Lucka 24 – Jullovsläsning

Jag önskar alla mina läsare en riktigt GOD JUL!

Det jag önskar mig mest av allt är lugn och ro och tid för läsning och skrivande under jullovet.
Hästrelaterad jullovsläsning blir Veterinären av Gertrud Hellbrand och The key to Flambards av Linda Newbery. Veterinären är en roman för vuxna. Jag läste den när den kom ut, men tycker så här i efterhand att den inte fick den läsuppmärksamhet som den förtjänade.
The key to Flambards är någon slags fortsättning på den klassiska Flambardsserien av K.M. Peyton. Känns rätt vågat att ge sig på den här boken men har åtminstone en källa som säger att den är riktigt bra.

Vi får se!

Än en gång: GOD JUL!

Lucka 23 – De som inte fick plats

Det finns förstås massa fler hästböcker. Jättebra hästböcker. Men i den här kalendern har jag valt att fokusera på de böcker som fått mitt hjärta att slå lite extra snabbt. En del när jag var elva och en del när jag är 42.

Men här kommer listan på ett gäng nya böcker som jag tycker är mycket läsvärda:

  • Vänd rätt upp av Emily Novotny.
  • Amanda och Ila, från och med nu av Katja Timgren
  • Amanda och Ila, vad som än händer av Katja Timgren
  • Ett eget lag av Malin Eriksson
  • Rakt mot hindret av Malin Eriksson
  • Malva och hästarna av Malin Eriksson
  • Ödesryttarna av Helena Dahlgren
  • Alla Min Häst-seriealbumen förstås!
  • Hest horse Pferd Cheval av Mette Vedsö (på danska)

Tycker du att det saknas någon bok? Tipsa mig gärna!

Lucka 22 – Lellas häst

Lellas häst är boken jag tjatat om på Instagram i snart två år. 30 000 ord har jag skrivit. Jag tror det finns en berättelse, men jag vet inte formen ännu. Men här är ett utdrag ur råmanuset.
🙂

Vid köksbordet sitter syrran och dricker kaffe medan hon scrollar på telefonen. Hon jobbade kväll igår. Det luktar kaffe som stått på för länge och något annat mer obestämbart. Jag huttrar till. Det är kallt i köket fast solen skiner in genom fönstret.
”God morgon”, säger hon utan att titta upp från telefonen. ”Det finns kaffe.”
Fast jag verkligen inte räknat med någon sorts firande är det ändå som att ögonen börjar svida när jag inser att hon glömt.
”Vilken undergångssuck”, säger hon och tittar äntligen upp från skärmen. ”Har domedagen kommit nu?”
Hon flinar. Det är hennes vanliga snäll-flinande, men det kan inte hjälpas.  Mina ögon svider allt mer. Jag går till diskbänken. Diskhon är som vanligt full av disk. Jag tar upp en kopp ur diskhon, diskar rent den under rinnande vatten och häller upp kaffe. Jag sätter mig mitt emot henne. Kaffet är beskt och alldeles för varmt, ändå känns det lite bättre när jag får i mig av den varma vätskan.
”Är mamma vaken?”
Syrran skakar på huvudet. Jag känner återigen hur jag fryser och drar upp benen under min stora t-shirt som jag alltid sover i.
”Vad är det?” säger syrran fortfarande med blicken fastnaglad på telefonen.
”Inget.”
”Du håller på och undergångssuckar.”
”Gör jag inte alls.”
”Jo det gör du. Tre gånger har du suckat så djupt att världen skulle ha kunnat gå under bara av dem.”
”Tyst med dig”, säger jag.
Jag griper tag om kaffekoppen med båda händerna för att värma dem. Tar en klunk kaffe till. Fast det är jätteäckligt känns det som att chansen att jag ska börja gråta mindre när jag dricker det. En logik som inte alls sitter ihop.
”Du fyller ju år idag”, skriker syrran plötsligt och far upp och kramar mig hårt. ”Grattis!”
Jag säger inget. Kramar inte tillbaka. Hade hon inte suttit med facebook hade hon inte haft en aning. Jag vill skrika: ”hur fan funkar du?” men vet att jag aldrig kommer få ett vettigt svar på den frågan. Syrran är den mest populära undersköterskan på äldreboendet där hon jobbar. Hon har enorm koll på gamlingarna och på hennes skift är det kadaverdisciplin som gäller för samtliga som arbetar där. Likadant är det med hästarna. Men så fort hon lämnat stallet eller sitt jobb är hon ungefär lika ansvarstagande som en femåring.
”Varför har du inte sagt något?” säger hon. ”Jag har ju inte skaffat någon present.”
”Sedan när är det födelsedagsbarnet som ska påminna?” frågar jag.
”Men var inte sur.”
Hon lägger huvudet på sned och ler och blinkar. Syrran är kort och lite rund, har hår som lockar sig vid öronen och när hon gör så där är det liksom som en ängel som ser på en och det går inte att vara arg. Så har det alltid varit.
”Förresten”, säger hon och ler bredare, ”så är det fest ikväll.”
Jag stirrar på henne. Skakar på huvudet.
”Vid Gropen? Glöm det.”
Syrran fortsätter att le och nu är det hon som skakar på huvudet. Sedan börjar hon skriva något på telefonen.
”Sådär. Nu vet alla att det ikväll inte bara är fest vid Gropen utan att det är Lellas födelsedagsfest vid Gropen.”
Jag säger aldrig. Och syrran säger att det kommer bli värsta draget för Ludde och hans kompisar drog ner till Tyskland i förrgår för att köpa sprit.
”Så fatta”, säger hon. ”Det kommer alltså finnas finsprit på din födelsedagsfest och inte bara fulspriten från Jonsson.”
Hon får det att låta som att det här är något hon planerat hela tiden. Att hon faktiskt hade glömt min födelsedag är glömt, nu är det bara festen vid Gropen som gäller.
”Jag vill verkligen inte”, säger jag.
”Och du ska få låna en klänning av mig”, fortsätter syrran som om hon inte hört mig alls. ”Du kommer bli snyggast på festen Lella.”
Jag reser på mig. Häller ut resterna av kaffet i diskhon.
”Alla kommer vilja ligga med dig”, ropar hon efter mig.

Lucka 21 – Molly

Jag tänkte först skriva om Mulle – världens mesta häst och förstås en av mina storfavoriter sedan barndomen. Men sedan kom jag att tänka på Molly, Mulles ägare. Vem är hon egentligen?
För att ta reda på det hörde jag av mig till Lena Furberg, skapare av Mulle-serien. Hon ville gärna svara på frågor om Molly!

Hej Lena! Berätta om Molly. Vem är hon egentligen? Är hon inte urtypen av envis hästtjej som aldrig ger sig?
Ja, jag tror Molly är alla hästtjejer (och killar!) i en och samma person (precis som Mulle är alla hästar i en och samma runda lilla kropp!). Molly drivs av en gränslös kärlek till Mulle, av drömmar om tävlingar och bedrifter, av glädjen av en alldeles egen ponny som gnäggar när hon kommer till stallet, av doften av varm ponny. Om hon är rädd nån gång så visar hon det aldrig. Hon kan låta vresig och gnällig och klagar ofta, men egentligen älskar hon Mulle över allt annat och skulle gå genom eld och vatten för honom. Hon förstår hans vildhästsjäl (och jag tror Mulle förstår hur knepigt det är att vara människa…).
Hur gammal är Molly? När jag läser om henne känns hon både som barn och vuxen på samma gång.
Hm. Svår fråga. Jag tänker mig Molly som evigt 11 år. Som seriefigur åldras man ju aldrig.
Vilka är Mollys föräldrar? Vad tycker dom om Mulle? Blir dom inte oroliga när Molly ständigt blir avkastad, eller när Mulle rymmer och ställer till ofog?
Mollys föräldrar ser man sällan. De finns med i boken Min ponny Mulle, men annars är Molly ganska självständig i sitt liv med Mulle. Jag tror de är lite aningslösa, faktiskt, annars hade de nog förgåtts av oro. Lite som mina egna föräldrar, som inte hade en aning om vilka faror man utsatte sig för som tonåring, med halvvilda fd travare som vi for runt i skogen med, ofta utan speciellt mycket kontroll…..
Vad är det som Molly älskar hos Mulle?
Molly älskar allt hos Mulle, tror jag. Hon fick ju en mekanisk Mulle en gång, av sin uppfinnarkompis Kajsa. En perfekt Mulle som utförde precis allt hon bad om med bara ett tryck av en knapp i instrumentpanelen. Hopp, dressyr, vad som helst. Den hade en inbyggd spärr mot bus och ofog. Inte behövde hon mocka efter den heller, eller släpa fram mat åt den. Bara lite olja då och då i motorn och en sladd att ladda den med. Men den blev tråkig och opersonlig efter en kort tid och Molly återvände till sin älskade Mulle – för evigt!
Efter att ha läst den första kapitelboken om Mulle så funderar jag lite på gubben Hedmans och hans tulpaner. Han måste ha världens snällaste försäkringsbolag tänker jag. Eller vem är det som betalar för alla tulpaner som Mulle käkar upp?
Hedman, ja. Den stackarn. Jag vet faktiskt inte hur han hanterar sina förluster. Jag vet att Molly ibland ersätter honom med en säck gödsel, det kanske är tillräckligt?

Lucka 20 -Adzerk den vita hingsten

När jag gick utbildningen Att skriva barnlitteratur på Linnéuniversitetet fick vi i uppgift att berätta om en inledning i en bok som vi tyckte var extra bra. Jag valde Adzerk – den vita hingsten eftersom jag tyckte dess början var genialisk: Det är krig i vår lägenhet.
Kriget var föräldrarnas bråk. För att rädda äktenskapet bestämmer sig föräldrarna för att åka till Mongoliet på en jobbresa och huvudpersonen Emma tvingas förstås att följa med. Men inte vill hon lämna bästa vännen eller favorithästen. På plats i Mongoliet ställs förstås familjesituationen på sin spets. Men Emma lär känna en mongolisk tjej och får följa med hem till hennes familj, ute på den mongoliska landsbygden och där finns hästen Adzerk. Men där kommer alla tankar och känslor upp som har haft med familjen att göra och Emma tvingas möta och hantera dessa.

En grymt bra bok som jag har läst om massor av gånger. Boken riktar sig till ungdomar i åldern 12-15 år. Lin Hallberg har även skrivit flera andra hästböcker för samma åldersgrupp, men de är inte alls lika bra. Jag har tidigare skrivit om Orkans öga.

Lucka 19 – Millan

Har ni läst böckerna om Millan av Pia Hagmar? Den första kom 2012 och jag tycker det här är en oerhört fin bokserie. Den är också oerhört gripande för Millan har det tuffare än de flesta av sina föregångare i hästboksgenren.

Millan älskar hästar och hjälper till i ett mindre privatstall. Hennes pappa är arbetslös och dricker. Mamman är deprimerad. Det är ständig brist på pengar men också brist på omsorg om Millan och hennes lillebror som Millan tar på sig ansvaret för. Lika ansvarsfull som är mot sin yngre bror, är hon i stallet och blir därför uppskattad av stallets ägare Marianne. I stallet finns två privatryttare, som är typiska otrevliga hästtjejer med mer pengar än Millan. I deras värld är Millan längst ner i hierarkin även om Millan på grund av att hon är uppskattad av Marianne har viss status.

Som vuxen är det nästan outhärdligt att läsa om hur Millan har det. Millan får inte i sig tillräckligt med mat hemma. Hennes lillebror är sen i utvecklingen. Bristen på mat gör henne trött och orkeslös. Den ständiga oron och bråk bland de vuxna orsakar sömnbrist. Samtidigt är hon lojal mot föräldrarna och trots att hon har andra vuxna i sin närhet som inser att något är fel och vill hjälpa henne så törs hon inte berätta vad som är fel.

Det är verkligen med en suck av lättnad som man lägger ifrån sig den tredje och sista boken av Millan. För jo, det ordnar sig för henne och hennes familj till slut.

Min bok på utställning

Idag kom jag äntligen iväg till Svenska barnboksinstitutet för att se deras utställning Barnens 68 – När barnboken politiserades, fantasin flödade och debatten blev vassare. På Sbi kan man läsa följande om utställningen:
I utställningen visas böcker som tydligt påverkats av de strömningar som fanns i samhället runt 1968. Det handlar om politiska protester, antiauktoritära rörelser, ifrågasättandet av klassamhället, skolan och diskussioner om barns rättigheter. Under den här tiden ifrågasattes också den gängse konventionen av hur en bok skulle se ut. Konstnärlig frihet betonades liksom rätten att skriva om tidigare tabubelagda ämnen.

Men förutom alla dessa böcker från 60- och 70-talet finns en monter med namnet ”50 år senare” och där står MIN bok Får mormor komma hit? – En bok om migrationsrätt som ett exempel på vilka politiska frågor som lyfts i barnböcker idag. Jag och min medförfattare Christina Hildebrand brukar dock inte kalla boken politisk, det är en kombination av skönlitteratur och fakta. Men visst, innehållet är politiskt, det går inte att komma ifrån.

Är böckerna på bilderna ovan bekanta? Jag är 70-talist och många i min närhet (t.ex. min man) kom i kontakt med många av böckerna som visas på utställningen. Det gjorde inte jag. Jag kommer från ett läsande hem, dock inte ett hem där dessa böcker lästes.

Jag hade lätt kunnat tillbringa hela eftermiddagen på utställningen, tyvärr hade jag inte möjlighet till det. Men jag har med mig utställningskatalogen hem och kommer att fördjupa mig mer i detta spännande ämne!

Utställningen pågår fram till den 20 december och har du möjlighet att besöka den så gör det!

Lucka 18 – Böckerna jag inte gillade

En jul fick jag Susanna stalledräng av Eva Wikander i julklapp. Den handlar om hierarkierna i ett stall och jag tyckte då att det var fruktansvärd läsning. Det är tveksamt om jag ens läste ut den. Jag läste om den för kanske 15 år sedan, mindes obehaget från barndomens läsning. I samband med en rensning av mina bokhyllor skänkte jag bort den.
Liknande känslor har jag för boken Önskas köpa: litet sto av Nan Inger. I den boken går ett hästköp åt skogen. Karin (som bokens huvudperson heter) köper en häst som är alldeles för svår för henne.

Det är intressant att fundera på varför jag tycker så illa om dessa böcker. Det har inget med att göra att de inte är välskrivna eller engagerande. Kanske snarare att de är för välskrivna och engagerande om ett ämne där jag vill drömma mig bort, inte få en realistisk historia berättad för mig. Jag som själv aldrig nådde stallhierarkins topp, som aldrig blev en särskilt duktig ryttare och som aldrig någonsin kunde få en egen häst, för mig kommer de här berättelserna för nära. Det känns som att de sätter mig på plats. Medan till exempel Jill-böckerna gav (ger!) mig känslan av att allt är möjligt.  Om man tänker sig att litteratur ska vara antingen en spegel eller ett fönster så skulle man kunna tänka sig att dessa två realistiska böcker blev för mycket av en spegel för mig, medan Jill-böckerna visade mig den värld som jag hellre ville vara i.

Lucka 17 – Jill

Jag tror jag brukar framställa mig själv som en expert på Jill-böckerna. Det är jag givetvis inte. Om jag ska vara riktigt ärlig, så tror jag inte ens att jag har läst alla böckerna ens… (det här törs jag ju knappast säga alltså).
Däremot är Jill min absoluta favorit bland hästbokskaraktärerna. Det var hon när jag var elva år. Och det är hon fortfarande. Den första boken i serien Jill i sadeln hör nog till den bok jag läst flest gånger. Jag läser fortfarande regelbundet om den. Dessutom är den min största inspirationskälla när det kommer till mina böcker om Julia och Chamir. Även om jag häromdagen antydde att en annan bokserie också kan ha varit väldigt viktig i mitt undermedvetande.

Vad är det då med Jill som är så fantastiskt? Jo, energin och viljestyrkan. När jag läser om Jill uppfylls jag av känslan att allt är möjligt. Jag behöver bara kämpa för det. Och hur omöjlig situationen än verkar, så finns det alltid en lösning. Sedan älskar jag den kompromisslösa kärleken till hästarna, hur hon tveklöst dissar alla andra som inte är hästälskare. Hur hon tveklöst dissar även hästälskare som hon inte tycker beter sig rätt. Dessutom är hon sjukt rolig.
Som vuxen läsare finner jag även en annan snudd på hysteriskt rolig karaktär, nämligen kusinen Cecilia som är Jills totala motsats. Hon pressar blommor till sitt herbarium, älskar böcker som utspelar sig på internatskolor (som Jill givetvis totaldissar), tar danslektioner och spelar fiol. De oundvikliga konflikterna mellan Jill och Cecilia är vansinnigt roliga.

Jag bara måste nämna Jill och drömhästen i vilken Jill själv tvingas spela den rika och odrägliga Amanda Applewood.

Men om vi ska utnämna någon som är expert på Jill-böckerna så är det författaren till Heroines on horseback som jag skrev om häromdagen. Hon ägnar ett helt kapitel åt Jill.

Lucka 16 – Ridklubben Sporren

Ännu en barndomsfavorit: Ridklubben Sporren av Lesley King. En sådan där bok som jag gärna hade flyttat in i och blivit en av karaktärerna. Helst Pamela eller Ginette.
Ridklubben Sporren handlar om ett gäng hästintresserade ungdomar i en engelsk by. De har bestämt sig för att lära sig rida ordentligt och startar därför en egen ridklubb. Ingen kan särskilt mycket, men de har en bok som handlar om ridning och den kommer säkert att komma till hjälp tror de.

Men till byn flyttar tre familjer: den högfärdiga Christine som tror att hon kan allt om hästar och ridning (hon kan dock mycket), den trevliga Ginette som också kan mycket om hästar och slutligen Kapten Maxten som tar sig an Ridklubben Sporren.

Som jag ville vara en del av detta underbara hästliv! De har ridlektioner, teorigenomgångar, ordnar tävlingar, gymkhana och långritter. Det är faktiskt helt fantastisk läsning att drömma sig bort i. Och så är det historien om Pamela och hennes helvilda häst Silver, som till en början slänger av henne hela tiden men som hon lär sig rida för att slutligen bli den bästa ryttaren av dem alla.

Ridklubben Sporren har förstås försvunnit ur ordinarie boksortiment för länge sedan men finns att få tag på hos Bokbörsen.