det är de två mot världen. Det är ingen genial dubbeltydighet i titeln som det till exempel är i Malin Erikssons bok ”Rakt mot hindret”. Men det är en titel som i sin enkelhet säger en hel del om berättelsens själ. Och det tycker jag känns bra.

 

Veckans hästbok – Saga

Den här veckan har jag läst två av böckerna i serien om Saga av Pia Hagmar och Maria Källström: Saga och Moses och Sagas nya vän. Båda är lättlästa, till och med i versaler för att underlätta läsandet ytterligare.
Trots det korta formatet så innehåller de här två böckerna många typiska hästboksdrag. Som att hästtokig flicka alltid, jag menar verkligen alltid, lyckas hitta en häst. I det här fallet är det Moses, en tjock shetlandsponny som smitit från en cirkus. Cirkusen är för övrigt något som Saga gärna vill gå på, men mamma har inte råd med cirkusbiljetter. Saga och kompisen Max återbördar Moses till cirkusen och som tack får de chansen att rida (vilket Max inte vågar) och en varsin biljett till cirkusföreställningen.

I Sagas nya vän, som är fjärde delen i serien börjar en ny tjej i klassen som heter Ina. Hon har en egen häst. Saga, som nu börjat på ridskola, blir utsedd till den nya tjejens bästis och får följa med till hennes stall och rida på hennes häst. Men Max får inte följa med. Vad Saga gör? Hon följer med Ina så klart. Och det här blir ju så oerhört trovärdigt i berättelsen. Jag kan bara gå tillbaka till mig själv, hur jag var som barn. Jag hade gjort allt för att få följa med till ett stall och rida. Även om hästägaren var den mest osympatiska person man kunnat tänka sig. Hade jag till och med sålt min egen lillasyrra? Ja kanske det.

Men besöket hos Ina och hennes häst Olle blir inte alls som Saga har tänkt sig. Olle är för svår för Saga och Ina hetsar henne till att prova hoppning vilket Saga inte gjort förut. Saga ramlar av och när hon ligger där på marken medan Ina skrattar åt henne inser Saga att Ina inte är en snäll vän och att hon själv inte varit snäll mot Max. Hon får krypa till korset och be Max om ursäkt.

Med tanke på hur många hästböcker (och andra böcker) som Pia Hagmar har skrivit är det kanske inte konstigt att hon lyckas så väl med att skriva en riktigt typisk hästbok på så få ord. Men ändå. Jag tycker det här är riktigt bra.

Kära dagbok

Kära dagbok.

Idag är det precis ett år sedan som jag började på mitt hästboksmanus, det som senare fick arbetsnamnet ”Drömmen om Chamir”. Och idag är dagen som jag skrev kontrakt med ett förlag som vill ge ut den. Idag är även en dag som jag är väldigt glad.

Dagboken, du vet ju hur mycket jag kämpar, hur mycket skrivandet betyder för mig. Det är inte bara en hobby. Det är liksom – allt.
Och du förstår också hur oerhört glad jag blir för att det här gick vägen. Att ett etablerat förlag ger mig ett erbjudande som jag är väldigt nöjd över. Att nästa år så kommer Drömmen om Chamir att finnas ute i bokhandlarna redo att läsas av hästtokiga barn. Jag hoppas att de kommer att tycka om den. Mitt elvaåriga jag hade i alla fall älskat den.

Tack och hej,
från mig!

 

 

Veckans hästbok – Orkans öga

Lin Hallberg har skrivit ett gäng hästböcker för ungdomar. Den första kom 2009 och heter Adzerk – den vita hingsten och utspelar sig till stor del i Mongoliet. För övrigt en av mina storfavoriter. Sedan följde ytterligare två böcker: Vem är du Johanna, som också utspelar sig på Island och Hemma kanske inte är en plats i vilken läsaren får åka till Argentina och Uruguay.

I boken Orkans öga blir huvudpersonen Kim skickad till släktgården i Värmland, en plats som framställs som nästan löjligt exotisk. I stallet på släktgården möter hon Orkan, en häst som har blivit svårt misshandlad och inte längre litar på människor utan tar varje chans att fly. Och framförallt flyr han till Vildskogen, som gömmer på en mörk hemlighet. På släktgården finns också släktingen Mejt, en äldre, barsk kvinna som inte verkar det minsta intresserad av Kim. Hon har slut på pengar, släktgården är hotad. Den rika grannen vill köpa skogen av henne, men släkten är bunden vid skogen och att sälja för att få in pengar är otänkbart. Därför ordnas en tävling mellan Kim och Orkan och grannens son och hans häst. Insatsen är Vildskogen.

Här finns många klassiska hästboksingredienser. En rik, girig och delvis elak familj som antagonist. En barsk, äldre hästmänniska som är ointresserad av den unga huvudpersonen, med inställningen att huvudpersonen först måste visa sig vara värdig innan den får förtroende. Här finns också en flicka som just förlorat en älsklingshäst. Och det är också samma flicka som sedan tar sig an den svåra hästen och lyckas få den tam. Här finns också stallkonflikt i form av avundsjuka. I Mejts stall finns nämligen redan Molly. Men det är för ovanlighetens skull inte den nya tjejen som sätts på plats, utan tvärtom. I slutet av boken blir sedan den rike grannsonen kär i Kim. Det hade författaren verkligen kunnat skippa.

Förra sommaren köpte jag en tysk hästbok, Ostwind – zusammen sind wir frei/rückkehr nack Kaltenbach. I den blir också en tjej skickad till en avlägsen släktgård. På gården finns en misshandlad häst vars förtroende hon lyckas vinna. Även här finns en äldre, barsk, kvinnlig släkting och pengaproblem så stora att släktgården förmodligen kommer gå dem ur händerna. Om inte Ostwind och tjejen lyckas vinna en hopptävling mot den rika grannen förstås…

Veckans hästbok – Här kommer hemliga hästklubben

Det är alltid vanskligt att läsa om barndomsfavoriter. I bästa fall bjuder läsningen på en fördjupning av barndomsupplevelsen då en upptäcker att i berättelsen finns ett djup som talar lika mycket till en vuxen läsare som till barnet som berättelsen är skriven för. I sämsta fall upptäcker en att berättelsen endast är en radda sammanfogade episoder och att personerna i boken är endimensionella och inte heller utvecklas. Precis det händer när jag läser om min gamla favorit Här kommer hemliga hästklubben.

Men det tar emot att såga boken på det viset. För bortsett från en i princip obefintlig dramaturgi och ”platta” personporträtt så finns en enorm energi i texten. Fem tjejer och fem hästar sticker iväg på en två veckor lång uteritt tillsammans och de har jättekul. Verkligen jättekul. Under den här tiden lever de sin dröm och allt är mysigt och trevligt och det värsta som händer är att de vaknar mitt i natten av att ett gäng fåglar satt sig på tältduken och tjejerna tror att de är spöken. Själv minns jag hur tilltalad jag var av frihetskänslan som boken förmedlade. Tänk att deras föräldrar lät dem sticka iväg på det där viset.

Här kommer hemliga hästklubben publicerades för första gången 1984 och har förstås försvunnit ur det vanliga sortimentet för länge sedan. Men den går att hitta på till exempel Bokbörsen. Boken är skriven av Monica Alm som tydligen var pseudonym för Rune Olausson. Det var nytt för mig.